Igår kväll började jag läsa boken Längtansbarn. I ena stunden tänker jag att det är självklart att vi ska adoptera men i nästa blir jag rädd och undrar om jag vågar…
Fungerar inte IVF:en kommer vi sannolikt att adoptera och jag kan inte låta bli att bli lite rädd. Det är inte mina egna känslor jag känner osäkerhet kring utan barnets. Jag är övertygad om att vi kommer bli hur lyckliga som helst, min man och jag, men kommer barnet att vara det. När h*n är liten är det kanske inga problem men när barnet blir större och börjar ifrågasätta…
Det gör ont i mig bara av tanken att den lill* ska behöva vara ledsen och känna sig övergiven av sin biologiska mamma. Det känns så stort och ansvarsfullt att försöka göra så att barnet inte känner så. Klarar jag det? Kommer barnet att känna så oavsett hur mycket kärlek jag och min man ger?
Det känns nästan övermäktigt och det är kanske inte så konstigt att jag undrar om jag vågar…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ville bara säga att jag är adopterad från Korea och har aldrig någonsin känt mig ledsen för att ha blivit övergiven av min biologiska mamma. Min adoptivmamma som är den enda mamman jag har (!) valde ju mig! Hon gick genom eld och vatten för att få mig! Hon har alltid sagt att hon är glad att hon inte kunde få barn för då hade hon aldrig fått mig. Hon sov med mitt foto under huvudkudden, längtade och led i nästan ett år innan hon äntligen fick mig i sin famn. Detta är historier jag har fått höra sedan jag var liten, hur skulle jag kunna låta bli att känna mig älskad? Jag tycker det är synd att när man hör vuxna adopterade berätta så är det alltid de där "olyckliga", de "övergivna", de "förvirrade" som kommer till tals. Aldrig vi alldeles vanliga svenskar där adoptionen inte är något särskilt märkvärdigt, ingenting som överhuvudtaget påverkar våra liv.
Lycka till vad som än händer!
Det är sant, man hör alldeles för ofta de tråkiga historierna...
Man ska nog inte problematisera så mycket utan istället fokusera på det positiva och fantastiska som en adoption faktiskt innebär.
Bra att du satte ner foten ;-) och tack för lyckoönskningen!
Skicka en kommentar