För några dagar sedan fick jag ett brev med information om adoption. Jag hade beställt det via nätet. När kuvertet väl kom blev jag nästan lite rädd. Tänk om detta är det första steget som jag tar mot en lång men förhoppningsvis spännande adoptionsresa? Jag känner mig ännu inte redo men jag börjar närma mig.
Ibland blir jag orolig för att jag går händelserna i förväg och därmed påverkar mitt eget öde. När jag började med mina hormonbehandlingar (med Pergotime) var jag helt säker på att de inte skulle hjälpa mig. Jag var från början inställd på att jag skulle behöva göra en IVF-behandling (eller fler). Så blev det också.
Nu när jag är mitt uppe i det börjar jag fundera på adoptioner istället. Jag vet inte riktigt varför jag gör så. Kanske är det för att skydda mig själv från att bli totalt knäckt av ännu ett misslyckande? Det känns bra att redan ha en plan när man ställs inför faktumet, att inte kunna få egna barn. Samtidigt gör det mig lite rädd. Jag kanske måste tro mer på att jag faktiskt kommer att bli gravid för att jag ska kunna bli det? Eller spelar det någon som helst roll vad som rör sig i min hjärna? En del av mig tror det medan en annan del inte gör det.
Tyvärr kan man bara spekulera…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tycker bara det är bra om man har med adoption som ett fullvärdigt alternativ från början.
Jag tror inte det minskar dina chanser att bli gravid. Fertilitet funkar inte så.
Jag tror att det är någon slags skyddsmekanism som slår till. När man har misslyckats med en behandling en eller två gånger så börjar man förbereda sig på nästa steg i processen.
Skicka en kommentar