Nu har jag haft ont i huvudet i två veckor nu. Det kan väl inte vara normalt? Har jag abstinens efter hormoner eller vad. Nu när jag äntligen slipper proppa mig full med medicin varför är inte min kropp då nöjd?
Ja, det är väl förmodligen situationen som påverkar en mer än man tror.
Denna vecka har nästan varit värre en den förra. Nu börjar allt sjuka in. Förra veckan var jag aktiv och chokad på samma gång. Denna har jag haft tid att tänka…
Jag och M ligger på kvällarna i sängen och stirrar upp i taket, vi undrar om det är så här det ska vara (M har förutom allt annat som drabbat oss lite problem i sin familj just nu).
Är livet en ända lång plåga? Kan det inte vara lite roligt också, eller är det för mycket begärt?
Visst låter det deppigt! Riktigt så hemskt är det inte. Vi är jätteglada för att vi har varandra och tycker att det är det viktigaste. På fredag får vi en ny liten familjemedlem, vilket vi är så lyckliga för. Samtidigt går det inte att sticka under stolen med att vi har det jobbigt just nu. Ältandet om barnlöshet har verkligen tärt på oss.
Ikväll ska jag på info-träff gällande adoption. M är upptagen och dessutom inte riktigt mogen för det ännu, men jag tycker att det ska bli jättespännande!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Livet har verkligen sina ups & downs, och oftast kommer allt på en gång. Som tur är går det över.
Vad härligt att ni får hem er lilla vovsing! Du kommer bli förvånad över hur mycket glädje en hund kan sprida =)
KRAM
Ja man blir nästan beroende av hunddoft till slut. För att inte tala om all glädje det ger. Det är så underbart. Valpstadiet är charmigt men det blir bara bättre och bättre (i början har dom ju inte speciellt mycket vett och fyra snabba tassar och vassa tänder vilket snabbt ställer till med ett och annat). Men kul är det!
Hur var adoptionsträffen?
kram
Att hålla i varann hjälper när det stormar. Att mitt i den jättestora sorgen över ett misslyckat försök känna värmen av en annan människa, det är bara det som tagit mig igenom de där stunderna. Vi är i allafall två om det. Att sånt som det med jobbet händer samtidigt är så det kan vara och för jävligt. Att man dessutom tvingas sortera sina sorg, kan bara bli för övermäktigt. Tur att du gick och prata med någon, adoptionsmötet kan också vara ett sätt att komma in på något annat. Jobben växer ju inte på träd, men så snart du samlat krafter hittar du säkert ett nytt. Satsa på det nu: Samla krafter! Sköt om dig! Lova det!
"Amira"
Ibland känns livet bara mörkt, helt fullständigt mörkt och meningslöst. Jag förstår dig precis. Det enda som kan hjälpa lite är att intala sig själv att det blir bättre. För det blir det. Berätta lite om adoptionsträffen!!
KRAM och uppmuntran till dig, vännen!
Solkatten, du har rätt, han gör det verkligen lätt att skratta. Jag är så lycklig över honom!
Janna, kan det bli bättre :-D
Amira, jag försöker så gott jag kan, precis som du säger så är räddningen att vi är två om situationen, det kunde varit värre...
Tingling, tack för uppmuntran, just nu är det bättre ;-)
Skicka en kommentar