Jag vet inte vad det är med mig? Det känns som om jag mist mina känslor, jag är bara helt tom. Förmodligen är det därför jag inte skriver, jag har helt enkelt inget att skiva om. Har funderat på att lägga ner bloggen, jag har skrivit flera inlägg (ej publicerade) där jag säger tack och hejdå, men av någon anledning klarar jag inte av göra det. Kanske beror min apati på sprejandet? Kanske är det bara situationen som göra mig sådan, hur som helst är det jäkligt tråkigt att vara så här.
Julen har varit ok, kanske för att det inte känts som jul. Vi har firat på flera olika ställen, både med vuxna och med barn och jag har inte direkt tänkt på att vi inte har några egna. Det är ju inte så att jag plötsligt under julen kommer på att jag är barnlös, det vet jag om under hela året.
Snart är detta året iaf slut, vilket känns jäkligt skönt. Jag tycker att det har varit ett skit-år och hoppas på att nästa blir bättre. Jag minns faktiskt inte när jag senast kände mig genuint glad…
Bellman skänker mig såklart massor av glädje men med tanke på vilken låg nivå jag är på så lyckas jag ändå inte nå upp till speciellt höga höjder av lycka. Det låter kanske bortskämt. Jag vet att många har det värre men jag utgår bara från mig själv och jag tycker att det hade kunnat vara betydligt bättre.
Jag är rädd att när jag om några år tittar i backspegeln, kommer jag ångra att jag inte tog tag i mitt liv och gjorde något bättre av det, men just nu vet jag bara inte hur man gör? Hela tiden önskar jag att tiden ska gå och vad är det för ett sätt att leva på? Det är ju som om man önskade livet ur sig (det gör jag inte). Men jag börjar bli alvarligt trött på detta (inte livet men hur livet ser ut just nu…)!!
lördag, december 30, 2006
tisdag, december 19, 2006
Sprejdag 23
Just nu händer det inte mycket.
Jag sprejar på och det går bra. Huvudvärken gör sig påmind emellan åt och om nätterna svettas jag, men annars tänker jag inte så mycket på det hela. När tanken dyker upp är det med en känsla av hopp (hur det än blir är jag glad över att kunna känna så nu).
Det enda som oroar mig lite är att ingreppen kommer ske någon gång under den andra veckan på mitt nya jobb. Bad timing, minst sagt! Jag gör vad jag kan för att skjuta bort tankarna på det, jag får helt enkelt ta det då.
Vad jag lärt mig under hösten är att vad som helts kan hända när som helst, alltså är det ingen mening med att oroa sig över saker i förväg.
Jag sprejar på och det går bra. Huvudvärken gör sig påmind emellan åt och om nätterna svettas jag, men annars tänker jag inte så mycket på det hela. När tanken dyker upp är det med en känsla av hopp (hur det än blir är jag glad över att kunna känna så nu).
Det enda som oroar mig lite är att ingreppen kommer ske någon gång under den andra veckan på mitt nya jobb. Bad timing, minst sagt! Jag gör vad jag kan för att skjuta bort tankarna på det, jag får helt enkelt ta det då.
Vad jag lärt mig under hösten är att vad som helts kan hända när som helst, alltså är det ingen mening med att oroa sig över saker i förväg.
onsdag, december 13, 2006
Nedregleringskontroll
Idag var det dags för nedregleringskontroll. Inför alla tidigare möten har jag/vi varit väl förberedda med frågor, men inte denna gång. Vi skulle till veterinären för att vaccinera Bellman efteråt och mina tankar var mer på det hållet. Vi fick träffa en ny läkare denna gång. Först suckade jag och sa till M att jag inte alls hade lust att visa upp mig för en ny man, men väl där tyckte vi båda att han var riktigt bra.
Denna gång kommer att bli lite annorlunda än de andra. Jag kommer att spreja i fem veckor innan jag kan börjar med sprutorna (detta beroende på juluppehållet). Jag kommer att ta en lägre dos av Puregonet och förhoppningsvis kommer dosen inte behöva justeras.
Den stora förändringen är att vi denna gång ska pröva assisted hatching. Detta innebär att man gör ett hål på (eller förtunnar) äggets skal för att det lättare ska kunna fästa.
Jag känner faktiskt väldigt hoppfull. När vi har resonerat fram och tillbaka här hemma, om vad det är som går fel, kommer vi alltid till fram till att det måste bero på själva fästningen. Åh, vad jag hoppas att detta kan hjälpa oss!
Inne hos barnmorskan började vi prata om vi skulle vilja ha två eller ett embryo tillbaka. Jag sa genast två men M började skruva på sig… Vi små tjafsade en stund tills barnmorskan sa till oss att vi kunde återkomma. Hon tillade att det fanns en terapeut att prata med om vi ville. Så farligt är det faktiskt inte, men saken är den att vi inte är överens. Jag vill ha två tillbaka för att jag VILL ha tvillingar, M oroar sig för att det skulle kunna bli så. Jag försöker förklara att det är ju inte direkt det som är vårt problem osv. Dessutom fick vi ju bara ett ägg som var dugligt förra gången så problemet kanske aldrig uppstår (M kom på en deal som han tycket var bra; ett embryo med assisted hatching och ett utan :-D ).
Oavsett vad så känner jag mig glad och förväntansfull. Jag tillåter mig tom att hoppas…
Denna gång kommer att bli lite annorlunda än de andra. Jag kommer att spreja i fem veckor innan jag kan börjar med sprutorna (detta beroende på juluppehållet). Jag kommer att ta en lägre dos av Puregonet och förhoppningsvis kommer dosen inte behöva justeras.
Den stora förändringen är att vi denna gång ska pröva assisted hatching. Detta innebär att man gör ett hål på (eller förtunnar) äggets skal för att det lättare ska kunna fästa.
Jag känner faktiskt väldigt hoppfull. När vi har resonerat fram och tillbaka här hemma, om vad det är som går fel, kommer vi alltid till fram till att det måste bero på själva fästningen. Åh, vad jag hoppas att detta kan hjälpa oss!
Inne hos barnmorskan började vi prata om vi skulle vilja ha två eller ett embryo tillbaka. Jag sa genast två men M började skruva på sig… Vi små tjafsade en stund tills barnmorskan sa till oss att vi kunde återkomma. Hon tillade att det fanns en terapeut att prata med om vi ville. Så farligt är det faktiskt inte, men saken är den att vi inte är överens. Jag vill ha två tillbaka för att jag VILL ha tvillingar, M oroar sig för att det skulle kunna bli så. Jag försöker förklara att det är ju inte direkt det som är vårt problem osv. Dessutom fick vi ju bara ett ägg som var dugligt förra gången så problemet kanske aldrig uppstår (M kom på en deal som han tycket var bra; ett embryo med assisted hatching och ett utan :-D ).
Oavsett vad så känner jag mig glad och förväntansfull. Jag tillåter mig tom att hoppas…
fredag, december 08, 2006
Sprejdag 12
Usch, nu är det så där jobbigt igen…
En av mina bästa väninnor är gravid för andra gången. Jag är uppriktigt glad för hennes skulle men som vanligt kan jag inte låta bli att bli ledsen för min egen. Jag är så trött på att känna mig som ett offer. Hon berättar en glad nyhet och automatiskt glider vi in på det tråkiga samtalsämnet; mitt patetiska liv som barnlös. Hon försöker så klart att stötta men det finns inte så mycket kvar att säga. Det ser ju onekligen ganska hopplöst ut (min åsikt, inte hennes).
Jag jobbar hårt på att få upp hoppet inför nästa försök men ärligt talat vet jag inte längre hur man gör. Ena stunden vill jag bara lägga mig raklång på golvet och skrika att jag ger upp!! I nästa känner jag att vi f-n ta mig ska lyckas denna gång.
Oavsett vilket så är jag dödlig TRÖTT på detta.
Hade vi lyckats med senaste behandlingen hade jag och väninnan fått barn i samma vecka i juli…
En av mina bästa väninnor är gravid för andra gången. Jag är uppriktigt glad för hennes skulle men som vanligt kan jag inte låta bli att bli ledsen för min egen. Jag är så trött på att känna mig som ett offer. Hon berättar en glad nyhet och automatiskt glider vi in på det tråkiga samtalsämnet; mitt patetiska liv som barnlös. Hon försöker så klart att stötta men det finns inte så mycket kvar att säga. Det ser ju onekligen ganska hopplöst ut (min åsikt, inte hennes).
Jag jobbar hårt på att få upp hoppet inför nästa försök men ärligt talat vet jag inte längre hur man gör. Ena stunden vill jag bara lägga mig raklång på golvet och skrika att jag ger upp!! I nästa känner jag att vi f-n ta mig ska lyckas denna gång.
Oavsett vilket så är jag dödlig TRÖTT på detta.
Hade vi lyckats med senaste behandlingen hade jag och väninnan fått barn i samma vecka i juli…
söndag, december 03, 2006
Sprejdag 7
Jag har fått nytt jobb! Jag kommer att stanna på mitt gamla företag och jobbet är visserligen ett vikariat men det verkar väldigt spännande och nu vet jag vad jag ska göra fram till oktober. Det är så himla skönt att saker och ting börjar ordna sig.
Sprejningen går bra, jag tänker inte så mycket på den men jag har fått ett nytt problem. Som det ser ut just nu, så kommer äggplocket att ske i vecka 2, vilket är samma vecka som jag börjar på min nya tjänst. Ja, ja, det är ingenting jag ska fundera på nu. Nu tänker jag bara vara glad över mitt nya jobb, att behandlingen är igång och att det snart är jul :o)
Ha en trevlig första advent allihopa!
måndag, november 27, 2006
Sprejdag 1
Jag är för tillfället väldigt dålig på att blogga. Nästan all min vakna tid går åt till att tänka på det här med jobbet. Humöret går hela tiden upp och ner och för det mesta är jag förbannad. Jag känner mig krängt och vill egentligen räcka finger åt dem, smälla igen dörren och gå där ifrån. Det gör jag såklart inte men jag smäller gärna i dörrar så fort jag får tillfälle.
För att kunna skriva om min situation hade jag behövt ge er en massa bakgrundsfakta, det orkar jag inte och därför skriver jag ingenting. Plus att den blogg faktiskt handlar om barnlöshet, inte arbetslöshet…
Hur som helts, nu är det dags för en ny behandling, vår tredje. Det känns helt otroligt att jag faktiskt är här nu. När jag har pratat med andra har jag nog låtit som om jag räknat med att vi skulle behöva göra många försök, men innerst inne trodde jag nog aldrig det…
Förresten, tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer!
För att kunna skriva om min situation hade jag behövt ge er en massa bakgrundsfakta, det orkar jag inte och därför skriver jag ingenting. Plus att den blogg faktiskt handlar om barnlöshet, inte arbetslöshet…
Hur som helts, nu är det dags för en ny behandling, vår tredje. Det känns helt otroligt att jag faktiskt är här nu. När jag har pratat med andra har jag nog låtit som om jag räknat med att vi skulle behöva göra många försök, men innerst inne trodde jag nog aldrig det…
Förresten, tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer!
tisdag, november 21, 2006
Adoptionens vara eller icke vara…
Jag resonerar fram och tillbaka, tanken att starta processen och hoppa över resterande IVf:er och köra på adoption direkt är lockande men samtidigt skrämmande…
Gör jag det, är det jag som är herre över mitt eget öde, vilket inte hade varit fel att vara för en gång skull. Samtidigt känns det som om jag då väljer bort biologiska barn (som om jag hade något att säga till om i det sammanhanget, not). Är jag beredd att ta det steget? M är det inte. Vi pratar mycket om adoption och han vill också men han hoppas mer än vad jag gör på att vi ska lyckas på egenhand.
Tidigare har jag trott att jag skulle kunna köra IVF och adoption parallellt. Jag fnös åt att det var ”förbjudet” att försöka få egna barn under adoptionsprocessen. Nu tänker jag annorlunda. Jag börjar inse att det faktiskt finns en anledning till en sådan bestämmelse. Därmed har jag inte sagt att jag att inte kommer att köra lite på båda spåren ändå men jag förstår att om vi gör det, kommer det nog att bli svårare än jag trodde. Hur förklarar man tex för ett framtida adopterat barn att man försökte in i det sista att få ett eget? Kan man sitta i samtal under hemutredningen och förklara att man är färdig med att försöka på egen hand när man egentligen inte är det? Krävs det att man ska vara färdig med den biten och i så fall, blir man någonsin det?
Svåra frågor utan självklara svar, tur att jag inte behöver bestämma mig för något idag…
I eftermiddag ska vi på samtal, vi sköt på förra veckan. Vi får se om jag blir klokare efter det.
Gör jag det, är det jag som är herre över mitt eget öde, vilket inte hade varit fel att vara för en gång skull. Samtidigt känns det som om jag då väljer bort biologiska barn (som om jag hade något att säga till om i det sammanhanget, not). Är jag beredd att ta det steget? M är det inte. Vi pratar mycket om adoption och han vill också men han hoppas mer än vad jag gör på att vi ska lyckas på egenhand.
Tidigare har jag trott att jag skulle kunna köra IVF och adoption parallellt. Jag fnös åt att det var ”förbjudet” att försöka få egna barn under adoptionsprocessen. Nu tänker jag annorlunda. Jag börjar inse att det faktiskt finns en anledning till en sådan bestämmelse. Därmed har jag inte sagt att jag att inte kommer att köra lite på båda spåren ändå men jag förstår att om vi gör det, kommer det nog att bli svårare än jag trodde. Hur förklarar man tex för ett framtida adopterat barn att man försökte in i det sista att få ett eget? Kan man sitta i samtal under hemutredningen och förklara att man är färdig med att försöka på egen hand när man egentligen inte är det? Krävs det att man ska vara färdig med den biten och i så fall, blir man någonsin det?
Svåra frågor utan självklara svar, tur att jag inte behöver bestämma mig för något idag…
I eftermiddag ska vi på samtal, vi sköt på förra veckan. Vi får se om jag blir klokare efter det.
söndag, november 19, 2006
Äntligen!
Äntligen har han kommit! Vår lille valp är här och han är helt underbar. Helgen har handlat om att busa, upptäcka omgivningen, sova, huruvida han har kissat eller bajsat, när och var… Vi har inte lyckats få honom att göra sitt utomhus en enda gång, trots att vi igår var ute minst 8 gånger. Ja, ja, det kommer, försöker vi intala oss...
I onsdags var jag på adoptionsinfoträffen. Den var nog som jag hade förväntat mig. Två ”tanter” från organisationen FFIA informerade om kostnader, väntetider och lite sånt som man kan läsa sig till om på nätet, inte så givande. Däremot berättade en tjej om hur det varit att hämta hem hennes två fickor från Kina. Allt lät så självklart, enkelt, och väldigt, väldigt lockande. Med enkelt menar jag inte att det inte är jobbig och slitsamt att vänta och allt det där, jag menar bara att när beslutet väl är taget så tror jag att det kan känns som så självklart och väldigt naturligt att det var på det sätt man skulle få barn. Hon avslutade med att hon ofta frågade sig själv varför hon inte gjort detta tidigare.
Det var meningen att tre adopterade skulle berätta om sin syn på adoption. Tyvärr kom inte två av dem men han som var där var mycket trevlig, han berättade bra och fick också det hela att låta som världens naturligaste sak. Vilket det ju såklart är för honom. Han sa speciellt en sak som fastnade. Han förstod att många av oss säkert har haft det jobbigt och kanske gått igenom provrörsbefruktningar (av kroppsspråket på åskådarna att döma så såg det ut som vi alla bar på den erfarenheten). Han sa (på ett mycket ödmjukt sätt) att vi kunde strunta i allt sånt. Han tyckte att eftersom alla parter tjänar på en adoption borde man inte utsätta sig för massa jobbigheter i onödan…
Jag håller med dem båda men blev också medveten om varför jag ännu inte valt att adoptera. Om jag lyckas med en IVF så känns det som det är det enklare alternativet. Adoption tar tid, det kostar pengar och jag missar spädbarnsstadiet. Hade jag det inte varit för det så hade jag varit där för länge sen. Helt ärligt så struntar jag i gener eller att barnet ska likna mig, vad jag vill ha är ett barn, allt annat är oväsentligt. Det ironiska i situationen är bara det att om IVF:en inte fungerar och vi sen påbörjar en adoption, då blir det som skulle göra vägen fram till ett barn snabbare istället bara något som var plågsamt och som fördröjde oss att komma fram till vårt mål…
I onsdags var jag på adoptionsinfoträffen. Den var nog som jag hade förväntat mig. Två ”tanter” från organisationen FFIA informerade om kostnader, väntetider och lite sånt som man kan läsa sig till om på nätet, inte så givande. Däremot berättade en tjej om hur det varit att hämta hem hennes två fickor från Kina. Allt lät så självklart, enkelt, och väldigt, väldigt lockande. Med enkelt menar jag inte att det inte är jobbig och slitsamt att vänta och allt det där, jag menar bara att när beslutet väl är taget så tror jag att det kan känns som så självklart och väldigt naturligt att det var på det sätt man skulle få barn. Hon avslutade med att hon ofta frågade sig själv varför hon inte gjort detta tidigare.
Det var meningen att tre adopterade skulle berätta om sin syn på adoption. Tyvärr kom inte två av dem men han som var där var mycket trevlig, han berättade bra och fick också det hela att låta som världens naturligaste sak. Vilket det ju såklart är för honom. Han sa speciellt en sak som fastnade. Han förstod att många av oss säkert har haft det jobbigt och kanske gått igenom provrörsbefruktningar (av kroppsspråket på åskådarna att döma så såg det ut som vi alla bar på den erfarenheten). Han sa (på ett mycket ödmjukt sätt) att vi kunde strunta i allt sånt. Han tyckte att eftersom alla parter tjänar på en adoption borde man inte utsätta sig för massa jobbigheter i onödan…
Jag håller med dem båda men blev också medveten om varför jag ännu inte valt att adoptera. Om jag lyckas med en IVF så känns det som det är det enklare alternativet. Adoption tar tid, det kostar pengar och jag missar spädbarnsstadiet. Hade jag det inte varit för det så hade jag varit där för länge sen. Helt ärligt så struntar jag i gener eller att barnet ska likna mig, vad jag vill ha är ett barn, allt annat är oväsentligt. Det ironiska i situationen är bara det att om IVF:en inte fungerar och vi sen påbörjar en adoption, då blir det som skulle göra vägen fram till ett barn snabbare istället bara något som var plågsamt och som fördröjde oss att komma fram till vårt mål…
onsdag, november 15, 2006
Huvudvärk
Nu har jag haft ont i huvudet i två veckor nu. Det kan väl inte vara normalt? Har jag abstinens efter hormoner eller vad. Nu när jag äntligen slipper proppa mig full med medicin varför är inte min kropp då nöjd?
Ja, det är väl förmodligen situationen som påverkar en mer än man tror.
Denna vecka har nästan varit värre en den förra. Nu börjar allt sjuka in. Förra veckan var jag aktiv och chokad på samma gång. Denna har jag haft tid att tänka…
Jag och M ligger på kvällarna i sängen och stirrar upp i taket, vi undrar om det är så här det ska vara (M har förutom allt annat som drabbat oss lite problem i sin familj just nu).
Är livet en ända lång plåga? Kan det inte vara lite roligt också, eller är det för mycket begärt?
Visst låter det deppigt! Riktigt så hemskt är det inte. Vi är jätteglada för att vi har varandra och tycker att det är det viktigaste. På fredag får vi en ny liten familjemedlem, vilket vi är så lyckliga för. Samtidigt går det inte att sticka under stolen med att vi har det jobbigt just nu. Ältandet om barnlöshet har verkligen tärt på oss.
Ikväll ska jag på info-träff gällande adoption. M är upptagen och dessutom inte riktigt mogen för det ännu, men jag tycker att det ska bli jättespännande!
Ja, det är väl förmodligen situationen som påverkar en mer än man tror.
Denna vecka har nästan varit värre en den förra. Nu börjar allt sjuka in. Förra veckan var jag aktiv och chokad på samma gång. Denna har jag haft tid att tänka…
Jag och M ligger på kvällarna i sängen och stirrar upp i taket, vi undrar om det är så här det ska vara (M har förutom allt annat som drabbat oss lite problem i sin familj just nu).
Är livet en ända lång plåga? Kan det inte vara lite roligt också, eller är det för mycket begärt?
Visst låter det deppigt! Riktigt så hemskt är det inte. Vi är jätteglada för att vi har varandra och tycker att det är det viktigaste. På fredag får vi en ny liten familjemedlem, vilket vi är så lyckliga för. Samtidigt går det inte att sticka under stolen med att vi har det jobbigt just nu. Ältandet om barnlöshet har verkligen tärt på oss.
Ikväll ska jag på info-träff gällande adoption. M är upptagen och dessutom inte riktigt mogen för det ännu, men jag tycker att det ska bli jättespännande!
fredag, november 10, 2006
Katastrofvecka
Hur ska jag kunna sammanfatta veckan som gått? Så mycket känslor, frustration, besvikelse och ilska på samma gång. IVF:en har jag faktiskt knappt tänkt på. Jag har inte fällt en tår över att det inte blev något. Jag hade liksom redan kalkylerat med att så kunde ske. Det här med jobbet däremot, var som en blixt från klar himmel. Att det skulle hända något visste jag men att det skulle drabba mig hade jag inte räknat med. Naivt kanske, men jag har hela tiden blivit lovordad av min chef och hon har försäkrat mig om att jag sitter säkert. Så när beskedet att hon (min chef) skulle få min tjänst och jag plötsligt skulle vara utan kom, var choken total.
Två timmar efter beskedet hade jag bokat in tre intervjuer gällande tjänster inom företaget. Under veckan har jag varit på alla tre, varit på samtal med facket, pratat med personalchefen och sökt två jobb externt. Jag vet inte vad det är med mig. Jag känner mig helt speedad. Förmodligen är jag på flykt. En flykt från att stanna upp och känna efter vad som egentligen har hänt.
När jag dagen efteråt märker att IVF nr två också gått åt skogen fanns det inget utrymme kvar för fler känslor. Efter upptäckten tänkte jag bara: Jaha, eftersom allt just nu går åt helvete så varför inte detta också? På onsdagen ringde jag Öresund. Jag talade om att jag ville starta nästa behandling så snart som möjligt så att jag kunde få mina två kvarvarande försök överstökad och sen kan gå vidare till adoption. Barnmorskan var tyst en stund och svarade sen: Mina, vi gör faktiskt det här för att du ska bli gravid. Jag fick en klump i halsen och tårarna var nära. Hon frågade om jag inte skulle komma in och prata med deras terapeut? Jo, det kanske jag skulle behöva, klämde jag fram… Så på tisdag ska M och jag dit och prata eller förmodligen snarare gråta, jag tror verkligen vi behöver det.
Den 27/11 ska jag börja med sprejen igen…
Två timmar efter beskedet hade jag bokat in tre intervjuer gällande tjänster inom företaget. Under veckan har jag varit på alla tre, varit på samtal med facket, pratat med personalchefen och sökt två jobb externt. Jag vet inte vad det är med mig. Jag känner mig helt speedad. Förmodligen är jag på flykt. En flykt från att stanna upp och känna efter vad som egentligen har hänt.
När jag dagen efteråt märker att IVF nr två också gått åt skogen fanns det inget utrymme kvar för fler känslor. Efter upptäckten tänkte jag bara: Jaha, eftersom allt just nu går åt helvete så varför inte detta också? På onsdagen ringde jag Öresund. Jag talade om att jag ville starta nästa behandling så snart som möjligt så att jag kunde få mina två kvarvarande försök överstökad och sen kan gå vidare till adoption. Barnmorskan var tyst en stund och svarade sen: Mina, vi gör faktiskt det här för att du ska bli gravid. Jag fick en klump i halsen och tårarna var nära. Hon frågade om jag inte skulle komma in och prata med deras terapeut? Jo, det kanske jag skulle behöva, klämde jag fram… Så på tisdag ska M och jag dit och prata eller förmodligen snarare gråta, jag tror verkligen vi behöver det.
Den 27/11 ska jag börja med sprejen igen…
tisdag, november 07, 2006
Ruvardag 14
Jag har fått mens.
När ska jag vakna från denna onda dröm? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?!!! Jag känner mig helt tom. Tårarna har inte ännu kommit, jag är fortfarande i chock efter gårdagens besked.
Tack för att ni hoppades åt mig.
När ska jag vakna från denna onda dröm? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?!!! Jag känner mig helt tom. Tårarna har inte ännu kommit, jag är fortfarande i chock efter gårdagens besked.
Tack för att ni hoppades åt mig.
måndag, november 06, 2006
Ruvardag 13
Igår mådde jag verkligen konstigt. Jag vaknade med huvudvärk som höll i sig hela dagen. När jag reste mig hastigt svartnade för ögonen och jag var tvungen att sätta mig ned. Dessutom kändes det som jag fick lock för öronen. Jag tar Trombyl, blodförtunnande så kanske har det med det att göra. Det står att man kan bli yr och få öronsusningar om man överdoserat. Det har jag visserligen inte men jag är kanske känslig?
Idag mår jag hur bra som helts. Känner mig precis som vanligt. Skumt!
Om en timme ska vi få information om vår framtid här på jobbet… Hjälp! Hoppas jag får stanna!!!
Idag mår jag hur bra som helts. Känner mig precis som vanligt. Skumt!
Om en timme ska vi få information om vår framtid här på jobbet… Hjälp! Hoppas jag får stanna!!!
lördag, november 04, 2006
Ruvardag 11
Nu är det så mycket som händer att jag i vet vad jag ska fokusera på. Jag antar att det är bra, dagarna fram till testdagen kommer förhoppningsvis inte snigla sig fram. Men denna vecka innehåller kanske lite väl mycket kan man tycka. Jag väntar svar på fyra frågor av större eller mindre betydelse, de flesta av större:
På söndag får vår vi svar på vad som är fel på vår nyinköpta (i våras) fina Volvo. Den låter på ett oroväckande sätt och jag befarar det värsta, ser framför mig hur tusenlapparna flyger iväg.
På måndag ska vi ha ett mycket viktigt och avgörande möte på jobbet. Jag jobbar på reklamavdelningen på ett stort läkemedelsföretag och trivs verkligen med mitt jobb. I ca 11/2 års tid har det spekulerats om en omfattande omorganisation hos oss och nu på måndag ska vi alltså få reda på vad den kommer att innebära. Många oroar sig över sina tjänster…
På fredag får M reda på om han är allergisk mot hundar eller ej, detta är såklart avgörande för om vi kan ta hem den lille eller inte…
På lördag tänker jag göra mitt gravtest. Jag har fått testdatum på söndag men jag vet redan nu att jag inte kommer att kunna hålla mig.
Ja vad ska man säga?! Vad är oddsen för att alla besked är negativa? Om jag bara får välja ett positivt besked kan ni säkert lätt räkna ut vilket det är, men nu får jag inte välja utan får snällt vänta och se…
På söndag får vår vi svar på vad som är fel på vår nyinköpta (i våras) fina Volvo. Den låter på ett oroväckande sätt och jag befarar det värsta, ser framför mig hur tusenlapparna flyger iväg.
På måndag ska vi ha ett mycket viktigt och avgörande möte på jobbet. Jag jobbar på reklamavdelningen på ett stort läkemedelsföretag och trivs verkligen med mitt jobb. I ca 11/2 års tid har det spekulerats om en omfattande omorganisation hos oss och nu på måndag ska vi alltså få reda på vad den kommer att innebära. Många oroar sig över sina tjänster…
På fredag får M reda på om han är allergisk mot hundar eller ej, detta är såklart avgörande för om vi kan ta hem den lille eller inte…
På lördag tänker jag göra mitt gravtest. Jag har fått testdatum på söndag men jag vet redan nu att jag inte kommer att kunna hålla mig.
Ja vad ska man säga?! Vad är oddsen för att alla besked är negativa? Om jag bara får välja ett positivt besked kan ni säkert lätt räkna ut vilket det är, men nu får jag inte välja utan får snällt vänta och se…
fredag, november 03, 2006
Skulle ni kunna motstå?
Jag kunde inte…
Vi åkte egentligen bara med M’s lillasyster för att titta på en valp som hon skulle köpa. Urdumt att tro att vi bara skulle kunna titta.
Vi började prata om hundar för över tre år sedan. Då sa vi att vi nog skulle vänta eftersom vi snart skulle få barn… Nu flera år senare med att gravtest bara en vecka bort har vi bestämt oss för att hämta hem denna lilla pojke. På bilden är han fem veckor gammal. Vi ska hämta honom den 17 november och jag är så lycklig!!
Men (tyvärr måste det alltid finnas ett sådant) på fredag får M svar på om han är allergisk, eller inte, jag hoppas, hoppas, hoppas på att han inte är det!!!
onsdag, november 01, 2006
Ruvardag 8
Jag känner ingenting, INGENTING! I min värld är jag med andra ord inte gravid. Jag vet att jag är mästare på att ta ut sorgen i förskott och alltid tro det värsta men jag föredrar det (uppenbarligen).
Jag måste totalt ha förträngt det hela. När jag skulle skiva inlägget fick jag räkna fram vilken dag jag är på!
Okey jag erkänner, helt har jag inte lyckats koppla bort det. Igår blev jag jätteledsen, en av våra bästa vänner fick en son och tyvärr har det den effekten på mig (jag blev såklart glad för hans skulle, jag ni vet själva hur det är…).
Har jag gett upp? Nä, det vågar jag inte riktigt. Skulle det trots allt bli något hade det ju varit hemskt om mitt barns liv startar med att jag inte trodde på henne eller honom…
Jag måste totalt ha förträngt det hela. När jag skulle skiva inlägget fick jag räkna fram vilken dag jag är på!
Okey jag erkänner, helt har jag inte lyckats koppla bort det. Igår blev jag jätteledsen, en av våra bästa vänner fick en son och tyvärr har det den effekten på mig (jag blev såklart glad för hans skulle, jag ni vet själva hur det är…).
Har jag gett upp? Nä, det vågar jag inte riktigt. Skulle det trots allt bli något hade det ju varit hemskt om mitt barns liv startar med att jag inte trodde på henne eller honom…
fredag, oktober 27, 2006
Ruvardag 3
Jag som trodde jag vara stark och hade lyckats stänga av mina känslor, har nu fått motsatsen bevisad. Sorgen och frustrationen tar ut sin rätt och igår grät jag mig själv till sömns. Jag började faktiskt tycka att det var lite konstigt att jag inte kände vare sig hopp eller förtvivlan. När jag nu tillslut började känna något var det såklart tvivel istället för hopp (min läggning är ju sådan).
Jag trodde på allvar att jag inte brydde mig om hur det skulle gå, men när jag plötsligt förstod att detta försök skulle ha kunnat ta slut redan i onsdags blev jag helt förtvivlad. Jag känner mig fortfarande orolig och ledsen.
Hur som helts, så är jag så glad för era fina kommentarer och lyckoönskningar. De får mig att må bättre och till och en pessimist som jag, börjar hoppas lite…
Jag trodde på allvar att jag inte brydde mig om hur det skulle gå, men när jag plötsligt förstod att detta försök skulle ha kunnat ta slut redan i onsdags blev jag helt förtvivlad. Jag känner mig fortfarande orolig och ledsen.
Hur som helts, så är jag så glad för era fina kommentarer och lyckoönskningar. De får mig att må bättre och till och en pessimist som jag, börjar hoppas lite…
onsdag, oktober 25, 2006
Återföringsdagen
Jag vaknade i morse utan minsta oro i kroppen. Vi skulle inte vara där förrän kl. 14.15 så dagen gick åt små pyssel och matlagning. Jag och M var på strålande humör när vi körde till kliniken. Det var underbart höstväder ute och då kan man ju inte vara annat än glad, eller...?
Vi fick vänta en stund inne på ”vårt” rum innan läkaren kom in för att ge oss vårt resultat.
22 äggblåsor punkterades, 15 ägg plockades ut, 5 befruktades, 4 fortsatte dela sig, 1 såg bra ut och det fick jag tillbaka, de andra tre var inte tillräckligt bra för att frysas utan kastades.
Jag blev jättebesviken. Det är säkert dumt av mig, men jag kan inte låta bli. Förra gången befruktades 9 ägg (av 17) och vi fick 4 till frysen, så min erfarenhet sa mig att detta resultat skulle bli något liknande, naivt nog.
Jag vet att det räcker med ett bra embryo för att det ska blir en graviditet, men jag som har en tendens att övertolka allt kan inte låta bli att undra hur bra detta embryo egentligen är? Doktorn sa att det var ett toppen ägg men säger han inte så till alla? Kanske detta ägg inte heller är speciellt bra men han vill inte göra mig besviken och ger mig det tillbaka ändå?
Ja, jag kan ju spekulera hur mycket jag vill, jag får ändå aldrig reda på det. Just nu känner jag mig ganska sänkt och ska nog inte skiva mer, det kommer bara bitterhet ur mig och det är ett drag hos mig som jag inte gillar…
Vi fick vänta en stund inne på ”vårt” rum innan läkaren kom in för att ge oss vårt resultat.
22 äggblåsor punkterades, 15 ägg plockades ut, 5 befruktades, 4 fortsatte dela sig, 1 såg bra ut och det fick jag tillbaka, de andra tre var inte tillräckligt bra för att frysas utan kastades.
Jag blev jättebesviken. Det är säkert dumt av mig, men jag kan inte låta bli. Förra gången befruktades 9 ägg (av 17) och vi fick 4 till frysen, så min erfarenhet sa mig att detta resultat skulle bli något liknande, naivt nog.
Jag vet att det räcker med ett bra embryo för att det ska blir en graviditet, men jag som har en tendens att övertolka allt kan inte låta bli att undra hur bra detta embryo egentligen är? Doktorn sa att det var ett toppen ägg men säger han inte så till alla? Kanske detta ägg inte heller är speciellt bra men han vill inte göra mig besviken och ger mig det tillbaka ändå?
Ja, jag kan ju spekulera hur mycket jag vill, jag får ändå aldrig reda på det. Just nu känner jag mig ganska sänkt och ska nog inte skiva mer, det kommer bara bitterhet ur mig och det är ett drag hos mig som jag inte gillar…
tisdag, oktober 24, 2006
Resume från gårdagen
Kl. 0845 var vi på plats (hade tid kl. 09.00). Jag anmälde oss i receptionen och fick tillsägelse att sitta ner och vänta. Min man som annars är den av oss med tålamod, tyckte att det var lite konstigt (sist fick vi gå direkt till vårt rum). Jag var vid gott mod och tyckte att några minuters väntan inte spelade så stor roll. Kl. halv tio var det däremot min tur att blir sur! Va f*n ska vi alltid behöva vänta för?! Det så otroligt viktigt att vi gör allt på rätt tider, tar ovitrellsprutan kl tio och inte fem över, kommer i tid till avtalade möte osv, men de kan göra hur det vill…
Jag har väntat på att få barn i fler år, måste jag vänta nu också (skrek jag inom mig)!
Till slut fick vi komma in. På med vita skjortan och in med katetern i armen. Jag fick en Stesolid för att bli lugn. Förra gången blev jag direkt påverkad av den, medan jag inte kände av den alls denna gång. M fick en burk och blev hänvisad till toaletten, han kom snabbt ut (glad och nöjd) och jag fick hålla den varm under täcket tills sköterskan kom och hämtade den.
Själva plocket gick bra. Till skillnad från förra gången var jag vaken och hörde allt som sades men orkade inte titta. M och läkaren ledde mig tillbaka till rummet där jag vilade en stund och blev serverad te och skorpor. Efter en liten stund kom sköterskan och berättade att de hade fått ut 15 ägg och att det var ett jättebra resultat (förra gången fick vi ut 17).
När vi kommit hem tillbringade jag dagen i horisontellt läge och det ser ut som om de kommer att fortsätta så även idag. Igår hade jag ont mest hela tiden, nu känns det bara när jag reser mig upp.
Hur känner jag nu inför detta försök? Helt ärligt känns det som om jag inte riktigt är i kontakt med mina känslor. Jag har helat tiden trott att jag ska börja hoppas (eller misströsta) ju närmare jag kommer slutet av behandlingen. Men jag har förmodligen lyckats lite väl bra med att bygga upp ett skydd mot besvikelser och nu känner jag istället ingenting. Om det är bra eller dåligt vet jag inte och jag är ju ännu inte en ruvare så vi får väl se, saker och ting kan ju förändras. Just nu känns det iaf skönt att inte varje vaken minut går åt till att tänka på detta (som det gjorde förra gången).
I morgon kl. 14.15 ska vi tillbaka och om allt har gått bra åker vi hem med ett embryo i min magen :o)
Jag har väntat på att få barn i fler år, måste jag vänta nu också (skrek jag inom mig)!
Till slut fick vi komma in. På med vita skjortan och in med katetern i armen. Jag fick en Stesolid för att bli lugn. Förra gången blev jag direkt påverkad av den, medan jag inte kände av den alls denna gång. M fick en burk och blev hänvisad till toaletten, han kom snabbt ut (glad och nöjd) och jag fick hålla den varm under täcket tills sköterskan kom och hämtade den.
Själva plocket gick bra. Till skillnad från förra gången var jag vaken och hörde allt som sades men orkade inte titta. M och läkaren ledde mig tillbaka till rummet där jag vilade en stund och blev serverad te och skorpor. Efter en liten stund kom sköterskan och berättade att de hade fått ut 15 ägg och att det var ett jättebra resultat (förra gången fick vi ut 17).
När vi kommit hem tillbringade jag dagen i horisontellt läge och det ser ut som om de kommer att fortsätta så även idag. Igår hade jag ont mest hela tiden, nu känns det bara när jag reser mig upp.
Hur känner jag nu inför detta försök? Helt ärligt känns det som om jag inte riktigt är i kontakt med mina känslor. Jag har helat tiden trott att jag ska börja hoppas (eller misströsta) ju närmare jag kommer slutet av behandlingen. Men jag har förmodligen lyckats lite väl bra med att bygga upp ett skydd mot besvikelser och nu känner jag istället ingenting. Om det är bra eller dåligt vet jag inte och jag är ju ännu inte en ruvare så vi får väl se, saker och ting kan ju förändras. Just nu känns det iaf skönt att inte varje vaken minut går åt till att tänka på detta (som det gjorde förra gången).
I morgon kl. 14.15 ska vi tillbaka och om allt har gått bra åker vi hem med ett embryo i min magen :o)
måndag, oktober 23, 2006
Stora äggplockardagen
Tack så jättemycket för era lyckoönskningar och att ni har hållit era tummar för oss. Det värmer verkligen så himla mycket!
Dagens skörd blev 15 ägg och vi är jättenöjda. Det gjorde betydligt mer ont denna gång och jag känner mig fortfarande ganska öm och ynklig. Skriver och berättar mer i morgon.
Dagens skörd blev 15 ägg och vi är jättenöjda. Det gjorde betydligt mer ont denna gång och jag känner mig fortfarande ganska öm och ynklig. Skriver och berättar mer i morgon.
fredag, oktober 20, 2006
Klockan fyra kunde jag inte hålla mig längre utan ringde upp dem. Barnmorskan skulle då precis ringa mig (sure). Det blir av! Mina värden hade inte gått upp mer och plocket kommer att ske på måndag kl 09.00. Helgen ska jag använda till att vila (ska iaf försöka) och möjligen bunkra upp lite in för veckan, tidningar, böcker och annat som får tiden att gå. Jag tänkte för en gång skulle planera lite matinköp (vi äter alldeles för mycket ute) och ska kanske till och med baka. Nu ska jag koppla av med en film och tänka på något annat för en liten stund :o)
Sprejdag 28
Imorse åket vi in igen och tog ett nytt blodprov. Jag fortsätter att må illa och ha ont i magen men jag står ut. Dum som jag är lydde jag inte doktorns ordination om vila, utan tyckte att det var läge att göra lite ärenden när jag ändå var i gång. Inte så lyckat kanske, nu ligger jag i sängen och väntar på att de ska ringa och har jätteont i magen! Ja, jag kan inte säga annat än att jag får skylla mig själv.
Det onda kan jag ta men oron över att det kanske inte blir något är mycket värre. Det är mitt östrogen värde som är för högt vilket kan orsaka överstimulering.
De säger att det förmodligen inte är någon fara men att de inte kan lova att behandlingen fullföljs. Det här hade jag verkligen inte med i min beräkning. Att jag skulle kunna testa negativt är jag full införstådd med men att det hela inte skulle bli av har jag överhuvudtaget inte tänkt !!
De skulle ringa efter kl 14.00. Nu är kl 15.10.
Jag återkommer!
Det onda kan jag ta men oron över att det kanske inte blir något är mycket värre. Det är mitt östrogen värde som är för högt vilket kan orsaka överstimulering.
De säger att det förmodligen inte är någon fara men att de inte kan lova att behandlingen fullföljs. Det här hade jag verkligen inte med i min beräkning. Att jag skulle kunna testa negativt är jag full införstådd med men att det hela inte skulle bli av har jag överhuvudtaget inte tänkt !!
De skulle ringa efter kl 14.00. Nu är kl 15.10.
Jag återkommer!
torsdag, oktober 19, 2006
Senare
Ibland går det snabbt! Jag hann precis avsluta mitt förra inlägg när barnmorskan ringde. Hon sa att mina värden var ovanligt höga och att jag nog inte skulle jobba utan gå hem och vila. Jag ska från och med nu vara sjukskriven och jag ska komma in till kliniken imorgon bitti igen. Vi ska ta ett nytt prov och hoppas på att mina hormonvärden inte fortsätter att skena…
Hon undrade hur jag egentligen mådde och jag som nyss mådde prima började såklart känna mig helskum direkt.
Vad betyder nu detta?? Hon trodde fortfarande (sa hon iaf) att uttaget ska ske på måndag, men vad händer om mina värden inte går ner? Kan det hela ställs in? Usch, den tanken har inte ens slagit mig innan.
Så nu sitter jag här, helt paff! Jag skulle ju jobba undan en massa innan min sjukskrivning och nu är jag plötsligt hemma. Vad ska jag göra nu då?!
Ja, just det, jag skulle ju vila….
Sprutdag 10, sprjedag 27
Lägesrapport
Kl 0930 var det dags för kontroll nr 2. Först ett samtal med doktorn (inte samma som förra gången men samma som jag hade på kontroll två vid förra försöket) Pratglad rund och glad OCH svettig. Förra gången var han också väldigt varm men då var det ju mitt i sommaren…
Trevlig var han i alla fall och jag fick svar på alla mina frågor (jag tänkte skiva ner dem och lägga en länk till dem i bloggen, det kan säkert vara intressant för fler).
Allt ser bara ut, slemhinnan är 8 mm (ska bli minst 10). Jag hade sammanlagt 10 äggblåsor som var i rätt storlek (för tidpunkten, de ska såklart växa till sig mer) och sen hade jag ca 10 stycken som var mindre än 12 mm. Han ville inte säga något om tid för äggplocket eller fortsatt medicinering, det ska blodprovet avgöra och svar på det ska de lämna i eftermiddag. Han kunde dock inte hålla sig utan sa att han trodde att det kanske blir på måndag. VA jag som hade räknat med tisdag! Jag vet att det för vanliga människor inte är så stor skillnad med en dag hit eller dit, men för oss IVF-människor som alltid måste vänta så är det jättemycket. Nu måste de säga att det blir måndag när det ringer, annars kommer jag att blir skitbesviken. Knäppt man fungerar, eller hur!
Jag kommer att ta blodförtunnande denna gång. Läkaren sa att han inte kunde säga att det skulle hjälpa men han kunde inte heller dementera det. Det är ju inte farligt så vi kör på med det.
Barnmorskan var också lika snäll och trevlig som hon brukar vara. Hon påpekade återigen att våra chanser är god och om det inte lyckas så beror det tyvärr kanske bara på att vi inte har turen på vår sida. De har ju faktiskt inte hittat något fel. Suck! Tala om att höja förväntningarna. Jag fortsätter dock med strategin att inte suga åt mig utan istället försöker jag vara fatalist.
Återkommer!
tisdag, oktober 17, 2006
Sprutdag 9, sprejdag 26
I övermorgon är det dags för kontroll nummer två. Då ska vi se om det har hänt något med äggproduktionen. Att något har hänt kan jag redan säga. Det var inte så smart att sätta på sig tajta jeans i morse, de ha spänt över magen hela dagen och jag har till och med mått ill.
Som tur är så har jag jättemycket att göra på jobbet. Det känns som jag bara jobbar och jobbar men ändå blir det ingenting gjort. Självklart är jag glad åt all distraktion jag kan få.
Jag såg precis på nyheterna om ett par som genomgick en IVF. Inslaget handlade om förbättrade metoder av frysförsök. De påstod att chanserna till graviditet skulle öka från 25 % till 50 %. Ja, ja, tänkte jag när jag såg det, för mig spelar det ingen roll om 90 % skulle bli gravida, det hjälper ju inte mig om jag tillhör de där 10 som inte blir det. Tråkigt sätt att se på saken, jag vet men jag är väl så skadad och rädd för att bli besviken så att ingenting kan få mig att hoppas.
Ärligt talat är min inställning fortfarande sådan att detta bara är något vi ska gå igenom, det är ingenting som vi ska lyckas med.
Jag vet inte varför jag är så negativ? Enligt läkarna kan det inte se någon anledning till varför det inte skulle lyckas… Samtidigt som jag är skeptisk så är jag inte längre så ledsen. Det är väl knappt så att jag vågar skiva det men jag tror ärligt talat att jag hade blivit gladare om det hade lycktast förra gången än vad jag blir om det fungerar denna*.
* Jag förstår om ni nu tycker att jag inte förtjänar att lyckas men jag kan inte hjälpa vad jag känner. Förhoppningsvis får jag äta upp det jag skrev.
Som tur är så har jag jättemycket att göra på jobbet. Det känns som jag bara jobbar och jobbar men ändå blir det ingenting gjort. Självklart är jag glad åt all distraktion jag kan få.
Jag såg precis på nyheterna om ett par som genomgick en IVF. Inslaget handlade om förbättrade metoder av frysförsök. De påstod att chanserna till graviditet skulle öka från 25 % till 50 %. Ja, ja, tänkte jag när jag såg det, för mig spelar det ingen roll om 90 % skulle bli gravida, det hjälper ju inte mig om jag tillhör de där 10 som inte blir det. Tråkigt sätt att se på saken, jag vet men jag är väl så skadad och rädd för att bli besviken så att ingenting kan få mig att hoppas.
Ärligt talat är min inställning fortfarande sådan att detta bara är något vi ska gå igenom, det är ingenting som vi ska lyckas med.
Jag vet inte varför jag är så negativ? Enligt läkarna kan det inte se någon anledning till varför det inte skulle lyckas… Samtidigt som jag är skeptisk så är jag inte längre så ledsen. Det är väl knappt så att jag vågar skiva det men jag tror ärligt talat att jag hade blivit gladare om det hade lycktast förra gången än vad jag blir om det fungerar denna*.
* Jag förstår om ni nu tycker att jag inte förtjänar att lyckas men jag kan inte hjälpa vad jag känner. Förhoppningsvis får jag äta upp det jag skrev.
fredag, oktober 13, 2006
Sprutdag 4, sprejdag 21
Jag tänkte bara rapportera att det inte finns något att rapportera. Biverkningarna lyser med sin frånvaro. Magen är lite i uppror men det beror nog mer på thaimat, godis, chips och läsk, än vad det beror på aktiviteter i äggstockarna. I morgon tar jag min sista dos på 150 (Puregon) på söndag ska jag sänka till 100. Tiden går alltså framåt!
Kvällen har vi spenderat med vårt fantastiska gudbarn och hans föräldrar. Trots (dumt ordval jag vet) att min svägerska är höggravid så hade vi en riktigt mysig em/kväll. De pratade om hur det verkligen vill att vi ska bli gravida och jag kunde helt ärligt bemöta det med att vi vill det med, men om det inte går så går det inte. Då är vi (som min man sa härom kvällen) bara ett steg närmare våra små kinesiskor. Det lät så gulligt att jag övervägde tanken att strunta i IVF:erna och hoppa över till adoption direkt. Den 15/11 ska kommer det att hållas en informationsträff om adoption i Malmö. Jag funderar på att gå dit.
För tillfället är jag optimist. Jag vet att vi kommer få barn, jag vet bara inte hur. Vissa dagar känns det jobbig, idag känns det bara spännande.
Kvällen har vi spenderat med vårt fantastiska gudbarn och hans föräldrar. Trots (dumt ordval jag vet) att min svägerska är höggravid så hade vi en riktigt mysig em/kväll. De pratade om hur det verkligen vill att vi ska bli gravida och jag kunde helt ärligt bemöta det med att vi vill det med, men om det inte går så går det inte. Då är vi (som min man sa härom kvällen) bara ett steg närmare våra små kinesiskor. Det lät så gulligt att jag övervägde tanken att strunta i IVF:erna och hoppa över till adoption direkt. Den 15/11 ska kommer det att hållas en informationsträff om adoption i Malmö. Jag funderar på att gå dit.
För tillfället är jag optimist. Jag vet att vi kommer få barn, jag vet bara inte hur. Vissa dagar känns det jobbig, idag känns det bara spännande.
tisdag, oktober 10, 2006
Sprutdag 1, sprejdag 18
Då var delmål 1 avklarat!
Vi var på nedreglerningskontroll i morse och allt var som det skulle. Så himla skönt att jag slapp biverkningarna denna gång. Ja, jag vet man ska inte ropa hej… men jag gläds iaf åt att den biten är avklarad och dessutom gick så himla smidig. I kväll börjar jag med sprutorna, en dos på 150 ska jag ta i fem dagar och sen ska jag minska till 100. Förra gången blev jag överstimulerad så det ska vi försöka undvika denna gång. Jag måste ge Öresundskliniken en eloge för deras bemötande. De är så trevliga! Tänk att höra samma frågor dagligen och ändå besvara dem med ett sånt tålamod och på ett sånt trevligt sätt. Jag är jätteglad för att det är hos dem jag genomgår detta jobbiga.
Jag fick svar på alla mina frågor så nu är det bara att köra på. Nästa koll blir på torsdag i nästa vecka och det känns faktiskt riktigt snart. Nu kommer tiden att gå snabbt, det är först efter ET som tiden stannar ;o)
M och jag har faktiskt inte pratat så mycket om detta försök, det känns som vi redan sagt allt man kan säga. Visst nämner vi det emellan åt men det är inte som förra gången när det var de ända vi pratade om. Vi var så entusiastiska och förväntansfulla då. Det är vi inte denna gång, i alla fall inte jag. Barnmorskan på kliniken väckte trots allt ett hopp hos M. Han pratade till och med om hus på vägen hem. I vanliga fall är det jag som vill ha det och han som drömmer om en våning mitt i stan…
Nej, hoppas gör jag inte ännu men jag är heller inte helt övertygad om att det ska misslyckas (som jag har varit under perioder).
Vi var på nedreglerningskontroll i morse och allt var som det skulle. Så himla skönt att jag slapp biverkningarna denna gång. Ja, jag vet man ska inte ropa hej… men jag gläds iaf åt att den biten är avklarad och dessutom gick så himla smidig. I kväll börjar jag med sprutorna, en dos på 150 ska jag ta i fem dagar och sen ska jag minska till 100. Förra gången blev jag överstimulerad så det ska vi försöka undvika denna gång. Jag måste ge Öresundskliniken en eloge för deras bemötande. De är så trevliga! Tänk att höra samma frågor dagligen och ändå besvara dem med ett sånt tålamod och på ett sånt trevligt sätt. Jag är jätteglad för att det är hos dem jag genomgår detta jobbiga.
Jag fick svar på alla mina frågor så nu är det bara att köra på. Nästa koll blir på torsdag i nästa vecka och det känns faktiskt riktigt snart. Nu kommer tiden att gå snabbt, det är först efter ET som tiden stannar ;o)
M och jag har faktiskt inte pratat så mycket om detta försök, det känns som vi redan sagt allt man kan säga. Visst nämner vi det emellan åt men det är inte som förra gången när det var de ända vi pratade om. Vi var så entusiastiska och förväntansfulla då. Det är vi inte denna gång, i alla fall inte jag. Barnmorskan på kliniken väckte trots allt ett hopp hos M. Han pratade till och med om hus på vägen hem. I vanliga fall är det jag som vill ha det och han som drömmer om en våning mitt i stan…
Nej, hoppas gör jag inte ännu men jag är heller inte helt övertygad om att det ska misslyckas (som jag har varit under perioder).
måndag, oktober 09, 2006
Sprejdag 17
I lördags var vi på 30-årsfest. Som man kan vänta sig när man samlar människor i den åldern så fanns det en hel del barn där. Jag hade bestämt mig innan att inte låta mig beröras av det och det gick riktigt bra till en början.
Varje dag resonerar jag med mig själv och försöker acceptera situationen vi befinner oss i. Jag vet ju att det kommer en lösning på vårt problem, jag vet bara inte hur den ser ut. Under tiden hade det varit bra om jag kunde försöka trivs med det vi har, det fungerar ibland och ibland inte.
Hur som helts, den ena familjen efter den andra droppade in och jag kände mig riktigt stolt över mig själv som tog det så bra.
En familj med två små flickor, som vi inte känner mer än till utseendet, kom fram och hälsade på oss. Tjejen tittade nyfiket runt omkring oss och frågade var vi hade våra barn? M fann sig snabbt och svarade att hon nog tänkte på hans bror, själv blev jag bara matt men förstår samtidigt att hon inte menade något med det. Hon kan såklart inte veta vilket känsligt ämne det är för oss.
Kvällen fortskred och vi hade riktigt roligt. Jag och M satt i soffan och pratade när pappan i familjen (med de två små flickorna) kom fram och la sin dotter på 6 månader i M’s knä. De är väl helt ok men att sen gå på så som han gjorde förstår jag inte hur man kan göra! “- Nu blir du väl sugen, va? En sån här liten vill du väl också ha. Nu kommer du få det jobbig när ni kommer hem och frun tjatar på dig att hon också vill ha en liten, osv…”
Hur okänslig får man lov att vara? Jag trodde inte det var sant när jag där och lyssnade. Jag hade god lust att tala om situationen för honom men vad hade det tjänat till? Kanske borde jag ha gjort det? Det hade kanske fått honom och hans fru att tänka till innan de nästa gång kastar sig över någon som de tycker borde ha barn.
Det jobbig är att det inte går att rusta sig inför såna här situationer. Det går liksom inte att förutse dem. Så trots att jag kände mig stark när jag gick till festen så gick jag ändå därifrån med klumpen i strupen och tårar som brände innanför ögonlocken…
Varje dag resonerar jag med mig själv och försöker acceptera situationen vi befinner oss i. Jag vet ju att det kommer en lösning på vårt problem, jag vet bara inte hur den ser ut. Under tiden hade det varit bra om jag kunde försöka trivs med det vi har, det fungerar ibland och ibland inte.
Hur som helts, den ena familjen efter den andra droppade in och jag kände mig riktigt stolt över mig själv som tog det så bra.
En familj med två små flickor, som vi inte känner mer än till utseendet, kom fram och hälsade på oss. Tjejen tittade nyfiket runt omkring oss och frågade var vi hade våra barn? M fann sig snabbt och svarade att hon nog tänkte på hans bror, själv blev jag bara matt men förstår samtidigt att hon inte menade något med det. Hon kan såklart inte veta vilket känsligt ämne det är för oss.
Kvällen fortskred och vi hade riktigt roligt. Jag och M satt i soffan och pratade när pappan i familjen (med de två små flickorna) kom fram och la sin dotter på 6 månader i M’s knä. De är väl helt ok men att sen gå på så som han gjorde förstår jag inte hur man kan göra! “- Nu blir du väl sugen, va? En sån här liten vill du väl också ha. Nu kommer du få det jobbig när ni kommer hem och frun tjatar på dig att hon också vill ha en liten, osv…”
Hur okänslig får man lov att vara? Jag trodde inte det var sant när jag där och lyssnade. Jag hade god lust att tala om situationen för honom men vad hade det tjänat till? Kanske borde jag ha gjort det? Det hade kanske fått honom och hans fru att tänka till innan de nästa gång kastar sig över någon som de tycker borde ha barn.
Det jobbig är att det inte går att rusta sig inför såna här situationer. Det går liksom inte att förutse dem. Så trots att jag kände mig stark när jag gick till festen så gick jag ändå därifrån med klumpen i strupen och tårar som brände innanför ögonlocken…
lördag, oktober 07, 2006
Sprejdag 15
I natt drömde jag att en IVF gick till på följande sätt; Först gick man in i ett rum där äggen togs ut, sen gick man in i nästa och fick ett embryo tillbaka. Efter det skulle man gå direkt till apoteket och där skulle ett gravtest utföras. Mycket bra tyckte jag. Det ända som oroade mig var att när jag blev tillsagd att gå till apoteket, hade jag inte något minne av att ha fått något embryo tillbaka … Jag lydde ändå men väl på apoteket tycke jag att det var lite konstigt att jag skulle kissa i en mugg som någon druckit kaffe ur (?). Inne på toan hittade jag ett facit över vem som skulle bli gravid och vem som inte skulle bli det. Vid mitt namn stod det såklart bara att det var osäkert. Sen vaknade jag.
Insnöad? Ja, jag vet att jag är det ;o)
Huvudvärken som började i onsdag sitter i. Bra antar jag, det betyder förhoppningsvis att sprejen fungerar.
Helgen är som tur fullbokad, hoppas att den går snabbt och att det snart blir tisdag.
Insnöad? Ja, jag vet att jag är det ;o)
Huvudvärken som började i onsdag sitter i. Bra antar jag, det betyder förhoppningsvis att sprejen fungerar.
Helgen är som tur fullbokad, hoppas att den går snabbt och att det snart blir tisdag.
tisdag, oktober 03, 2006
Sprejdag 11
Nej nu börjar det! Jag har försökt hålla emot så gott det går men nu står jag inte emot längre. Jag har börjat vänta på riktigt. Igår på jobbet kom jag på mig själv med att sitta och stirra på väggalmanackan, precis som om tiden skulle gå fortare för det.
I dag är det en vecka tills jag ska på nedregleringskontroll och jag förstår inte hur jag ska få tiden och gå. Om jag känner så här nu, hur ska jag då känna under ruvartiden? Usch, jag vill inte ens tänka på det.
Enligt mina egna beräkningar blir det ET den 26/10 men jag vill veta NUUU om det stämmer!! Förmodligen är det bara att vänja sig vid frustrationen jag känner. Det kommer att blir mer av det framöver…
I dag är det en vecka tills jag ska på nedregleringskontroll och jag förstår inte hur jag ska få tiden och gå. Om jag känner så här nu, hur ska jag då känna under ruvartiden? Usch, jag vill inte ens tänka på det.
Enligt mina egna beräkningar blir det ET den 26/10 men jag vill veta NUUU om det stämmer!! Förmodligen är det bara att vänja sig vid frustrationen jag känner. Det kommer att blir mer av det framöver…
måndag, oktober 02, 2006
Sprejdag 10
I helgen var vi på fest, svärmor fyllde år. Det var en bra kväll men jag kunde inte låta bli att förundras över hur barns närvaro snabbt förvandlar en fest till ett barnkalas…
På denna tillställning var tre barn med. De är alla jättesnäll och söta, men gud vilken ljudnivå! Allt kretsar kring dem och det går nästan inte att föra ett vettigt samtal eftersom man antigen har minst ett barn som klättrar över en eller så är någon ledsen och gallskriker precis intill. Jag och M var helt slut när vi gick därifrån…
Det kändes faktiskt ganska skönt att kunna stänga dörren om alla skrikande ungar, hoppa in i en taxi som tog oss till stan där vi gick och tog en drick och pratade om sånt som inte har med barn att göra.
Såklart vill jag fortfarande ha barn, men vissa dagar (läs kvällar) är det skönt att slippa ;o)
På denna tillställning var tre barn med. De är alla jättesnäll och söta, men gud vilken ljudnivå! Allt kretsar kring dem och det går nästan inte att föra ett vettigt samtal eftersom man antigen har minst ett barn som klättrar över en eller så är någon ledsen och gallskriker precis intill. Jag och M var helt slut när vi gick därifrån…
Det kändes faktiskt ganska skönt att kunna stänga dörren om alla skrikande ungar, hoppa in i en taxi som tog oss till stan där vi gick och tog en drick och pratade om sånt som inte har med barn att göra.
Såklart vill jag fortfarande ha barn, men vissa dagar (läs kvällar) är det skönt att slippa ;o)
söndag, oktober 01, 2006
Sprejdag 9
Nu har jag fått min blödning. Eftersom den kom en dag senare än förra gången, hann jag såklart tänka tanken på hur underbart det hade varit om vi slapp göra IVF:en…
Jag är inte speciellt ledsen för det trots allt, det enda som är jobbigt just nu är värken i magen. Jag vågar inte ta någon Ipren, det enda som hjälper, för jag har läst att det inte är bra när man försöker få barn. Jag får helt enkelt härda ut!
Jag är inte speciellt ledsen för det trots allt, det enda som är jobbigt just nu är värken i magen. Jag vågar inte ta någon Ipren, det enda som hjälper, för jag har läst att det inte är bra när man försöker få barn. Jag får helt enkelt härda ut!
lördag, september 30, 2006
Sprejdag 8
Vid förra IVF:en fick jag min blödning på dag 8. Jag kommer själv inte ihåg det men enligt mina anteckningar hade jag tydligen världens mensvärk. Hoppas att det inte blir så denna gång…
Igår fick jag ett graviditetsbesked av en IVF-syster. Hon har testat positivt efter sitt andra försök. Jag är SÅ glad för hennes skull. GRATTIS igen!!
Jag känner fortfarande inte av sprejen, så än så länge är allt frid och fröjd. För tillfället är jag ganska nollställd inför detta försök. Hoppas inte ännu men jag är heller inte helt negativt inställd. Vi får väl se hur den känslan förändras med tiden…
Igår fick jag ett graviditetsbesked av en IVF-syster. Hon har testat positivt efter sitt andra försök. Jag är SÅ glad för hennes skull. GRATTIS igen!!
Jag känner fortfarande inte av sprejen, så än så länge är allt frid och fröjd. För tillfället är jag ganska nollställd inför detta försök. Hoppas inte ännu men jag är heller inte helt negativt inställd. Vi får väl se hur den känslan förändras med tiden…
torsdag, september 28, 2006
Sprejdag 6
Idag kom första känslostormen på länge…
Igår var vi och kollade på en lägenhet mitt i stan som ligger på fjärde våningen utan hiss. Jätte OPRAKTISKT om man har barn…
Jag tror att jag tittade på den mest i protest över vår situation. I dag diskuterade jag det med min mamma och det slutade i tårar från oss båda. Först fick jag höra hur dum ide det var och jag blev såklart ledsen. Jag talade om att jag förstå alla hennes argument och önskar så att vi istället tittade på hus i ett barnvänligtområde men nu ÄR VI INTE där. Då blev hon ledsen och jag fick trösta henne…
Det blev inte bättre av att min svägerska skickade massa bilder på hennes pojke och hans kompisar, ett och ett halvt år gamla och jättesöta allihop.
Jag packade ihop min väska och sa till min förstående chef att jag tänkte jobba hemifrån. Väl hemma blev jag tröstade av min älskade man och nu känns allt bra igen, men pust vad man blir trött av dessa känslostormar.
Igår var vi och kollade på en lägenhet mitt i stan som ligger på fjärde våningen utan hiss. Jätte OPRAKTISKT om man har barn…
Jag tror att jag tittade på den mest i protest över vår situation. I dag diskuterade jag det med min mamma och det slutade i tårar från oss båda. Först fick jag höra hur dum ide det var och jag blev såklart ledsen. Jag talade om att jag förstå alla hennes argument och önskar så att vi istället tittade på hus i ett barnvänligtområde men nu ÄR VI INTE där. Då blev hon ledsen och jag fick trösta henne…
Det blev inte bättre av att min svägerska skickade massa bilder på hennes pojke och hans kompisar, ett och ett halvt år gamla och jättesöta allihop.
Jag packade ihop min väska och sa till min förstående chef att jag tänkte jobba hemifrån. Väl hemma blev jag tröstade av min älskade man och nu känns allt bra igen, men pust vad man blir trött av dessa känslostormar.
måndag, september 25, 2006
Sprejdag 3
Kan man säga att det här verkar gå bra fast man bara är på dag tre? Kanske lite tidigt att uttrycka sig om den saken. I lördags blev jag först lite orolig, jag började som sagt med sprejen då och hade inga förväntningar på några biverkningar.
På kvällen fick jag en sån otrolig huvudvärk och mådde jätte illa. Min första tanke var såklart att det var så här jag skulle ha det i flera veckor framöver…
Som tur var vaknade jag i söndags utan att känna någonting och så har det fortsatt.
Huvudvärken berodde nog snarare på vinet jag druckit under eftermiddagens kalas ;o)
Jag läste i min opublicerade dagbok från förra omgången, då jag sprejade i 24 dagar, att jag inte mådde dåligt förrän de sista dagarna. Denna gång ska jag spreja i 18 dagar, så man kan ju verkligen hoppas att jag då också slipper biverkningarna. Jag tycker att det räcker alldeles utmärkt med oron jag känner, det kroppsliga kan jag vara utan.
På kvällen fick jag en sån otrolig huvudvärk och mådde jätte illa. Min första tanke var såklart att det var så här jag skulle ha det i flera veckor framöver…
Som tur var vaknade jag i söndags utan att känna någonting och så har det fortsatt.
Huvudvärken berodde nog snarare på vinet jag druckit under eftermiddagens kalas ;o)
Jag läste i min opublicerade dagbok från förra omgången, då jag sprejade i 24 dagar, att jag inte mådde dåligt förrän de sista dagarna. Denna gång ska jag spreja i 18 dagar, så man kan ju verkligen hoppas att jag då också slipper biverkningarna. Jag tycker att det räcker alldeles utmärkt med oron jag känner, det kroppsliga kan jag vara utan.
lördag, september 23, 2006
Sprejdag 1
Början på äventyr nummer 2…
Förra gången kände jag bara entusiasm. Denna gång känner jag tyvärr inget sådant. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, det jag känner är inte direkt ångest men näst intill. Jag vill inte börja hoppas eftersom jag inte vill bli knäckt igen. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Jag vill skydda mig själv mot besvikelse genom att se på detta försök som något jag bara måste gå igenom. Något som jag sen kan bocka av från listan över saker jag måste göra innan jag går vidare i mitt liv…
Viss låter det lite dramatiskt med tanke på att det bara är försök nummer två, men sån har jag alltid varit. Jag går lätt händelserna i förväg…
Jag våndas över väntan jag har framför mig och framförallt över resultatet. Jag förmodar att jag skulle må bättre om jag tillät mig att glädjas lite, i alla fall tills vi verkligen vet hur det gick men just nu vet jag bara inte hur.
Som jag skrivit förut, det finns sämre och bättre dagar, förhoppningsvis kommer några av de sistnämnda snart igen.
Förra gången kände jag bara entusiasm. Denna gång känner jag tyvärr inget sådant. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, det jag känner är inte direkt ångest men näst intill. Jag vill inte börja hoppas eftersom jag inte vill bli knäckt igen. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Jag vill skydda mig själv mot besvikelse genom att se på detta försök som något jag bara måste gå igenom. Något som jag sen kan bocka av från listan över saker jag måste göra innan jag går vidare i mitt liv…
Viss låter det lite dramatiskt med tanke på att det bara är försök nummer två, men sån har jag alltid varit. Jag går lätt händelserna i förväg…
Jag våndas över väntan jag har framför mig och framförallt över resultatet. Jag förmodar att jag skulle må bättre om jag tillät mig att glädjas lite, i alla fall tills vi verkligen vet hur det gick men just nu vet jag bara inte hur.
Som jag skrivit förut, det finns sämre och bättre dagar, förhoppningsvis kommer några av de sistnämnda snart igen.
onsdag, september 20, 2006
Igång igen...
Nu är jag igång igen, igång med mina pessimistiska tankar…
Behandlingen börjar närma sig och jag börjar bli nervös. Jag märker det bland annat på jobbet, där jag är mer lättirriterad än vanligt. I dag var jag riktigt våldsam mot min datormus. Hade jag varit starkare så hade jag knycklat ihop den och kastat den igenom en väg! Den irriterade mig oerhört!
På eftermiddagen var jag på apoteket för att köpa alla mina ”hundra” mediciner. Medan jag satt och väntade på att apotekaren samlade ihop dem, undrade jag varför jag gör detta...?
Jag tror ju ändå inte på att det ska funger, så varför utsätta sig?! Jag har såklart nånstans där inne ett hopp, jag vet att det är därför jag går igenom allt, men emellanåt känns det bara så himla meningslöst…
Jag kommer på mig själv med att känna mig förödmjukad. Jag sitter där och skäms för att jag inte kan åstadkomma det som varje vanlig svensson fixar hur lätt som helst. Jag har lust att säga åt damen i kassan att det faktiskt inte är mitt fel att jag måste göra på det här visset för att få barn. Precis som om hon bryr sig, hon tänker förmodligen på något helt annat. Tex vad hon ska lagat till middag när hon kommer hem…
Humöret går verkligen upp och ner. Ena stunden så känns allt så lätt. Jag till och med struntar i hur allt löser sig, jag är bara övertygad om att det kommer att göra det. I nästa känner jag mig såå orättvist behandlad av livet. Varför skulle jag drabbas? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Behandlingen börjar närma sig och jag börjar bli nervös. Jag märker det bland annat på jobbet, där jag är mer lättirriterad än vanligt. I dag var jag riktigt våldsam mot min datormus. Hade jag varit starkare så hade jag knycklat ihop den och kastat den igenom en väg! Den irriterade mig oerhört!
På eftermiddagen var jag på apoteket för att köpa alla mina ”hundra” mediciner. Medan jag satt och väntade på att apotekaren samlade ihop dem, undrade jag varför jag gör detta...?
Jag tror ju ändå inte på att det ska funger, så varför utsätta sig?! Jag har såklart nånstans där inne ett hopp, jag vet att det är därför jag går igenom allt, men emellanåt känns det bara så himla meningslöst…
Jag kommer på mig själv med att känna mig förödmjukad. Jag sitter där och skäms för att jag inte kan åstadkomma det som varje vanlig svensson fixar hur lätt som helst. Jag har lust att säga åt damen i kassan att det faktiskt inte är mitt fel att jag måste göra på det här visset för att få barn. Precis som om hon bryr sig, hon tänker förmodligen på något helt annat. Tex vad hon ska lagat till middag när hon kommer hem…
Humöret går verkligen upp och ner. Ena stunden så känns allt så lätt. Jag till och med struntar i hur allt löser sig, jag är bara övertygad om att det kommer att göra det. I nästa känner jag mig såå orättvist behandlad av livet. Varför skulle jag drabbas? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
måndag, september 18, 2006
Bloggtorka…
Jag har tappat lusten att skiva…
I alla fall för tillfället.
Varje dag funderar jag på olika inlägg, men kommer mig inte för att skiva ner dem.
Jag läser dagligen mina favoritbloggar men har själv inget behov av att skiva något.
I dag har jag och min man firat vår andra bröllopsdag, bomullsbröllop.
Nästa år är det dags för läderbröllop. Vem kom på att döpa den till det? Fanns det en tanke bakom på hur man ska fira den ;-) ?
På lördag är det dags att börja med sprejen igen. Hmm, det är med försiktig optimism som jag ser framemot det. Om inte bloggtorkan tagit slut innan så gör den det säkert då. Anledningen till att jag började blogga, var just för att skiva ner allt jag känner under en behandling. Jag kände behovet förra gången och kommer säkert göra det denna gång med…
I alla fall för tillfället.
Varje dag funderar jag på olika inlägg, men kommer mig inte för att skiva ner dem.
Jag läser dagligen mina favoritbloggar men har själv inget behov av att skiva något.
I dag har jag och min man firat vår andra bröllopsdag, bomullsbröllop.
Nästa år är det dags för läderbröllop. Vem kom på att döpa den till det? Fanns det en tanke bakom på hur man ska fira den ;-) ?
På lördag är det dags att börja med sprejen igen. Hmm, det är med försiktig optimism som jag ser framemot det. Om inte bloggtorkan tagit slut innan så gör den det säkert då. Anledningen till att jag började blogga, var just för att skiva ner allt jag känner under en behandling. Jag kände behovet förra gången och kommer säkert göra det denna gång med…
måndag, september 11, 2006
Känslan består…
Jag känner mig fortfarande ovanlig uppåt!? Det känns nästan som om våren är på väg… Jo, jag vet att det snart är höst men det känns absolut inte så. Precis som när man ibland har en bestämd känsla i kroppen att det är fredag fast det kanske egentligen bara är onsdag, så känns det. Mycket skumt! Ja, ja, jag tackar och tar emot.
Helgen har återigen varit full av varuhusbesök. Det är lika kul varje gång man kommer in i ett nytt och jag tror aldrig jag kan tröttnar på det.
Varuhusen är fulla av barnfamiljer och just nu tycker jag att de är kul att se bebisar! Gravida försöker jag (måste jag erkänna) undvika så gott det går. Någon gräns för hur stark man kan vara, får det ju lov att vara ;o)
Jag undrar om det är hormonerna som gör att jag mår som jag gör. Eller snarare avsaknaden av dem… Hmmm, det kanske betyder att det snart är dags för en ny dipp i humöret. Men förhoppningsvis kommer det att vara värt det.
fredag, september 08, 2006
Förlåten
Pratade precis med min kompis (som jag inte visste om jag skulle vara beskriven på eller inte…) Nu vara hon så söt och gullig att jag inte kan tänka mig att hon menade något illa sist vi träffades...
Skönt, nu kan jag släppa det!
Skönt, nu kan jag släppa det!
torsdag, september 07, 2006
Mår bättre…
Jag mår bättre just nu. Jag känner mig lite gladare i själen och har lättare att le. Jag kan känna entusiasm över saker på ett sätt som jag inte upplevt på länge. Jag vet inte riktigt varför och tänker inte gräva i det heller, huvudsaken är att jag känner så här.
Jag känner för att utveckla andra delar av mig själv, sånt som inte har med min barnlöshet att göra, roliga saker (gud, så pretentiöst det låter). Nu har jag länge läst, grubblat och frossat i allt som har med barnlösheten att göra. Jag är trött på det och längtar efter att fokusera på något annat. Tidigare har jag inte varit kapable att göra något åt min situation men nu känns det som jag är det.
Hoppas känslan sitter i länge!
Jag känner för att utveckla andra delar av mig själv, sånt som inte har med min barnlöshet att göra, roliga saker (gud, så pretentiöst det låter). Nu har jag länge läst, grubblat och frossat i allt som har med barnlösheten att göra. Jag är trött på det och längtar efter att fokusera på något annat. Tidigare har jag inte varit kapable att göra något åt min situation men nu känns det som jag är det.
Hoppas känslan sitter i länge!
tisdag, september 05, 2006
Besviken?
I helgen åt vi middag med ett annat par. De precis som vi, kämpar för att få barn. Innan talade vi ofta tillsammans om vår barnlöshet men nu känns det plötsligt inte längre lika bekvämt… Det finns säkert många anledningar till det, men jag har ännu inte blivit klok på vad det beror på.
Hur som helts, de ska snart ha fest. Innan jag hunnit berätta, att vi ska köra igång med en ny behandling, sa min vän att hon förstod om vi inte ville gå på fest just nu, men att vi var hemskt välkomna en annan gång. VA! Jag fattar verkligen ingenting. Varför skulle inte vi vilja gå på fest?! Ser jag deprimerad ut eller vad? Jag känner mig i alla fall inte så.
Hade hon vetat om behandlingen så borde hon förstå att jag behöver distraheras med något roligt!
Hade hon inte vetat (vilket hon ju inte gjorde) borde hon förstå att jag behöver distraheras och visst det behöver gå på fest!
Tydligen vill hon bara inte att vi ska komma… Det hela känns jättekonstigt, speciellt eftersom vi varit vänner i snart 20 år.
Jag vet inte om jag är besviken eller vad jag är. Jag är nog mest förvånad…
Hur som helts, de ska snart ha fest. Innan jag hunnit berätta, att vi ska köra igång med en ny behandling, sa min vän att hon förstod om vi inte ville gå på fest just nu, men att vi var hemskt välkomna en annan gång. VA! Jag fattar verkligen ingenting. Varför skulle inte vi vilja gå på fest?! Ser jag deprimerad ut eller vad? Jag känner mig i alla fall inte så.
Hade hon vetat om behandlingen så borde hon förstå att jag behöver distraheras med något roligt!
Hade hon inte vetat (vilket hon ju inte gjorde) borde hon förstå att jag behöver distraheras och visst det behöver gå på fest!
Tydligen vill hon bara inte att vi ska komma… Det hela känns jättekonstigt, speciellt eftersom vi varit vänner i snart 20 år.
Jag vet inte om jag är besviken eller vad jag är. Jag är nog mest förvånad…
söndag, september 03, 2006
Nytt utseende
Jag letade efter en templete som påminde om höst. Denna känns kanske mer vårlik, men jag tycker den var fin, så den får det bli för ett tag framöver.
En mindre rolig söndagsmorgon
I dag har jag fönat vårt köksgolv!
I morse när jag vakande så stod dörren till frysen öppen och vi hade översvämning i köket, kul! Som jag tidigare berättat har vi precis lagt ett nytt golv så för att rädda det som räddas kunde, så åkte hårfönen fram. Det funkade faktiskt ganska bra. Golvet ser kanske inte längre nytt ut med det är väl sånt som man i bostadsannonser kallar charmigt…
Meningen var att vi skulle gå och träna i morse. Det händer inte ofta att andan faller på, så de tillfällena måste man ta vara på. Men nähä, istället fick vi slänga alla mat vi hade i frysen och torka upp allt vatten som låg på golvet.
Till på köpet fick jag min mens. Som vanligt hade jag börjat hoppas (varför kan jag inte bara ge mig?) Så nu är jag arg som ett åskmoln och tycker återigen att livet behandlar mig orättvist.
I morse när jag vakande så stod dörren till frysen öppen och vi hade översvämning i köket, kul! Som jag tidigare berättat har vi precis lagt ett nytt golv så för att rädda det som räddas kunde, så åkte hårfönen fram. Det funkade faktiskt ganska bra. Golvet ser kanske inte längre nytt ut med det är väl sånt som man i bostadsannonser kallar charmigt…
Meningen var att vi skulle gå och träna i morse. Det händer inte ofta att andan faller på, så de tillfällena måste man ta vara på. Men nähä, istället fick vi slänga alla mat vi hade i frysen och torka upp allt vatten som låg på golvet.
Till på köpet fick jag min mens. Som vanligt hade jag börjat hoppas (varför kan jag inte bara ge mig?) Så nu är jag arg som ett åskmoln och tycker återigen att livet behandlar mig orättvist.
lördag, september 02, 2006
Då har väntan börjat.
Det hade varit bra om jag kunde låta bli att tänka på kommande behandling den här månaden, det lär ju bli rätt mycket av den varan framöver. Men gud, vad det är svårt att låta bli!
Jag pratade med Ö-kliniken i går och det ser ut som om jag kan börja spreja redan i kommande cykel. Efter det samtalet satte jag direkt igång med att skriva in i kalendern, när jag ev. ska starta sprejningen, börja med sprutor, gå på kontroller, göra uttaget och insättningen, och till och med mitt test-datum.
Jag erkänner: I’M OBSEST!
Det är rätt märkligt att jag går inför det med sån iver när jag samtidigt känner mig oerhört skeptiskt till att det ska fungera. Kanske är det känsla av att få det överstökat som tar överhand?
Jag har bestämt mig för att de är de här tre landstingsfinansierade försöken som gäller och sen får det vara slut. Jag tror att man så lätt hamnar i situationen, nästa gång går det kanske, bara ett försök till osv… Jag vill verkligen inte hamna där. Jag ger det ett år, har det inte hänt något under den tiden så får det helt enkelt vara. Så det så!
Ps: Sen får vi se om jag är lika tuff om ett år…
Jag pratade med Ö-kliniken i går och det ser ut som om jag kan börja spreja redan i kommande cykel. Efter det samtalet satte jag direkt igång med att skriva in i kalendern, när jag ev. ska starta sprejningen, börja med sprutor, gå på kontroller, göra uttaget och insättningen, och till och med mitt test-datum.
Jag erkänner: I’M OBSEST!
Det är rätt märkligt att jag går inför det med sån iver när jag samtidigt känner mig oerhört skeptiskt till att det ska fungera. Kanske är det känsla av att få det överstökat som tar överhand?
Jag har bestämt mig för att de är de här tre landstingsfinansierade försöken som gäller och sen får det vara slut. Jag tror att man så lätt hamnar i situationen, nästa gång går det kanske, bara ett försök till osv… Jag vill verkligen inte hamna där. Jag ger det ett år, har det inte hänt något under den tiden så får det helt enkelt vara. Så det så!
Ps: Sen får vi se om jag är lika tuff om ett år…
onsdag, augusti 30, 2006
Dagen D
Då var det dagen D igen.
X från KK skulle ringa mellan 11.00 – 12.00, min plan var att kräva att remissen skickas nuuu och såklart försöka få en förklaring varför det ännu inte var gjort.
Redan imorse började jag känna mig lite smånervös. Inte så mycket för själva samtalet utan för att hon återigen skulle lova att skicka den och sen ändå inte göra det…
Kl 11.00 satt jag stel som en pinne och stirrade på telefonen, efter en stund insåg jag att den inte ringer för att jag tittar på den. Jag tog istället tag i massa tråkiga arbetsuppgifter som jag under en tid skjutit på. Såklart kände jag mig kissig (det gör jag nästan alltid) men vågade inte röra mig.
Kl 12.00 hade ännu ingen ringt (varför blev jag inte förvånad?!). Jag ringde direkt till KK som meddelade att de var lite sena men att jag snart skulle få mitt samtal, det var alltså bara att fortsätta vänta. Tio över tolv ringde telefonen! Jag såg på displayen att det var hemifrån, lite besviken lyfte jag luren.
Besvikelsen försvann snabbt, det var min man som meddelade att vi hade fått brev från Ö-kliniken där det stod att vi inom kort kommer att få en kallelse och att behandlingen är planerad till oktober! YES, äntligen är vi igång igen. Jag har kämpat för denna remiss i över ett år och nu är vi framme vid målet!
Jag behöver inte längre ringa, tjata och passa telefontider. Det känns verkligen som en befrielse.
Ps: X ringde 12.50, jag tackade för att remissen skickats och jag fick några lyckoönskningar på vägen.
X från KK skulle ringa mellan 11.00 – 12.00, min plan var att kräva att remissen skickas nuuu och såklart försöka få en förklaring varför det ännu inte var gjort.
Redan imorse började jag känna mig lite smånervös. Inte så mycket för själva samtalet utan för att hon återigen skulle lova att skicka den och sen ändå inte göra det…
Kl 11.00 satt jag stel som en pinne och stirrade på telefonen, efter en stund insåg jag att den inte ringer för att jag tittar på den. Jag tog istället tag i massa tråkiga arbetsuppgifter som jag under en tid skjutit på. Såklart kände jag mig kissig (det gör jag nästan alltid) men vågade inte röra mig.
Kl 12.00 hade ännu ingen ringt (varför blev jag inte förvånad?!). Jag ringde direkt till KK som meddelade att de var lite sena men att jag snart skulle få mitt samtal, det var alltså bara att fortsätta vänta. Tio över tolv ringde telefonen! Jag såg på displayen att det var hemifrån, lite besviken lyfte jag luren.
Besvikelsen försvann snabbt, det var min man som meddelade att vi hade fått brev från Ö-kliniken där det stod att vi inom kort kommer att få en kallelse och att behandlingen är planerad till oktober! YES, äntligen är vi igång igen. Jag har kämpat för denna remiss i över ett år och nu är vi framme vid målet!
Jag behöver inte längre ringa, tjata och passa telefontider. Det känns verkligen som en befrielse.
Ps: X ringde 12.50, jag tackade för att remissen skickats och jag fick några lyckoönskningar på vägen.
tisdag, augusti 29, 2006
Fynd på IKEA
I helgen gjorde vi samma sak som resten av Sveriges befolkning, vi åkte till IKEA. Jag har aldrig sett så mkt folk och jag har ändå jobbat där till och från under fyra år. Det var något helt vansinnigt! Vi hann även med ILVA, Bauhaus (2 ggr) och några mindre möbelvaruhus. Det märkliga var att jag som i vanliga fall blir gråtfärdig bara jag ser skymten av en barnvagn eller en gravidmage, denna gång inte ens la märke till dem. Jag såg dem inte helt enkelt (trots att de säkert var flera tusen;-) och det var så skönt!
Istället hade jag tankarna på det vi var där för att göra, nämligen shoppa!!
På Ikea hittade vi ett otroligt vackert stort Bonsaiträd, jag har aldrig sett något liknande! Hoppas verkligen att det överlever. Jag har tidigare tagit död på två stycken, men de var vanliga små så detta har förhoppningsvis lite mer livskraft ;-)
Istället hade jag tankarna på det vi var där för att göra, nämligen shoppa!!
På Ikea hittade vi ett otroligt vackert stort Bonsaiträd, jag har aldrig sett något liknande! Hoppas verkligen att det överlever. Jag har tidigare tagit död på två stycken, men de var vanliga små så detta har förhoppningsvis lite mer livskraft ;-)
måndag, augusti 28, 2006
Knäpp dröm!
I natt drömde jag att jag var gravid. Jag hade gjort en IVF och fått ett embryo från en fluga (Usch!). Läkarna garanterade att det var helt i sin ordning och att man egentligen kunde ta ett embryo från vad som helts, en ko, en katt eller nått annat. Så snart det kom in i en människokropp så blev det en människa. Jag mindes bilderna från biologiboken där foster från fåglar, grisar och människor såg nästan likadana ut på ett tidigt stadium, så jag var inte bekymrad utan bara glad.
Vad jag däremot oroade mig för var hur jag skulle förklara på min blogg att jag precis hade gjort en IVF fast att jag skrivit att jag inte hade gjort det!
Snacka om att förväxla vad som är det egentliga problemet…
Vad jag däremot oroade mig för var hur jag skulle förklara på min blogg att jag precis hade gjort en IVF fast att jag skrivit att jag inte hade gjort det!
Snacka om att förväxla vad som är det egentliga problemet…
söndag, augusti 27, 2006
Tillägg till mitt förra inlägg
Jag menar inte att vara missunnsam, jag är bara ledsen för min egen skull…
lördag, augusti 26, 2006
När är det min tur?
Förut kändes det som att alla runt omkring mig var gravida, utom jag. Nu känns det som att alla är igång med en behandling, utom jag…
Jag får väl göra det som jag ogillar mest, nämligen vänta.
Jag får väl göra det som jag ogillar mest, nämligen vänta.
fredag, augusti 25, 2006
Att våga adoptera
Igår kväll började jag läsa boken Längtansbarn. I ena stunden tänker jag att det är självklart att vi ska adoptera men i nästa blir jag rädd och undrar om jag vågar…
Fungerar inte IVF:en kommer vi sannolikt att adoptera och jag kan inte låta bli att bli lite rädd. Det är inte mina egna känslor jag känner osäkerhet kring utan barnets. Jag är övertygad om att vi kommer bli hur lyckliga som helst, min man och jag, men kommer barnet att vara det. När h*n är liten är det kanske inga problem men när barnet blir större och börjar ifrågasätta…
Det gör ont i mig bara av tanken att den lill* ska behöva vara ledsen och känna sig övergiven av sin biologiska mamma. Det känns så stort och ansvarsfullt att försöka göra så att barnet inte känner så. Klarar jag det? Kommer barnet att känna så oavsett hur mycket kärlek jag och min man ger?
Det känns nästan övermäktigt och det är kanske inte så konstigt att jag undrar om jag vågar…
Fungerar inte IVF:en kommer vi sannolikt att adoptera och jag kan inte låta bli att bli lite rädd. Det är inte mina egna känslor jag känner osäkerhet kring utan barnets. Jag är övertygad om att vi kommer bli hur lyckliga som helst, min man och jag, men kommer barnet att vara det. När h*n är liten är det kanske inga problem men när barnet blir större och börjar ifrågasätta…
Det gör ont i mig bara av tanken att den lill* ska behöva vara ledsen och känna sig övergiven av sin biologiska mamma. Det känns så stort och ansvarsfullt att försöka göra så att barnet inte känner så. Klarar jag det? Kommer barnet att känna så oavsett hur mycket kärlek jag och min man ger?
Det känns nästan övermäktigt och det är kanske inte så konstigt att jag undrar om jag vågar…
onsdag, augusti 23, 2006
Mer tjat
Tjatig som jag är tyckte jag att det var dags att ringa idag igen (min strategi går ut på att sakta men säkert, trötta ut dem). Denna gång skickade jag min man, han brukar vara bättre på att få fram sitt ärende än vad jag är. Jag blir nästan alltid arg och tappar tråden…
Först ringde han KK och vädjade om att de ska sätta lite fart på processen. Tydligen hade sekreteraren gjort sitt och skrivit remissen, så nu väntar vi bara på att min läkare och klinikchefen ska skiva på. På onsdag ringer hon mig förhoppningsvis och då tänker jag hänga kvar i telefonen tills hon har sätter sin signatur på pappret, så det så!
Efter det var det dags att ringa Ö-kliniken. Vi ville veta om de embryon vi har i frysen är öronmärkta? Måste vi betala för att få använda dem eller kan vi börja med dem (istället för att göra en ny IVF) när remissen väl kommit in? Det gick inte! Jo förresten, det gick men då skulle det räknas som en IVF och vi kommer då ”bara” ha två IVF:er kvar som landstinget finansierar, suck. Bad news alltså, vi för själva stå för kostnaderna om vi någon gång vill göra ett FET.
Ju längre tid detta tar, ju mer skjuts starten på nästa behandling på framtiden. För tillfället kan det eventuellt bli i november…
Ja, ja, jag är glad att vi överhuvudtaget får denna chans, jag ska inte klaga.
Först ringde han KK och vädjade om att de ska sätta lite fart på processen. Tydligen hade sekreteraren gjort sitt och skrivit remissen, så nu väntar vi bara på att min läkare och klinikchefen ska skiva på. På onsdag ringer hon mig förhoppningsvis och då tänker jag hänga kvar i telefonen tills hon har sätter sin signatur på pappret, så det så!
Efter det var det dags att ringa Ö-kliniken. Vi ville veta om de embryon vi har i frysen är öronmärkta? Måste vi betala för att få använda dem eller kan vi börja med dem (istället för att göra en ny IVF) när remissen väl kommit in? Det gick inte! Jo förresten, det gick men då skulle det räknas som en IVF och vi kommer då ”bara” ha två IVF:er kvar som landstinget finansierar, suck. Bad news alltså, vi för själva stå för kostnaderna om vi någon gång vill göra ett FET.
Ju längre tid detta tar, ju mer skjuts starten på nästa behandling på framtiden. För tillfället kan det eventuellt bli i november…
Ja, ja, jag är glad att vi överhuvudtaget får denna chans, jag ska inte klaga.
måndag, augusti 21, 2006
Fortsättning följer...
Jag kunde inte hålla mig utan ringde upp igen. Talade om att jag ville ha en telefontid till min läkare så att hon kunde få förklara varför remissen ännu inte var skickad. Jag riktigt hörde hur sköterskan skruvade på sig när hon klämde fram att jag kunde få en tid i mitten på september. Nu är jag så uppgiven att jag struntar i när jag får tiden, bara jag får den!
När hon fått mitt personnummer för att skiva in tiden utbrast hon att jag redan hade en på onsdag i nästa vecka. Ha! Läkaren har alltså inte bara glömt att skriva min remiss hon har också glömt ta bort den telefontid som kom överens om att stryka sist jag pratade med henne.
Lite tur i all otur alltså!
När hon fått mitt personnummer för att skiva in tiden utbrast hon att jag redan hade en på onsdag i nästa vecka. Ha! Läkaren har alltså inte bara glömt att skriva min remiss hon har också glömt ta bort den telefontid som kom överens om att stryka sist jag pratade med henne.
Lite tur i all otur alltså!
Frustration!!!
Tror ni att den var iväg skickad? Nä, självklart var den det inte!
Enligt personen jag talade med i Lund, låg min journal i min läkares fack, sekreteraren som ska skiva den satt visst mest i receptionen och hade inte tid att sköta sitt vanliga jobb. Min läkare som ska skriva på den (efter att remissen är skriven) är mest i Landskrona så det gick inte det att säga när det kunde bli.
Jag blir galen!
Hur får man dessa människor att göra vad de ska? Jag förstår att de säkert har häcken full, men jag då? Jag blev lovad att remissen skulle skickas för 6 veckor sedan men efter det har inget hänt. Är det meningen att jag bara ska strunta i det och låta saker bero? Jag blir ärligt talat totalt knäpp! Jag är så frustrerad så att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Ska jag åka ner till sjukhuset och försöka hitta denna receptionist/sekreterare och leda henne fram till min journal eller vad ska jag göra?
Det är detta som är skit när man tvingas göra en provrörsbefruktning. Alla mediciner och biverkningar kan man leva med men inte denna frustration över att inte över att inte vara herre över sitt eget öde.
Jag frågade vad hon tyckte jag skulle göra och såklart hade hon inget svar på det. Kajgkldajsljaklsdjgolkagloathjiogasgilhgilashg, är vad jag känner just nu!
Enligt personen jag talade med i Lund, låg min journal i min läkares fack, sekreteraren som ska skiva den satt visst mest i receptionen och hade inte tid att sköta sitt vanliga jobb. Min läkare som ska skriva på den (efter att remissen är skriven) är mest i Landskrona så det gick inte det att säga när det kunde bli.
Jag blir galen!
Hur får man dessa människor att göra vad de ska? Jag förstår att de säkert har häcken full, men jag då? Jag blev lovad att remissen skulle skickas för 6 veckor sedan men efter det har inget hänt. Är det meningen att jag bara ska strunta i det och låta saker bero? Jag blir ärligt talat totalt knäpp! Jag är så frustrerad så att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Ska jag åka ner till sjukhuset och försöka hitta denna receptionist/sekreterare och leda henne fram till min journal eller vad ska jag göra?
Det är detta som är skit när man tvingas göra en provrörsbefruktning. Alla mediciner och biverkningar kan man leva med men inte denna frustration över att inte över att inte vara herre över sitt eget öde.
Jag frågade vad hon tyckte jag skulle göra och såklart hade hon inget svar på det. Kajgkldajsljaklsdjgolkagloathjiogasgilhgilashg, är vad jag känner just nu!
Suck!
Jaha, det där samtalet blev jag inte ett dugg klokare på! Ringde precis till Öresundskliniken för att höra om de fått vår remiss. Sjuksköterskan kunde inte hitta den och bad mig ring om en vecka. Om en vecka?! Det är ju en hel evighet!
Jag förstår inte varför det alltid är likadant. Jag väntar i flera veckor på att ringa ett samtal, när jag väl gör det (efter att först ha suttit i telefonkö i en halv dag) glömmer jag vad jag ska säga och när jag har lagt på så har jag ännu mer frågor än jag hade innan jag ringde, suck!
Då är det väl bara att ringa tillbaka till KK i Lund för att höra OM de har skickat in remissen eller inte, för att vänta en vecka till, det kan jag inte!
Jag förstår inte varför det alltid är likadant. Jag väntar i flera veckor på att ringa ett samtal, när jag väl gör det (efter att först ha suttit i telefonkö i en halv dag) glömmer jag vad jag ska säga och när jag har lagt på så har jag ännu mer frågor än jag hade innan jag ringde, suck!
Då är det väl bara att ringa tillbaka till KK i Lund för att höra OM de har skickat in remissen eller inte, för att vänta en vecka till, det kan jag inte!
lördag, augusti 19, 2006
Slut på vilandet
Jaha, på måndag var det slut på ledigheten. Slut på semester från jobbet och vilandet från IVF-projekterandet.
När jag i början på juli testade negativt efter vårt första IVF-försök, gick hela kliniken där jag går på semester. De öppnar igen nu på måndag, samma dag som jag slutar min egen semester. Pga detta fick jag en högst ofrivillig paus från barngörandet. Jag hade utan tvivel startat en ny IVF-behandling direkt efter mitt negativa besked. Jag ville inte vila, jag ville göra barn! Tyvärr var det inte upp till mig och jag har snällt fått vänta (som så många andra, jag vet).
Jag har under tiden jagat min läkare som jag vill ska remitera oss till Öresundskliniken, så att vi äntligen kan få göra våra landstingsfinansierade försök. Hon lovade att göra det men jag litar inte på att det är gjort förrän jag har pratat med kliniken. Om något har strulat till sig med den så har vi fyra embryon i frysen som vi kommer att använda i oktober (gick inte att få någon tidigare tid).
Jag hade från början tänkt vänta med att ringa (angående remissen) till på tisdag eller onsdag. Tänkte att de som jobbar där kanske vill hinna starta sina datorer, gå igenom lite och så, innan jag börjar trakassera dem. Det är nog redan alltför många som väntat en hel sommar som kommer att slänga sig på telefonen på måndag morgon.
Nu har jag ändrat mig. Varför ska jag vänta? Jag vill ju veta hur det går för oss nu! Jag vill starta nästa behandling nu och jag vill att det ska bli måndag nu!!
När jag i början på juli testade negativt efter vårt första IVF-försök, gick hela kliniken där jag går på semester. De öppnar igen nu på måndag, samma dag som jag slutar min egen semester. Pga detta fick jag en högst ofrivillig paus från barngörandet. Jag hade utan tvivel startat en ny IVF-behandling direkt efter mitt negativa besked. Jag ville inte vila, jag ville göra barn! Tyvärr var det inte upp till mig och jag har snällt fått vänta (som så många andra, jag vet).
Jag har under tiden jagat min läkare som jag vill ska remitera oss till Öresundskliniken, så att vi äntligen kan få göra våra landstingsfinansierade försök. Hon lovade att göra det men jag litar inte på att det är gjort förrän jag har pratat med kliniken. Om något har strulat till sig med den så har vi fyra embryon i frysen som vi kommer att använda i oktober (gick inte att få någon tidigare tid).
Jag hade från början tänkt vänta med att ringa (angående remissen) till på tisdag eller onsdag. Tänkte att de som jobbar där kanske vill hinna starta sina datorer, gå igenom lite och så, innan jag börjar trakassera dem. Det är nog redan alltför många som väntat en hel sommar som kommer att slänga sig på telefonen på måndag morgon.
Nu har jag ändrat mig. Varför ska jag vänta? Jag vill ju veta hur det går för oss nu! Jag vill starta nästa behandling nu och jag vill att det ska bli måndag nu!!
fredag, augusti 18, 2006
Barnvakt
Vi passade vår gudson igår (M’s brorson). Han är helt underbar! Alltid glad och så söt att man vill äta upp honom.
Tänk vad spännande det kan vara att ta videokassetten, sätta in den i videon, trycka på Eject-knappen och sen se den komma ut igen. Om och om igen…
Detta och liknande saker höll vi oss sysselsatta med hela kvällen och jag hann inte tänka en sekund på min sorg över vår barnlös. Så vill jag alltid ha det!!!
En sak slog mig dock! Hur hinner föräldrar prata med varandra? Vi som är så vana att alltid gå igenom dagens händelser på kvällarna hann knappt fråga varandra hur vi mådde.
Hm, det ska jag kanske passa på att njuta av mens jag kan, lite vuxenkonversation.
Tänk vad spännande det kan vara att ta videokassetten, sätta in den i videon, trycka på Eject-knappen och sen se den komma ut igen. Om och om igen…
Detta och liknande saker höll vi oss sysselsatta med hela kvällen och jag hann inte tänka en sekund på min sorg över vår barnlös. Så vill jag alltid ha det!!!
En sak slog mig dock! Hur hinner föräldrar prata med varandra? Vi som är så vana att alltid gå igenom dagens händelser på kvällarna hann knappt fråga varandra hur vi mådde.
Hm, det ska jag kanske passa på att njuta av mens jag kan, lite vuxenkonversation.
torsdag, augusti 17, 2006
Illa, illa...
Jag rensade i min garderob idag. Ut med alla kläder för att se om de passar eller inte. Usch, säger jag bara! Jag visste att det var illa men inte så illa!
Eller hur måste det vara medicinerna som gör att man går upp i vikt? Det känns lättare att leva med att de beror på dem, än på allt godis och annat skräp jag har proppat i mig (helt hämningslöst) under sommaren.
Vad ska jag ha på mig när jag börjar jobba igen? Jag har massor av överdelar men knappt några byxor som passar. Jag ser mig själv komma in på kontoret kläd som Kalle Anka (enbart ikläd tröja). Det hade varit en syn ;-)
Nä, det är väl bara att börja banta!
Eller hur måste det vara medicinerna som gör att man går upp i vikt? Det känns lättare att leva med att de beror på dem, än på allt godis och annat skräp jag har proppat i mig (helt hämningslöst) under sommaren.
Vad ska jag ha på mig när jag börjar jobba igen? Jag har massor av överdelar men knappt några byxor som passar. Jag ser mig själv komma in på kontoret kläd som Kalle Anka (enbart ikläd tröja). Det hade varit en syn ;-)
Nä, det är väl bara att börja banta!
onsdag, augusti 16, 2006
Alldeles paff
Igår pratade jag med min mamma i telefon. Hon ville boka in någon slags tillställning i september och jag vara som vanligt föga entusiastisk. Jag försökte slingra mig och svarade att jag inte visste om jag kommer att ha någon lust.
Då sa hon: ”Jag har redan kollat i kalendern att du ska ha mens veckan innan så du kommer säkert att må okey då.”
Jag blev alldeles paff!
Min mamma vet när jag ska ha mens! Inte ens jag har sån koll. Jag vet inte hur det ska tolkas?
Att mitt liv bara handlar om mens eller inte, att detta påverkar min omgivning så att vi till och med planerar kring mina kriser.
Att beskriva sig själv som patetisk är kanske ett starkt ord men det var så jag kände mig efteråt.
Då sa hon: ”Jag har redan kollat i kalendern att du ska ha mens veckan innan så du kommer säkert att må okey då.”
Jag blev alldeles paff!
Min mamma vet när jag ska ha mens! Inte ens jag har sån koll. Jag vet inte hur det ska tolkas?
Att mitt liv bara handlar om mens eller inte, att detta påverkar min omgivning så att vi till och med planerar kring mina kriser.
Att beskriva sig själv som patetisk är kanske ett starkt ord men det var så jag kände mig efteråt.
tisdag, augusti 15, 2006
Illa berörd
Igår när jag vaknade var jag på uruselt humör. Bestämde mig trots det att fullfölja dagens program och inte låta mitt humör (allt för mycket) gå ut över min stackars man. Vi åkte till färgaffären som bestämt. Väl där kände jag att det nog var bäst att jag höll mig undan. Min man vill alltid diskutera allt vi ska köpa med någon i personalen, jag har tålamod med det ibland men denna dag var inte en sådan. Jag satte mig och väntade på en stol.
Efter en stund kommer en tjej från min högstadieskola in med sin man. Hon är naturligtvis höggravid och strålar så där som bara gravida kan. Trots den stora magen skuttar hon fram till stället med barntapeter och bårder, hennes man följer henne hack i häl.
Varför var jag så dum att jag satte mig precis där? De kuttrar och diskuterar fram och tillbaka huruvida de ska kaniner eller apor på vägen i den lilles rum?
För första gången i mitt liv kände jag mig fysiskt illa berörd. Jag valde mellan att springa ut ur affären och spy eller att stanna kvar och öppet låta känslorna ta överhand och börja stortjuta. Jag gjorde inget av det utan satt bara kvar på min stol medan tårarna brände innanför ögonlocken.
När jag ska sluta känna så här varje gång jag ser ett barn eller någon som är gravid? Jag kan inte gå någonstans utan att bli påmind om att jag inte är som dem, de har fått eller ska ha barn, jag kanske aldrig kommer att uppleva det. Jag vet att jag aldrig kommer att komma undan, de finns överallt och kommer inte att försvinna. Istället måste jag sluta bli så oerhört berörd av det, jag vet bara inte hur…
Efter en stund kommer en tjej från min högstadieskola in med sin man. Hon är naturligtvis höggravid och strålar så där som bara gravida kan. Trots den stora magen skuttar hon fram till stället med barntapeter och bårder, hennes man följer henne hack i häl.
Varför var jag så dum att jag satte mig precis där? De kuttrar och diskuterar fram och tillbaka huruvida de ska kaniner eller apor på vägen i den lilles rum?
För första gången i mitt liv kände jag mig fysiskt illa berörd. Jag valde mellan att springa ut ur affären och spy eller att stanna kvar och öppet låta känslorna ta överhand och börja stortjuta. Jag gjorde inget av det utan satt bara kvar på min stol medan tårarna brände innanför ögonlocken.
När jag ska sluta känna så här varje gång jag ser ett barn eller någon som är gravid? Jag kan inte gå någonstans utan att bli påmind om att jag inte är som dem, de har fått eller ska ha barn, jag kanske aldrig kommer att uppleva det. Jag vet att jag aldrig kommer att komma undan, de finns överallt och kommer inte att försvinna. Istället måste jag sluta bli så oerhört berörd av det, jag vet bara inte hur…
måndag, augusti 14, 2006
Sluta röka
Idag tänker jag sluta röka. Det kommer inte att vara några problem att sluta, det brukar jag göra ungefär en gång i månaden... Mitt problem är att jag inte lyckas låta bli att börja igen. Jag har rökt sen jag var i trettonårsåldern och jag har alltid haft ångest för det. Jag är lite lätt hypokondriker och är livrädd för att få någon allvarlig sjukdom (den jag är mest rädd för vågar jag inte ens uttala namnet på). Trots detta har jag ännu inte lyckats att bli rökfri.
Jag vet att rökning försämra fertiliteten och med den vetskapen borde det vara den enklaste saken i världen att sluta, men riktigt så enkelt är det inte. När jag gjorde min första IVF slutade jag samtidigt som jag började med sprutorna, det gick jättebra. Tyvärr lyckades jag bara fram till den dagen då jag testade negativt. Jag tände direkt en cigarett, trots att jag inte ens var sugen. Det kändes just då som om ingenting spelade någon roll och att jag lika gärna kunde fortsätta att förgifta mig själv…
Nu känns det inte så. Nu vill jag rena och förberedda min kropp inför nästa IVF-försök. Jag vill ge mig själv alla chanser att lyckas. Därför slutar jag idag, i god tid innan det är dags för nästa omgång!
Jag vet att rökning försämra fertiliteten och med den vetskapen borde det vara den enklaste saken i världen att sluta, men riktigt så enkelt är det inte. När jag gjorde min första IVF slutade jag samtidigt som jag började med sprutorna, det gick jättebra. Tyvärr lyckades jag bara fram till den dagen då jag testade negativt. Jag tände direkt en cigarett, trots att jag inte ens var sugen. Det kändes just då som om ingenting spelade någon roll och att jag lika gärna kunde fortsätta att förgifta mig själv…
Nu känns det inte så. Nu vill jag rena och förberedda min kropp inför nästa IVF-försök. Jag vill ge mig själv alla chanser att lyckas. Därför slutar jag idag, i god tid innan det är dags för nästa omgång!
lördag, augusti 12, 2006
På väg mot höst
Ute spöregnar det och börjar faktiskt kännas som höst. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men gud vad skönt det ska bli. Äntligen är det ok att ligga på soffan med en bok eller slötitta på tv utan att ha dåligt samvete för att solen skiner ute.
Jag har en vecka kvar på min fyra veckor långa semester. Jag har inte planerat in någonting och det känns såå skönt. Jag ska möjligen sortera min garderob (en favoritsysselsättning) men annars ska jag bara slappa. Ah, vad skönt det ska bli. Det är helt ok om jag till och med blir lite uttråkad, då kommer det att kännas lättare att masa sig till jobbet igen nästa måndag…
Jag har en vecka kvar på min fyra veckor långa semester. Jag har inte planerat in någonting och det känns såå skönt. Jag ska möjligen sortera min garderob (en favoritsysselsättning) men annars ska jag bara slappa. Ah, vad skönt det ska bli. Det är helt ok om jag till och med blir lite uttråkad, då kommer det att kännas lättare att masa sig till jobbet igen nästa måndag…
torsdag, augusti 10, 2006
Påverka sitt öde med tankens kraft?
För några dagar sedan fick jag ett brev med information om adoption. Jag hade beställt det via nätet. När kuvertet väl kom blev jag nästan lite rädd. Tänk om detta är det första steget som jag tar mot en lång men förhoppningsvis spännande adoptionsresa? Jag känner mig ännu inte redo men jag börjar närma mig.
Ibland blir jag orolig för att jag går händelserna i förväg och därmed påverkar mitt eget öde. När jag började med mina hormonbehandlingar (med Pergotime) var jag helt säker på att de inte skulle hjälpa mig. Jag var från början inställd på att jag skulle behöva göra en IVF-behandling (eller fler). Så blev det också.
Nu när jag är mitt uppe i det börjar jag fundera på adoptioner istället. Jag vet inte riktigt varför jag gör så. Kanske är det för att skydda mig själv från att bli totalt knäckt av ännu ett misslyckande? Det känns bra att redan ha en plan när man ställs inför faktumet, att inte kunna få egna barn. Samtidigt gör det mig lite rädd. Jag kanske måste tro mer på att jag faktiskt kommer att bli gravid för att jag ska kunna bli det? Eller spelar det någon som helst roll vad som rör sig i min hjärna? En del av mig tror det medan en annan del inte gör det.
Tyvärr kan man bara spekulera…
Ibland blir jag orolig för att jag går händelserna i förväg och därmed påverkar mitt eget öde. När jag började med mina hormonbehandlingar (med Pergotime) var jag helt säker på att de inte skulle hjälpa mig. Jag var från början inställd på att jag skulle behöva göra en IVF-behandling (eller fler). Så blev det också.
Nu när jag är mitt uppe i det börjar jag fundera på adoptioner istället. Jag vet inte riktigt varför jag gör så. Kanske är det för att skydda mig själv från att bli totalt knäckt av ännu ett misslyckande? Det känns bra att redan ha en plan när man ställs inför faktumet, att inte kunna få egna barn. Samtidigt gör det mig lite rädd. Jag kanske måste tro mer på att jag faktiskt kommer att bli gravid för att jag ska kunna bli det? Eller spelar det någon som helst roll vad som rör sig i min hjärna? En del av mig tror det medan en annan del inte gör det.
Tyvärr kan man bara spekulera…
Hormoner + solbränna = dålig kombination
Jag har haft oturen att vara utrustade med en liten mustasch. Den syns inte så mycket men tillräckligt för att vara störande. Jag brukar alltid färga den och då syns den inte längre. I början av sommarn när jag precis fått en fin solbränna märkte jag till min fasa att jag var mörk på överläppen. Jag färgade snabbt mustaschen men utan resultat! Läppen var fortfarande mörk. En lätt panik infann sig.
Idag var jag hos min vän som är hudterapeut. Hon konstaterade pigmentförändringen och berättade att när man blir gravid så är det väldigt vanligt att man får sådana förändringar just på överläppen. Det beror på hormonerna och blir speciellt tydliga i kombination med sol. De försvinner när man inte längre är gravid, eller som för mig, när medicineringen går ur kroppen.
Så himla typiskt! Jag lyckas inte bli gravid men jag lyckas få de dåliga symtomen av en graviditet. Hade jag haft ett barn i magen hade kunnat stå ut med det, men inte nu.
Så, varning till alla er som är under behandling och som samtidigt försöker få en schyst solbränna ;-) !!
Idag var jag hos min vän som är hudterapeut. Hon konstaterade pigmentförändringen och berättade att när man blir gravid så är det väldigt vanligt att man får sådana förändringar just på överläppen. Det beror på hormonerna och blir speciellt tydliga i kombination med sol. De försvinner när man inte längre är gravid, eller som för mig, när medicineringen går ur kroppen.
Så himla typiskt! Jag lyckas inte bli gravid men jag lyckas få de dåliga symtomen av en graviditet. Hade jag haft ett barn i magen hade kunnat stå ut med det, men inte nu.
Så, varning till alla er som är under behandling och som samtidigt försöker få en schyst solbränna ;-) !!
Golvläggning
Vi håller på att lägga golv. Allt som har kunnat gå fel har än så länge gjort det. Det började med att vi skulle lägga i hallen. När den precis var tömd och vi skulle åka och hämta golvet, ringde de från affären och meddelade att golvet inte skulle komma in förrän om två veckor. Samma dag som min semester tar slut…
Min man som alltid är snabb på att: ”see good in bad”, sken upp och kom med iden att vi under tiden kunde lägga i köket. Sagt och gjort. Vi åkte och köpt golv till köket och började förarbetet. Bara för att göra allt lite roligare bestämde sig vår diskmaskin för att sluta fungera., full med gammal disk såklart! Urk, vad äckligt det luktade när vi tömde den. När vi skulle dra ut den gick inte det. Vi kämpade hur länge som helts, men nu är vi iaf igång. Snabbt går det inte. Jag har aldrig sett ett kök med så många vinklar och vrår som vårt har. Det går inte att lägga en ända planka utan att behöva såga den på femtielva ställen. Pust, vad jobbigt det är men sjukt vad snyggt blir det.
Hejdå fula gula plastmatta, välkommen vackra ekparketter!
Min man som alltid är snabb på att: ”see good in bad”, sken upp och kom med iden att vi under tiden kunde lägga i köket. Sagt och gjort. Vi åkte och köpt golv till köket och började förarbetet. Bara för att göra allt lite roligare bestämde sig vår diskmaskin för att sluta fungera., full med gammal disk såklart! Urk, vad äckligt det luktade när vi tömde den. När vi skulle dra ut den gick inte det. Vi kämpade hur länge som helts, men nu är vi iaf igång. Snabbt går det inte. Jag har aldrig sett ett kök med så många vinklar och vrår som vårt har. Det går inte att lägga en ända planka utan att behöva såga den på femtielva ställen. Pust, vad jobbigt det är men sjukt vad snyggt blir det.
Hejdå fula gula plastmatta, välkommen vackra ekparketter!
tisdag, augusti 08, 2006
Grillkväll
Igår kväll var vi hemma hos min svåger och svägerska och deras lille son på ett 1½ år. Han är väldens gulligaste och för övrigt vårt älskade gudbarn. Vi grillade, åt gott och hade det mysigt.
Jag och svägerskan fixade i köket medan männen vaktade grillen, precis som det ska vara.
Vi småpratade om allt möjligt och jag fick bland annat frågan om hur det kändes att nu ha fyllt trettio. Jag svarade sanningsenligt att det kändes helt ok och att jag inte lider av någon åldersnoja. Tanken slog mig såklart att jag önskade att jag hade varit i en annan situation än den jag är men jag sa det inte högt. Hon kontrade med att hon inte heller tyckte att det var jobbigt att fylla trettio och fortsatte med: ”Jag är nygift har ett barn och ett till på väg, lyckligare kan man inte vara!”
Suck! Vad svarar man på det? Hon är fullt medveten om hur vi kämpar och ändå slänger hon sig ur detta. Det är klart att det inte är lätt att hela tiden vakta sin tunga, men lite finkänsligare kanske man ändå kan vara…
Jag vet inte om jag överreagerar men ledsen blev jag, det måste jag ändå erkänna.
Istället för att säga något gick jag ut till grabbarna vid grillen. Där riskerar man iaf inga sådana kommentarer.
Jag och svägerskan fixade i köket medan männen vaktade grillen, precis som det ska vara.
Vi småpratade om allt möjligt och jag fick bland annat frågan om hur det kändes att nu ha fyllt trettio. Jag svarade sanningsenligt att det kändes helt ok och att jag inte lider av någon åldersnoja. Tanken slog mig såklart att jag önskade att jag hade varit i en annan situation än den jag är men jag sa det inte högt. Hon kontrade med att hon inte heller tyckte att det var jobbigt att fylla trettio och fortsatte med: ”Jag är nygift har ett barn och ett till på väg, lyckligare kan man inte vara!”
Suck! Vad svarar man på det? Hon är fullt medveten om hur vi kämpar och ändå slänger hon sig ur detta. Det är klart att det inte är lätt att hela tiden vakta sin tunga, men lite finkänsligare kanske man ändå kan vara…
Jag vet inte om jag överreagerar men ledsen blev jag, det måste jag ändå erkänna.
Istället för att säga något gick jag ut till grabbarna vid grillen. Där riskerar man iaf inga sådana kommentarer.
måndag, augusti 07, 2006
FET eller IVF?
I våras gjorde vi ett IVF-försök som vi bekostade själva. Det resulterade inte i några barn men vi fick fyra ägg till frysen. Nu står vi i kö på IVF-kliniken Öresund för att få göra ett frysförsök i oktober (som vi tänkte betala själva).
Under tiden som jag väntar har jag försökt få reda på vad som händer med vår plats i kön till de tre IVF-försök som landstinget finansierar (gäller för Skåne). Efter många samtal och tjatande till KK i Lund fick jag tag i min läkare. Hon drog ut på svaret och menar att det kanske kunde bli aktuellt efter sommaren. Jag fortsatte att tjata och informerade henne att jag tänkte fortsätta ring (och störa) fram tills hon satte upp oss i kön. Jag försökte, så gått det gick, att dölja hur desperat jag kände mig.
Jag snyftade fram att när hon väl satt oss i kön så skulle det ju dröja flera månader ytterligare och jag inte längre stod ut. Då svarade hon (hör och häpna) att det inte alls tar flera månader utan möjligen några veckor! Hon gav dessutom med sig och lovade att skicka iväg vår remiss samma vecka (till Öresunds klinik där vi redan går). YES! Gud va glad jag blev. Samtidigt förstod jag inte riktigt hur det hade gått till. Har vi stått i kö hela tiden? Vi som trodde att vi skulle komma fram tidigast i vår.
Är det någon som vet om man kan byta ut ett IVF- mot ett FET-försök? Vi har ju redan embryon och det skulle vara skönt att slippa utsättas för den långa behandlingen.
Om man gör ett FET istället, får man då ”bara” två försök till eller finansierar landstinget FET utöver de tre IVF:erna man har rätt till?
Vet någon? Tacksam för svar!
Under tiden som jag väntar har jag försökt få reda på vad som händer med vår plats i kön till de tre IVF-försök som landstinget finansierar (gäller för Skåne). Efter många samtal och tjatande till KK i Lund fick jag tag i min läkare. Hon drog ut på svaret och menar att det kanske kunde bli aktuellt efter sommaren. Jag fortsatte att tjata och informerade henne att jag tänkte fortsätta ring (och störa) fram tills hon satte upp oss i kön. Jag försökte, så gått det gick, att dölja hur desperat jag kände mig.
Jag snyftade fram att när hon väl satt oss i kön så skulle det ju dröja flera månader ytterligare och jag inte längre stod ut. Då svarade hon (hör och häpna) att det inte alls tar flera månader utan möjligen några veckor! Hon gav dessutom med sig och lovade att skicka iväg vår remiss samma vecka (till Öresunds klinik där vi redan går). YES! Gud va glad jag blev. Samtidigt förstod jag inte riktigt hur det hade gått till. Har vi stått i kö hela tiden? Vi som trodde att vi skulle komma fram tidigast i vår.
Är det någon som vet om man kan byta ut ett IVF- mot ett FET-försök? Vi har ju redan embryon och det skulle vara skönt att slippa utsättas för den långa behandlingen.
Om man gör ett FET istället, får man då ”bara” två försök till eller finansierar landstinget FET utöver de tre IVF:erna man har rätt till?
Vet någon? Tacksam för svar!
Bitter
Då var det dags igen för månadens obligatoriska deppdagar. Jag är återigen helt övertygad om att jag aldrig kommer att bli gravid. Jag känner mig bitter, tom och har ingen aning om hur jag ska kunna ta mig ur detta tillstånd. När jag läser om andra som känner sig så här så tänker jag att det snart kommer att gå över. När jag själv upplever det förstår jag inte hur. Jag vet att det kommer bättre dagar men har ändå svårt att se ett riktig slut på det hela. Den gladare versionen av mig kommer att bli knuffad tillbaka ner i det svarta hålet igen om en månad. Är det då lönt att ens kravla sig upp under tiden? Svaret på det vet jag såklart är ja, men jag har just nu svårt att se någon mening med det. Emellan åt försöker jag fundera ut en hur en tillfredställande tillvaro utan barn skulle se ut men jag kommer aldrig fram till något bra svar.
Jag vet att vi kommer få barn på något sätt, antigen via IVF eller genom adoption. Inget av de två alternativen är sämre än de andra. Ibland känns det bara som om jag inte vet om jag kommer att orka.
Bitter. Det är både ett fult ord och ett hemskt sätt att vara på. Jag vill inte vara bitter men just idag orkar jag inte riktigt kämpa emot…
Jag vet att vi kommer få barn på något sätt, antigen via IVF eller genom adoption. Inget av de två alternativen är sämre än de andra. Ibland känns det bara som om jag inte vet om jag kommer att orka.
Bitter. Det är både ett fult ord och ett hemskt sätt att vara på. Jag vill inte vara bitter men just idag orkar jag inte riktigt kämpa emot…
söndag, augusti 06, 2006
Jag läser just nu Jane Greens bok ”Den andra kvinnan”. På baksidan står det att den handlar om en kvinna och hennes relation till sin svärmor. Hur kunde jag va så korkad att jag inte förstod att denna kvinna såklart skulle bli gravid. När jag kom till stycket där hon upptäcker det (fast att hon har använt preventivmedel…) slängde jag boken ifrån mig. Här sätter man sig i lugn och ro med en bok för att skingra tankarna och så möts man av sånt här skit. Jag får väl helt enkelt börja läsa böcker som handlar om krig eller nåt för att slippa ifrån gravida magar.
Jag vet att det bara är en bok men jag blev ändå arg! Det kan kanske bero på att jag lider av PMS och att jag för tillfället bara går omkring och väntar på att mensen ska komma så att jag kan få sörja och sen gå vidare…
Jag vet att det bara är en bok men jag blev ändå arg! Det kan kanske bero på att jag lider av PMS och att jag för tillfället bara går omkring och väntar på att mensen ska komma så att jag kan få sörja och sen gå vidare…
Den stora testdagen!
För ca en månad sedan (den 8 juli) hade jag min stora testdag efter vår första IVF. Jag vaknade kl 04.00 på morgonen och kunde självklart inte somna om. Min man hade kvällen innan sagt att han gärna ville vara med när jag testade men eftersom jag redan visste vad det skulle vissa, tyckte jag inte att det var lönt att väcka honom. Mycket riktigt så visade sig vara negativt. Självklart blev jag ledsen men absolut inte förvånad. Jag inbillar mig att man vet att man är gravid när man väl blir det. Speciellt alla vi som har haft problem med att blir gravida. Vi har ju känt efter och analyserat våra kroppar otaliga gånger och borde väl iaf vara experter på att veta hur det känns att inte vara det. Jag satt och grät några timmar i soffan, en stilla gråt över att min känsla hade varit rätt och över att fortfarande sitta fast i denna hemska situation. Jag var inte längre rädd för att inte bli gravid utan för att vara tvingad att fortsätta med fler IVF:er, fler läkarbesök, fler månader fyllda med hopp och förtvivlan. Jag grät för att jag inte längre vill vara med om detta, för att jag så hemskt gärna bli räddad…
Efter några timmar torkade jag mina tårar. Jag försökte gaska upp mig och förberedde mig på samtalet till kliniken. Jag hade ju faktiskt fyra ägg i frysen och min nya plan var att få en tid till ett frysförsök, snarast möjligt! Tyvärr skulle det inte heller vara så enkelt. Som bekant så har även fertilitetsmottagningar semesterstängt (borde vara olagligt) och kliniken där jag går hade precis stängt för åtta veckor framöver. Detta innebär inte bara att man måste vänta tills de öppnar igen utan att de nu hade kö för att få göra nästa behandling. Suck! Beskedet att vi nu måste vänta ända till oktober var nästan ännu jobbigare att höra. Att jag hade testat negativt hade jag varit beredd på men inte detta. Tålamodet skulle alltså återigen prövas.
Hur som helts, nu sitter jag här igen och väntar på att få mens. Jag vet att den kommer komma och ändå kan jag (som vanligt) inte låta bli att hoppas. Jag har hört att det kan ta längre tid innan den kommer igång efter en IVF-behandling. Tack för det! Kunde den inte istället komma tidigare än vanligt så man slapp denna vånda?
Nä, nu ska jag ut i solen och försöka glömma för en liten stund…
Efter några timmar torkade jag mina tårar. Jag försökte gaska upp mig och förberedde mig på samtalet till kliniken. Jag hade ju faktiskt fyra ägg i frysen och min nya plan var att få en tid till ett frysförsök, snarast möjligt! Tyvärr skulle det inte heller vara så enkelt. Som bekant så har även fertilitetsmottagningar semesterstängt (borde vara olagligt) och kliniken där jag går hade precis stängt för åtta veckor framöver. Detta innebär inte bara att man måste vänta tills de öppnar igen utan att de nu hade kö för att få göra nästa behandling. Suck! Beskedet att vi nu måste vänta ända till oktober var nästan ännu jobbigare att höra. Att jag hade testat negativt hade jag varit beredd på men inte detta. Tålamodet skulle alltså återigen prövas.
Hur som helts, nu sitter jag här igen och väntar på att få mens. Jag vet att den kommer komma och ändå kan jag (som vanligt) inte låta bli att hoppas. Jag har hört att det kan ta längre tid innan den kommer igång efter en IVF-behandling. Tack för det! Kunde den inte istället komma tidigare än vanligt så man slapp denna vånda?
Nä, nu ska jag ut i solen och försöka glömma för en liten stund…
torsdag, augusti 03, 2006
En liten presentation
För ca ett år sedan, någon gång i juni bestämde jag mig för att kontakta en läkare eftersom det ännu inte blivit några barn. Vi hade inte försökt särskilt länge men jag kände ändå att det var lika bra att få reda på om det var något som var fel, så snart som möjligt. Jag slutade med p-piller när jag var 25, men vi började inte försöka på riktigt förrän nån gång förra året. Att vi inte blivit gravida innan förklarade min man med att vi varit väldigt försiktiga och använt oss av metoden: ”säkra perioder” men jag kände mig inte speciellt övertygad.
Min gynekolog deklarerade i alla fall helt sonika att jag inte hade någon ägglossning. Det kom som en chock! Att något skulle kunna vara fel var jag förbered på men att jag inte hade ägglossning förvånade mig mkt. Jag hade ju under ett ½ års tid testat med ägglossningsstickor och alltid fått utslag kring dag 14. Gynekologen kunde inte säga om jag aldrig hade det men hur som helst så hade jag ingen nu.
Hon skrev ut recept på tre omgångar Pergotime (enkel dos) och bad mig höra av mig igen om jag inte blev gravid. Det blev jag inte. Under tiden telefonterroriserade jag henne eftersom jag tyckte att det var dags att gå vidare i utredningen kring vår barnlöshet. Till slut gav hon med sig (för att få mig att sluta tjata) och vi bestämde tid för att göra en genomspolning av äggledarna. Detta gör man för att se om det finns något stopp så att spermierna inte når ägget.
Jag hade hört olika personer berätta om hur detta kan kännas. Någon tyckte att det hade gjort jätteont, någon tyckte att det inte kändes över huvudtaget. Jag tycket att det var det värsta jag har gjort i hela mitt liv! När de sprutade in vätskan skrek jag rätt ut och bad dem att avbryta omedelbart. Vi försökte lite till men jag klarade det inte.
Resultatet av undersökning gav mig tyvärr inte något direkt svar. Man kunde se att det kommit lite vätska ditt det skulle men eftersom jag avbrutit kunde man inte med säkerhet säga att passagen var fri. Mkt smärta för ingenting!
Jag fick nu utskrivet dubbel dos av Pergotime och blev även remitterad till Infertilitets klinik på sjukhuset. Alla som varit där vet hur det är. Man ringer och tjatat för att få en tid, de är vänliga men situationen är som den är, för många med problem och för lite resurser. Jag hade hela tiden känslan av att de egentligen vill bli av med oss. Att de inte riktigt hade tid eller tog oss på allvar. Inför varje besök hade jag listor med frågor men när jag kom därifrån hade jag knappt fått några svar.
Jag bestämde mig ganska tidigt för att IVF var någonting för oss och allt som hände fram tills det var egentligen bara en transport sträcka. Jag var trött på att månad efter månad få höra att allt såg fint ut när det ändå aldrig ledde till någon graviditet.
I april detta år tog jag kontakt med IVF-kliniken Öresund och i slutet av den månaden var vi igång med vårt första försök (som vi bekostade själva).
Försöket ledde som bekant inte till något men vi har iaf fyra fina ägg i frysen vilket alltid är nåt. Hela den storyn ska jag berätta om någon annan gång.
Nu skulle jag som sagt fixa in för festen!
Min gynekolog deklarerade i alla fall helt sonika att jag inte hade någon ägglossning. Det kom som en chock! Att något skulle kunna vara fel var jag förbered på men att jag inte hade ägglossning förvånade mig mkt. Jag hade ju under ett ½ års tid testat med ägglossningsstickor och alltid fått utslag kring dag 14. Gynekologen kunde inte säga om jag aldrig hade det men hur som helst så hade jag ingen nu.
Hon skrev ut recept på tre omgångar Pergotime (enkel dos) och bad mig höra av mig igen om jag inte blev gravid. Det blev jag inte. Under tiden telefonterroriserade jag henne eftersom jag tyckte att det var dags att gå vidare i utredningen kring vår barnlöshet. Till slut gav hon med sig (för att få mig att sluta tjata) och vi bestämde tid för att göra en genomspolning av äggledarna. Detta gör man för att se om det finns något stopp så att spermierna inte når ägget.
Jag hade hört olika personer berätta om hur detta kan kännas. Någon tyckte att det hade gjort jätteont, någon tyckte att det inte kändes över huvudtaget. Jag tycket att det var det värsta jag har gjort i hela mitt liv! När de sprutade in vätskan skrek jag rätt ut och bad dem att avbryta omedelbart. Vi försökte lite till men jag klarade det inte.
Resultatet av undersökning gav mig tyvärr inte något direkt svar. Man kunde se att det kommit lite vätska ditt det skulle men eftersom jag avbrutit kunde man inte med säkerhet säga att passagen var fri. Mkt smärta för ingenting!
Jag fick nu utskrivet dubbel dos av Pergotime och blev även remitterad till Infertilitets klinik på sjukhuset. Alla som varit där vet hur det är. Man ringer och tjatat för att få en tid, de är vänliga men situationen är som den är, för många med problem och för lite resurser. Jag hade hela tiden känslan av att de egentligen vill bli av med oss. Att de inte riktigt hade tid eller tog oss på allvar. Inför varje besök hade jag listor med frågor men när jag kom därifrån hade jag knappt fått några svar.
Jag bestämde mig ganska tidigt för att IVF var någonting för oss och allt som hände fram tills det var egentligen bara en transport sträcka. Jag var trött på att månad efter månad få höra att allt såg fint ut när det ändå aldrig ledde till någon graviditet.
I april detta år tog jag kontakt med IVF-kliniken Öresund och i slutet av den månaden var vi igång med vårt första försök (som vi bekostade själva).
Försöket ledde som bekant inte till något men vi har iaf fyra fina ägg i frysen vilket alltid är nåt. Hela den storyn ska jag berätta om någon annan gång.
Nu skulle jag som sagt fixa in för festen!
30 år
I morgon fyller jag trettio.
När jag var liten trodde jag att jag skulle bli en ung mamma med många barn... Så blev det inte riktigt. Att jag skulle vara i denna situation hade jag aldrig kunnat tro. Jag som alltid tyckt att barn är meningen med livet! Jag har många gånger önskat att jag ska sluta vilja så himla mycket men det händer inte. Ibland förundras jag över hur envis man kan vara, man kämpar och kämpar och inget händer. Ändå ger man inte upp! Det är rätt fantastiskt när man tänker på det.
Med inställningen att barn är mitt livs mening kan man undra vad mitt liv har för meningen just nu? Det har jag länge försöker komma underfund med men slutsatsen blir ändå alltid densamma; Vi ska göra allt vi kan för att få barn, hur jobbigt det än kan kännas emellanåt!
Nä, nu ska förberedda in för festen istället för att sitta här och filosofera.
När jag var liten trodde jag att jag skulle bli en ung mamma med många barn... Så blev det inte riktigt. Att jag skulle vara i denna situation hade jag aldrig kunnat tro. Jag som alltid tyckt att barn är meningen med livet! Jag har många gånger önskat att jag ska sluta vilja så himla mycket men det händer inte. Ibland förundras jag över hur envis man kan vara, man kämpar och kämpar och inget händer. Ändå ger man inte upp! Det är rätt fantastiskt när man tänker på det.
Med inställningen att barn är mitt livs mening kan man undra vad mitt liv har för meningen just nu? Det har jag länge försöker komma underfund med men slutsatsen blir ändå alltid densamma; Vi ska göra allt vi kan för att få barn, hur jobbigt det än kan kännas emellanåt!
Nä, nu ska förberedda in för festen istället för att sitta här och filosofera.
onsdag, augusti 02, 2006
Det här var inte lätt...
...Jag har försökt att få in en blid i min profil men det tycks vara helt omöjlig! Jag förstår att det inte är det (alla andra har ju lyckats) men jag förstår inte hur. Det ända ställe jag lyckas få in den på är ju här i mina inlägg men det är inte det som är meningen. Läser någon detta och vet hur man gör så är jag hemskt tacksam om ni kan tala om hur. Tack i förväg!!
Samla mod
Hej,
Har precis samlat mod för ett först inlägg i min nya blogg. Jag har i ett års tid läst andras och tycker att det nu är dags för mig att starta en egen. Eftersom jag ännu inte är så insatt i hur det här fungerar får ni (som råkat hamna här) ha överseende med vissa tabbar.
Jag kommer att uppdatera snart med en lite mer ingående beskrivning av hur min (barnlösa) historia ser ut.
Nu ska jag först kolla om detta över huvudtaget fungerar ;-)
Har precis samlat mod för ett först inlägg i min nya blogg. Jag har i ett års tid läst andras och tycker att det nu är dags för mig att starta en egen. Eftersom jag ännu inte är så insatt i hur det här fungerar får ni (som råkat hamna här) ha överseende med vissa tabbar.
Jag kommer att uppdatera snart med en lite mer ingående beskrivning av hur min (barnlösa) historia ser ut.
Nu ska jag först kolla om detta över huvudtaget fungerar ;-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
