Igång igen...

Nu är jag igång igen, igång med mina pessimistiska tankar…

Behandlingen börjar närma sig och jag börjar bli nervös. Jag märker det bland annat på jobbet, där jag är mer lättirriterad än vanligt. I dag var jag riktigt våldsam mot min datormus. Hade jag varit starkare så hade jag knycklat ihop den och kastat den igenom en väg! Den irriterade mig oerhört!

På eftermiddagen var jag på apoteket för att köpa alla mina ”hundra” mediciner. Medan jag satt och väntade på att apotekaren samlade ihop dem, undrade jag varför jag gör detta...?
Jag tror ju ändå inte på att det ska funger, så varför utsätta sig?! Jag har såklart nånstans där inne ett hopp, jag vet att det är därför jag går igenom allt, men emellanåt känns det bara så himla meningslöst…

Jag kommer på mig själv med att känna mig förödmjukad. Jag sitter där och skäms för att jag inte kan åstadkomma det som varje vanlig svensson fixar hur lätt som helst. Jag har lust att säga åt damen i kassan att det faktiskt inte är mitt fel att jag måste göra på det här visset för att få barn. Precis som om hon bryr sig, hon tänker förmodligen på något helt annat. Tex vad hon ska lagat till middag när hon kommer hem…

Humöret går verkligen upp och ner. Ena stunden så känns allt så lätt. Jag till och med struntar i hur allt löser sig, jag är bara övertygad om att det kommer att göra det. I nästa känner jag mig såå orättvist behandlad av livet. Varför skulle jag drabbas? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?