Mår illa och har resfeber

Fy vad jag mår dåligt! Jag mår konstant illa, inte så att jag måste spy. Nej, det bara ligger där i bakgrunden hela tiden och gör sig påmint. Jag är så trött att jag inte vet var jag ska bli av och jag har ont i huvudet.

Först blev jag orolig för huvudvärken men läste sen att man kunde få det av att hcg-halten steg. Det känns bettryggande och jag har gärna ont om det är av den anledningen.

Imorgon går tåget till flygplatsen kl: 05.15 Jag fattar inte hur jag ska orka?!

Just nu längtar jag bara tills jag ska få komma hemma igen. Vad hände? Sen när blev jag en sån mes som bara vill vara hemma i min trygga lilla vrå?

Hur som helts är detta sista gången jag gör något sånt här mot min vilja. Blir någon sur/stött eller tycker att jag är fånig så får det gärna tycka det. Förmodligen har den personen inte genomgått fyra ivf:er för att bli gravid.

I fortsättningen tänker jag lyssna på mig själv och bara göra det som känns rätt för mig och den lill*

Dagens i-landsproblem

I kväll ska vi iväg på en tio-kamp med middag och på måndag åker jag till Frankrike på en affärsresa i två dagar.

Hur kul som helts egentligen men jag vill verkligen inte!

Jag vill vara hemma. Jag vill inte vara ute och flänga och fara. Jag kommer att vara urtrött och jag vet att jag kommer att behöva hitta på någon lögn över varför jag inte dricker.

På båda tripper kommer min blivande chef vara med och hon är inte lite nyfiken av sig. Hon har redan varit på mig och frågat om vi inte ska ha barn snart?! Jag har verkligen ingen lust att anförtro mig till henne och absolut inte nu inför en ev. nyanställning.

Usch vad det är "synd" om mig…

Minnesanteckning: mår illa från och till, mest efter att jag har ätit.

VUL-rapport

Jag var otroligt nervös igår morse. När vi satt i väntrummet kom min favoritbarnmorska fram till oss, skrattade och sa att vi var en timme tidiga, men att vi nog skulle få komma in snart i alla fall. Snacka om att vara förvirrad.

Vi väntade i ca 30 minuter och blev tillslut inkallade. Jag skakade nästan av nervositet, förklarade att jag var livrädd eftersom jag inte kände mig ett dugg gravid. Läkaren uppfattade att det inte var små prata vi ville göra utan satt direkt igång med undersökningen.

Vi såg den direkt. Det lilla hjärtat slog och jag tyckte att det var det vackraste jag någonsin sett. Tänk att därinne ligger början av en liten människa, ett liv, vårt barn…
Efter det minns jag inte mycket, vi pratade en stund med läkaren men hörde inte vad han sa utan satt bara där och log.

Det låter säkert som en klyscha men jag kan faktiskt inte beskriva mina känslor i ord. Allting känns så fantastiskt och jag betvivlar inte längre att jag är gravid. Beviset ligger ju framför mig i form av en bild av det vackraste som finns.

Snart är det dags…

I morgon är det dags för vårt första ultraljud. Jag är så rädd att jag skulle kunna kräkas.

Jag förstår bara inte hur jag ska våga åka dit.

Denna väntan

En vecka kvar till ultraljudet och jag förstår inte hur jag ska stå ut med denna väntan.
Som tur är har jag jättemycket att göra på jobbet och helgen är också fullbokad.
Jag har tagit semester på måndag och tisdag nästa vecka. Kanske korkat eftersom jag förmodligen kommer klättra på vägarna hela måndagen. Å andra sidan hade jag antagligen inte fått något vettigt gjort på jobbet ändå.

I söndags slutade jag med mina sprutor och sen dess är varje toalettbesök en rysare. Jag är livrädd för att jag ska börja blöda. Hoppas, hoppas, hoppas att det inte händer.

Igår kväll upptäckte jag att min mage var enorm. Skit tänkte jag, är det så här jag kommer att se ut?! Jag insåg ganska snabbt att anledningen till förändringen snarare hade med luft i magen att göra än att någonting därinne växer, men oavsett så insåg jag plötsligt att det faktiskt finns en chans att jag ska få ha en så där stor, rund och fin mage.

Gud så underbart det ska bli!!!

5+3

Jag saknar fortfarande gravsymtom (tror jag). Försöker att analysera min kropp så lite jag bara kan. Men jag kan inte ignorera att det stuckit och värkt till i livmodern nu i två dagar. Hoppas att det är ett bra tecken.

Enligt graviditetskalendern är embryot nu stort som ett sesamfrö och imorgon börjar hjärtat slå. Jag blir alldeles varm inombords av tanken.

I dag gick vi miste om ett hus i ytterligare en budgivning. Det känns faktiskt ganska oviktigt just nu. Det enda som spelar någon roll i min värld är att jag ska få fortsätta att vara gravid.

Är jag tjatig? Det är jag säkert och det kommer jag att fortsätta vara ;-)

Fortfarande gravid

Idag är det 11 dagar sen jag första gången testade positivt. Sen dess har jag hunnit testat 8 gånger. Varje gång tror jag att strecket kommer att vara försvunnet.

Naiva jag trodde tidigare att om jag någon gång skulle testa positivt så skulle jag bli sprudlads glad och sen skulle allt kännas underbart. Så blev det inte…
Jag vill absolut inte beklaga mig, jag är jättelycklig i mellan åt men mest är jag livrädd för att detta fantastiska ska ta slut.

En av mina bästa vänner var nyligen med om en lyckad IVF (första försöket) som tyvärr slutade med ett missfall. Det får bara inte hända oss! Men jag är så väl medveten om att det inte alltid går som det ska.

I natt var jag helt säker på att jag inte längre vara gravid. Jag känner nämligen ingenting. Jag är inte trött, mår inte illa, har inte ens ömma bröst! Enligt barnmorskan är jag en av de lyckliga men jag hade så gärna känt något för att få ytterligare bekräftelse.

Imorse var jag därför tvungen att testa igen. Fortfarande gravid! Nu var teststrecket till och med starkare än kontrollstrecket :-)

Jag har satt upp tre delmål som jag ska klara av, sen ska jag andas ut…

- På söndag slutar jag med progesteronet som jag tar i sprutform. Om man inte är gravid kan detta göra så att mensen inte kommer, alltså känns det nervöst att sluta med det. Kommer inte mensen då kommer jag att bli jätteglad.

- Inom två veckor ska vi på ultraljud hos ÖK, syns det något då kommer jag blir överlycklig.

- Inom fyra veckor ska vi på inskrivning på BVC, kommer vi så långt blir jag super duper överlycklig och ska göra allt för att bara glädjas och inte oroa mig.

Jag vet att detta är ett lyxproblem och hade jag hört mig själv för några månader sen hade jag tyckt att jag borde dra nåt gammalt över mig. Men jag hade ingen aning att det skulle vara så svårt att ändra ett invant tankemönster där man hela tiden förväntar sig att allt ska gå åt pipsvängen.

Efter testet imores känns det faktiskt bättre. Nu ska jag inte ruinera mig på fler utan istället låta mig glädjas över att ha kommit så här långt.

Ps: Jag har ett gravsymtom: förstoppning. Tack för den ;-)

Glädje/Oro

Nu har jag testat fyra gånger och tror fortfarande inte att det är sant. Det måste vara något fel på testet.

Jag som har jobbat stenhårt på att intala mig själv att jag aldrig kommer att bli gravid kan liksom inte ändra den tanken.

Nu måste jag istället jobba stenhårt på att tro på det och att inte oror mig för hur det ska gå. Det tog tyvärr inte många minuter innan jag började göra det.

Jag måste skärpa mig! Oavsett vad som händer har jag iaf lyckats bli gravid och det är så fantastiskt att jag saknar ord.

Jag har till och med fått BF-datum och det känns helt sjukt! Jag kan inte fatta att vi ska få vara med om detta.

I och med att vi redan startat adoptionsprocessen så har jag varit helt inställd på att vi aldrig skulle få möjligheten att ta hand om ett spädbarn, amma, föda osv. Nu känner jag mig helt ställd. Ska jag få vara med om allt detta?!

Det här kommer att ta tid att smälta…

Efterlysta symptom ;-)

- Spända bröst (kan lika gärna bero på Progesteronet som jag tar som injektioner)
- Menskänsla i mellan åt och ibland ilningar strax under naveln.
- Efter att jag testat känner jag mig trött, hängig och lite illamående (säkert bara inbillning eftersom jag läst att man kan känna så)
- Torr i munnen (?)
- Huvudvärk (kan bero på Trombylen)
- För övrig helt som vanligt

Kan det verkligen vara sant?!

I söndags morse, en vecka innan utsatt testdag, fick jag för mig att testa.
Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag hade inte planerat att tjuvtesta men tänkte plötsligt att det inte spelade någon roll om det visade negativt, det kunde ju lika gärna bero på att det var för tidigt.

Men det visade inte negativt, det visade ett plus!!! Jag testade med ett digitalt test. Det som jag blivit tillsagd att inte göra eftersom där inte finns någon plats för tolkningar, om det nu skulle vara negativt. Nu var det som sagt inte det och därför gick det inte att tolka på annat sätt än att jag är gravid!

Jag hann inte titta på det i mer än en hundradels sekund innan jag fattade vad det stod. Jag rusade ut från toaletten (skrikande)! M som låg och sov höll på att få hjärtslag ;-)

Jag kan bara inte fatta att det är sant. När ska jag vakna och upptäcka att det bara är en dröm?

Vi frågar varandra om och om igen om det verkligen kan vara sant, och konstaterar båda lyckliga att det är det :-)

Ps: Detta inlägg trodde jag aldrig att jag skulle få skriva...

Så var det med det...

Dan efter visningen, kl 09.00 på morgonen la någon ett bud på huset.

500.000 över utgångspriset!

Jaha, så var det med det. Just nu ligger budet på 750 000 över. Om vi inte hade blivit så uppgivna hade vi anmält mäklaren till fastighetsnämnden. Det måste vara olagligt med sådana lockpriser!

Visningen blev såklart den pers vi föreställt oss. Det stod säkert 20 bilar utanför redan när vi kom. Inne i huset kryllade det av småbarn, babyliftar och deras föräldrar.

Jag måste säga att jag blev ganska avtänd direkt. Kända att det var kört.

Nu tar vi en paus i letandet.

Tankar på annat håll

I fredags fick jag två embryon tillbaka :-) Tyvärr frågade jag vad de var för kvalité på dem. De fick betyg två där en etta är bäst. Hur stor skalan är vet jag inte. Nu i efterhand ångrar jag nästan att jag frågade. Den informationen kunde jag lika gärna ha varit utan.

Men just nu tänker jag faktiskt inte så mycket på hur det ska gå. Jag ska inte säga att jag inte bryr mig (det gör jag såklart) men jag känner mig ganska luttrad. Det får bli som det blir, jag kan inte göra så mycket åt det längre och mina förhoppningar är inte speciellt höga. Jag känner mig inte heller ledsen över att jag känner så, bara lättad.

Nä, istället kan jag inte sluta tänka på huset vi ska titta på nu i vecka. Vi hittade det på Hemnet för över en vecka sedan och sen dess är det de enda vi pratar om.
Vi blir helt tokiga av tanken på att 100-tals (liten överdrift kanske) okända människor ska klampa omkring i ”vårt” hus på visningen. Ännu värre är så klart tanken att det blir en sjuk budgivning som vi inte vinner. Vi måste få detta hus!!

Det är i stort renoveringsbehov (vilket vi hoppas alla andra också ska se). Det är säkert mycket mer än vad vi kan föreställa oss men det struntar jag i. Huset har en underbar gammal uppvuxen trädgård som jag bara skulle älska att få vara i. För att inte tala om hur glad Bellman skulle bli.

Det ligger i samma by som jag växte upp i, ditt jag aldrig skulle flytta. Nu struntar jag blankt i var det ligger. Det får ligga precis var som helts bara vi får bo där.

Så här känner jag utan att ens ha varit inne i huset (utanför har vi varit typ 5 gånger redan ;-) Hoppas jag inte blir besviken och hoppas att huset blir vårt!

Dagen efter äggplock

Gårdagen gick bra. Jag blev plockad på 15 ägg och förhoppningsvis ska jag få två embryon tillbaka imorgon. Det har tidigare nämnts att vi kanske skulle köra långtidsodling denna gång och hoppa över assisted hatching (AH) vilket vi testade förra gången.

När nu sjuksköterskan meddelade att det trots allt skulle bli AH och inte långtidsodling blev vi såklart lite förvånade.

Vi bad att få tala med läkaren eftersom sjuksköterskan inte kunde förklara varför man ändrat sig.

Efter en stund kom en kränkt läkare in och talade om att de med deras låååånga erfarenhet nog visste vad som var bäst för oss.

Ursäkta mig säger jag bara! Jag ifrågasätter verkligen inte deras kompetens utan vill bara veta vad som gäller. Är det så himla konstigt att vi vill veta hur det resonerar?!

Jag blir bara så trött.

Vad jag också börjar tröttna rejält på är allt som har med adoption att göra. Jag ringde idag till familjeenheten för att höra var i kön vi står för att få starta hemutredningen. Först kunde hon inte hitta oss. Efter mycket letande talade hon om att vi var nr 6 i kön men hon kunde absolut inte säga när det skulle bli vår tur. Det blir iaf inte före sommaren. Nähä nä… Då blir det väl någon gång om hundra år då, hade jag lust att skrika men sansade mig såklart.

De senaste veckorna har jag faktiskt börjat tänka så smått på alternativet att skita i alltihop. Tidigare har det varit total otänkbart att leva utan barn men ju mer vi kämpar desto mindre lust finns kvar i mig. Vi har ju bara stött på motgångar under denna tid och tillslut orkar man bara inte mer.

Så känner jag idag. Imorgon känns det kanske annorlunda…?

Lägesrapport

Jag har länge saknat inspiration att skiva men tänkte att jag iaf kan lämna en liten lägesrapport.

Kursen löper på bra. Det är alltid trevligt att vara där. Lite konstigt har det väl känts de senaste gångerna nu när IVF:en blivit mer påtaglig. Det kändes inte riktigt ok att smyga iväg till toan och ta min spruta när vi just suttit och diskuterat anknytning till ett adopterat barn…

I torsdags var jag på koll nr 2. Allting såg braaaa ut (vilket de alltid säger). Jag hade ca femton ägg som utvecklade sig väl och läkaren trodde inte det skulle bli några problem med att få två embryon tillbaka när vi väl kommit så långt.

Tillskillnad från alla andra (tre) gånger så fortsätter jag med Puregon. Jag har fått 125 enheter genom hela behandlingen och ska ta min sista spruta i morgon. På måndag är det dags för Ovitrelle och på onsdag plockas jag.

Snart är alltså denna resa slut. Det känns verkligen märkligt att tänka på.

När vi startade hela fertilitetsutredningen var jag ganska övertygad om att vi skulle behöva göra en provrörsbefruktning, jag var också ganska säker på att det nog inte skulle gå på första försöket. Det var bara en känsla jag hade. Det hela låter kanske pessimistiskt men jag var också ganska säker på att det faktiskt skulle bli barn genom IVF.

Visst inget av det där spelar egentligen någon roll, hur jag än "tror" eller "känner på mig" så blir det som det blir. Men jag måste ändå säga att det skulle känns mycket konstig att avsluta det här kapitlet och fortfarande vara ofrivilligt (och oförklarat) barnlösa.

Lite hopp tillbaka

Som mitt humör pendlar fram och tillbaka. Jag har länge nu tycke att allt varit jätte jobbigt. Allt har känts tungt och tråkigt och jag har inte kunnat se framemot någonting. På morgonen har jag vaknat arg och ovillig att möta dagen. På kvällen har jag gått och lagt mig med känslan att det ska bli så skönt att slippa vara vaken, allt är ändå så tråkigt.

Hade det inte varit för vetskapen över att jag har massa hormoner i kroppen hade jag på allvar trott att jag var djupt deprimerad.

Så i förrgår tog jag min första puregon-spruta och i går morse vaknade jag med ett leende på läpparna. Det kändes som en tung blöt filt lyfts från mina axlar. Allting kändes plötsligt lättare. Ändå är situationen precis densamma.

Om det berodde på sprutan eller vad det var som gjorde det bryr jag mig inte om. Huvudsaken är att jag nu känner mig mycket gladare och starkare. Jag har till och med börja hoppas lite på försök nummer fyra. Kanske är det mitt lyckotal trots allt. Jag som är född den 4:e, 4 minuter över 4…

Adoptionscirkel nr 2

Adoptionskursen fortsätter och jag tycker att det är jättekul att vara där. Alla är så otroligt öppna med sina erfarenheter av barnlöshet. Det är så skönt att känna sig normal. Att kunna prata med människor som faktiskt förstår och som har haft liknande upplevelser. Lite som när jag skiva här.

Jag längtar redan till nästa gång :-)

Vi konstaterade en sak som jag inte tänkt på tidigare. Nämligen hur otroligt enkelspårig en IVF är. Man får ett schema som man ska följa. Alla gör likadant. Skulle man vilja avvika från behandlingen och göra något lite annorlunda så är man genast jobbig.

Man tittar inte på orsaken till barnlösheten (som i vårt fall fortfarande är en gåta). Istället behandlas alla lika, vilket ju är helt sjukt med tanke på att våra problem kanske är helt olika.

Hade man gått till botten med orsaken kanske många hade sluppit göra dessa fysikiskt och psykiskt jobbiga behandlingar som dessutom kostar samhället en massa pengar…

Ps: mannen som uppförde sig skumt förra gången har nog tagit sig en funderare. Han var riktigt sympatisk. Visst, han kastade ur sig märkliga åsikter men var nu redo att omvärdera och drev tom med lite med sig själv och sitt fyrkantiga sätt att se på saker.

Att berätta

Idag berättade jag för min kollega att jag och min man just nu genomgår en provrörsbefruktning. Jag kände att jag dels ville förklara mitt asociala beteende men också varför jag kommer att ha en del frånvaro längre fram.

Det är bara han och jag på avdelningen och man kan väl säga att han är min chef just nu (den riktiga är på pappaledighet).

Efter att snart ha gjort fyra försök på ett år, orkar jag helt enkelt inte hitta på lögner om vad jag ska göra. Det är lättare att säga som det är.

Jag vet inte riktig vad jag hade förväntat mig för reaktion. Den jag fick var:
”Jag kan ingenting om sånt”.
Nä, men det kan jag, svarade jag tillbaka, så fråga mig om det är något du undrar över ;-)

Sen var den diskussionen över, det känns skönt (tror jag).

Akupunktur eller inte…

Nu har jag förmodligen tagit fel beslut. Usch vad jag känner mig kluven. Jag hade tid i veckan hos en akupunktör. Jag gick inte ditt. Hela den dan var jag arg som ett bi. Dels rent allmänt och dels för att jag tycker det är helt sjukt att vi ska behöva betala tusentals kronor för att få barn medan andra knappt behöver anstränga sig.

Jag som har svårt att få barn går jämt runt med ett dåligt samvete över att jag inte gör tillräckligt mycket för att det ska fungera. Jag slappnar inte av tillräckligt, jag äter inte tillräckligt sunt, jag dricker vin, jag röker (så lite jag kan) jag motionerar för lite, jag lever med andra ord som de flesta andra men jag har liksom inte riktigt rätt till det. Blir det inga barn känns det som om jag får skylla mig själv.

Det inte är så att någon säger det till mig (tack och lov) det är bara mitt eget samvete som hela tiden gnager.

Min ilska över orättvisan gick iaf ut över akupunktören och jag ”straffade” henne genom att inte gå dit. Nu får jag leva med. Blir det inget barn denna gången heller kommer jag säkert plåga mig själv med tanken att det kanske blivit annorlunda bara jag hade gått ditt…

Grrrrrrr, dumma jobbiga liv!

Adoptionsträff

Adoptionsträffen gick bra. Det var inte så farligt som jag föreställt mig.

Istället för att presenter oss själva fick vi först berätta lite för den som satt bredvid och sen presentera vår nya vän för de övriga. Jag hatar verkligen presentationer, har gjort så sen jag gick i skolan (var väl med om något traumatiskt…) men detta sätt kändes rätt okey.

När man träffar en grupp nya människor är det alltid någon man stör sig på. Det här var såklart inget undantag. En man var hela tiden tvungen att ifrågasätta allt som sades. Han förstod inte varför en nämnd ska bestämma om han får adoptera eller inte, han förstod inte varför man skulle prata med sitt adopterade barn om att det är adopterat och han fattade inte varför man skulle skriva brev till barnhemmet om hur det gick för barnet, för att nämna några saker han inte kunde förstå. Jag förstod inte varför han skulle adoptera…

I övrig hade vi intressanta diskussioner. Vad som förvånade mig var att de flesta inte verkar ha tillgång till datorer. Många frågor handlade om sånt som man lätt hittar på nätet, väntetider, kostnader osv. Kanske det bara är jag som är insnöad och spenderar allt för många timmar framför datorn…

Hur som helst ska det bli kul att träffa dem igen nästa vecka.

Nervös...?

Ikväll är det dags för första mötet på adoptionskursen och jag har absolut ingen lust att gå dit…
Jag har längtat jättemycket efter det här men känner mig just nu bara som en bortskämd tjurig unge. Plötsligt vill jag inte alls!!

Jag har hela tiden varit jätteentusiastisk över att få starta adoptionsprocessen på riktigt och nu när vi väl kommit ditt får jag bara ont i magen över att tänka på det.

Hur presenterar man sig till exempel på ett sådant möte?

Berättar alla om hur länge de försökt få barn och vilka eller hur många behandlingar de gått igenom (det kan ju faktiskt vara väldigt känslig och inget man har lust att berätta för en massa nya människor det första man gör)?

Eller berättar man bara allmänt om sig själv, vad man jobbar med, var man bor osv..?

Nä, ska sanningen fram så är jag nog lite nervös inför det hela. Det är förmodligen därför jag inte har någon lust att gå dit. Hoppas det ändrar sig.

Gällande omorganiseringen, så var det inget som drabbar mig. Inte så länge jag går på mitt vik. vilket jag gör fram till oktober. Vad som händer efter det orkar jag helt enkelt inte tänka på. Här händer det nya saker varje vecka, det är inte lönt att oror sig. Det hinner säkert ändra sig flera gånger innan vi är där ändå.

Vad är nu detta?

Jag har återigen blivit kallad på möte gällande en omorganisering, ska vara där kl 15.00.
Va f-n är nu detta?! Ok, jag vet att jag sagt att jag ändå tänker byta jobb men nu känner jag mig plötsligt osäker. Ska jag gå så ska jag gå frivilligt, inte för att någon bestämmer att jag ska det…

Byta jobb?

Jaha, då har jag slutat röka igen, och börjat spreja igen (den vanliga visan med andra ord)… Och så har jag kommit på att jag hatar mitt jobb och allt som har med det att göra.

Den senaste tiden har jobbet förvandlats till en enda plåga. När jag började i januari kom jag in precis innan att nytt system skulle sjösättas. Jobbet kändes spännande och utmanande. Nu känns det total övermäktigt och situation känns fullkomligt ohållbart.

Ingenting i den nya applikationen fungerar som det ska, INGENTING! Vi får göra nödlösningar på allt och jag har egentligen igen aning om hur vi egentligen ska jobba.
Vi kämpar hela tiden med att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan.

Just nu är vi bara två på avdelningen, och vi hade behövt vara tio. Det är tänkt att killen jag jobbar med ska lära upp mig men han har aldrig tid eftersom det finns för mycket att göra (plus att han är ett kontrollfreak som inte kan släppa taget). Moment 22 alltså, jag vill hjälpa till mer men vet inte hur eftersom ingen har tid att tala om det för mig.
Dessutom går min kollega jämt runt och muttrar och kallar alla andra för idioter. Det är rätt tröttsamt att höra på…

Nä, det här håller inte. Jag måste byta jobb, så är det bara. Min plan ser ut så här:
Jag får stå ut under april/maj, skulle jag mot förmodan bli gravid så är problemet löst för några år framöver. Blir jag det inte är det bara att bege sig ut på arbetsmarknaden. Bara och bara är det så klart inte men det finns inget annat alternativ, jag står nämligen knappt ut en sekund till.

Blääää, säger jag bara!

Slutar aldrig förvåna sig...

Man slutar verkligen aldrig förvåna sig. Häromdagen satt jag och åt lunch med en manlig kollega. Vi pratade om Kina och jag berättade att jag förhoppningsvis snart kommer att hämta ett barn därifrån. Till saken hör att han mycket väl känner till min situation. Förra sommarn hittade han mig gråtande vid mitt skivbord och han var då mycket förstående och tröstade mig. Den empatiska sidan av honom är tydligen nu helt borta…

Det första han säger är; ”Det där med att adoptera, jag tror att det är jättesvårt att knyta an till ett barn som inte är ens eget” Sen maler han på hur länge som helts hur underbart det är att ha barn och hur otroligt fantastiskt det är att få barnbarn (han har precis blivit farfar). Att det är en sån otroligt speciell känsla att veta att det är ens eget kött och blod.

Jag satt helt chockad! Vad menar han med att säga så? Vad ville han förmedla? Hur ville han att jag skulle känna mig?!

Sen kom klassikern; ”Ni kommer säkert att få egna barn när ni har adopterat”.

Vadå ”egna” barn? Varför skulle jag ens vilja blir gravid när jag har adopterat. Menar han att vi skulle vara olyckliga om det inte hända och att syftet med adoptionen egentligen är att få de ”mentala spärrarna” att släppa och att vi adopterar för att vi hoppas bli gravida sen? I så fall är han helt ute och reser, dum j-vla idiot!!

Jag blir så trött på alla som inte fattat att det är ett barn jag önskar, biologiskt eller icke spelar faktiskt (otroligt nog för vissa) ingen roll!

Det är ju rätt komiskt att de på nyheterna hela dan igår berättade om hur många mammor och pappor det är som har svårt att knyta an till sina biologiska barn.

Äntligen föräldrautbildning!

Yes, nu blir det förhoppningsvis föräldrautbildning redan i april. Det innebär (också förhoppningsvis) start av hemutredningen i sommar och om vi har jättetur så kan vi skicka papperna till organisationen redan i början på hösten.

Plötsligt tycker jag att det känns som jätte snart. Tidsuppfattningen har verkligen förändrats efter att inte ha gjort annat än att väntat nu de senaste åren.

Jag pratade precis med Ffia för första gången idag och de var jättetrevliga. Allt som har med adoption känns så himla roligt att sysselsätta sig med till skillnad ifrån, ja, ni vet vad.

Vi pratade bland annat om min syn på hur lång tid de hela kommer att ta. Jag föreslog 3 år och undrade om hon tyckte jag var orealistisk. Men det tyckte hon inte utan sa att vi nog tom skulle kunna bli föräldrar tidigare än så. Jag blir så lycklig av att tänka på det. Vi som föräldrar? Sådana ord vågar man knappt ta i sin mun när man håller på med IVF, nu plötsligt kan man!

Vi pratade om val av land. Kina har för mig alltid känts som det naturliga valet. Jag tänkte redan som liten på att om jag någon gång skulle adoptera så skulle det vara därifrån (varför jag nu tänkte på det som liten vet jag inte). Tjejen jag pratade med hade såklart två barn därifrån och hon menade att man ofta innerst inne vet vilket land det kommer att bli (om det nu inte händer något oförutsätt som det ju ofta gör i Adoptionsvärlden).

Åh, vad jag längtar! Samtidigt känner jag mig inte stressad, det här kommer att ta tid och eftersom jag vet det är det lätt att acceptera. Det är ovissheten under den senaste tiden som drivit mig till vansinne.

Kursen kommer att krocka med IVF:en. Det struntar jag i. April kommer att bli en hektisk månad och jag gillar när det är hektiskt!

Blir tokig!

Jag blir tokig av att inte kunna kommentera, varken i min egen eller i någon annans blogg.
Har jag något problem på jobbet ringer jag alltid Helpdesk efter typ två minuters försök, jag har inget tålamod! Hemma finns ingen att ringa!

Grrrrrrh!

Hur som helts, tack för välkomnandet, det värmer. Gällande Dr H's teori så svalde jag den med hull och hår utan att ens tänka efter. Men kanske är det som ni säger, bara hans lilla teori. Kanske han säger så bara för att ha något att säga...

På adoptionsfronten händer det ingenting för tillfället. Egentligen skulle vi kunna börja skriva på våra livsberättelser och samla ihop referenser redan nu, men av någon anledning så drar jag mig för det. Det känns lite jobbigt och jag kan inte riktigt förklara varför.

Nu vill jag bara få börja utbildningen. Det ska bli jätteroligt! Tänk att få träffa en hel grupp med människor som är i samma situation som vi. Att för en gång skulle inte behöva va den som är annorlunda. För det är så jag känner mig, annorlunda.
Lite som en alien ibland…

Kommentera kommentarer…

Jag kan inte kommentera mina kommentarer sen jag bytte till Google Account. Är det någon som varit med om det? Jag använder samma id och password som när jag loggar in på min blogg men det fungerar inte.

Mycket skumt!

Uppdatering

Det var länge sen jag skrev. Jag har helt enkelt behövt en paus från allt som har med barnlöshet att göra. Bloggen har hjälpt mig mycket när det har varit jobbigt men ibland har den också påmint mig om allt det jobbiga. Det har jag inte haft ork till just nu.

Jag jobbar jättemycket och jag trivs med det. Kanske är det en flykt men jag bryr mig inte om det så länge jag mår bra. Ju längre tiden går ju längre kommer jag ifrån identiteten ”ofrivilligt barnlös” ”hon som försöker bli gravid” osv. Den rollen vill jag inte ha och det känns sååå skönt att komma längre och längre ifrån den.

Jag tänker istället på mig själv som ”hon som ska adoptera” och jag tycker mycket bättre om henne än om den där ledsna tjejen som jag var för ett tag sen…

Vi ska göra en IVF till, men bara för att vi får den grattis och för att få ett riktigt avslut. Att bara lämna nu och gå vidare hade nog fungerat för mig men vi är faktiskt två om detta. Min man vill så gärna och jag tror väl att jag också kan få mer sinnesro om vi gör det.

M talade med Dr H för några veckor sen. Vår fråga till honom var vad han tyckte att vi skulle göra. Tyckte han att vi skulle ge upp? Fanns det något som tydde på att det hela var lönlöst? Vad trodde han om våra chanser? Hans svar borde kanske tolkas som positivt men för mig känns det nästa bara jobbigare…

Nä, allt ser bra ut. Chanserna är mycket goda. Han kan inte se något som tyder på att det inte ska gå. Det som han tror ”ställer till det” för oss är själva insättningen. Enligt honom handlar det om timmar när embryot återförs. Livmodern och embryot måste vara i synk. Är de inte det fäster det helt enkelt inte. Han tror att det är det som är vårt problem och man kan inte kontrollera detta för forskningen har inte kommit så långt.

Förstår ni, det handlar om några få timmar! Jag blir tokig bara jag tänker på det.

Jag blir också tokig av att tänka på adoptionen.

Första mötet med familjeenheten gick bra. Jag tyckte till och med att det var riktigt trevligt. Vi blev informerade om hur det hela skulle gå till och jag ser jättemycket framemot att få starta. Tyvärr ligger problemet där. Vi får inte starta hemutredningen förrän vi har genomgått föräldrautbildningen. Det har jag helt missat! Jag trodde att man gick den under tiden man utreddes, men icke, i alla fall inte i vår kommun. Att hitta en kurs är verkligen inte lätt. Vi står i kö hos två olika organisationer och i värsta fall får i inte plats förrän i höst.

Jag börjar förstå varför en adoption tar så lång tid…

Kluven

Ringde tillslut till Öresund. Barnmorskan var som vanligt gullig och beklagade det hela, trots att det inte finns så mycket att säga. Jag ringde för att M vill ha en förklaring. Han hoppas på att de ska ha någon teori om varför det inte blir något. Själv tror jag inte att de har det…

Dr. H ska iaf ringa honom den 13:e feb, vi får se vad han säger.

Av en händelse frågade jag hur lång tid vi kan vänta med det sista försöket. Själv tänkta jag mig kanske om ett år (om vi överhuvudtaget gör det). Jag fick en chock när hon sa att remissen bara gäller ett år! Vill vi göra det senare måste vi ansöka om en ny remiss och det vet ju alla hur det är med det. Ringa, jaga, och stressa halv ihjäl sig, nej tack!

Så nu vet jag inte hur vi gör. Vi måste göra försöket innan augusti/september för att hinna. Under sommarn har kliniken semester (typ hur länge som helts). Plötsligt står vi inför beslutat huruvida vi ska göra ett till nu i vår.

Suck, jag som trodde jag var fri från detta. Jag vet att jag själv bestämmer hur jag vill göra men kommer jag inte ångra mig om jag inte gör det? Jag vet ju faktiskt inte själv vad jag vill!

Det kändes så skönt att inte längre vara en person som försöker bli gravid. Jag är så jäkla trött på den identiteten.

Dessutom upptäckte jag att betalningen till Ffia inte gått igenom. Kontot som pengarna skulle dras ifrån saknade täckning. Jag fick panik! Såg framför mig hur minst 10 par redan hunnit betala efter oss och hur vi hamnade flera månader längre bak i kön…

Hur ska jag klara adoptionsprocessen om jag reagerar så här på en sån småsak? Jag får skylla på mitt allmänt labila tillstånd.

Nu är iaf avgiften betald och vi ska på infoträff hos familjerättsenheten nästa vecka :-)!

Det var det det...

Jag är inte gravid. Vaknade kl.05.00 i lördags morse. Halvt sovande testade jag och resultatet blev vad jag hade väntat mig. Jag gick faktiskt och la mig och somnade om med tanken: jaha, det var det det…

Fredagskvällen var däremot jobbig. Jag hoppades nästan att jag skulle få mens istället för att behöva göra det där fåniga testet som ändå alltid visar samma sak. Jag vankande runt i lägenheten som en osalig ande och önskade att det kunde blir lördag morgon så att det hela kunde få vara överstökat.

M blev mycket mer besviken än jag. Jag hade liksom räknat med det, han hoppades fortfarande. På morgonen samlade jag ihop alla mediciner som blivit över efter IVF:erna. Jag la dem i en påse och gick med dem till apoteket. För mig kändes det som ett avslut. Innan har jag sparat dem för att de kanske kunde vara bra och ha, nu vill jag inte längre se dem.

För mig var detta slutet på IVF-försöken. M känner inte riktigt likadant. Vi har ju ett försök kvar, plus 4 ägg i frysen och han vet inte om han bara kan släppa det. Jag vet att jag kanske ändrar uppfattning längre fram och vill försöka en gång till men som det känns nu så blir det inte fler gånger.

Jag har under ett år (nästen) hela tiden varit mitt uppe i en behandling, sörjt ett misslyckat försök, eller sett framemot ett nytt. Nu orkar jag inte mer. Jag vill inte ha med det att göra. Jag har inte ens lust att ring till kliniken och meddela resultatet. Vad ska det tjäna till? Jag har lekt med tanken att inte höra om mig för att se om de gör det… De kanske vill veta för att kunna föra in mig i någon statistik över hopplösa fall, inte vet jag.

Förmiddagen gick åt att läsa på om adoption. Jag betalade in sökande och medlemsavgiften till FfIA. M och jag är helt överens om att det inte längre finns något att vänta på. På måndag ska han ringa till vår kommun för att hör hur man går tillväga när man vill starta en hemutredning. Jag kände mig riktigt glad hela förmiddagen.

På eftermiddag träffade jag två väninnor. De sa till mig att det är ok att vara ledsen. Jag får lova att bryta ihop en stund. Men jag känner ingenting. Jag är inte ledsen, jag känner mig inte ens tom som jag brukar. Vet inte om jag är i total förnekelse eller om jag helt enkelt har sörjt färdigt. Jag har ju faktiskt gråtit över detta i flera år redan.

På kvällen sköljde plötsligt ångesten över mig att vi inte kommer att bli godkända. Innan detta med adoption varit verkligt har jag inte tvekat en sekund om att vi ska bli det. Nu är jag plötsligt livrädd. Jag menar om vi inte blir det så är det ju kört. Då finns det inte längre några alternativ. Det skulle knäcka mig totalt. Då vet jag inte vad jag gör…

Dag 13

Nu är det JOBBIGT! Bara några dagar tills jag ska testa och jag känner fortfarande ingenting. Tyvärr säger det mig ingenting efter som min kropp inte är så lätt att tyda. Ibland får jag ont i magen långt innan jag ska få mens, ibland känner jag ingenting förrän jag har fått den…

Jag hinner inte skiva i bloggen eftersom jag jobbar hela tiden. I går kom jag hem kl 22.00 och då var jag såklart för trött. Visst är det skönt att inte ha tid att tänka, men även om jag inte tänker några konkreta tankar så finns den där gnagande oroskänslan där hela tiden.

Toalettbesöken börjar bli en plåga. Granskningen av toapappret är i full gång och jag är hela tiden livrädd för vad jag ska upptäcka.

Igår såg jag kanske något åt det rosa håller, men idag är jag igen osäker på vad jag egentligen såg. Vilken plåga detta är!!

Den enda trösten är att jag snart vet. Oavsett vad resultat blir, känns det bättre att veta. Jag har försökt intala mig själv att njuta och låsas att jag är gravid, jag skulle ju kunna vara det, men nu fungerar inte det längre. Jag vill veta NU!

Jag har inte köpt något gravtest ännu. Jag vet att det är löjligt men jag tycker det känns ur-pinsamt. Jag inbillar mig att damen i kassan sitter där och tänker: - Och du tror du är gravid lilla gumman, ha, det är du säkert inte! Precis om hon tänker något om mig överhuvudtaget…

Hur som helst så drar jag mig för att gå och köpa ett.

På symtomfronten intet nytt…

Jag känner ingenting, och då menar jag INGENTING!
Jag har ännu inte gripits av panik, men det kommer, jag lovar.

Har man molvärk kan det betyda att man är gravid, eller att man inte är det.
Har man inga symtom kan det betyda att man inte är gravid eller att man är det…

Jag gör allt i min makt för att inte tolka min kropp. Det betyder ju ändå ingenting för ”slutresultatet”. Det är inte lätt men jag tänker kämpa på så länge jag kan.

I ärlighetens namn spinner jag i hemlighet reservplaner på hur jag ska hantera ett negativt besked. Jag tänkte börja med att tömma champagne flaskan som står i kylen… Sen är planen att bryta ihop några timmar för att sen ta tag i allt som bör göras inför vår adoption. Låter det knäpp? Ja det gör det säkert men det är konsekvensen av att utsätta sig för IVF-behandlingar. Man blir knäpp!!

Jag vet att det inte går att förberedda sig och jag vet att jag inte ska tappa hoppet ännu. Tyvärr är negativa besked på gravstickan det ända besked jag är vann vid att hantera, alltså är det lättare att förberedda sig för det än på ett positivt besked…

Dröm eller verklighet?

Igår kväll när jag gick och la mig låg jag en stund och funderade på att ännu en dag passerat utan ett enda tecken på graviditet (jag är tjatig, jag vet).

Mitt i natten vaknade jag av att det gjorde jätteont i magen. De hög till så hårt att jag vek mig dubbel. Först blev jag rädd, men när jag kom på vilken dag det var (en vecka sen befruktningen) blev jag genast lycklig och kände hur hoppet steg. Tänk om det var fästningen! Jag somnade om men vaknade strax igen efter ännu ett hugg. Jag var för trött för att väcka M men tänkte att jag skulle berätta det för honom direkt när jag vaknat på morgonen.

Kl. 05.45 ringde klockan (dags för nästa proggis) plötsligt undrade jag om det hela bara varit en dröm? Kan man verkligen önska sig något så stark att man att framkallar sånt här, eller var det faktiskt det jag önskar att det var?

På morgonen kände jag mig återigen helt normal. Skumt heller hur?

Analysera mera...

Nu är jag igång med analyserandet av min kropp… Vaknade i morse, skitsur över att jag inte kände någonting. Igår kväll lusläste jag andra bloggvänners bloggar (som har blivit gravida) för att se om jag kunde utläsa vad jag ”borde” känna. Blev jag klokare? Svar: nej. Vissa har känt något redan efter någon dag och andra ingenting alls under hela ruvartiden. Själv är jag irriterad av jag inte ens har några symtom från proestoronet! Betyder det att min kropp inte tar upp det eller betyder det ingenting alls? Jag är lite öm i ena bröstet (konstigt) och nu på eftermiddagen var magen spänd som en ballong. Plötsligt vet jag inte hur jag känner mig i vanliga fall…? Brukar min mage se ut så här? Har det med att min äggstockar läker eller vad? Nä, man kan bli knäpp för mindre…

Jag har inte ens kommit till hälften av denna plågande väntetid, hur ska jag stå uuuut?!!!

En annan sak som jag undrar över är när själva fästningen kommer att ske? Vissa säger att det skulle vara nu, runt dag fyra, men när jag läser i ”Så blir ett barn till” så står det klar och tydligt på dag 8 (från det att ägget blivit befruktat). Är det annorlunda för oss IVF:are?

ET

Kl. 10.30 i förmiddags stod vi och fyra andra par utanför kliniken i ösregnet och väntande på att bli insläppta, alla med förväntan i blicken. Vi var par fem av fem i ordningen (men vi är ju vana vid att vänta ;-)

I en och en halv timme väntade vi på ”vårt” rum och sen var det äntligen vår tur.
Nu har jag två små frön i min mage och jag är sååå lycklig.
Dessa två SKA stanna och jag är nu gravid med tvillingar (tills motsatsen bevisas).

6 ägg befruktades och fortsatt dela sig men det var inga som passade för frysning. Jag är inte ett dugg ledsen för det eftersom jag hoppas på att vi inte kommer behöva dem…

Nu tänker jag njuta av känslan jag har och hoppas att den sitter i länge. Erfarenheten säger mig att jag kommer åka känslomässig bergochdalbana de två kommande veckorna, därför gäller det att njuta nu!

Äggplockardagen

I går var det då äntligen dags att plocka ut äggen. Spända och förväntansfulla infann vi oss på kliniken kl 09.00. Vi blev visade till vårt rum, jag fick en stesolid och en kateter i armen, medan M blev hänvisad till toaletten med den blå mappen och med en liten burk i sin handen ;-)

Väl inne på operationen fick jag lokalbedövning och sömnmedel i armen. Början gick bra men efter en stund började det göra jäkligt ont. De två senaste gångerna har sjuksköterskan på eget initiativ gett mig mer sömnmedel men denna gjorde det inte. Själv var jag för trött för att säga något. När plocket var färdigt och vi kommit in på vårt rum började jag storgråta av smärta. Det gjorde sååå himla ont. Jag fick panodil och en värmekudde och efter en stund kändes det mycket bättre.

Jag låg och vilade och väntade, och väntade… Pga sjukdom tag det lite längre tid än normalt innan vi fick vårt resultat. Eftersom vi inte visste varför det tog sån tid började vi såklart oro oss att det var något som var fel. Men det var det inte. Skörden blev 15 ägg och vi är jättenöjda med resultatet.

Igår sov jag i stort sätt hela dan och idag tänker jag inte göra någonting. Jag har placerat mig i soffan och här tänker jag stanna :-). Jag är ganska öm och svullen men det är inte lika farligt som igår. Minnet är visserligen kort, men jag kan nog säga att detta är den gång som det har gjort mest ont. Vi får hoppas att det varit mödan värt…

På lördag kl 10.30 ska vi tillbaka. Eftersom det efter förra gången bara blev ett ägg som såg fint ut (av 15) är jag rätt nervös nu. Jag tar inget för givet utan vi får helt enkelt se om det blir något eller inte. Just nu kan jag bara hoppas!

Dan före dan...

Det börjar dra ihop sig och jag är nervös. Jag vet inte vad jag ska tänka på så tankarna hoppar från det nya jobbet (som ibland känns helt omöjligt att klara av) till hur det ska gå imorgon. Jag känner mig spänd som en fiolsträng och kan inte koncentrera mig på någonting.

Idag är det min första dag utan mediciner sen den 27 november. Jag har alltså sprejat i 51 dagar!! Det låter ju inte klokt! Så här i efterhand kan jag inte fatta hur det kunde bli så…
Men så går det tydligen när man inte har något tålamod. En sak är iaf säker; jag gör aldrig om det igen.

Igen ja, jag hoppas att det aldrig blir något mer igen…

Anledningen till min nervositet är att denna gång känns så avgörande. Blir det inte nu blir det nog aldrig. Jag har ju bestämt mig för max fyra försök och just nu kan jag överhuvudtaget inte föreställa mig att sätt igång igen. Redan i början under omgång ett och två hade jag tankarna på när jag skulle göra nästa och inte det gick. Så är det inte nu.

Nä, jag ska sluta beklaga mig! Det blir säkert bra hur det än blir, är bara lite nervös som sagt…

Sprutdag 13

Upp som en sol och ner som en pannkaka…

Efter mitt hurtfriska inlägg igår känner jag plötsligen inte ingen mig själv i hur jag kände då. Just nu känns det igen tungt och som om det är jätte länge tills det blir torsdag (och som en evighet till testdagen).

Det som är absolut jobbigast med denna barnlöshet är den eviga väntan. Efter ett tag blir resultatet inte längre det som är viktigt utan bara att man kommer fram till den dagen då man får veta hur det gick. Man längtar tills man ska börja med sprej, sen sprutor, sen koll ett och två, uttag, insättning, testdag, nästa IVF… Ja, ni ser vad jag menar. Det är så att man håller på att bli tokig!

Visst är väl livet fullt av delmål för alla men fullt så här påfrestande vill jag ändå inte tro att det alltid ska vara. Som det känns nu kommer jag inte hoppa på en ny IVF direkt ifall detta försök inte går som det ska. Tidigare har jag tyckt att det är självklart att man bara ska köra på, men nu förstår jag innebörden av att faktiskt behöva ta en paus och vila upp sig mentalt.

Snälla, snälla, den som bestämmer, låt mig slippa gå igenom detta igen!!

Sprutdag 12

Jaha, då var koll nr två avklarad och med gott resultat! Man börjar bli lite av en expert på hur ens äggstockar ska se ut och vid första anblicken blev jag lite besviken. Jag är van vid att det är fullt med äggblåsor där, både små och stora men denna gång såg jag inte så många. Tydligen gjorde inte det någonting. Jag har 4 på ena sidan och 5 på andra och de är lika stora allihop. Alltså har den här långsamma behandlingen fungerat bra på mig och jag har fått ett jämt resultat vilket såklart är att föredra. Vi kommer att fortsätta i lugn takt och äggplocket kommer att ske först på torsdag. Jag trodde det skulle bli nu på tisdag men det här är egentligen bättre. Nu slipper jag vara borta från jobbet i flera dagar (nu blir det bara två) och framförallt slipper jag känna mig stressad över att jag inte är där.

Jag fortsätter tjata om att jag vill ha två embryo tillbaka (DET, som det tydligen heter) men de är inte helt överens med mig. Jag får som svar att det kanske vi skulle kunna göra vid försök nummer 4 eller 5. Pust, jag blir så trött! Jag fick nästan lust att skicka på dem att jag VILL INTE göra 4,5, 6 försök, jag vill få detta avklarat nu. Jag vill maximera mina chanser för att sen slippa gå igenom detta igen, är det så svårt att förstå?!!

Det som är positivt med deras inställning är att de faktiskt tror att det ska fungera och att de mycket hellre vill att vi blir gravida med ett barn än med två (myndigheterna övervakar dem och de får påbackning om det blir för många tvillingar). Ja, ja, vi får väl se hur det blir. De har iaf noterat min vilja i sina journaler.

Något annat fantastiskt har hänt! Jag stor trivs på mitt nya jobb och det känns underbart att faktiskt vilja gå till jobbet. Jag har nog inte insett hur tråkigt mitt gamla hade kommit att bli iaf i jämförelsevis med det här. Jag lär mig massa nytt hela tiden och jobbet är av den karaktären att det alltid kommer att vara så. Vi jobba i flera olika projekt och det är så himla spännande! I projektet vi jobbar i just nu ingår det att åka runt till våra kontor för att se hur det arbetar med vissa saker som jag inte går in på här ;-).

Vi kommer troligen att åka till USA och till ca fem andra länder i Europa nu under våren. Jag är så himla glad över att ha hamnat där jag är nu. Så alla ni som sa att det skulle komma något bra ur det tråkiga som hände i höstas, ni hade rätt!! Det är ännu inte helt klart men jag har fått starka hintar om att jag kommer att få stanna på tjänsten (det är egentligen bara ett vikariat).

Jag måste erkänna en sak. Min längtan efter ett barn är fortfarande lika stark, men om det inte blir något denna gång så blir jag inte lika ledsen som efter de andra. Alternativet att få fokusera på jobbet under de år vi står i adoptionskön känns faktiskt nästan lite lockande…

Sprejdag 7 Koll nr 1

Jag ska höja dosen till 150 IE, vilket jag misstänkte att jag skulle få göra. Läkaren kommenterade egentligen inte så mycket, bara att det här inte var något att oror sig för?! Jag som inte oroat mig innan han sa det började såklart göra det! Jag hade svårt att se något som skulle kunna tyda på tillväxt av några ägg men när M frågade om det fanns några svarade han att det gjorde det. Jag antar att jag bara måste lita på vad han säger. Meningen är ju att vi denna gång ska försöka få en långsam tillväxt istället för en rivstart såsom det har blivit förut.

Jag kände mig stressad av att vara borta från jobbet och ville bara därifrån. Jag fick nästan dra i M för att komma iväg… Inte likt mig men det här med att vara borta från mitt nya jobb och att jag behöver ljuga tär mer på mig än vad jag trodde det skulle göra. Jag är URDÅLIG på sånt och kommer säkert att försäga mig vid något tillfälle.

I dag på lunchen åt jag tillsammans med tre nya kollegor (alla män). Gissa vad det talade om? Jo, om sina barn såklart! De diskuterade huruvida tvååriga Lisa skulle börja åka skidor i år eller inte. Jag trodde jag skulle få krupp! Det här skulle ju vara en barnfri miljö inbillade jag mig! Det visar sig att det på min avdelning just nu är fyra killar som är pappalediga!! Visst, jag tycket det är jättebra men hoppas att de inte vill diskutera blöjor med mig när det kommer tillbaka (om jag inte är gravid då förstås ;-)

Efter att ha höjt dosen ikväll har jag känt lite action i magen! Yes, det har varit efterlängtat :-)!

Sprutdag 6

Oron börjar krypa sig på…

Imorgon ska vi på vår första koll. Jag känner ytterst lite i magen och minns inte hur det kändes de senaste gångerna vid den här tiden. Vad jag däremot minns är att jag vid IVF nr två var så säker på att allt skulle går bra (allt fram till insättningen!) men som ni kanske minns blev det bara ett ägg som gick att använda, trots att det plockades ut 15 stycken.

Hjälp!

Hur ska det gå denna gång? Har jag sprejat i en evighet i onödan? Kommer tiden som jag tar ”ledigt” från jobbet vara helt bortkastad?

Gud vad jag hoppas att detta går vägen! Kan det inte få vara vår tur nu?!!

Sprutdag 4

Nu har jag börjat på min nya tjänst och det känns jättebra! Det kommer verkligen blir en utmaning, vilket jag gillar. Jag kommer att jobba med nästan uteslutande killar vilket också känns skönt efter att ha varit omgiven av ”tanter” i flera år. Det är kanske tidigt att säga men jag har en känsla av att detta kommer att bli riktigt bra.

Jag har tagit Puregon i 4 dagar och ännu har inte mina vallningar försvunnit. Huvudvärken är som tur borta och i övrigt mår jag bra. Dosen är lägre än förra gången (bara 100 IE/dag) och på måndag ska vi på vår först koll. Jag oroar mig lite över att jag inte känner någonting i magen (men bara lite). Vi ska in nästa fredag igen för ytterligare en koll och jag räknar med att plocket sker om ca en och en halv vecka. Lite jobbigt är det att jag kommer att behöva ljuga på jobbet men jag har bestämt mig att det blir bäst så. Jag kommer att säga att jag ska operera bort en cysta, hoppas att jag inte kommer få för ingående frågor…

Nu är det alltså på G igen och jag tycker det är jättespännande! Denna gång tänker jag gå in för att det ska lyckas (och inte ge upp innan vi ens börjat, såsom jag gjort tidigare).

GOTT NYTT ÅR ALLA! Hoppas att 2007 är året då alla vi som väntar och längtar får vår önskan uppfylld!

Sprejdag 34

Jag vet inte vad det är med mig? Det känns som om jag mist mina känslor, jag är bara helt tom. Förmodligen är det därför jag inte skriver, jag har helt enkelt inget att skiva om. Har funderat på att lägga ner bloggen, jag har skrivit flera inlägg (ej publicerade) där jag säger tack och hejdå, men av någon anledning klarar jag inte av göra det. Kanske beror min apati på sprejandet? Kanske är det bara situationen som göra mig sådan, hur som helst är det jäkligt tråkigt att vara så här.

Julen har varit ok, kanske för att det inte känts som jul. Vi har firat på flera olika ställen, både med vuxna och med barn och jag har inte direkt tänkt på att vi inte har några egna. Det är ju inte så att jag plötsligt under julen kommer på att jag är barnlös, det vet jag om under hela året.

Snart är detta året iaf slut, vilket känns jäkligt skönt. Jag tycker att det har varit ett skit-år och hoppas på att nästa blir bättre. Jag minns faktiskt inte när jag senast kände mig genuint glad…
Bellman skänker mig såklart massor av glädje men med tanke på vilken låg nivå jag är på så lyckas jag ändå inte nå upp till speciellt höga höjder av lycka. Det låter kanske bortskämt. Jag vet att många har det värre men jag utgår bara från mig själv och jag tycker att det hade kunnat vara betydligt bättre.

Jag är rädd att när jag om några år tittar i backspegeln, kommer jag ångra att jag inte tog tag i mitt liv och gjorde något bättre av det, men just nu vet jag bara inte hur man gör? Hela tiden önskar jag att tiden ska gå och vad är det för ett sätt att leva på? Det är ju som om man önskade livet ur sig (det gör jag inte). Men jag börjar bli alvarligt trött på detta (inte livet men hur livet ser ut just nu…)!!

Sprejdag 23

Just nu händer det inte mycket.

Jag sprejar på och det går bra. Huvudvärken gör sig påmind emellan åt och om nätterna svettas jag, men annars tänker jag inte så mycket på det hela. När tanken dyker upp är det med en känsla av hopp (hur det än blir är jag glad över att kunna känna så nu).

Det enda som oroar mig lite är att ingreppen kommer ske någon gång under den andra veckan på mitt nya jobb. Bad timing, minst sagt! Jag gör vad jag kan för att skjuta bort tankarna på det, jag får helt enkelt ta det då.

Vad jag lärt mig under hösten är att vad som helts kan hända när som helst, alltså är det ingen mening med att oroa sig över saker i förväg.

Nedregleringskontroll

Idag var det dags för nedregleringskontroll. Inför alla tidigare möten har jag/vi varit väl förberedda med frågor, men inte denna gång. Vi skulle till veterinären för att vaccinera Bellman efteråt och mina tankar var mer på det hållet. Vi fick träffa en ny läkare denna gång. Först suckade jag och sa till M att jag inte alls hade lust att visa upp mig för en ny man, men väl där tyckte vi båda att han var riktigt bra.

Denna gång kommer att bli lite annorlunda än de andra. Jag kommer att spreja i fem veckor innan jag kan börjar med sprutorna (detta beroende på juluppehållet). Jag kommer att ta en lägre dos av Puregonet och förhoppningsvis kommer dosen inte behöva justeras.
Den stora förändringen är att vi denna gång ska pröva assisted hatching. Detta innebär att man gör ett hål på (eller förtunnar) äggets skal för att det lättare ska kunna fästa.

Jag känner faktiskt väldigt hoppfull. När vi har resonerat fram och tillbaka här hemma, om vad det är som går fel, kommer vi alltid till fram till att det måste bero på själva fästningen. Åh, vad jag hoppas att detta kan hjälpa oss!

Inne hos barnmorskan började vi prata om vi skulle vilja ha två eller ett embryo tillbaka. Jag sa genast två men M började skruva på sig… Vi små tjafsade en stund tills barnmorskan sa till oss att vi kunde återkomma. Hon tillade att det fanns en terapeut att prata med om vi ville. Så farligt är det faktiskt inte, men saken är den att vi inte är överens. Jag vill ha två tillbaka för att jag VILL ha tvillingar, M oroar sig för att det skulle kunna bli så. Jag försöker förklara att det är ju inte direkt det som är vårt problem osv. Dessutom fick vi ju bara ett ägg som var dugligt förra gången så problemet kanske aldrig uppstår (M kom på en deal som han tycket var bra; ett embryo med assisted hatching och ett utan :-D ).

Oavsett vad så känner jag mig glad och förväntansfull. Jag tillåter mig tom att hoppas…

Sprejdag 12

Usch, nu är det så där jobbigt igen…

En av mina bästa väninnor är gravid för andra gången. Jag är uppriktigt glad för hennes skulle men som vanligt kan jag inte låta bli att bli ledsen för min egen. Jag är så trött på att känna mig som ett offer. Hon berättar en glad nyhet och automatiskt glider vi in på det tråkiga samtalsämnet; mitt patetiska liv som barnlös. Hon försöker så klart att stötta men det finns inte så mycket kvar att säga. Det ser ju onekligen ganska hopplöst ut (min åsikt, inte hennes).

Jag jobbar hårt på att få upp hoppet inför nästa försök men ärligt talat vet jag inte längre hur man gör. Ena stunden vill jag bara lägga mig raklång på golvet och skrika att jag ger upp!! I nästa känner jag att vi f-n ta mig ska lyckas denna gång.

Oavsett vilket så är jag dödlig TRÖTT på detta.

Hade vi lyckats med senaste behandlingen hade jag och väninnan fått barn i samma vecka i juli…

Sprejdag 7

Jag har fått nytt jobb! Jag kommer att stanna på mitt gamla företag och jobbet är visserligen ett vikariat men det verkar väldigt spännande och nu vet jag vad jag ska göra fram till oktober. Det är så himla skönt att saker och ting börjar ordna sig.

Sprejningen går bra, jag tänker inte så mycket på den men jag har fått ett nytt problem. Som det ser ut just nu, så kommer äggplocket att ske i vecka 2, vilket är samma vecka som jag börjar på min nya tjänst. Ja, ja, det är ingenting jag ska fundera på nu. Nu tänker jag bara vara glad över mitt nya jobb, att behandlingen är igång och att det snart är jul :o)

Ha en trevlig första advent allihopa!

Sprejdag 1

Jag är för tillfället väldigt dålig på att blogga. Nästan all min vakna tid går åt till att tänka på det här med jobbet. Humöret går hela tiden upp och ner och för det mesta är jag förbannad. Jag känner mig krängt och vill egentligen räcka finger åt dem, smälla igen dörren och gå där ifrån. Det gör jag såklart inte men jag smäller gärna i dörrar så fort jag får tillfälle.

För att kunna skriva om min situation hade jag behövt ge er en massa bakgrundsfakta, det orkar jag inte och därför skriver jag ingenting. Plus att den blogg faktiskt handlar om barnlöshet, inte arbetslöshet…

Hur som helts, nu är det dags för en ny behandling, vår tredje. Det känns helt otroligt att jag faktiskt är här nu. När jag har pratat med andra har jag nog låtit som om jag räknat med att vi skulle behöva göra många försök, men innerst inne trodde jag nog aldrig det…

Förresten, tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer!

Adoptionens vara eller icke vara…

Jag resonerar fram och tillbaka, tanken att starta processen och hoppa över resterande IVf:er och köra på adoption direkt är lockande men samtidigt skrämmande…
Gör jag det, är det jag som är herre över mitt eget öde, vilket inte hade varit fel att vara för en gång skull. Samtidigt känns det som om jag då väljer bort biologiska barn (som om jag hade något att säga till om i det sammanhanget, not). Är jag beredd att ta det steget? M är det inte. Vi pratar mycket om adoption och han vill också men han hoppas mer än vad jag gör på att vi ska lyckas på egenhand.

Tidigare har jag trott att jag skulle kunna köra IVF och adoption parallellt. Jag fnös åt att det var ”förbjudet” att försöka få egna barn under adoptionsprocessen. Nu tänker jag annorlunda. Jag börjar inse att det faktiskt finns en anledning till en sådan bestämmelse. Därmed har jag inte sagt att jag att inte kommer att köra lite på båda spåren ändå men jag förstår att om vi gör det, kommer det nog att bli svårare än jag trodde. Hur förklarar man tex för ett framtida adopterat barn att man försökte in i det sista att få ett eget? Kan man sitta i samtal under hemutredningen och förklara att man är färdig med att försöka på egen hand när man egentligen inte är det? Krävs det att man ska vara färdig med den biten och i så fall, blir man någonsin det?

Svåra frågor utan självklara svar, tur att jag inte behöver bestämma mig för något idag…

I eftermiddag ska vi på samtal, vi sköt på förra veckan. Vi får se om jag blir klokare efter det.

Äntligen!

Äntligen har han kommit! Vår lille valp är här och han är helt underbar. Helgen har handlat om att busa, upptäcka omgivningen, sova, huruvida han har kissat eller bajsat, när och var… Vi har inte lyckats få honom att göra sitt utomhus en enda gång, trots att vi igår var ute minst 8 gånger. Ja, ja, det kommer, försöker vi intala oss...

I onsdags var jag på adoptionsinfoträffen. Den var nog som jag hade förväntat mig. Två ”tanter” från organisationen FFIA informerade om kostnader, väntetider och lite sånt som man kan läsa sig till om på nätet, inte så givande. Däremot berättade en tjej om hur det varit att hämta hem hennes två fickor från Kina. Allt lät så självklart, enkelt, och väldigt, väldigt lockande. Med enkelt menar jag inte att det inte är jobbig och slitsamt att vänta och allt det där, jag menar bara att när beslutet väl är taget så tror jag att det kan känns som så självklart och väldigt naturligt att det var på det sätt man skulle få barn. Hon avslutade med att hon ofta frågade sig själv varför hon inte gjort detta tidigare.

Det var meningen att tre adopterade skulle berätta om sin syn på adoption. Tyvärr kom inte två av dem men han som var där var mycket trevlig, han berättade bra och fick också det hela att låta som världens naturligaste sak. Vilket det ju såklart är för honom. Han sa speciellt en sak som fastnade. Han förstod att många av oss säkert har haft det jobbigt och kanske gått igenom provrörsbefruktningar (av kroppsspråket på åskådarna att döma så såg det ut som vi alla bar på den erfarenheten). Han sa (på ett mycket ödmjukt sätt) att vi kunde strunta i allt sånt. Han tyckte att eftersom alla parter tjänar på en adoption borde man inte utsätta sig för massa jobbigheter i onödan…

Jag håller med dem båda men blev också medveten om varför jag ännu inte valt att adoptera. Om jag lyckas med en IVF så känns det som det är det enklare alternativet. Adoption tar tid, det kostar pengar och jag missar spädbarnsstadiet. Hade jag det inte varit för det så hade jag varit där för länge sen. Helt ärligt så struntar jag i gener eller att barnet ska likna mig, vad jag vill ha är ett barn, allt annat är oväsentligt. Det ironiska i situationen är bara det att om IVF:en inte fungerar och vi sen påbörjar en adoption, då blir det som skulle göra vägen fram till ett barn snabbare istället bara något som var plågsamt och som fördröjde oss att komma fram till vårt mål…

Huvudvärk

Nu har jag haft ont i huvudet i två veckor nu. Det kan väl inte vara normalt? Har jag abstinens efter hormoner eller vad. Nu när jag äntligen slipper proppa mig full med medicin varför är inte min kropp då nöjd?

Ja, det är väl förmodligen situationen som påverkar en mer än man tror.

Denna vecka har nästan varit värre en den förra. Nu börjar allt sjuka in. Förra veckan var jag aktiv och chokad på samma gång. Denna har jag haft tid att tänka…

Jag och M ligger på kvällarna i sängen och stirrar upp i taket, vi undrar om det är så här det ska vara (M har förutom allt annat som drabbat oss lite problem i sin familj just nu).
Är livet en ända lång plåga? Kan det inte vara lite roligt också, eller är det för mycket begärt?

Visst låter det deppigt! Riktigt så hemskt är det inte. Vi är jätteglada för att vi har varandra och tycker att det är det viktigaste. På fredag får vi en ny liten familjemedlem, vilket vi är så lyckliga för. Samtidigt går det inte att sticka under stolen med att vi har det jobbigt just nu. Ältandet om barnlöshet har verkligen tärt på oss.

Ikväll ska jag på info-träff gällande adoption. M är upptagen och dessutom inte riktigt mogen för det ännu, men jag tycker att det ska bli jättespännande!

Katastrofvecka

Hur ska jag kunna sammanfatta veckan som gått? Så mycket känslor, frustration, besvikelse och ilska på samma gång. IVF:en har jag faktiskt knappt tänkt på. Jag har inte fällt en tår över att det inte blev något. Jag hade liksom redan kalkylerat med att så kunde ske. Det här med jobbet däremot, var som en blixt från klar himmel. Att det skulle hända något visste jag men att det skulle drabba mig hade jag inte räknat med. Naivt kanske, men jag har hela tiden blivit lovordad av min chef och hon har försäkrat mig om att jag sitter säkert. Så när beskedet att hon (min chef) skulle få min tjänst och jag plötsligt skulle vara utan kom, var choken total.

Två timmar efter beskedet hade jag bokat in tre intervjuer gällande tjänster inom företaget. Under veckan har jag varit på alla tre, varit på samtal med facket, pratat med personalchefen och sökt två jobb externt. Jag vet inte vad det är med mig. Jag känner mig helt speedad. Förmodligen är jag på flykt. En flykt från att stanna upp och känna efter vad som egentligen har hänt.

När jag dagen efteråt märker att IVF nr två också gått åt skogen fanns det inget utrymme kvar för fler känslor. Efter upptäckten tänkte jag bara: Jaha, eftersom allt just nu går åt helvete så varför inte detta också? På onsdagen ringde jag Öresund. Jag talade om att jag ville starta nästa behandling så snart som möjligt så att jag kunde få mina två kvarvarande försök överstökad och sen kan gå vidare till adoption. Barnmorskan var tyst en stund och svarade sen: Mina, vi gör faktiskt det här för att du ska bli gravid. Jag fick en klump i halsen och tårarna var nära. Hon frågade om jag inte skulle komma in och prata med deras terapeut? Jo, det kanske jag skulle behöva, klämde jag fram… Så på tisdag ska M och jag dit och prata eller förmodligen snarare gråta, jag tror verkligen vi behöver det.

Den 27/11 ska jag börja med sprejen igen…

Ruvardag 14

Jag har fått mens.

När ska jag vakna från denna onda dröm? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?!!! Jag känner mig helt tom. Tårarna har inte ännu kommit, jag är fortfarande i chock efter gårdagens besked.

Tack för att ni hoppades åt mig.

Senare

Jag har förlorat mitt jobb.

Ruvardag 13

Igår mådde jag verkligen konstigt. Jag vaknade med huvudvärk som höll i sig hela dagen. När jag reste mig hastigt svartnade för ögonen och jag var tvungen att sätta mig ned. Dessutom kändes det som jag fick lock för öronen. Jag tar Trombyl, blodförtunnande så kanske har det med det att göra. Det står att man kan bli yr och få öronsusningar om man överdoserat. Det har jag visserligen inte men jag är kanske känslig?

Idag mår jag hur bra som helts. Känner mig precis som vanligt. Skumt!

Om en timme ska vi få information om vår framtid här på jobbet… Hjälp! Hoppas jag får stanna!!!

Ruvardag 11

Nu är det så mycket som händer att jag i vet vad jag ska fokusera på. Jag antar att det är bra, dagarna fram till testdagen kommer förhoppningsvis inte snigla sig fram. Men denna vecka innehåller kanske lite väl mycket kan man tycka. Jag väntar svar på fyra frågor av större eller mindre betydelse, de flesta av större:

På söndag får vår vi svar på vad som är fel på vår nyinköpta (i våras) fina Volvo. Den låter på ett oroväckande sätt och jag befarar det värsta, ser framför mig hur tusenlapparna flyger iväg.

På måndag ska vi ha ett mycket viktigt och avgörande möte på jobbet. Jag jobbar på reklamavdelningen på ett stort läkemedelsföretag och trivs verkligen med mitt jobb. I ca 11/2 års tid har det spekulerats om en omfattande omorganisation hos oss och nu på måndag ska vi alltså få reda på vad den kommer att innebära. Många oroar sig över sina tjänster…

På fredag får M reda på om han är allergisk mot hundar eller ej, detta är såklart avgörande för om vi kan ta hem den lille eller inte…

På lördag tänker jag göra mitt gravtest. Jag har fått testdatum på söndag men jag vet redan nu att jag inte kommer att kunna hålla mig.

Ja vad ska man säga?! Vad är oddsen för att alla besked är negativa? Om jag bara får välja ett positivt besked kan ni säkert lätt räkna ut vilket det är, men nu får jag inte välja utan får snällt vänta och se…

Skulle ni kunna motstå?

Jag kunde inte…
Vi åkte egentligen bara med M’s lillasyster för att titta på en valp som hon skulle köpa. Urdumt att tro att vi bara skulle kunna titta.

Vi började prata om hundar för över tre år sedan. Då sa vi att vi nog skulle vänta eftersom vi snart skulle få barn… Nu flera år senare med att gravtest bara en vecka bort har vi bestämt oss för att hämta hem denna lilla pojke. På bilden är han fem veckor gammal. Vi ska hämta honom den 17 november och jag är så lycklig!!

Men (tyvärr måste det alltid finnas ett sådant) på fredag får M svar på om han är allergisk, eller inte, jag hoppas, hoppas, hoppas på att han inte är det!!!

Ruvardag 8

Jag känner ingenting, INGENTING! I min värld är jag med andra ord inte gravid. Jag vet att jag är mästare på att ta ut sorgen i förskott och alltid tro det värsta men jag föredrar det (uppenbarligen).

Jag måste totalt ha förträngt det hela. När jag skulle skiva inlägget fick jag räkna fram vilken dag jag är på!

Okey jag erkänner, helt har jag inte lyckats koppla bort det. Igår blev jag jätteledsen, en av våra bästa vänner fick en son och tyvärr har det den effekten på mig (jag blev såklart glad för hans skulle, jag ni vet själva hur det är…).

Har jag gett upp? Nä, det vågar jag inte riktigt. Skulle det trots allt bli något hade det ju varit hemskt om mitt barns liv startar med att jag inte trodde på henne eller honom…

Ruvardag 3

Jag som trodde jag vara stark och hade lyckats stänga av mina känslor, har nu fått motsatsen bevisad. Sorgen och frustrationen tar ut sin rätt och igår grät jag mig själv till sömns. Jag började faktiskt tycka att det var lite konstigt att jag inte kände vare sig hopp eller förtvivlan. När jag nu tillslut började känna något var det såklart tvivel istället för hopp (min läggning är ju sådan).

Jag trodde på allvar att jag inte brydde mig om hur det skulle gå, men när jag plötsligt förstod att detta försök skulle ha kunnat ta slut redan i onsdags blev jag helt förtvivlad. Jag känner mig fortfarande orolig och ledsen.

Hur som helts, så är jag så glad för era fina kommentarer och lyckoönskningar. De får mig att må bättre och till och en pessimist som jag, börjar hoppas lite…

Återföringsdagen

Jag vaknade i morse utan minsta oro i kroppen. Vi skulle inte vara där förrän kl. 14.15 så dagen gick åt små pyssel och matlagning. Jag och M var på strålande humör när vi körde till kliniken. Det var underbart höstväder ute och då kan man ju inte vara annat än glad, eller...?

Vi fick vänta en stund inne på ”vårt” rum innan läkaren kom in för att ge oss vårt resultat.
22 äggblåsor punkterades, 15 ägg plockades ut, 5 befruktades, 4 fortsatte dela sig, 1 såg bra ut och det fick jag tillbaka, de andra tre var inte tillräckligt bra för att frysas utan kastades.

Jag blev jättebesviken. Det är säkert dumt av mig, men jag kan inte låta bli. Förra gången befruktades 9 ägg (av 17) och vi fick 4 till frysen, så min erfarenhet sa mig att detta resultat skulle bli något liknande, naivt nog.

Jag vet att det räcker med ett bra embryo för att det ska blir en graviditet, men jag som har en tendens att övertolka allt kan inte låta bli att undra hur bra detta embryo egentligen är? Doktorn sa att det var ett toppen ägg men säger han inte så till alla? Kanske detta ägg inte heller är speciellt bra men han vill inte göra mig besviken och ger mig det tillbaka ändå?

Ja, jag kan ju spekulera hur mycket jag vill, jag får ändå aldrig reda på det. Just nu känner jag mig ganska sänkt och ska nog inte skiva mer, det kommer bara bitterhet ur mig och det är ett drag hos mig som jag inte gillar…

Resume från gårdagen

Kl. 0845 var vi på plats (hade tid kl. 09.00). Jag anmälde oss i receptionen och fick tillsägelse att sitta ner och vänta. Min man som annars är den av oss med tålamod, tyckte att det var lite konstigt (sist fick vi gå direkt till vårt rum). Jag var vid gott mod och tyckte att några minuters väntan inte spelade så stor roll. Kl. halv tio var det däremot min tur att blir sur! Va f*n ska vi alltid behöva vänta för?! Det så otroligt viktigt att vi gör allt på rätt tider, tar ovitrellsprutan kl tio och inte fem över, kommer i tid till avtalade möte osv, men de kan göra hur det vill…
Jag har väntat på att få barn i fler år, måste jag vänta nu också (skrek jag inom mig)!

Till slut fick vi komma in. På med vita skjortan och in med katetern i armen. Jag fick en Stesolid för att bli lugn. Förra gången blev jag direkt påverkad av den, medan jag inte kände av den alls denna gång. M fick en burk och blev hänvisad till toaletten, han kom snabbt ut (glad och nöjd) och jag fick hålla den varm under täcket tills sköterskan kom och hämtade den.

Själva plocket gick bra. Till skillnad från förra gången var jag vaken och hörde allt som sades men orkade inte titta. M och läkaren ledde mig tillbaka till rummet där jag vilade en stund och blev serverad te och skorpor. Efter en liten stund kom sköterskan och berättade att de hade fått ut 15 ägg och att det var ett jättebra resultat (förra gången fick vi ut 17).

När vi kommit hem tillbringade jag dagen i horisontellt läge och det ser ut som om de kommer att fortsätta så även idag. Igår hade jag ont mest hela tiden, nu känns det bara när jag reser mig upp.

Hur känner jag nu inför detta försök? Helt ärligt känns det som om jag inte riktigt är i kontakt med mina känslor. Jag har helat tiden trott att jag ska börja hoppas (eller misströsta) ju närmare jag kommer slutet av behandlingen. Men jag har förmodligen lyckats lite väl bra med att bygga upp ett skydd mot besvikelser och nu känner jag istället ingenting. Om det är bra eller dåligt vet jag inte och jag är ju ännu inte en ruvare så vi får väl se, saker och ting kan ju förändras. Just nu känns det iaf skönt att inte varje vaken minut går åt till att tänka på detta (som det gjorde förra gången).

I morgon kl. 14.15 ska vi tillbaka och om allt har gått bra åker vi hem med ett embryo i min magen :o)

Stora äggplockardagen

Tack så jättemycket för era lyckoönskningar och att ni har hållit era tummar för oss. Det värmer verkligen så himla mycket!

Dagens skörd blev 15 ägg och vi är jättenöjda. Det gjorde betydligt mer ont denna gång och jag känner mig fortfarande ganska öm och ynklig. Skriver och berättar mer i morgon.

Klockan fyra kunde jag inte hålla mig längre utan ringde upp dem. Barnmorskan skulle då precis ringa mig (sure). Det blir av! Mina värden hade inte gått upp mer och plocket kommer att ske på måndag kl 09.00. Helgen ska jag använda till att vila (ska iaf försöka) och möjligen bunkra upp lite in för veckan, tidningar, böcker och annat som får tiden att gå. Jag tänkte för en gång skulle planera lite matinköp (vi äter alldeles för mycket ute) och ska kanske till och med baka. Nu ska jag koppla av med en film och tänka på något annat för en liten stund :o)

Sprejdag 28

Imorse åket vi in igen och tog ett nytt blodprov. Jag fortsätter att må illa och ha ont i magen men jag står ut. Dum som jag är lydde jag inte doktorns ordination om vila, utan tyckte att det var läge att göra lite ärenden när jag ändå var i gång. Inte så lyckat kanske, nu ligger jag i sängen och väntar på att de ska ringa och har jätteont i magen! Ja, jag kan inte säga annat än att jag får skylla mig själv.

Det onda kan jag ta men oron över att det kanske inte blir något är mycket värre. Det är mitt östrogen värde som är för högt vilket kan orsaka överstimulering.

De säger att det förmodligen inte är någon fara men att de inte kan lova att behandlingen fullföljs. Det här hade jag verkligen inte med i min beräkning. Att jag skulle kunna testa negativt är jag full införstådd med men att det hela inte skulle bli av har jag överhuvudtaget inte tänkt !!
De skulle ringa efter kl 14.00. Nu är kl 15.10.

Jag återkommer!

Senare

Ibland går det snabbt! Jag hann precis avsluta mitt förra inlägg när barnmorskan ringde. Hon sa att mina värden var ovanligt höga och att jag nog inte skulle jobba utan gå hem och vila. Jag ska från och med nu vara sjukskriven och jag ska komma in till kliniken imorgon bitti igen. Vi ska ta ett nytt prov och hoppas på att mina hormonvärden inte fortsätter att skena…

Hon undrade hur jag egentligen mådde och jag som nyss mådde prima började såklart känna mig helskum direkt.

Vad betyder nu detta?? Hon trodde fortfarande (sa hon iaf) att uttaget ska ske på måndag, men vad händer om mina värden inte går ner? Kan det hela ställs in? Usch, den tanken har inte ens slagit mig innan.

Så nu sitter jag här, helt paff! Jag skulle ju jobba undan en massa innan min sjukskrivning och nu är jag plötsligt hemma. Vad ska jag göra nu då?!

Ja, just det, jag skulle ju vila….

Sprutdag 10, sprjedag 27

Lägesrapport

Kl 0930 var det dags för kontroll nr 2. Först ett samtal med doktorn (inte samma som förra gången men samma som jag hade på kontroll två vid förra försöket) Pratglad rund och glad OCH svettig. Förra gången var han också väldigt varm men då var det ju mitt i sommaren…

Trevlig var han i alla fall och jag fick svar på alla mina frågor (jag tänkte skiva ner dem och lägga en länk till dem i bloggen, det kan säkert vara intressant för fler).

Allt ser bara ut, slemhinnan är 8 mm (ska bli minst 10). Jag hade sammanlagt 10 äggblåsor som var i rätt storlek (för tidpunkten, de ska såklart växa till sig mer) och sen hade jag ca 10 stycken som var mindre än 12 mm. Han ville inte säga något om tid för äggplocket eller fortsatt medicinering, det ska blodprovet avgöra och svar på det ska de lämna i eftermiddag. Han kunde dock inte hålla sig utan sa att han trodde att det kanske blir på måndag. VA jag som hade räknat med tisdag! Jag vet att det för vanliga människor inte är så stor skillnad med en dag hit eller dit, men för oss IVF-människor som alltid måste vänta så är det jättemycket. Nu måste de säga att det blir måndag när det ringer, annars kommer jag att blir skitbesviken. Knäppt man fungerar, eller hur!

Jag kommer att ta blodförtunnande denna gång. Läkaren sa att han inte kunde säga att det skulle hjälpa men han kunde inte heller dementera det. Det är ju inte farligt så vi kör på med det.

Barnmorskan var också lika snäll och trevlig som hon brukar vara. Hon påpekade återigen att våra chanser är god och om det inte lyckas så beror det tyvärr kanske bara på att vi inte har turen på vår sida. De har ju faktiskt inte hittat något fel. Suck! Tala om att höja förväntningarna. Jag fortsätter dock med strategin att inte suga åt mig utan istället försöker jag vara fatalist.

Återkommer!

Sprutdag 9, sprejdag 26

I övermorgon är det dags för kontroll nummer två. Då ska vi se om det har hänt något med äggproduktionen. Att något har hänt kan jag redan säga. Det var inte så smart att sätta på sig tajta jeans i morse, de ha spänt över magen hela dagen och jag har till och med mått ill.

Som tur är så har jag jättemycket att göra på jobbet. Det känns som jag bara jobbar och jobbar men ändå blir det ingenting gjort. Självklart är jag glad åt all distraktion jag kan få.

Jag såg precis på nyheterna om ett par som genomgick en IVF. Inslaget handlade om förbättrade metoder av frysförsök. De påstod att chanserna till graviditet skulle öka från 25 % till 50 %. Ja, ja, tänkte jag när jag såg det, för mig spelar det ingen roll om 90 % skulle bli gravida, det hjälper ju inte mig om jag tillhör de där 10 som inte blir det. Tråkigt sätt att se på saken, jag vet men jag är väl så skadad och rädd för att bli besviken så att ingenting kan få mig att hoppas.

Ärligt talat är min inställning fortfarande sådan att detta bara är något vi ska gå igenom, det är ingenting som vi ska lyckas med.

Jag vet inte varför jag är så negativ? Enligt läkarna kan det inte se någon anledning till varför det inte skulle lyckas… Samtidigt som jag är skeptisk så är jag inte längre så ledsen. Det är väl knappt så att jag vågar skiva det men jag tror ärligt talat att jag hade blivit gladare om det hade lycktast förra gången än vad jag blir om det fungerar denna*.

* Jag förstår om ni nu tycker att jag inte förtjänar att lyckas men jag kan inte hjälpa vad jag känner. Förhoppningsvis får jag äta upp det jag skrev.

Sprutdag 4, sprejdag 21

Jag tänkte bara rapportera att det inte finns något att rapportera. Biverkningarna lyser med sin frånvaro. Magen är lite i uppror men det beror nog mer på thaimat, godis, chips och läsk, än vad det beror på aktiviteter i äggstockarna. I morgon tar jag min sista dos på 150 (Puregon) på söndag ska jag sänka till 100. Tiden går alltså framåt!

Kvällen har vi spenderat med vårt fantastiska gudbarn och hans föräldrar. Trots (dumt ordval jag vet) att min svägerska är höggravid så hade vi en riktigt mysig em/kväll. De pratade om hur det verkligen vill att vi ska bli gravida och jag kunde helt ärligt bemöta det med att vi vill det med, men om det inte går så går det inte. Då är vi (som min man sa härom kvällen) bara ett steg närmare våra små kinesiskor. Det lät så gulligt att jag övervägde tanken att strunta i IVF:erna och hoppa över till adoption direkt. Den 15/11 ska kommer det att hållas en informationsträff om adoption i Malmö. Jag funderar på att gå dit.

För tillfället är jag optimist. Jag vet att vi kommer få barn, jag vet bara inte hur. Vissa dagar känns det jobbig, idag känns det bara spännande.

Sprutdag 1, sprejdag 18

Då var delmål 1 avklarat!

Vi var på nedreglerningskontroll i morse och allt var som det skulle. Så himla skönt att jag slapp biverkningarna denna gång. Ja, jag vet man ska inte ropa hej… men jag gläds iaf åt att den biten är avklarad och dessutom gick så himla smidig. I kväll börjar jag med sprutorna, en dos på 150 ska jag ta i fem dagar och sen ska jag minska till 100. Förra gången blev jag överstimulerad så det ska vi försöka undvika denna gång. Jag måste ge Öresundskliniken en eloge för deras bemötande. De är så trevliga! Tänk att höra samma frågor dagligen och ändå besvara dem med ett sånt tålamod och på ett sånt trevligt sätt. Jag är jätteglad för att det är hos dem jag genomgår detta jobbiga.

Jag fick svar på alla mina frågor så nu är det bara att köra på. Nästa koll blir på torsdag i nästa vecka och det känns faktiskt riktigt snart. Nu kommer tiden att gå snabbt, det är först efter ET som tiden stannar ;o)

M och jag har faktiskt inte pratat så mycket om detta försök, det känns som vi redan sagt allt man kan säga. Visst nämner vi det emellan åt men det är inte som förra gången när det var de ända vi pratade om. Vi var så entusiastiska och förväntansfulla då. Det är vi inte denna gång, i alla fall inte jag. Barnmorskan på kliniken väckte trots allt ett hopp hos M. Han pratade till och med om hus på vägen hem. I vanliga fall är det jag som vill ha det och han som drömmer om en våning mitt i stan…

Nej, hoppas gör jag inte ännu men jag är heller inte helt övertygad om att det ska misslyckas (som jag har varit under perioder).

Sprejdag 17

I lördags var vi på 30-årsfest. Som man kan vänta sig när man samlar människor i den åldern så fanns det en hel del barn där. Jag hade bestämt mig innan att inte låta mig beröras av det och det gick riktigt bra till en början.

Varje dag resonerar jag med mig själv och försöker acceptera situationen vi befinner oss i. Jag vet ju att det kommer en lösning på vårt problem, jag vet bara inte hur den ser ut. Under tiden hade det varit bra om jag kunde försöka trivs med det vi har, det fungerar ibland och ibland inte.

Hur som helts, den ena familjen efter den andra droppade in och jag kände mig riktigt stolt över mig själv som tog det så bra.

En familj med två små flickor, som vi inte känner mer än till utseendet, kom fram och hälsade på oss. Tjejen tittade nyfiket runt omkring oss och frågade var vi hade våra barn? M fann sig snabbt och svarade att hon nog tänkte på hans bror, själv blev jag bara matt men förstår samtidigt att hon inte menade något med det. Hon kan såklart inte veta vilket känsligt ämne det är för oss.

Kvällen fortskred och vi hade riktigt roligt. Jag och M satt i soffan och pratade när pappan i familjen (med de två små flickorna) kom fram och la sin dotter på 6 månader i M’s knä. De är väl helt ok men att sen gå på så som han gjorde förstår jag inte hur man kan göra! “- Nu blir du väl sugen, va? En sån här liten vill du väl också ha. Nu kommer du få det jobbig när ni kommer hem och frun tjatar på dig att hon också vill ha en liten, osv…”

Hur okänslig får man lov att vara? Jag trodde inte det var sant när jag där och lyssnade. Jag hade god lust att tala om situationen för honom men vad hade det tjänat till? Kanske borde jag ha gjort det? Det hade kanske fått honom och hans fru att tänka till innan de nästa gång kastar sig över någon som de tycker borde ha barn.

Det jobbig är att det inte går att rusta sig inför såna här situationer. Det går liksom inte att förutse dem. Så trots att jag kände mig stark när jag gick till festen så gick jag ändå därifrån med klumpen i strupen och tårar som brände innanför ögonlocken…

Sprejdag 15

I natt drömde jag att en IVF gick till på följande sätt; Först gick man in i ett rum där äggen togs ut, sen gick man in i nästa och fick ett embryo tillbaka. Efter det skulle man gå direkt till apoteket och där skulle ett gravtest utföras. Mycket bra tyckte jag. Det ända som oroade mig var att när jag blev tillsagd att gå till apoteket, hade jag inte något minne av att ha fått något embryo tillbaka … Jag lydde ändå men väl på apoteket tycke jag att det var lite konstigt att jag skulle kissa i en mugg som någon druckit kaffe ur (?). Inne på toan hittade jag ett facit över vem som skulle bli gravid och vem som inte skulle bli det. Vid mitt namn stod det såklart bara att det var osäkert. Sen vaknade jag.

Insnöad? Ja, jag vet att jag är det ;o)

Huvudvärken som började i onsdag sitter i. Bra antar jag, det betyder förhoppningsvis att sprejen fungerar.

Helgen är som tur fullbokad, hoppas att den går snabbt och att det snart blir tisdag.

Sprejdag 11

Nej nu börjar det! Jag har försökt hålla emot så gott det går men nu står jag inte emot längre. Jag har börjat vänta på riktigt. Igår på jobbet kom jag på mig själv med att sitta och stirra på väggalmanackan, precis som om tiden skulle gå fortare för det.

I dag är det en vecka tills jag ska på nedregleringskontroll och jag förstår inte hur jag ska få tiden och gå. Om jag känner så här nu, hur ska jag då känna under ruvartiden? Usch, jag vill inte ens tänka på det.

Enligt mina egna beräkningar blir det ET den 26/10 men jag vill veta NUUU om det stämmer!! Förmodligen är det bara att vänja sig vid frustrationen jag känner. Det kommer att blir mer av det framöver…

Sprejdag 10

I helgen var vi på fest, svärmor fyllde år. Det var en bra kväll men jag kunde inte låta bli att förundras över hur barns närvaro snabbt förvandlar en fest till ett barnkalas…

På denna tillställning var tre barn med. De är alla jättesnäll och söta, men gud vilken ljudnivå! Allt kretsar kring dem och det går nästan inte att föra ett vettigt samtal eftersom man antigen har minst ett barn som klättrar över en eller så är någon ledsen och gallskriker precis intill. Jag och M var helt slut när vi gick därifrån…
Det kändes faktiskt ganska skönt att kunna stänga dörren om alla skrikande ungar, hoppa in i en taxi som tog oss till stan där vi gick och tog en drick och pratade om sånt som inte har med barn att göra.

Såklart vill jag fortfarande ha barn, men vissa dagar (läs kvällar) är det skönt att slippa ;o)

Sprejdag 9

Nu har jag fått min blödning. Eftersom den kom en dag senare än förra gången, hann jag såklart tänka tanken på hur underbart det hade varit om vi slapp göra IVF:en…

Jag är inte speciellt ledsen för det trots allt, det enda som är jobbigt just nu är värken i magen. Jag vågar inte ta någon Ipren, det enda som hjälper, för jag har läst att det inte är bra när man försöker få barn. Jag får helt enkelt härda ut!