Bara 20 dagar kvar tills jag ska födda barn! Va, är det mig vi talar om?!
Det känns helt obegripligt. Jag trodde att jag i nionde månaden skulle ha börjat förstå att vi snart ska få barn. Det har jag inte!
Jag vet ju inte ens hur man gör?!!
Kram & Gott nytt år till dig som läser!
måndag, december 31, 2007
torsdag, december 20, 2007
Väntar…
Idag är det den 20:e december, den 20:e januari är barnet beräknat till. Tanken är både svindlande, skrämmande, lockande och gör mig rädd på samma gång…
Det känns trångt i magen nu, det gör ont i hela kroppen och jag är faktiskt ganska trött på att vara gravid (trodde aldrig att jag skulle få känna så). Jag är ganska uttråkad för tillfället. Efter att ha varit sjukskriven i snart 11 veckor, har jag liksom hunnit göra det mesta som skulle göras.
Idag har vi igen varit på ultraljud. Bebisen fortsätter på sin egen lilla kurva. Ligger just nu på – 19% och beräknas alltså väga 2800 g vid fullgången tid. Efter som kurvan följs har jag bestämt mig för att inte längre oroa mig över det.
Föräldrautbildningen är avslutad, vi har gått färdig vår profylaxkurs (vilket jag definitivt rekommenderar till den som funderar på att gå). Allt känns med andra ord klart och jag känner mig (tror jag) redo för att föda barn.
Väntan börjar med andra ord bli lite jobbig och jag antar att det kommer bli värre.
Fast, vid närmare eftertanke så har ju väntat förut och i jämförelse med det förmodar (och hoppas) jag att detta inte är någonting.
Det känns trångt i magen nu, det gör ont i hela kroppen och jag är faktiskt ganska trött på att vara gravid (trodde aldrig att jag skulle få känna så). Jag är ganska uttråkad för tillfället. Efter att ha varit sjukskriven i snart 11 veckor, har jag liksom hunnit göra det mesta som skulle göras.
Idag har vi igen varit på ultraljud. Bebisen fortsätter på sin egen lilla kurva. Ligger just nu på – 19% och beräknas alltså väga 2800 g vid fullgången tid. Efter som kurvan följs har jag bestämt mig för att inte längre oroa mig över det.
Föräldrautbildningen är avslutad, vi har gått färdig vår profylaxkurs (vilket jag definitivt rekommenderar till den som funderar på att gå). Allt känns med andra ord klart och jag känner mig (tror jag) redo för att föda barn.
Väntan börjar med andra ord bli lite jobbig och jag antar att det kommer bli värre.
Fast, vid närmare eftertanke så har ju väntat förut och i jämförelse med det förmodar (och hoppas) jag att detta inte är någonting.
torsdag, december 06, 2007
Ultraljud nr 2
Vi var på ultraljud nr 2 förra veckan. Bebisen fortsätter att krympa.
Nej, krympa är kanske att ta i (det är väl bara så det känns) men det konstaterades igen att den är liten.
Förra gången låg den på – 14 % och denna gång på – 17 %. Vi ska därför på ytterligare ett ultraljud om ett par veckor.
Som jag skrivit tidigare så är jag inte så orolig över vikten isig, men i kombination med att barnet vissa dagar bestämmer sig för att inte röra på sig gör vetskapen mig emellanåt aningen hispig.
Hispig är förresten en underdrift, jag blir rent av vansinnig och önskar att ungen ska komma ut så att jag åtminstone kan kontrollera att den andas. Sen slår tanken mig att det antagligen kommer att finnas en himla massa mer faror utanför min mage än i den och att det nog är bättre att den stannar där den är, i alla fall ett tag till…
Ps: det låter som om jag kommer att bli värsta hönsmamman. Det tänker jag INTE bli! Så det så!
Nej, krympa är kanske att ta i (det är väl bara så det känns) men det konstaterades igen att den är liten.
Förra gången låg den på – 14 % och denna gång på – 17 %. Vi ska därför på ytterligare ett ultraljud om ett par veckor.
Som jag skrivit tidigare så är jag inte så orolig över vikten isig, men i kombination med att barnet vissa dagar bestämmer sig för att inte röra på sig gör vetskapen mig emellanåt aningen hispig.
Hispig är förresten en underdrift, jag blir rent av vansinnig och önskar att ungen ska komma ut så att jag åtminstone kan kontrollera att den andas. Sen slår tanken mig att det antagligen kommer att finnas en himla massa mer faror utanför min mage än i den och att det nog är bättre att den stannar där den är, i alla fall ett tag till…
Ps: det låter som om jag kommer att bli värsta hönsmamman. Det tänker jag INTE bli! Så det så!
lördag, december 01, 2007
Fullbokade veckor
Möten med barnmorskan, ultraljudsundersökningar, föräldrautbildning, profylaxkurs osv… Så ser mina veckor ut. Fulla med aktiviteter som alla har med barnet att göra.
Tänk att vi får vara med om detta! Just nu struntar jag i om någon trycker att jag är dryg som har gått upp i min graviditet så totalt. Det är ju hit jag velat komma så länge. Det var ju för att jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva detta som jag grät mig igenom större delen av förra året, och året innan och året innan…
Men jag måste erkänna att ibland blir till och med jag trött på mig själv. Som när jag t.ex. för tredje gången under samma tv-program tar upp ämnet förlossning med min tålmodige man…
Just nu råder det babyboom bland vänner och släkt. 4 par vi känner ska ha barn i maj/juni. Bara tanken på hur jag hade mått om detta sista ivf-försök inte hade lyckats får mig att få ångest. Gud vad jag är tacksam för att jag slipper uppleva det.
Tack för att jag har fått komma hit där jag är just nu!
Tänk att vi får vara med om detta! Just nu struntar jag i om någon trycker att jag är dryg som har gått upp i min graviditet så totalt. Det är ju hit jag velat komma så länge. Det var ju för att jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva detta som jag grät mig igenom större delen av förra året, och året innan och året innan…
Men jag måste erkänna att ibland blir till och med jag trött på mig själv. Som när jag t.ex. för tredje gången under samma tv-program tar upp ämnet förlossning med min tålmodige man…
Just nu råder det babyboom bland vänner och släkt. 4 par vi känner ska ha barn i maj/juni. Bara tanken på hur jag hade mått om detta sista ivf-försök inte hade lyckats får mig att få ångest. Gud vad jag är tacksam för att jag slipper uppleva det.
Tack för att jag har fått komma hit där jag är just nu!
fredag, november 30, 2007
Tackat nej
Jag har tackat nej till återträffen. Försökte mig på en liten förklaring till ledaren som jag hoppas att hon behåller för sig själv. Hur man än gör eller säger kan det så lätt bli fel. Jag hoppas att hon förstår mig rätt.
Jag är inte så bra på att uttrycka mig och jag menar inte (som jag skrev i förra inlägget) att jag skiter i deras känslor. Det är ju det jag verkligen inte gör. Men ibland undrar jag om alla är lika känsliga som jag. Det känns inte alltid så när man pratar med människor.
Men jag tycker nog att jag har fått svar på vad jag egentligen redan visste genom era kommentarer till förra inlägget (precis som ni också uttryckte). Tack!
Jag är inte så bra på att uttrycka mig och jag menar inte (som jag skrev i förra inlägget) att jag skiter i deras känslor. Det är ju det jag verkligen inte gör. Men ibland undrar jag om alla är lika känsliga som jag. Det känns inte alltid så när man pratar med människor.
Men jag tycker nog att jag har fått svar på vad jag egentligen redan visste genom era kommentarer till förra inlägget (precis som ni också uttryckte). Tack!
söndag, november 25, 2007
Återträff
Vi har blivit inbjudna till en återträff med gänget från adoptionskursen. Den som vi gick i våras. Först blev jag jätteglad och tänkte att den måste vi absolut gå på, sen blev jag plötsligt osäker…
Kollade med M vad han kände och där verkade det inte finns någon vidare entusiasm inför en sådan träff.
Själv blev jag osäker för att jag inte vet om övriga vill att vi ska komma (det är ledarna av kursen som bjuder in). Vad hade jag tyckt om situationen varit den omvända? Om någon av de andra dök upp höggravid och vi själva var 2-3 år ifrån att äntligen få vårt efterlängtade barn.
Om jag inte missminner mig så var jag själv ganska ”missunnsam” (läs: känslig, ledsen) för ca: 7 månader sedan.
Eftersom vi under kursen hann prata ganska mycket så vet jag att de flesta gått igenom x antal ivf:er och har såklart haft perioder när de precis som jag inte stod ut med att se en putande mage. Hur känner de nu? När slutar sådant göra ont att se?
I somras var jag fortfarande med i mailkorrespondensen som gruppen hade men efter att jag berättat om min graviditet så fick jag några gratulationer och efter det slutade mailen att komma. Jag är ganska så säker på att det inte är så att de andra slutat höras av utan att jag faktiskt blivit utesluten. Fick också reda på omvägar att de andra träffats utan att vi blivit inbjudan. Jag är inte så ledsen för det, på ett vis kan jag förstå det.
Men frågan kvarstår, ska jag bry mig om deras känslor eller ska jag skita i vilket och gå ditt bara för att jag själv är nyfiken på hur det är med dem?
Usch, jag vet inte… Just nu lutar det mot att vi hoppar över det hela. Tyvärr.
Kollade med M vad han kände och där verkade det inte finns någon vidare entusiasm inför en sådan träff.
Själv blev jag osäker för att jag inte vet om övriga vill att vi ska komma (det är ledarna av kursen som bjuder in). Vad hade jag tyckt om situationen varit den omvända? Om någon av de andra dök upp höggravid och vi själva var 2-3 år ifrån att äntligen få vårt efterlängtade barn.
Om jag inte missminner mig så var jag själv ganska ”missunnsam” (läs: känslig, ledsen) för ca: 7 månader sedan.
Eftersom vi under kursen hann prata ganska mycket så vet jag att de flesta gått igenom x antal ivf:er och har såklart haft perioder när de precis som jag inte stod ut med att se en putande mage. Hur känner de nu? När slutar sådant göra ont att se?
I somras var jag fortfarande med i mailkorrespondensen som gruppen hade men efter att jag berättat om min graviditet så fick jag några gratulationer och efter det slutade mailen att komma. Jag är ganska så säker på att det inte är så att de andra slutat höras av utan att jag faktiskt blivit utesluten. Fick också reda på omvägar att de andra träffats utan att vi blivit inbjudan. Jag är inte så ledsen för det, på ett vis kan jag förstå det.
Men frågan kvarstår, ska jag bry mig om deras känslor eller ska jag skita i vilket och gå ditt bara för att jag själv är nyfiken på hur det är med dem?
Usch, jag vet inte… Just nu lutar det mot att vi hoppar över det hela. Tyvärr.
torsdag, november 15, 2007
Då var det dags igen…
Pratade med bm igår förmiddag gällande ombokning av en tid, nämnde att jag inte känt fosterrörelse sen någon gång på eftermiddagen dan innan.
Hon tyckte absolut att jag direkt skulle bege mig till mödravårdsspecialisten på KK. Som hon sa: det är ju alltid bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite…
Sagt och gjort hoppade jag i en taxi. Såklart var jag orolig men försökte ändå hålla mig lugn. På KK fick jag ett jättebra bemötande. Den första person jag stötte på och frågade om jag kommit rätt, tog direkt hand om mig. Hon visade in mig på ett rum (ingen väntetid) kände på och mätte magen, spände på mig ett bälte som mätte barnets hjärtljud och mina sammandragningarna (CTG). Sådär fick jag sitta i en halvtimme. Hjärtat tickade på fint och jag satt som förhäxad under hela tiden och bara stirrade på maskinen. Pust! Ingen fara alltså, allt var som det skulle. När jag satt där kunde jag höra rörelserna men jag kände dem inte.
När undersökningen var klar fick jag träffa en läkare som gjorde en ultraljudsundersökning. Hennes förklaring till förändringarna i fosterrörelserna var helt enkelt att bebisen ändrat läge. H*n ligger nu i säte med ben och armar mot höger sida. Samma sida som min moderkaka ligger åt. Därav är det svårt för mig att uppfatta rörelserna. BM har tidigare skrivit i min journal att huvudet ligger nedåt.
Efter att ha konstaterat (även hon) att min mage var liten, mätte hon bebisens huvud, lårben och midjemått. Huvudet och lårbenet var som det skulle men bebisen är lite väl smal. Hela 15% smalare än normalt. Ja, ja, det oroar mig inte så mycket. Så länge det inte är mer än 22% så ska det inte betyda någonting men självklart ska det följas upp. Jag får väl helt enkelt ta mig en extra macka eller kanske ett choklad :-).
När läkaren höll på och mäta och ha sig och jag låg där och tittade på mitt lilla barn sköljde det plötsligt över mig hur kär jag är i den lill*. Jag fick lust att hoppa upp och ropa ut: I LOVE YOU! Men hejdade mig, behöll det för mig själv och låg istället stilla kvar och log.
Hon tyckte absolut att jag direkt skulle bege mig till mödravårdsspecialisten på KK. Som hon sa: det är ju alltid bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite…
Sagt och gjort hoppade jag i en taxi. Såklart var jag orolig men försökte ändå hålla mig lugn. På KK fick jag ett jättebra bemötande. Den första person jag stötte på och frågade om jag kommit rätt, tog direkt hand om mig. Hon visade in mig på ett rum (ingen väntetid) kände på och mätte magen, spände på mig ett bälte som mätte barnets hjärtljud och mina sammandragningarna (CTG). Sådär fick jag sitta i en halvtimme. Hjärtat tickade på fint och jag satt som förhäxad under hela tiden och bara stirrade på maskinen. Pust! Ingen fara alltså, allt var som det skulle. När jag satt där kunde jag höra rörelserna men jag kände dem inte.
När undersökningen var klar fick jag träffa en läkare som gjorde en ultraljudsundersökning. Hennes förklaring till förändringarna i fosterrörelserna var helt enkelt att bebisen ändrat läge. H*n ligger nu i säte med ben och armar mot höger sida. Samma sida som min moderkaka ligger åt. Därav är det svårt för mig att uppfatta rörelserna. BM har tidigare skrivit i min journal att huvudet ligger nedåt.
Efter att ha konstaterat (även hon) att min mage var liten, mätte hon bebisens huvud, lårben och midjemått. Huvudet och lårbenet var som det skulle men bebisen är lite väl smal. Hela 15% smalare än normalt. Ja, ja, det oroar mig inte så mycket. Så länge det inte är mer än 22% så ska det inte betyda någonting men självklart ska det följas upp. Jag får väl helt enkelt ta mig en extra macka eller kanske ett choklad :-).
När läkaren höll på och mäta och ha sig och jag låg där och tittade på mitt lilla barn sköljde det plötsligt över mig hur kär jag är i den lill*. Jag fick lust att hoppa upp och ropa ut: I LOVE YOU! Men hejdade mig, behöll det för mig själv och låg istället stilla kvar och log.
torsdag, november 08, 2007
Fortsatt sjukskriven…
Var hos BM i fredags, hon kunde såklart inte svara på hur det blir med min sjukskrivning (trots att hon sagt så vid förra mötet) så jag fick istället en ny tid till läkaren i måndags.
Däremot kunde hon mäta magen och allt såg bra ut. Hon var mycket nöjd med tillväxten från förra besöket och då var jag det med :-) (förra gången 24,5 och nu 26 cm). Hon bekräftade också att man egentligen inte kunde veta om barnet är litet eller stort bara med hjälp av SF-måttet. Barnets placering i magen spelar t.ex. också roll.
Mötet med läkaren resulterade i 100 % sjukskrivning framtill två veckor innan förlossningen (när barnet inte räknas som prematur längre). Skönt! Måste erkänna att jag var rätt nervös innan. Det kändes inte alls bra att kanske behöva gå tillbaka till jobbet, av flera olika anledningar…
Nu kan jag äntligen slappna av. Förut gick jag mest omkring och oroade mig för vad som skulle hände när sjukskrivningen tog slut. Nu vet jag att jag inte ska tillbaka och jag har (förhoppningsvis) 10 veckor på mig att förberedda mig inför vad som komma skall :-).
Nu går jag istället omkring (eller ligger i soffan) med ett leende på läpparna och tänker på barnet.
Jag förstår fortfarande inte riktigt att jag får vara med om detta fantastiska. Jag är så glad och tacksam. Jag och M påminner ofta varandra om hur lyckligt lottade vi är som faktiskt lyckades!
Däremot kunde hon mäta magen och allt såg bra ut. Hon var mycket nöjd med tillväxten från förra besöket och då var jag det med :-) (förra gången 24,5 och nu 26 cm). Hon bekräftade också att man egentligen inte kunde veta om barnet är litet eller stort bara med hjälp av SF-måttet. Barnets placering i magen spelar t.ex. också roll.
Mötet med läkaren resulterade i 100 % sjukskrivning framtill två veckor innan förlossningen (när barnet inte räknas som prematur längre). Skönt! Måste erkänna att jag var rätt nervös innan. Det kändes inte alls bra att kanske behöva gå tillbaka till jobbet, av flera olika anledningar…
Nu kan jag äntligen slappna av. Förut gick jag mest omkring och oroade mig för vad som skulle hände när sjukskrivningen tog slut. Nu vet jag att jag inte ska tillbaka och jag har (förhoppningsvis) 10 veckor på mig att förberedda mig inför vad som komma skall :-).
Nu går jag istället omkring (eller ligger i soffan) med ett leende på läpparna och tänker på barnet.
Jag förstår fortfarande inte riktigt att jag får vara med om detta fantastiska. Jag är så glad och tacksam. Jag och M påminner ofta varandra om hur lyckligt lottade vi är som faktiskt lyckades!
torsdag, november 01, 2007
Ursäkta älskade bebis!
Förlåt att jag var arg på dig men jag kunde ju inte veta att du vilade inför ett gympapass som skulle vara i nästan ett dygn ;-)
I natt har h*n hållit mig vaken av ett himla håll igång och det tackar jag för :-).
Jag är gärna vaken på nätterna bara jag vet att liten lever.
Men jag lovar, nästa gång det är stilla så länge ska jag drick iskall saft och hjälper inte det ska jag till och med ringa BB.
Jag är bli bara så trött på mig själv när jag ständigt oroar mig, men som jag ser av era kommentarer är jag visst inte ensam. Det är faktiskt en tröst och gör så att det känns mera tillåtet.
Imorgon är det dags för besök hos BM. Då får vi se om liten har växt och vad som händer med min sjukskrivning.
Chefen och mellanchefen var här på lunch i veckan, de bjöd mer eller mindre in sig själva. Jag blev inte klok på deras besök?! Kanske skulle de kolla om jag verkligen var sjuk? Innan de gick klämde chefen fram att det var bra om jag kunde jobba åtminstone en timme om dagen men att jag absoluuuuut inte fick känna någon press…
Jag kände bara ett stort obehag när de gått och lusten att komma tillbaka gick från noll till minus.
Ps: Detta är chefen som mer eller mindre lovat mig en fortsatt anställning och som också lovade mig att jag absolut inte skulle bli särbehandlad för att jag var gravid. Men som när vi väl var framme vid kontraktskrivning istället förlängde mitt vikariatet med x antal månader.
I natt har h*n hållit mig vaken av ett himla håll igång och det tackar jag för :-).
Jag är gärna vaken på nätterna bara jag vet att liten lever.
Men jag lovar, nästa gång det är stilla så länge ska jag drick iskall saft och hjälper inte det ska jag till och med ringa BB.
Jag är bli bara så trött på mig själv när jag ständigt oroar mig, men som jag ser av era kommentarer är jag visst inte ensam. Det är faktiskt en tröst och gör så att det känns mera tillåtet.
Imorgon är det dags för besök hos BM. Då får vi se om liten har växt och vad som händer med min sjukskrivning.
Chefen och mellanchefen var här på lunch i veckan, de bjöd mer eller mindre in sig själva. Jag blev inte klok på deras besök?! Kanske skulle de kolla om jag verkligen var sjuk? Innan de gick klämde chefen fram att det var bra om jag kunde jobba åtminstone en timme om dagen men att jag absoluuuuut inte fick känna någon press…
Jag kände bara ett stort obehag när de gått och lusten att komma tillbaka gick från noll till minus.
Ps: Detta är chefen som mer eller mindre lovat mig en fortsatt anställning och som också lovade mig att jag absolut inte skulle bli särbehandlad för att jag var gravid. Men som när vi väl var framme vid kontraktskrivning istället förlängde mitt vikariatet med x antal månader.
onsdag, oktober 31, 2007
Dumma bebis!
Hela dagen igår höll h*n mig på halstret och vägrade röra på sig. Jag brukar känna rörelser på morgonen, något smått mitt på dagen och sen igen vid 8-9 tiden på kvällen. Men igår var det helt stilla. Tusen tankar hann gå igenom huvudet och vid 23-tiden hade jag redan konstaterat att det var kört…
Jag läste någonstans att om man inte känner fosterrörelse på länge ska man dricka tre glas iskallt vatten och sätta en väckarklocka på högsta volym mot magen. Det vägrade jag göra, lätt ju som värsta tortyren.
Vid 01-tiden kom första sparken följt av x antal knuffar. Pust! Äntligen kunde jag somna med ett leende på läpparna.
Jag läste någonstans att om man inte känner fosterrörelse på länge ska man dricka tre glas iskallt vatten och sätta en väckarklocka på högsta volym mot magen. Det vägrade jag göra, lätt ju som värsta tortyren.
Vid 01-tiden kom första sparken följt av x antal knuffar. Pust! Äntligen kunde jag somna med ett leende på läpparna.
onsdag, oktober 24, 2007
BM-besök och depp…
Var hos BM i måndags och det gick väl bra. SF-måttet var okey men låg långt nere på skalan (24, 5 cm i vecka 27+0). I går kände jag mig inte orolig men idag har det känts som om magen nästan sjukigt ihop. Jag inbillar mig säkert men kan inte låta bli känna mig lite oroad ändå. En okänd kvinna i väntrummet som jag småpratade lite med påpekade t.o.m. hur liten min mage var.
Men det är inte därför jag deppar, jag deppar för att jag känner mig ensam och saknar mina vänner.
Jag läste på nätet om kvinnor som glider ifrån sina vänner när det blir gravida för att de går så upp i sin graviditet och inte längre har så mycket gemensamt med sina gamla väninnor längre.
Visst stämmer det på mig att jag har gått upp i detta men tyvärr började nog vännerna försvinna redan när barnlöshetskarusellen startade. Jag tror att det beror på att jag förlorade mig själv så i min sorg att de flesta tröttnade på mig. Kanske inte helt, fysiskt finns några fortfarande där men värmen som fanns innan känner jag inte längre.
Det sorgliga i det hela är att jag trodde att det automatiskt skulle bli bättre när jag blev gravid och glad igen men tyvärr misstog jag mig totalt. Jag tror t.o.m. att det nu har blivit värre…
Men det är inte därför jag deppar, jag deppar för att jag känner mig ensam och saknar mina vänner.
Jag läste på nätet om kvinnor som glider ifrån sina vänner när det blir gravida för att de går så upp i sin graviditet och inte längre har så mycket gemensamt med sina gamla väninnor längre.
Visst stämmer det på mig att jag har gått upp i detta men tyvärr började nog vännerna försvinna redan när barnlöshetskarusellen startade. Jag tror att det beror på att jag förlorade mig själv så i min sorg att de flesta tröttnade på mig. Kanske inte helt, fysiskt finns några fortfarande där men värmen som fanns innan känner jag inte längre.
Det sorgliga i det hela är att jag trodde att det automatiskt skulle bli bättre när jag blev gravid och glad igen men tyvärr misstog jag mig totalt. Jag tror t.o.m. att det nu har blivit värre…
tisdag, oktober 16, 2007
Bildbevis
Har fått frågan om det inte är dags för lite magbilder, så en kan jag väl bjuda på…
Att huvudet åkte av beror på att jag inte är speciellt fotogenisk.
Nästan alltid när kameran åker fram på släktkalas hos min man, ber mig min svärmor att försöka låta bli att se ut som en citron.
Men när hon knäpper av så är minen där, utan undantag och så även denna gång.
Så fåfäng som jag är bjuder jag på magen men inte på minen…
Nästan alltid när kameran åker fram på släktkalas hos min man, ber mig min svärmor att försöka låta bli att se ut som en citron.
Men när hon knäpper av så är minen där, utan undantag och så även denna gång.
Så fåfäng som jag är bjuder jag på magen men inte på minen…
fredag, oktober 12, 2007
Sparkar
Nu känner jag dem varje dag, vissa dagar många och starka och vissa få och svaga.
Men det tog tid… Min moderkaka ligger i framväggen och fungerar därför som en stöttdämpare. För oss som har det så är det vanligt att man inte känner sparkarna lika tydligt och det tar längre tid innan vi får känna de efterlängtade små stöttarna.
Jag tror att det var i vecka 23 som sparkarna började bli regelbundna och i vecka 24 var de plötsligt borta igen. Jag höll såklart på att dö av oro…
Nu känns de äntligen varje dag och jag blir lika lycklig varje gång den lill* påminner mig om sin existens :-)
Men det tog tid… Min moderkaka ligger i framväggen och fungerar därför som en stöttdämpare. För oss som har det så är det vanligt att man inte känner sparkarna lika tydligt och det tar längre tid innan vi får känna de efterlängtade små stöttarna.
Jag tror att det var i vecka 23 som sparkarna började bli regelbundna och i vecka 24 var de plötsligt borta igen. Jag höll såklart på att dö av oro…
Nu känns de äntligen varje dag och jag blir lika lycklig varje gång den lill* påminner mig om sin existens :-)
onsdag, oktober 10, 2007
Sjukskriven
Som ni märker är jag just nu urdålig på att uppdatera bloggen. Har helt enkelt inte haft någon lust att skriva. Jag ska försöka ändra på det, kan inte längre skylla på tidsbrist i alla fall. Jag har nämligen blivit sjukskriven på heltid i en månad framöver pga. sammandragningar.
Jag är nog inte som andra… När jag inte kände något av graviditeten höll jag på att förgås av oro. Nu när det händer något som faktiskt inte är så bra, då är jag inte ett dugg orolig. Alla hanterar vi visst saker olika.
Sammandragningarna har jag haft sen vecka 20 (det var efter vecka 20 saker började hända, magen började växa, jag började ana lite småsparkar och äntligen kände jag mig lite gravid…). Så jag blev inte orolig utan bara glad. Efter det har de ökat i frekvens och intensitet. Förra veckan hade jag kanske 20 stycken under några timmar och började under om allt verkligen stod rätt till?! I måndag var jag hos läkaren som sjukskrev mig och ordinerade vila och utevistelse.
Klagar gör jag inte! Måste erkänna att jag känner mig rätt nöjd med tillvaron. Men lite förvånad är jag över att från ena dagen till den andra skifta från stressande IT-supporter till att plötsligt ha blivit hemmafru…
Jag är nog inte som andra… När jag inte kände något av graviditeten höll jag på att förgås av oro. Nu när det händer något som faktiskt inte är så bra, då är jag inte ett dugg orolig. Alla hanterar vi visst saker olika.
Sammandragningarna har jag haft sen vecka 20 (det var efter vecka 20 saker började hända, magen började växa, jag började ana lite småsparkar och äntligen kände jag mig lite gravid…). Så jag blev inte orolig utan bara glad. Efter det har de ökat i frekvens och intensitet. Förra veckan hade jag kanske 20 stycken under några timmar och började under om allt verkligen stod rätt till?! I måndag var jag hos läkaren som sjukskrev mig och ordinerade vila och utevistelse.
Klagar gör jag inte! Måste erkänna att jag känner mig rätt nöjd med tillvaron. Men lite förvånad är jag över att från ena dagen till den andra skifta från stressande IT-supporter till att plötsligt ha blivit hemmafru…
tisdag, september 11, 2007
Kallelse till familjerättsenheten
Ni som har läst här ett tag kommer kanske ihåg att jag kontaktade vår kommun för en hemutredning i januari/februari i år. Igår kom kallelsen till första mötet, 9 månader senare! De är ju för f-n inte kloka. Hade de inte varit för graviditeten hade jag varit ett nervvrak vid det här laget. Har för mig att jag läst någonstans att de har 2-3 månader på sig att starta en utredning…
Som tur är kommer vår plats nu att gå till någon annan som åtminstone kommer att få en lite kortare väntetid.
Som tur är kommer vår plats nu att gå till någon annan som åtminstone kommer att få en lite kortare väntetid.
onsdag, augusti 22, 2007
Ultraljud
It’s alive and kicking!
Allt såg fint ut idag och alla mått stämde med hur de borde vara:-)
Vi kunde se om det är en tjej eller kille men jag avslöjar ingenting (hur jag nu ska kunna hålla det för mig själv i fem månader till?).
BF ändrades till den 20 januari och plötsligt känns det som snart!
Allt såg fint ut idag och alla mått stämde med hur de borde vara:-)
Vi kunde se om det är en tjej eller kille men jag avslöjar ingenting (hur jag nu ska kunna hålla det för mig själv i fem månader till?).
BF ändrades till den 20 januari och plötsligt känns det som snart!
söndag, augusti 19, 2007
Snart ul-dags!
På onsdag är det dags! Då ska vi på ultraljudsundersökningen och jag är skitskraj. Jag är inte orolig för missbildningar eller andra sjukdomar utan jag är rädd för om det över huvudtaget finns något litet barn i magen. Fortfarande går jag omkring med känslan att jag bara har hittat på det hela…
När ska jag börja tro på att jag är gravid?!!
Som tur är ska vi till MVC imorgon på rutinundersökning, förhoppningsvis är allt som det ska och då känns det nog lättare att stå ut med väntan.
När ska jag börja tro på att jag är gravid?!!
Som tur är ska vi till MVC imorgon på rutinundersökning, förhoppningsvis är allt som det ska och då känns det nog lättare att stå ut med väntan.
måndag, augusti 13, 2007
Lugnare
Jag känner mig ganska lugn för tillfället. Det är tydligen detta alla menar med att mellanperioden är den bästa tiden. Man mår bra helt enkelt och det gäller visst inte bara det fysiska utan även psykiska.
Magen har börjat växa lite. Idag fick jag för första gången frågan om det är något på gång, av en kille som pekade på min mage. Jag blev barnsligt glad :-)!
Om mindre än två veckor ska vi på det STORA ultraljudet. Gud vad jag längtar! Jag har bestämt mig för att inte måla fan på väggen och oroa mig allt för mycket inför undersökningen. Istället försöker jag njuta av graviditeten och för tillfället går faktiskt ganska bra.
Magen har börjat växa lite. Idag fick jag för första gången frågan om det är något på gång, av en kille som pekade på min mage. Jag blev barnsligt glad :-)!
Om mindre än två veckor ska vi på det STORA ultraljudet. Gud vad jag längtar! Jag har bestämt mig för att inte måla fan på väggen och oroa mig allt för mycket inför undersökningen. Istället försöker jag njuta av graviditeten och för tillfället går faktiskt ganska bra.
torsdag, augusti 09, 2007
Smickrad och irriterad!
Sen i januari (när jag tvingades byta jobb) har jag vantrist med mitt arbete. Under rådande omständigheter har det inte varit läge att byta. Innan jag blev gravid tänkte jag att det är något jag får ta tag i när IVF:erna är ”överstökade”. Efter lyckobeskedet bestämde jag mig för att stå ut fram tills föräldraledigheten börjar.
Så häromdagen blev jag kontaktad av x (stor attraktiv arbetsgivare) och de behöver mig omgående! Det ”tråkiga” jobb som jag utför är det visst inte många som kan och de har sökt i över ett år efter någon.
Jag kunde inte säga hur det låg till på telefon utan var tvungen att höra mer om tjänsten, därför bokade jag ett lunchmöte idag.
Jag vill ha jobbet! Min lön hade höjts avsevärt och så som arbetsplatsen beskrevs verkar stämningen bra, arbetsuppgifterna intressanta osv. Plus att jag hade kommit ifrån mitt nuvarande jobb.
Men jag var tvungen att säga som det var; jag kommer att gå på föräldraledighet till årsskiftet och har två månaders uppsägning… Inte någon idealsituation för en ny anställning precis.
Så jag är måttligt hoppfull. De ska höra av sig men jag förstår såklart att det inte ser så ljust ut.
Jag är smickrad över att de hörde av sig men sjukt irriterad över tidpunkten!!
Så häromdagen blev jag kontaktad av x (stor attraktiv arbetsgivare) och de behöver mig omgående! Det ”tråkiga” jobb som jag utför är det visst inte många som kan och de har sökt i över ett år efter någon.
Jag kunde inte säga hur det låg till på telefon utan var tvungen att höra mer om tjänsten, därför bokade jag ett lunchmöte idag.
Jag vill ha jobbet! Min lön hade höjts avsevärt och så som arbetsplatsen beskrevs verkar stämningen bra, arbetsuppgifterna intressanta osv. Plus att jag hade kommit ifrån mitt nuvarande jobb.
Men jag var tvungen att säga som det var; jag kommer att gå på föräldraledighet till årsskiftet och har två månaders uppsägning… Inte någon idealsituation för en ny anställning precis.
Så jag är måttligt hoppfull. De ska höra av sig men jag förstår såklart att det inte ser så ljust ut.
Jag är smickrad över att de hörde av sig men sjukt irriterad över tidpunkten!!
fredag, juli 13, 2007
Drabbad av oro (igen)
I veckan hände det igen; jag fick panik. I många år har jag rutinmässigt (utan egentlig anledning) vägt mig varje morgon. Denna morgon hade jag gått ner ett kilo. Ner! Jag ska ju gå upp i vikt! Så här i efterhand inser hur fånig jag är som freakar ut över ett kilo men i stundens hetta går min oro inte att hindra.
Jag cyklar iaf till jobbet (på uruselt humör). Väl där kan tanken på att något gått fel inte släppa mig. Ringer MVC som såklart bara har telefontider mellan 13-14. Jag kan inte vänta till mellan 13-14 utan måste prata med någon NU.
Sagt och gjort hoppar jag in i en taxi och åker till MVC. I bilen kommer jag på att de inte har någon reception. Hur ska jag få tag på någon och vad ska jag säga? Att jag gått ner ett kilo och att jag inte känner mig gravid och därför har panik?!
Väl framme griper jag tag i första bästa barnmorska som mer eller mindre springer förbi mig i korridoren. Egentligen har hon inte tid men lovar att komma tillbaka om en stund.
20 min går och jag börjar mer och mer undra vad jag gör där.
Hon kommer tillbaka och jag följer med henne in på ett rum. Vi sätter oss ner och hon frågar hur det är, då öppnas fördämningarna och jag bara gråter. Jag kan inte prata utan sitter bara där med tårar som sprutar.
Tillslut lyckas jag pressa fram att jag är gravid efter fyra IVF:er och att jag är så fruktansvärt rädd att något ska hända och jag ska vara tillbaka på ruta ett igen. Jag blir livrädd av tanken och vet inte vad jag skulle ta mig till om något sådant inträffar.
Barnmorskan är underbar. Hon tröstar, förstår (har liknande erfarenheter) och jag känner mig lättad över att ha fått tala ut om min oro. Hon berättar hur vanligt det är att man reagera så här när man blivit gravid efter att ha kämpat länge.
Vi lyssnar på hjärtat och även denna gång tuffar det på som ett litet tåg i min mage. Otroligt!
Jag inser att jag måste jobba med mig själv, så här kan jag inte hålla på. Om två veckor kommer jag börja oroa mig igen och jag vill faktiskt inte springa till MVC varje gång det händer. Hur jag ska göra nästa gång vet jag ännu inte.
Nu har jag bytt barnmorska. Jag inser hur viktigt det faktiskt är att det känns rätt med den personen man delar sina tankar kring det viktigaste i ens liv. Jag så glad att jag träffade K och för tillfället är jag mindre orolig…
Jag cyklar iaf till jobbet (på uruselt humör). Väl där kan tanken på att något gått fel inte släppa mig. Ringer MVC som såklart bara har telefontider mellan 13-14. Jag kan inte vänta till mellan 13-14 utan måste prata med någon NU.
Sagt och gjort hoppar jag in i en taxi och åker till MVC. I bilen kommer jag på att de inte har någon reception. Hur ska jag få tag på någon och vad ska jag säga? Att jag gått ner ett kilo och att jag inte känner mig gravid och därför har panik?!
Väl framme griper jag tag i första bästa barnmorska som mer eller mindre springer förbi mig i korridoren. Egentligen har hon inte tid men lovar att komma tillbaka om en stund.
20 min går och jag börjar mer och mer undra vad jag gör där.
Hon kommer tillbaka och jag följer med henne in på ett rum. Vi sätter oss ner och hon frågar hur det är, då öppnas fördämningarna och jag bara gråter. Jag kan inte prata utan sitter bara där med tårar som sprutar.
Tillslut lyckas jag pressa fram att jag är gravid efter fyra IVF:er och att jag är så fruktansvärt rädd att något ska hända och jag ska vara tillbaka på ruta ett igen. Jag blir livrädd av tanken och vet inte vad jag skulle ta mig till om något sådant inträffar.
Barnmorskan är underbar. Hon tröstar, förstår (har liknande erfarenheter) och jag känner mig lättad över att ha fått tala ut om min oro. Hon berättar hur vanligt det är att man reagera så här när man blivit gravid efter att ha kämpat länge.
Vi lyssnar på hjärtat och även denna gång tuffar det på som ett litet tåg i min mage. Otroligt!
Jag inser att jag måste jobba med mig själv, så här kan jag inte hålla på. Om två veckor kommer jag börja oroa mig igen och jag vill faktiskt inte springa till MVC varje gång det händer. Hur jag ska göra nästa gång vet jag ännu inte.
Nu har jag bytt barnmorska. Jag inser hur viktigt det faktiskt är att det känns rätt med den personen man delar sina tankar kring det viktigaste i ens liv. Jag så glad att jag träffade K och för tillfället är jag mindre orolig…
fredag, juli 06, 2007
Jag är visst aldrig nöjd.
Jag börjar undra om det är något fel på mig. Jag har äntligen uppnått min dröm om att bli gravid och ändå är jag inte nöjd.
För några veckor sen var jag knäckt över att jag inte kräktes och mådde illa hela tiden, såsom alla andra gravid gör.
Nu är jag knäckt över min mage. Den är alldeles för liten. Alla andra ser ju nästan höggravida ut i vecka 12, förutom jag då förstås. Jag ser bara lite fet ut.
En julafton när jag var liten satt jag med armarna i kors i en stor hög med presenter och talade fräck om för mina föräldrar: - Jag är inte nöjd!
Vilken unge! Nä, smisk är vad jag skulle behöva, både då och nu…
För några veckor sen var jag knäckt över att jag inte kräktes och mådde illa hela tiden, såsom alla andra gravid gör.
Nu är jag knäckt över min mage. Den är alldeles för liten. Alla andra ser ju nästan höggravida ut i vecka 12, förutom jag då förstås. Jag ser bara lite fet ut.
En julafton när jag var liten satt jag med armarna i kors i en stor hög med presenter och talade fräck om för mina föräldrar: - Jag är inte nöjd!
Vilken unge! Nä, smisk är vad jag skulle behöva, både då och nu…
måndag, juli 02, 2007
Ett litet hjärta som slår
Idag har jag hört det lilla hjärtat slå!
När barnmorskan hittade det utbrast hon; - Det här är det bästa ljudet i världen! Jag kunde inte svara utan låg bara där och log.
Jag börjar sakta men säkert tro att det här sant. Inte tillräckligt för att jag ska börja planera barnvagnsinköp eller ens i fantasin inreda en barnkammare. Men trots att jag saknar alla traditionella tecken på graviditet börjar det sakta gå upp för mig att vi faktiskt ska bli föräldrar.
Vi ska få ett barn och bilda en familj!
När barnmorskan hittade det utbrast hon; - Det här är det bästa ljudet i världen! Jag kunde inte svara utan låg bara där och log.
Jag börjar sakta men säkert tro att det här sant. Inte tillräckligt för att jag ska börja planera barnvagnsinköp eller ens i fantasin inreda en barnkammare. Men trots att jag saknar alla traditionella tecken på graviditet börjar det sakta gå upp för mig att vi faktiskt ska bli föräldrar.
Vi ska få ett barn och bilda en familj!
tisdag, juni 26, 2007
Fortsatt villrådig
Jag har precis ringt och kollat med den mödravårdcentral som jag helst vill tillhöra om det går att byta men där är det tyvärr stopp. I Lund där jag bor går det inte att byta vårdcentral, däremot kan jag byta barnmorska. Sköterskan jag pratade med lätt uppriktigt ledsen.
Nu har en kompis hört av sig och utan att veta vem jag går till rekommenderat barnmorskan J. Det är ju henne jag går hos ;-) så jag tror jag ska ge henne en chans till. Förhoppningsvis hade hon bara en dålig dag och det kan vi ju alla ha.
Nu är frågan om jag ska avboka tiden jag har på måndag eller inte. Meningen är att vi då ska försöka lyssna på hjärtat igen. Tänk om det inte hörs något! Då kommer jag förmodligen blir tokig av oro igen. Och jag kan ju inte ränna till Ö-K varje gång jag har varit hos MCV.
Nä, jag måste nog avboka det besöket, eller åtminstone ringa och höra hur stor chans hon tror det är att vi kommer att höra något.
Nu har en kompis hört av sig och utan att veta vem jag går till rekommenderat barnmorskan J. Det är ju henne jag går hos ;-) så jag tror jag ska ge henne en chans till. Förhoppningsvis hade hon bara en dålig dag och det kan vi ju alla ha.
Nu är frågan om jag ska avboka tiden jag har på måndag eller inte. Meningen är att vi då ska försöka lyssna på hjärtat igen. Tänk om det inte hörs något! Då kommer jag förmodligen blir tokig av oro igen. Och jag kan ju inte ränna till Ö-K varje gång jag har varit hos MCV.
Nä, jag måste nog avboka det besöket, eller åtminstone ringa och höra hur stor chans hon tror det är att vi kommer att höra något.
måndag, juni 25, 2007
Byte av MVC
Varför kan man inte få välja vilken MVC man vill gå till?!
Jag vill byta eftersom det jag tillhör just nu ligger åt helt fel håll. Jag kommer få massor motion men antagligen också stressa halv ihjäl mig för att försöka hinna tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt.
Det ligger ett på vägen till mitt jobb men jag tillhör tydligen inte det upptagningsområdet. Det gör en liten by som ligger en mil ifrån min stad. Logiskt eller hur…
Andra anledningen till att jag vill byta är för att jag inte vill gå tillbaka till knäpp-barnmorskan. Om jag bara byter barnmorska kommer jag antagligen springa på henne hela tiden och det känns inte så lustigt.
Ja, ja, hur som helst så är jag oerhört glad att jag får möjligheten att gå till en barnmorska överhuvudtaget.
Jag ska sluta klaga bums!
Jag vill byta eftersom det jag tillhör just nu ligger åt helt fel håll. Jag kommer få massor motion men antagligen också stressa halv ihjäl mig för att försöka hinna tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt.
Det ligger ett på vägen till mitt jobb men jag tillhör tydligen inte det upptagningsområdet. Det gör en liten by som ligger en mil ifrån min stad. Logiskt eller hur…
Andra anledningen till att jag vill byta är för att jag inte vill gå tillbaka till knäpp-barnmorskan. Om jag bara byter barnmorska kommer jag antagligen springa på henne hela tiden och det känns inte så lustigt.
Ja, ja, hur som helst så är jag oerhört glad att jag får möjligheten att gå till en barnmorska överhuvudtaget.
Jag ska sluta klaga bums!
fredag, juni 22, 2007
Glad midsommar!
Idag för ett år sedan hade vi precis gjort vår första IVF, vi satt hemma på midsommar bara vi två. Förhoppningsfulla och önskade att den hade lyckats.
Det gjorde den inte och inte nästa eller nästa heller. Men den fjärde lyckades och jag är så oerhört tacksam för att jag får vara med om detta.
Jag önskar er alla en glad midsommar!
Jag hoppas så att ni som ännu inte haft lyckan på er sida snart också ska få vara med om detta. Själv var jag helt övertygad om att det aldrig skulle hända mig, men tänk att det faktiskt gjorde det…
Det gjorde den inte och inte nästa eller nästa heller. Men den fjärde lyckades och jag är så oerhört tacksam för att jag får vara med om detta.
Jag önskar er alla en glad midsommar!
Jag hoppas så att ni som ännu inte haft lyckan på er sida snart också ska få vara med om detta. Själv var jag helt övertygad om att det aldrig skulle hända mig, men tänk att det faktiskt gjorde det…
onsdag, juni 20, 2007
Inskrivning på MVC
Igår var det äntligen dags för inskrivning på Mödravårdscentralen. Den dag jag längtat så efter men som istället skulle bli en riktig pärs.
Jag hade fått för mig att man gjorde ett vaginalt ultraljud vid det första besöket men en väninna informerade mig förra veckan att så inte var fallet. Jag blev lite besviken men tänkte att då gör man väl någon annan slags undersökning som bekräftar att allt ser bra ut.
Men nähä det gjorde man inte! Jag hade lika gärna kunnat hitta på att jag är gravid, de hade ändå inte märkt något. I slutet av besöket märkte nog barnmorskan av mitt missnöje och plockade fram en liten maskin som hon sa att man kunde höra hjärtljud med. Hon sa också att vi inte fick bli besvikna om vi inte hörde något. Det var fullt normal och inget att oroa sig över. Under bråkdelen av en sekund tänkte jag att det nog var bäst att hoppa över. Skulle vi inte höra något så skulle jag bli totalt knäckt men längtan efter att få ett litet tecken från den lill* var starkare och vi tog chansen.
FEL beslut! Vi hörde så klart ingenting. Istället fick jag en ny tid om två veckor då hon tyckte att vi kunde testa igen. När vi kom ut från mottagningen började jag storgråta och var helt övertygad om att nu var allt över…
När vi kommit hem kunde jag såklart inte släppa tanken och ringde till Ö-kliniken för att höra om jag kunde få komma till dem och göra ett VUL till. Det kunde jag, det skulle visserligen kosta 700 kr men för min del hade det kunnat kosta 7000, jag hade ändå behövt göra det. VUL:et bokades in i dag på morgonen och som ni förstår sov jag inte mycket i natt.
Om det hade varit så att jag hade haft jätte ömma bröst och om jag hade mått illa och varit trött hela tiden så hade jag kanske inte blivit lika orolig. Nu är det inte så. Jag mår hur bra som helst (fysiskt) och känner mig inte ett endaste dugg gravid. Detta sammantaget gör mig såklart livrädd.
I morse, trekvart innan utsatt tid var vi på kliniken. Mamma fick hoppa in i M’s ställe eftersom han var tvungen att jobba. Ingen av oss hade sovit i natt så det var lika bra att vara på plats i tid.
Minuterna segade sig fram och tillslut blev det äntligen min tur. Jag mötes av Dr. P som var rejält upprörd över att barnmorskan på MVC hade lämnat mig i denna ovisshet. Småprat kändes överflödig och vi satte igång med undersökningen med en gång.
Precis som förra gången såg jag den direkt. Den låg där och viftade med sin lilla kropp och hjärtat tickade på för fullt. Det såg ut som den dansade.
När jag kom ut från undersökningsrummet fångade min favorit barnmorska S upp mig, hon hade tårar i ögonen, kramade om mig och sa att allt kommer att gå bra. Precis vad jag behövde höra.
Dr. P hojtade till min mamma som stod lite längre bort (studsande på stället av nervositet) att allt såg bra ut.
Ut från kliniken gick jag som på små moln. Så lycklig och så lättad och så gravid…
Jag hade fått för mig att man gjorde ett vaginalt ultraljud vid det första besöket men en väninna informerade mig förra veckan att så inte var fallet. Jag blev lite besviken men tänkte att då gör man väl någon annan slags undersökning som bekräftar att allt ser bra ut.
Men nähä det gjorde man inte! Jag hade lika gärna kunnat hitta på att jag är gravid, de hade ändå inte märkt något. I slutet av besöket märkte nog barnmorskan av mitt missnöje och plockade fram en liten maskin som hon sa att man kunde höra hjärtljud med. Hon sa också att vi inte fick bli besvikna om vi inte hörde något. Det var fullt normal och inget att oroa sig över. Under bråkdelen av en sekund tänkte jag att det nog var bäst att hoppa över. Skulle vi inte höra något så skulle jag bli totalt knäckt men längtan efter att få ett litet tecken från den lill* var starkare och vi tog chansen.
FEL beslut! Vi hörde så klart ingenting. Istället fick jag en ny tid om två veckor då hon tyckte att vi kunde testa igen. När vi kom ut från mottagningen började jag storgråta och var helt övertygad om att nu var allt över…
När vi kommit hem kunde jag såklart inte släppa tanken och ringde till Ö-kliniken för att höra om jag kunde få komma till dem och göra ett VUL till. Det kunde jag, det skulle visserligen kosta 700 kr men för min del hade det kunnat kosta 7000, jag hade ändå behövt göra det. VUL:et bokades in i dag på morgonen och som ni förstår sov jag inte mycket i natt.
Om det hade varit så att jag hade haft jätte ömma bröst och om jag hade mått illa och varit trött hela tiden så hade jag kanske inte blivit lika orolig. Nu är det inte så. Jag mår hur bra som helst (fysiskt) och känner mig inte ett endaste dugg gravid. Detta sammantaget gör mig såklart livrädd.
I morse, trekvart innan utsatt tid var vi på kliniken. Mamma fick hoppa in i M’s ställe eftersom han var tvungen att jobba. Ingen av oss hade sovit i natt så det var lika bra att vara på plats i tid.
Minuterna segade sig fram och tillslut blev det äntligen min tur. Jag mötes av Dr. P som var rejält upprörd över att barnmorskan på MVC hade lämnat mig i denna ovisshet. Småprat kändes överflödig och vi satte igång med undersökningen med en gång.
Precis som förra gången såg jag den direkt. Den låg där och viftade med sin lilla kropp och hjärtat tickade på för fullt. Det såg ut som den dansade.
När jag kom ut från undersökningsrummet fångade min favorit barnmorska S upp mig, hon hade tårar i ögonen, kramade om mig och sa att allt kommer att gå bra. Precis vad jag behövde höra.
Dr. P hojtade till min mamma som stod lite längre bort (studsande på stället av nervositet) att allt såg bra ut.
Ut från kliniken gick jag som på små moln. Så lycklig och så lättad och så gravid…
onsdag, juni 13, 2007
Äntligen hemma!
Jag känner mig som en bortskämd unge men kan inte tycka annat än att det var hemskt att vara iväg. Fyra flyg på två dagar tycker inte jag känns okey.
Nej borta bra men hemma är absolut bäst.
Idag går jag in i vecka 9 och den lill* kallas nu foster istället för embryo. Det känns jättehäftigt!!
Vad som känns mindre häftigt är att det under vecka 9 – 11 är störst risk för missfall. Usch, jag blir skakis av bara tanken. Tur att jag har semester nästa vecka. Även om jag inte kan påverka hur graviditeten fortlöpor så tänker jag ändå inte ta några risker. Jag tänker ligga på rygg hela veckan, lata mig, äta gott och läsa massa böcker. I ärlighetens namn göra jag det inte bara för den lill* utan jag tror det kommer att göra mig gott att få koppla av lite ;-)
Nej borta bra men hemma är absolut bäst.
Idag går jag in i vecka 9 och den lill* kallas nu foster istället för embryo. Det känns jättehäftigt!!
Vad som känns mindre häftigt är att det under vecka 9 – 11 är störst risk för missfall. Usch, jag blir skakis av bara tanken. Tur att jag har semester nästa vecka. Även om jag inte kan påverka hur graviditeten fortlöpor så tänker jag ändå inte ta några risker. Jag tänker ligga på rygg hela veckan, lata mig, äta gott och läsa massa böcker. I ärlighetens namn göra jag det inte bara för den lill* utan jag tror det kommer att göra mig gott att få koppla av lite ;-)
söndag, juni 10, 2007
Mår illa och har resfeber
Fy vad jag mår dåligt! Jag mår konstant illa, inte så att jag måste spy. Nej, det bara ligger där i bakgrunden hela tiden och gör sig påmint. Jag är så trött att jag inte vet var jag ska bli av och jag har ont i huvudet.
Först blev jag orolig för huvudvärken men läste sen att man kunde få det av att hcg-halten steg. Det känns bettryggande och jag har gärna ont om det är av den anledningen.
Imorgon går tåget till flygplatsen kl: 05.15 Jag fattar inte hur jag ska orka?!
Just nu längtar jag bara tills jag ska få komma hemma igen. Vad hände? Sen när blev jag en sån mes som bara vill vara hemma i min trygga lilla vrå?
Hur som helts är detta sista gången jag gör något sånt här mot min vilja. Blir någon sur/stött eller tycker att jag är fånig så får det gärna tycka det. Förmodligen har den personen inte genomgått fyra ivf:er för att bli gravid.
I fortsättningen tänker jag lyssna på mig själv och bara göra det som känns rätt för mig och den lill*
Först blev jag orolig för huvudvärken men läste sen att man kunde få det av att hcg-halten steg. Det känns bettryggande och jag har gärna ont om det är av den anledningen.
Imorgon går tåget till flygplatsen kl: 05.15 Jag fattar inte hur jag ska orka?!
Just nu längtar jag bara tills jag ska få komma hemma igen. Vad hände? Sen när blev jag en sån mes som bara vill vara hemma i min trygga lilla vrå?
Hur som helts är detta sista gången jag gör något sånt här mot min vilja. Blir någon sur/stött eller tycker att jag är fånig så får det gärna tycka det. Förmodligen har den personen inte genomgått fyra ivf:er för att bli gravid.
I fortsättningen tänker jag lyssna på mig själv och bara göra det som känns rätt för mig och den lill*
torsdag, juni 07, 2007
Dagens i-landsproblem
I kväll ska vi iväg på en tio-kamp med middag och på måndag åker jag till Frankrike på en affärsresa i två dagar.
Hur kul som helts egentligen men jag vill verkligen inte!
Jag vill vara hemma. Jag vill inte vara ute och flänga och fara. Jag kommer att vara urtrött och jag vet att jag kommer att behöva hitta på någon lögn över varför jag inte dricker.
På båda tripper kommer min blivande chef vara med och hon är inte lite nyfiken av sig. Hon har redan varit på mig och frågat om vi inte ska ha barn snart?! Jag har verkligen ingen lust att anförtro mig till henne och absolut inte nu inför en ev. nyanställning.
Usch vad det är "synd" om mig…
Minnesanteckning: mår illa från och till, mest efter att jag har ätit.
Hur kul som helts egentligen men jag vill verkligen inte!
Jag vill vara hemma. Jag vill inte vara ute och flänga och fara. Jag kommer att vara urtrött och jag vet att jag kommer att behöva hitta på någon lögn över varför jag inte dricker.
På båda tripper kommer min blivande chef vara med och hon är inte lite nyfiken av sig. Hon har redan varit på mig och frågat om vi inte ska ha barn snart?! Jag har verkligen ingen lust att anförtro mig till henne och absolut inte nu inför en ev. nyanställning.
Usch vad det är "synd" om mig…
Minnesanteckning: mår illa från och till, mest efter att jag har ätit.
onsdag, juni 06, 2007
VUL-rapport
Jag var otroligt nervös igår morse. När vi satt i väntrummet kom min favoritbarnmorska fram till oss, skrattade och sa att vi var en timme tidiga, men att vi nog skulle få komma in snart i alla fall. Snacka om att vara förvirrad.
Vi väntade i ca 30 minuter och blev tillslut inkallade. Jag skakade nästan av nervositet, förklarade att jag var livrädd eftersom jag inte kände mig ett dugg gravid. Läkaren uppfattade att det inte var små prata vi ville göra utan satt direkt igång med undersökningen.
Vi såg den direkt. Det lilla hjärtat slog och jag tyckte att det var det vackraste jag någonsin sett. Tänk att därinne ligger början av en liten människa, ett liv, vårt barn…
Efter det minns jag inte mycket, vi pratade en stund med läkaren men hörde inte vad han sa utan satt bara där och log.
Det låter säkert som en klyscha men jag kan faktiskt inte beskriva mina känslor i ord. Allting känns så fantastiskt och jag betvivlar inte längre att jag är gravid. Beviset ligger ju framför mig i form av en bild av det vackraste som finns.
Vi väntade i ca 30 minuter och blev tillslut inkallade. Jag skakade nästan av nervositet, förklarade att jag var livrädd eftersom jag inte kände mig ett dugg gravid. Läkaren uppfattade att det inte var små prata vi ville göra utan satt direkt igång med undersökningen.
Vi såg den direkt. Det lilla hjärtat slog och jag tyckte att det var det vackraste jag någonsin sett. Tänk att därinne ligger början av en liten människa, ett liv, vårt barn…
Efter det minns jag inte mycket, vi pratade en stund med läkaren men hörde inte vad han sa utan satt bara där och log.
Det låter säkert som en klyscha men jag kan faktiskt inte beskriva mina känslor i ord. Allting känns så fantastiskt och jag betvivlar inte längre att jag är gravid. Beviset ligger ju framför mig i form av en bild av det vackraste som finns.
måndag, juni 04, 2007
Snart är det dags…
I morgon är det dags för vårt första ultraljud. Jag är så rädd att jag skulle kunna kräkas.
Jag förstår bara inte hur jag ska våga åka dit.
Jag förstår bara inte hur jag ska våga åka dit.
tisdag, maj 29, 2007
Denna väntan
En vecka kvar till ultraljudet och jag förstår inte hur jag ska stå ut med denna väntan.
Som tur är har jag jättemycket att göra på jobbet och helgen är också fullbokad.
Jag har tagit semester på måndag och tisdag nästa vecka. Kanske korkat eftersom jag förmodligen kommer klättra på vägarna hela måndagen. Å andra sidan hade jag antagligen inte fått något vettigt gjort på jobbet ändå.
I söndags slutade jag med mina sprutor och sen dess är varje toalettbesök en rysare. Jag är livrädd för att jag ska börja blöda. Hoppas, hoppas, hoppas att det inte händer.
Igår kväll upptäckte jag att min mage var enorm. Skit tänkte jag, är det så här jag kommer att se ut?! Jag insåg ganska snabbt att anledningen till förändringen snarare hade med luft i magen att göra än att någonting därinne växer, men oavsett så insåg jag plötsligt att det faktiskt finns en chans att jag ska få ha en så där stor, rund och fin mage.
Gud så underbart det ska bli!!!
Som tur är har jag jättemycket att göra på jobbet och helgen är också fullbokad.
Jag har tagit semester på måndag och tisdag nästa vecka. Kanske korkat eftersom jag förmodligen kommer klättra på vägarna hela måndagen. Å andra sidan hade jag antagligen inte fått något vettigt gjort på jobbet ändå.
I söndags slutade jag med mina sprutor och sen dess är varje toalettbesök en rysare. Jag är livrädd för att jag ska börja blöda. Hoppas, hoppas, hoppas att det inte händer.
Igår kväll upptäckte jag att min mage var enorm. Skit tänkte jag, är det så här jag kommer att se ut?! Jag insåg ganska snabbt att anledningen till förändringen snarare hade med luft i magen att göra än att någonting därinne växer, men oavsett så insåg jag plötsligt att det faktiskt finns en chans att jag ska få ha en så där stor, rund och fin mage.
Gud så underbart det ska bli!!!
lördag, maj 26, 2007
5+3
Jag saknar fortfarande gravsymtom (tror jag). Försöker att analysera min kropp så lite jag bara kan. Men jag kan inte ignorera att det stuckit och värkt till i livmodern nu i två dagar. Hoppas att det är ett bra tecken.
Enligt graviditetskalendern är embryot nu stort som ett sesamfrö och imorgon börjar hjärtat slå. Jag blir alldeles varm inombords av tanken.
I dag gick vi miste om ett hus i ytterligare en budgivning. Det känns faktiskt ganska oviktigt just nu. Det enda som spelar någon roll i min värld är att jag ska få fortsätta att vara gravid.
Är jag tjatig? Det är jag säkert och det kommer jag att fortsätta vara ;-)
Enligt graviditetskalendern är embryot nu stort som ett sesamfrö och imorgon börjar hjärtat slå. Jag blir alldeles varm inombords av tanken.
I dag gick vi miste om ett hus i ytterligare en budgivning. Det känns faktiskt ganska oviktigt just nu. Det enda som spelar någon roll i min värld är att jag ska få fortsätta att vara gravid.
Är jag tjatig? Det är jag säkert och det kommer jag att fortsätta vara ;-)
onsdag, maj 23, 2007
Fortfarande gravid
Idag är det 11 dagar sen jag första gången testade positivt. Sen dess har jag hunnit testat 8 gånger. Varje gång tror jag att strecket kommer att vara försvunnet.
Naiva jag trodde tidigare att om jag någon gång skulle testa positivt så skulle jag bli sprudlads glad och sen skulle allt kännas underbart. Så blev det inte…
Jag vill absolut inte beklaga mig, jag är jättelycklig i mellan åt men mest är jag livrädd för att detta fantastiska ska ta slut.
En av mina bästa vänner var nyligen med om en lyckad IVF (första försöket) som tyvärr slutade med ett missfall. Det får bara inte hända oss! Men jag är så väl medveten om att det inte alltid går som det ska.
I natt var jag helt säker på att jag inte längre vara gravid. Jag känner nämligen ingenting. Jag är inte trött, mår inte illa, har inte ens ömma bröst! Enligt barnmorskan är jag en av de lyckliga men jag hade så gärna känt något för att få ytterligare bekräftelse.
Imorse var jag därför tvungen att testa igen. Fortfarande gravid! Nu var teststrecket till och med starkare än kontrollstrecket :-)
Jag har satt upp tre delmål som jag ska klara av, sen ska jag andas ut…
- På söndag slutar jag med progesteronet som jag tar i sprutform. Om man inte är gravid kan detta göra så att mensen inte kommer, alltså känns det nervöst att sluta med det. Kommer inte mensen då kommer jag att bli jätteglad.
- Inom två veckor ska vi på ultraljud hos ÖK, syns det något då kommer jag blir överlycklig.
- Inom fyra veckor ska vi på inskrivning på BVC, kommer vi så långt blir jag super duper överlycklig och ska göra allt för att bara glädjas och inte oroa mig.
Jag vet att detta är ett lyxproblem och hade jag hört mig själv för några månader sen hade jag tyckt att jag borde dra nåt gammalt över mig. Men jag hade ingen aning att det skulle vara så svårt att ändra ett invant tankemönster där man hela tiden förväntar sig att allt ska gå åt pipsvängen.
Efter testet imores känns det faktiskt bättre. Nu ska jag inte ruinera mig på fler utan istället låta mig glädjas över att ha kommit så här långt.
Ps: Jag har ett gravsymtom: förstoppning. Tack för den ;-)
Naiva jag trodde tidigare att om jag någon gång skulle testa positivt så skulle jag bli sprudlads glad och sen skulle allt kännas underbart. Så blev det inte…
Jag vill absolut inte beklaga mig, jag är jättelycklig i mellan åt men mest är jag livrädd för att detta fantastiska ska ta slut.
En av mina bästa vänner var nyligen med om en lyckad IVF (första försöket) som tyvärr slutade med ett missfall. Det får bara inte hända oss! Men jag är så väl medveten om att det inte alltid går som det ska.
I natt var jag helt säker på att jag inte längre vara gravid. Jag känner nämligen ingenting. Jag är inte trött, mår inte illa, har inte ens ömma bröst! Enligt barnmorskan är jag en av de lyckliga men jag hade så gärna känt något för att få ytterligare bekräftelse.
Imorse var jag därför tvungen att testa igen. Fortfarande gravid! Nu var teststrecket till och med starkare än kontrollstrecket :-)
Jag har satt upp tre delmål som jag ska klara av, sen ska jag andas ut…
- På söndag slutar jag med progesteronet som jag tar i sprutform. Om man inte är gravid kan detta göra så att mensen inte kommer, alltså känns det nervöst att sluta med det. Kommer inte mensen då kommer jag att bli jätteglad.
- Inom två veckor ska vi på ultraljud hos ÖK, syns det något då kommer jag blir överlycklig.
- Inom fyra veckor ska vi på inskrivning på BVC, kommer vi så långt blir jag super duper överlycklig och ska göra allt för att bara glädjas och inte oroa mig.
Jag vet att detta är ett lyxproblem och hade jag hört mig själv för några månader sen hade jag tyckt att jag borde dra nåt gammalt över mig. Men jag hade ingen aning att det skulle vara så svårt att ändra ett invant tankemönster där man hela tiden förväntar sig att allt ska gå åt pipsvängen.
Efter testet imores känns det faktiskt bättre. Nu ska jag inte ruinera mig på fler utan istället låta mig glädjas över att ha kommit så här långt.
Ps: Jag har ett gravsymtom: förstoppning. Tack för den ;-)
tisdag, maj 15, 2007
Glädje/Oro
Nu har jag testat fyra gånger och tror fortfarande inte att det är sant. Det måste vara något fel på testet.
Jag som har jobbat stenhårt på att intala mig själv att jag aldrig kommer att bli gravid kan liksom inte ändra den tanken.
Nu måste jag istället jobba stenhårt på att tro på det och att inte oror mig för hur det ska gå. Det tog tyvärr inte många minuter innan jag började göra det.
Jag måste skärpa mig! Oavsett vad som händer har jag iaf lyckats bli gravid och det är så fantastiskt att jag saknar ord.
Jag har till och med fått BF-datum och det känns helt sjukt! Jag kan inte fatta att vi ska få vara med om detta.
I och med att vi redan startat adoptionsprocessen så har jag varit helt inställd på att vi aldrig skulle få möjligheten att ta hand om ett spädbarn, amma, föda osv. Nu känner jag mig helt ställd. Ska jag få vara med om allt detta?!
Det här kommer att ta tid att smälta…
Efterlysta symptom ;-)
- Spända bröst (kan lika gärna bero på Progesteronet som jag tar som injektioner)
- Menskänsla i mellan åt och ibland ilningar strax under naveln.
- Efter att jag testat känner jag mig trött, hängig och lite illamående (säkert bara inbillning eftersom jag läst att man kan känna så)
- Torr i munnen (?)
- Huvudvärk (kan bero på Trombylen)
- För övrig helt som vanligt
Jag som har jobbat stenhårt på att intala mig själv att jag aldrig kommer att bli gravid kan liksom inte ändra den tanken.
Nu måste jag istället jobba stenhårt på att tro på det och att inte oror mig för hur det ska gå. Det tog tyvärr inte många minuter innan jag började göra det.
Jag måste skärpa mig! Oavsett vad som händer har jag iaf lyckats bli gravid och det är så fantastiskt att jag saknar ord.
Jag har till och med fått BF-datum och det känns helt sjukt! Jag kan inte fatta att vi ska få vara med om detta.
I och med att vi redan startat adoptionsprocessen så har jag varit helt inställd på att vi aldrig skulle få möjligheten att ta hand om ett spädbarn, amma, föda osv. Nu känner jag mig helt ställd. Ska jag få vara med om allt detta?!
Det här kommer att ta tid att smälta…
Efterlysta symptom ;-)
- Spända bröst (kan lika gärna bero på Progesteronet som jag tar som injektioner)
- Menskänsla i mellan åt och ibland ilningar strax under naveln.
- Efter att jag testat känner jag mig trött, hängig och lite illamående (säkert bara inbillning eftersom jag läst att man kan känna så)
- Torr i munnen (?)
- Huvudvärk (kan bero på Trombylen)
- För övrig helt som vanligt
måndag, maj 14, 2007
Kan det verkligen vara sant?!
I söndags morse, en vecka innan utsatt testdag, fick jag för mig att testa.
Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag hade inte planerat att tjuvtesta men tänkte plötsligt att det inte spelade någon roll om det visade negativt, det kunde ju lika gärna bero på att det var för tidigt.
Men det visade inte negativt, det visade ett plus!!! Jag testade med ett digitalt test. Det som jag blivit tillsagd att inte göra eftersom där inte finns någon plats för tolkningar, om det nu skulle vara negativt. Nu var det som sagt inte det och därför gick det inte att tolka på annat sätt än att jag är gravid!
Jag hann inte titta på det i mer än en hundradels sekund innan jag fattade vad det stod. Jag rusade ut från toaletten (skrikande)! M som låg och sov höll på att få hjärtslag ;-)
Jag kan bara inte fatta att det är sant. När ska jag vakna och upptäcka att det bara är en dröm?
Vi frågar varandra om och om igen om det verkligen kan vara sant, och konstaterar båda lyckliga att det är det :-)
Ps: Detta inlägg trodde jag aldrig att jag skulle få skriva...
Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag hade inte planerat att tjuvtesta men tänkte plötsligt att det inte spelade någon roll om det visade negativt, det kunde ju lika gärna bero på att det var för tidigt.
Men det visade inte negativt, det visade ett plus!!! Jag testade med ett digitalt test. Det som jag blivit tillsagd att inte göra eftersom där inte finns någon plats för tolkningar, om det nu skulle vara negativt. Nu var det som sagt inte det och därför gick det inte att tolka på annat sätt än att jag är gravid!
Jag hann inte titta på det i mer än en hundradels sekund innan jag fattade vad det stod. Jag rusade ut från toaletten (skrikande)! M som låg och sov höll på att få hjärtslag ;-)
Jag kan bara inte fatta att det är sant. När ska jag vakna och upptäcka att det bara är en dröm?
Vi frågar varandra om och om igen om det verkligen kan vara sant, och konstaterar båda lyckliga att det är det :-)
Ps: Detta inlägg trodde jag aldrig att jag skulle få skriva...
onsdag, maj 09, 2007
Så var det med det...
Dan efter visningen, kl 09.00 på morgonen la någon ett bud på huset.
500.000 över utgångspriset!
Jaha, så var det med det. Just nu ligger budet på 750 000 över. Om vi inte hade blivit så uppgivna hade vi anmält mäklaren till fastighetsnämnden. Det måste vara olagligt med sådana lockpriser!
Visningen blev såklart den pers vi föreställt oss. Det stod säkert 20 bilar utanför redan när vi kom. Inne i huset kryllade det av småbarn, babyliftar och deras föräldrar.
Jag måste säga att jag blev ganska avtänd direkt. Kända att det var kört.
Nu tar vi en paus i letandet.
500.000 över utgångspriset!
Jaha, så var det med det. Just nu ligger budet på 750 000 över. Om vi inte hade blivit så uppgivna hade vi anmält mäklaren till fastighetsnämnden. Det måste vara olagligt med sådana lockpriser!
Visningen blev såklart den pers vi föreställt oss. Det stod säkert 20 bilar utanför redan när vi kom. Inne i huset kryllade det av småbarn, babyliftar och deras föräldrar.
Jag måste säga att jag blev ganska avtänd direkt. Kända att det var kört.
Nu tar vi en paus i letandet.
lördag, maj 05, 2007
Tankar på annat håll
I fredags fick jag två embryon tillbaka :-) Tyvärr frågade jag vad de var för kvalité på dem. De fick betyg två där en etta är bäst. Hur stor skalan är vet jag inte. Nu i efterhand ångrar jag nästan att jag frågade. Den informationen kunde jag lika gärna ha varit utan.
Men just nu tänker jag faktiskt inte så mycket på hur det ska gå. Jag ska inte säga att jag inte bryr mig (det gör jag såklart) men jag känner mig ganska luttrad. Det får bli som det blir, jag kan inte göra så mycket åt det längre och mina förhoppningar är inte speciellt höga. Jag känner mig inte heller ledsen över att jag känner så, bara lättad.
Nä, istället kan jag inte sluta tänka på huset vi ska titta på nu i vecka. Vi hittade det på Hemnet för över en vecka sedan och sen dess är det de enda vi pratar om.
Vi blir helt tokiga av tanken på att 100-tals (liten överdrift kanske) okända människor ska klampa omkring i ”vårt” hus på visningen. Ännu värre är så klart tanken att det blir en sjuk budgivning som vi inte vinner. Vi måste få detta hus!!
Det är i stort renoveringsbehov (vilket vi hoppas alla andra också ska se). Det är säkert mycket mer än vad vi kan föreställa oss men det struntar jag i. Huset har en underbar gammal uppvuxen trädgård som jag bara skulle älska att få vara i. För att inte tala om hur glad Bellman skulle bli.
Det ligger i samma by som jag växte upp i, ditt jag aldrig skulle flytta. Nu struntar jag blankt i var det ligger. Det får ligga precis var som helts bara vi får bo där.
Så här känner jag utan att ens ha varit inne i huset (utanför har vi varit typ 5 gånger redan ;-) Hoppas jag inte blir besviken och hoppas att huset blir vårt!
Men just nu tänker jag faktiskt inte så mycket på hur det ska gå. Jag ska inte säga att jag inte bryr mig (det gör jag såklart) men jag känner mig ganska luttrad. Det får bli som det blir, jag kan inte göra så mycket åt det längre och mina förhoppningar är inte speciellt höga. Jag känner mig inte heller ledsen över att jag känner så, bara lättad.
Nä, istället kan jag inte sluta tänka på huset vi ska titta på nu i vecka. Vi hittade det på Hemnet för över en vecka sedan och sen dess är det de enda vi pratar om.
Vi blir helt tokiga av tanken på att 100-tals (liten överdrift kanske) okända människor ska klampa omkring i ”vårt” hus på visningen. Ännu värre är så klart tanken att det blir en sjuk budgivning som vi inte vinner. Vi måste få detta hus!!
Det är i stort renoveringsbehov (vilket vi hoppas alla andra också ska se). Det är säkert mycket mer än vad vi kan föreställa oss men det struntar jag i. Huset har en underbar gammal uppvuxen trädgård som jag bara skulle älska att få vara i. För att inte tala om hur glad Bellman skulle bli.
Det ligger i samma by som jag växte upp i, ditt jag aldrig skulle flytta. Nu struntar jag blankt i var det ligger. Det får ligga precis var som helts bara vi får bo där.
Så här känner jag utan att ens ha varit inne i huset (utanför har vi varit typ 5 gånger redan ;-) Hoppas jag inte blir besviken och hoppas att huset blir vårt!
torsdag, maj 03, 2007
Dagen efter äggplock
Gårdagen gick bra. Jag blev plockad på 15 ägg och förhoppningsvis ska jag få två embryon tillbaka imorgon. Det har tidigare nämnts att vi kanske skulle köra långtidsodling denna gång och hoppa över assisted hatching (AH) vilket vi testade förra gången.
När nu sjuksköterskan meddelade att det trots allt skulle bli AH och inte långtidsodling blev vi såklart lite förvånade.
Vi bad att få tala med läkaren eftersom sjuksköterskan inte kunde förklara varför man ändrat sig.
Efter en stund kom en kränkt läkare in och talade om att de med deras låååånga erfarenhet nog visste vad som var bäst för oss.
Ursäkta mig säger jag bara! Jag ifrågasätter verkligen inte deras kompetens utan vill bara veta vad som gäller. Är det så himla konstigt att vi vill veta hur det resonerar?!
Jag blir bara så trött.
Vad jag också börjar tröttna rejält på är allt som har med adoption att göra. Jag ringde idag till familjeenheten för att höra var i kön vi står för att få starta hemutredningen. Först kunde hon inte hitta oss. Efter mycket letande talade hon om att vi var nr 6 i kön men hon kunde absolut inte säga när det skulle bli vår tur. Det blir iaf inte före sommaren. Nähä nä… Då blir det väl någon gång om hundra år då, hade jag lust att skrika men sansade mig såklart.
De senaste veckorna har jag faktiskt börjat tänka så smått på alternativet att skita i alltihop. Tidigare har det varit total otänkbart att leva utan barn men ju mer vi kämpar desto mindre lust finns kvar i mig. Vi har ju bara stött på motgångar under denna tid och tillslut orkar man bara inte mer.
Så känner jag idag. Imorgon känns det kanske annorlunda…?
När nu sjuksköterskan meddelade att det trots allt skulle bli AH och inte långtidsodling blev vi såklart lite förvånade.
Vi bad att få tala med läkaren eftersom sjuksköterskan inte kunde förklara varför man ändrat sig.
Efter en stund kom en kränkt läkare in och talade om att de med deras låååånga erfarenhet nog visste vad som var bäst för oss.
Ursäkta mig säger jag bara! Jag ifrågasätter verkligen inte deras kompetens utan vill bara veta vad som gäller. Är det så himla konstigt att vi vill veta hur det resonerar?!
Jag blir bara så trött.
Vad jag också börjar tröttna rejält på är allt som har med adoption att göra. Jag ringde idag till familjeenheten för att höra var i kön vi står för att få starta hemutredningen. Först kunde hon inte hitta oss. Efter mycket letande talade hon om att vi var nr 6 i kön men hon kunde absolut inte säga när det skulle bli vår tur. Det blir iaf inte före sommaren. Nähä nä… Då blir det väl någon gång om hundra år då, hade jag lust att skrika men sansade mig såklart.
De senaste veckorna har jag faktiskt börjat tänka så smått på alternativet att skita i alltihop. Tidigare har det varit total otänkbart att leva utan barn men ju mer vi kämpar desto mindre lust finns kvar i mig. Vi har ju bara stött på motgångar under denna tid och tillslut orkar man bara inte mer.
Så känner jag idag. Imorgon känns det kanske annorlunda…?
söndag, april 29, 2007
Lägesrapport
Jag har länge saknat inspiration att skiva men tänkte att jag iaf kan lämna en liten lägesrapport.
Kursen löper på bra. Det är alltid trevligt att vara där. Lite konstigt har det väl känts de senaste gångerna nu när IVF:en blivit mer påtaglig. Det kändes inte riktigt ok att smyga iväg till toan och ta min spruta när vi just suttit och diskuterat anknytning till ett adopterat barn…
I torsdags var jag på koll nr 2. Allting såg braaaa ut (vilket de alltid säger). Jag hade ca femton ägg som utvecklade sig väl och läkaren trodde inte det skulle bli några problem med att få två embryon tillbaka när vi väl kommit så långt.
Tillskillnad från alla andra (tre) gånger så fortsätter jag med Puregon. Jag har fått 125 enheter genom hela behandlingen och ska ta min sista spruta i morgon. På måndag är det dags för Ovitrelle och på onsdag plockas jag.
Snart är alltså denna resa slut. Det känns verkligen märkligt att tänka på.
När vi startade hela fertilitetsutredningen var jag ganska övertygad om att vi skulle behöva göra en provrörsbefruktning, jag var också ganska säker på att det nog inte skulle gå på första försöket. Det var bara en känsla jag hade. Det hela låter kanske pessimistiskt men jag var också ganska säker på att det faktiskt skulle bli barn genom IVF.
Visst inget av det där spelar egentligen någon roll, hur jag än "tror" eller "känner på mig" så blir det som det blir. Men jag måste ändå säga att det skulle känns mycket konstig att avsluta det här kapitlet och fortfarande vara ofrivilligt (och oförklarat) barnlösa.
Kursen löper på bra. Det är alltid trevligt att vara där. Lite konstigt har det väl känts de senaste gångerna nu när IVF:en blivit mer påtaglig. Det kändes inte riktigt ok att smyga iväg till toan och ta min spruta när vi just suttit och diskuterat anknytning till ett adopterat barn…
I torsdags var jag på koll nr 2. Allting såg braaaa ut (vilket de alltid säger). Jag hade ca femton ägg som utvecklade sig väl och läkaren trodde inte det skulle bli några problem med att få två embryon tillbaka när vi väl kommit så långt.
Tillskillnad från alla andra (tre) gånger så fortsätter jag med Puregon. Jag har fått 125 enheter genom hela behandlingen och ska ta min sista spruta i morgon. På måndag är det dags för Ovitrelle och på onsdag plockas jag.
Snart är alltså denna resa slut. Det känns verkligen märkligt att tänka på.
När vi startade hela fertilitetsutredningen var jag ganska övertygad om att vi skulle behöva göra en provrörsbefruktning, jag var också ganska säker på att det nog inte skulle gå på första försöket. Det var bara en känsla jag hade. Det hela låter kanske pessimistiskt men jag var också ganska säker på att det faktiskt skulle bli barn genom IVF.
Visst inget av det där spelar egentligen någon roll, hur jag än "tror" eller "känner på mig" så blir det som det blir. Men jag måste ändå säga att det skulle känns mycket konstig att avsluta det här kapitlet och fortfarande vara ofrivilligt (och oförklarat) barnlösa.
torsdag, april 19, 2007
Lite hopp tillbaka
Som mitt humör pendlar fram och tillbaka. Jag har länge nu tycke att allt varit jätte jobbigt. Allt har känts tungt och tråkigt och jag har inte kunnat se framemot någonting. På morgonen har jag vaknat arg och ovillig att möta dagen. På kvällen har jag gått och lagt mig med känslan att det ska bli så skönt att slippa vara vaken, allt är ändå så tråkigt.
Hade det inte varit för vetskapen över att jag har massa hormoner i kroppen hade jag på allvar trott att jag var djupt deprimerad.
Så i förrgår tog jag min första puregon-spruta och i går morse vaknade jag med ett leende på läpparna. Det kändes som en tung blöt filt lyfts från mina axlar. Allting kändes plötsligt lättare. Ändå är situationen precis densamma.
Om det berodde på sprutan eller vad det var som gjorde det bryr jag mig inte om. Huvudsaken är att jag nu känner mig mycket gladare och starkare. Jag har till och med börja hoppas lite på försök nummer fyra. Kanske är det mitt lyckotal trots allt. Jag som är född den 4:e, 4 minuter över 4…
Hade det inte varit för vetskapen över att jag har massa hormoner i kroppen hade jag på allvar trott att jag var djupt deprimerad.
Så i förrgår tog jag min första puregon-spruta och i går morse vaknade jag med ett leende på läpparna. Det kändes som en tung blöt filt lyfts från mina axlar. Allting kändes plötsligt lättare. Ändå är situationen precis densamma.
Om det berodde på sprutan eller vad det var som gjorde det bryr jag mig inte om. Huvudsaken är att jag nu känner mig mycket gladare och starkare. Jag har till och med börja hoppas lite på försök nummer fyra. Kanske är det mitt lyckotal trots allt. Jag som är född den 4:e, 4 minuter över 4…
fredag, april 13, 2007
Adoptionscirkel nr 2
Adoptionskursen fortsätter och jag tycker att det är jättekul att vara där. Alla är så otroligt öppna med sina erfarenheter av barnlöshet. Det är så skönt att känna sig normal. Att kunna prata med människor som faktiskt förstår och som har haft liknande upplevelser. Lite som när jag skiva här.
Jag längtar redan till nästa gång :-)
Vi konstaterade en sak som jag inte tänkt på tidigare. Nämligen hur otroligt enkelspårig en IVF är. Man får ett schema som man ska följa. Alla gör likadant. Skulle man vilja avvika från behandlingen och göra något lite annorlunda så är man genast jobbig.
Man tittar inte på orsaken till barnlösheten (som i vårt fall fortfarande är en gåta). Istället behandlas alla lika, vilket ju är helt sjukt med tanke på att våra problem kanske är helt olika.
Hade man gått till botten med orsaken kanske många hade sluppit göra dessa fysikiskt och psykiskt jobbiga behandlingar som dessutom kostar samhället en massa pengar…
Ps: mannen som uppförde sig skumt förra gången har nog tagit sig en funderare. Han var riktigt sympatisk. Visst, han kastade ur sig märkliga åsikter men var nu redo att omvärdera och drev tom med lite med sig själv och sitt fyrkantiga sätt att se på saker.
Jag längtar redan till nästa gång :-)
Vi konstaterade en sak som jag inte tänkt på tidigare. Nämligen hur otroligt enkelspårig en IVF är. Man får ett schema som man ska följa. Alla gör likadant. Skulle man vilja avvika från behandlingen och göra något lite annorlunda så är man genast jobbig.
Man tittar inte på orsaken till barnlösheten (som i vårt fall fortfarande är en gåta). Istället behandlas alla lika, vilket ju är helt sjukt med tanke på att våra problem kanske är helt olika.
Hade man gått till botten med orsaken kanske många hade sluppit göra dessa fysikiskt och psykiskt jobbiga behandlingar som dessutom kostar samhället en massa pengar…
Ps: mannen som uppförde sig skumt förra gången har nog tagit sig en funderare. Han var riktigt sympatisk. Visst, han kastade ur sig märkliga åsikter men var nu redo att omvärdera och drev tom med lite med sig själv och sitt fyrkantiga sätt att se på saker.
onsdag, april 11, 2007
Att berätta
Idag berättade jag för min kollega att jag och min man just nu genomgår en provrörsbefruktning. Jag kände att jag dels ville förklara mitt asociala beteende men också varför jag kommer att ha en del frånvaro längre fram.
Det är bara han och jag på avdelningen och man kan väl säga att han är min chef just nu (den riktiga är på pappaledighet).
Efter att snart ha gjort fyra försök på ett år, orkar jag helt enkelt inte hitta på lögner om vad jag ska göra. Det är lättare att säga som det är.
Jag vet inte riktig vad jag hade förväntat mig för reaktion. Den jag fick var:
”Jag kan ingenting om sånt”.
Nä, men det kan jag, svarade jag tillbaka, så fråga mig om det är något du undrar över ;-)
Sen var den diskussionen över, det känns skönt (tror jag).
Det är bara han och jag på avdelningen och man kan väl säga att han är min chef just nu (den riktiga är på pappaledighet).
Efter att snart ha gjort fyra försök på ett år, orkar jag helt enkelt inte hitta på lögner om vad jag ska göra. Det är lättare att säga som det är.
Jag vet inte riktig vad jag hade förväntat mig för reaktion. Den jag fick var:
”Jag kan ingenting om sånt”.
Nä, men det kan jag, svarade jag tillbaka, så fråga mig om det är något du undrar över ;-)
Sen var den diskussionen över, det känns skönt (tror jag).
torsdag, april 05, 2007
Akupunktur eller inte…
Nu har jag förmodligen tagit fel beslut. Usch vad jag känner mig kluven. Jag hade tid i veckan hos en akupunktör. Jag gick inte ditt. Hela den dan var jag arg som ett bi. Dels rent allmänt och dels för att jag tycker det är helt sjukt att vi ska behöva betala tusentals kronor för att få barn medan andra knappt behöver anstränga sig.
Jag som har svårt att få barn går jämt runt med ett dåligt samvete över att jag inte gör tillräckligt mycket för att det ska fungera. Jag slappnar inte av tillräckligt, jag äter inte tillräckligt sunt, jag dricker vin, jag röker (så lite jag kan) jag motionerar för lite, jag lever med andra ord som de flesta andra men jag har liksom inte riktigt rätt till det. Blir det inga barn känns det som om jag får skylla mig själv.
Det inte är så att någon säger det till mig (tack och lov) det är bara mitt eget samvete som hela tiden gnager.
Min ilska över orättvisan gick iaf ut över akupunktören och jag ”straffade” henne genom att inte gå dit. Nu får jag leva med. Blir det inget barn denna gången heller kommer jag säkert plåga mig själv med tanken att det kanske blivit annorlunda bara jag hade gått ditt…
Grrrrrrr, dumma jobbiga liv!
Jag som har svårt att få barn går jämt runt med ett dåligt samvete över att jag inte gör tillräckligt mycket för att det ska fungera. Jag slappnar inte av tillräckligt, jag äter inte tillräckligt sunt, jag dricker vin, jag röker (så lite jag kan) jag motionerar för lite, jag lever med andra ord som de flesta andra men jag har liksom inte riktigt rätt till det. Blir det inga barn känns det som om jag får skylla mig själv.
Det inte är så att någon säger det till mig (tack och lov) det är bara mitt eget samvete som hela tiden gnager.
Min ilska över orättvisan gick iaf ut över akupunktören och jag ”straffade” henne genom att inte gå dit. Nu får jag leva med. Blir det inget barn denna gången heller kommer jag säkert plåga mig själv med tanken att det kanske blivit annorlunda bara jag hade gått ditt…
Grrrrrrr, dumma jobbiga liv!
onsdag, april 04, 2007
Adoptionsträff
Adoptionsträffen gick bra. Det var inte så farligt som jag föreställt mig.
Istället för att presenter oss själva fick vi först berätta lite för den som satt bredvid och sen presentera vår nya vän för de övriga. Jag hatar verkligen presentationer, har gjort så sen jag gick i skolan (var väl med om något traumatiskt…) men detta sätt kändes rätt okey.
När man träffar en grupp nya människor är det alltid någon man stör sig på. Det här var såklart inget undantag. En man var hela tiden tvungen att ifrågasätta allt som sades. Han förstod inte varför en nämnd ska bestämma om han får adoptera eller inte, han förstod inte varför man skulle prata med sitt adopterade barn om att det är adopterat och han fattade inte varför man skulle skriva brev till barnhemmet om hur det gick för barnet, för att nämna några saker han inte kunde förstå. Jag förstod inte varför han skulle adoptera…
I övrig hade vi intressanta diskussioner. Vad som förvånade mig var att de flesta inte verkar ha tillgång till datorer. Många frågor handlade om sånt som man lätt hittar på nätet, väntetider, kostnader osv. Kanske det bara är jag som är insnöad och spenderar allt för många timmar framför datorn…
Hur som helst ska det bli kul att träffa dem igen nästa vecka.
Istället för att presenter oss själva fick vi först berätta lite för den som satt bredvid och sen presentera vår nya vän för de övriga. Jag hatar verkligen presentationer, har gjort så sen jag gick i skolan (var väl med om något traumatiskt…) men detta sätt kändes rätt okey.
När man träffar en grupp nya människor är det alltid någon man stör sig på. Det här var såklart inget undantag. En man var hela tiden tvungen att ifrågasätta allt som sades. Han förstod inte varför en nämnd ska bestämma om han får adoptera eller inte, han förstod inte varför man skulle prata med sitt adopterade barn om att det är adopterat och han fattade inte varför man skulle skriva brev till barnhemmet om hur det gick för barnet, för att nämna några saker han inte kunde förstå. Jag förstod inte varför han skulle adoptera…
I övrig hade vi intressanta diskussioner. Vad som förvånade mig var att de flesta inte verkar ha tillgång till datorer. Många frågor handlade om sånt som man lätt hittar på nätet, väntetider, kostnader osv. Kanske det bara är jag som är insnöad och spenderar allt för många timmar framför datorn…
Hur som helst ska det bli kul att träffa dem igen nästa vecka.
tisdag, april 03, 2007
Nervös...?
Ikväll är det dags för första mötet på adoptionskursen och jag har absolut ingen lust att gå dit…
Jag har längtat jättemycket efter det här men känner mig just nu bara som en bortskämd tjurig unge. Plötsligt vill jag inte alls!!
Jag har hela tiden varit jätteentusiastisk över att få starta adoptionsprocessen på riktigt och nu när vi väl kommit ditt får jag bara ont i magen över att tänka på det.
Hur presenterar man sig till exempel på ett sådant möte?
Berättar alla om hur länge de försökt få barn och vilka eller hur många behandlingar de gått igenom (det kan ju faktiskt vara väldigt känslig och inget man har lust att berätta för en massa nya människor det första man gör)?
Eller berättar man bara allmänt om sig själv, vad man jobbar med, var man bor osv..?
Nä, ska sanningen fram så är jag nog lite nervös inför det hela. Det är förmodligen därför jag inte har någon lust att gå dit. Hoppas det ändrar sig.
Gällande omorganiseringen, så var det inget som drabbar mig. Inte så länge jag går på mitt vik. vilket jag gör fram till oktober. Vad som händer efter det orkar jag helt enkelt inte tänka på. Här händer det nya saker varje vecka, det är inte lönt att oror sig. Det hinner säkert ändra sig flera gånger innan vi är där ändå.
Jag har längtat jättemycket efter det här men känner mig just nu bara som en bortskämd tjurig unge. Plötsligt vill jag inte alls!!
Jag har hela tiden varit jätteentusiastisk över att få starta adoptionsprocessen på riktigt och nu när vi väl kommit ditt får jag bara ont i magen över att tänka på det.
Hur presenterar man sig till exempel på ett sådant möte?
Berättar alla om hur länge de försökt få barn och vilka eller hur många behandlingar de gått igenom (det kan ju faktiskt vara väldigt känslig och inget man har lust att berätta för en massa nya människor det första man gör)?
Eller berättar man bara allmänt om sig själv, vad man jobbar med, var man bor osv..?
Nä, ska sanningen fram så är jag nog lite nervös inför det hela. Det är förmodligen därför jag inte har någon lust att gå dit. Hoppas det ändrar sig.
Gällande omorganiseringen, så var det inget som drabbar mig. Inte så länge jag går på mitt vik. vilket jag gör fram till oktober. Vad som händer efter det orkar jag helt enkelt inte tänka på. Här händer det nya saker varje vecka, det är inte lönt att oror sig. Det hinner säkert ändra sig flera gånger innan vi är där ändå.
fredag, mars 30, 2007
Vad är nu detta?
Jag har återigen blivit kallad på möte gällande en omorganisering, ska vara där kl 15.00.
Va f-n är nu detta?! Ok, jag vet att jag sagt att jag ändå tänker byta jobb men nu känner jag mig plötsligt osäker. Ska jag gå så ska jag gå frivilligt, inte för att någon bestämmer att jag ska det…
Va f-n är nu detta?! Ok, jag vet att jag sagt att jag ändå tänker byta jobb men nu känner jag mig plötsligt osäker. Ska jag gå så ska jag gå frivilligt, inte för att någon bestämmer att jag ska det…
tisdag, mars 27, 2007
Byta jobb?
Jaha, då har jag slutat röka igen, och börjat spreja igen (den vanliga visan med andra ord)… Och så har jag kommit på att jag hatar mitt jobb och allt som har med det att göra.
Den senaste tiden har jobbet förvandlats till en enda plåga. När jag började i januari kom jag in precis innan att nytt system skulle sjösättas. Jobbet kändes spännande och utmanande. Nu känns det total övermäktigt och situation känns fullkomligt ohållbart.
Ingenting i den nya applikationen fungerar som det ska, INGENTING! Vi får göra nödlösningar på allt och jag har egentligen igen aning om hur vi egentligen ska jobba.
Vi kämpar hela tiden med att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan.
Just nu är vi bara två på avdelningen, och vi hade behövt vara tio. Det är tänkt att killen jag jobbar med ska lära upp mig men han har aldrig tid eftersom det finns för mycket att göra (plus att han är ett kontrollfreak som inte kan släppa taget). Moment 22 alltså, jag vill hjälpa till mer men vet inte hur eftersom ingen har tid att tala om det för mig.
Dessutom går min kollega jämt runt och muttrar och kallar alla andra för idioter. Det är rätt tröttsamt att höra på…
Nä, det här håller inte. Jag måste byta jobb, så är det bara. Min plan ser ut så här:
Jag får stå ut under april/maj, skulle jag mot förmodan bli gravid så är problemet löst för några år framöver. Blir jag det inte är det bara att bege sig ut på arbetsmarknaden. Bara och bara är det så klart inte men det finns inget annat alternativ, jag står nämligen knappt ut en sekund till.
Blääää, säger jag bara!
Den senaste tiden har jobbet förvandlats till en enda plåga. När jag började i januari kom jag in precis innan att nytt system skulle sjösättas. Jobbet kändes spännande och utmanande. Nu känns det total övermäktigt och situation känns fullkomligt ohållbart.
Ingenting i den nya applikationen fungerar som det ska, INGENTING! Vi får göra nödlösningar på allt och jag har egentligen igen aning om hur vi egentligen ska jobba.
Vi kämpar hela tiden med att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan.
Just nu är vi bara två på avdelningen, och vi hade behövt vara tio. Det är tänkt att killen jag jobbar med ska lära upp mig men han har aldrig tid eftersom det finns för mycket att göra (plus att han är ett kontrollfreak som inte kan släppa taget). Moment 22 alltså, jag vill hjälpa till mer men vet inte hur eftersom ingen har tid att tala om det för mig.
Dessutom går min kollega jämt runt och muttrar och kallar alla andra för idioter. Det är rätt tröttsamt att höra på…
Nä, det här håller inte. Jag måste byta jobb, så är det bara. Min plan ser ut så här:
Jag får stå ut under april/maj, skulle jag mot förmodan bli gravid så är problemet löst för några år framöver. Blir jag det inte är det bara att bege sig ut på arbetsmarknaden. Bara och bara är det så klart inte men det finns inget annat alternativ, jag står nämligen knappt ut en sekund till.
Blääää, säger jag bara!
onsdag, mars 21, 2007
Slutar aldrig förvåna sig...
Man slutar verkligen aldrig förvåna sig. Häromdagen satt jag och åt lunch med en manlig kollega. Vi pratade om Kina och jag berättade att jag förhoppningsvis snart kommer att hämta ett barn därifrån. Till saken hör att han mycket väl känner till min situation. Förra sommarn hittade han mig gråtande vid mitt skivbord och han var då mycket förstående och tröstade mig. Den empatiska sidan av honom är tydligen nu helt borta…
Det första han säger är; ”Det där med att adoptera, jag tror att det är jättesvårt att knyta an till ett barn som inte är ens eget” Sen maler han på hur länge som helts hur underbart det är att ha barn och hur otroligt fantastiskt det är att få barnbarn (han har precis blivit farfar). Att det är en sån otroligt speciell känsla att veta att det är ens eget kött och blod.
Jag satt helt chockad! Vad menar han med att säga så? Vad ville han förmedla? Hur ville han att jag skulle känna mig?!
Sen kom klassikern; ”Ni kommer säkert att få egna barn när ni har adopterat”.
Vadå ”egna” barn? Varför skulle jag ens vilja blir gravid när jag har adopterat. Menar han att vi skulle vara olyckliga om det inte hända och att syftet med adoptionen egentligen är att få de ”mentala spärrarna” att släppa och att vi adopterar för att vi hoppas bli gravida sen? I så fall är han helt ute och reser, dum j-vla idiot!!
Jag blir så trött på alla som inte fattat att det är ett barn jag önskar, biologiskt eller icke spelar faktiskt (otroligt nog för vissa) ingen roll!
Det är ju rätt komiskt att de på nyheterna hela dan igår berättade om hur många mammor och pappor det är som har svårt att knyta an till sina biologiska barn.
Det första han säger är; ”Det där med att adoptera, jag tror att det är jättesvårt att knyta an till ett barn som inte är ens eget” Sen maler han på hur länge som helts hur underbart det är att ha barn och hur otroligt fantastiskt det är att få barnbarn (han har precis blivit farfar). Att det är en sån otroligt speciell känsla att veta att det är ens eget kött och blod.
Jag satt helt chockad! Vad menar han med att säga så? Vad ville han förmedla? Hur ville han att jag skulle känna mig?!
Sen kom klassikern; ”Ni kommer säkert att få egna barn när ni har adopterat”.
Vadå ”egna” barn? Varför skulle jag ens vilja blir gravid när jag har adopterat. Menar han att vi skulle vara olyckliga om det inte hända och att syftet med adoptionen egentligen är att få de ”mentala spärrarna” att släppa och att vi adopterar för att vi hoppas bli gravida sen? I så fall är han helt ute och reser, dum j-vla idiot!!
Jag blir så trött på alla som inte fattat att det är ett barn jag önskar, biologiskt eller icke spelar faktiskt (otroligt nog för vissa) ingen roll!
Det är ju rätt komiskt att de på nyheterna hela dan igår berättade om hur många mammor och pappor det är som har svårt att knyta an till sina biologiska barn.
torsdag, mars 15, 2007
Äntligen föräldrautbildning!
Yes, nu blir det förhoppningsvis föräldrautbildning redan i april. Det innebär (också förhoppningsvis) start av hemutredningen i sommar och om vi har jättetur så kan vi skicka papperna till organisationen redan i början på hösten.
Plötsligt tycker jag att det känns som jätte snart. Tidsuppfattningen har verkligen förändrats efter att inte ha gjort annat än att väntat nu de senaste åren.
Jag pratade precis med Ffia för första gången idag och de var jättetrevliga. Allt som har med adoption känns så himla roligt att sysselsätta sig med till skillnad ifrån, ja, ni vet vad.
Vi pratade bland annat om min syn på hur lång tid de hela kommer att ta. Jag föreslog 3 år och undrade om hon tyckte jag var orealistisk. Men det tyckte hon inte utan sa att vi nog tom skulle kunna bli föräldrar tidigare än så. Jag blir så lycklig av att tänka på det. Vi som föräldrar? Sådana ord vågar man knappt ta i sin mun när man håller på med IVF, nu plötsligt kan man!
Vi pratade om val av land. Kina har för mig alltid känts som det naturliga valet. Jag tänkte redan som liten på att om jag någon gång skulle adoptera så skulle det vara därifrån (varför jag nu tänkte på det som liten vet jag inte). Tjejen jag pratade med hade såklart två barn därifrån och hon menade att man ofta innerst inne vet vilket land det kommer att bli (om det nu inte händer något oförutsätt som det ju ofta gör i Adoptionsvärlden).
Åh, vad jag längtar! Samtidigt känner jag mig inte stressad, det här kommer att ta tid och eftersom jag vet det är det lätt att acceptera. Det är ovissheten under den senaste tiden som drivit mig till vansinne.
Kursen kommer att krocka med IVF:en. Det struntar jag i. April kommer att bli en hektisk månad och jag gillar när det är hektiskt!
Plötsligt tycker jag att det känns som jätte snart. Tidsuppfattningen har verkligen förändrats efter att inte ha gjort annat än att väntat nu de senaste åren.
Jag pratade precis med Ffia för första gången idag och de var jättetrevliga. Allt som har med adoption känns så himla roligt att sysselsätta sig med till skillnad ifrån, ja, ni vet vad.
Vi pratade bland annat om min syn på hur lång tid de hela kommer att ta. Jag föreslog 3 år och undrade om hon tyckte jag var orealistisk. Men det tyckte hon inte utan sa att vi nog tom skulle kunna bli föräldrar tidigare än så. Jag blir så lycklig av att tänka på det. Vi som föräldrar? Sådana ord vågar man knappt ta i sin mun när man håller på med IVF, nu plötsligt kan man!
Vi pratade om val av land. Kina har för mig alltid känts som det naturliga valet. Jag tänkte redan som liten på att om jag någon gång skulle adoptera så skulle det vara därifrån (varför jag nu tänkte på det som liten vet jag inte). Tjejen jag pratade med hade såklart två barn därifrån och hon menade att man ofta innerst inne vet vilket land det kommer att bli (om det nu inte händer något oförutsätt som det ju ofta gör i Adoptionsvärlden).
Åh, vad jag längtar! Samtidigt känner jag mig inte stressad, det här kommer att ta tid och eftersom jag vet det är det lätt att acceptera. Det är ovissheten under den senaste tiden som drivit mig till vansinne.
Kursen kommer att krocka med IVF:en. Det struntar jag i. April kommer att bli en hektisk månad och jag gillar när det är hektiskt!
tisdag, mars 13, 2007
Blir tokig!
Jag blir tokig av att inte kunna kommentera, varken i min egen eller i någon annans blogg.
Har jag något problem på jobbet ringer jag alltid Helpdesk efter typ två minuters försök, jag har inget tålamod! Hemma finns ingen att ringa!
Grrrrrrh!
Hur som helts, tack för välkomnandet, det värmer. Gällande Dr H's teori så svalde jag den med hull och hår utan att ens tänka efter. Men kanske är det som ni säger, bara hans lilla teori. Kanske han säger så bara för att ha något att säga...
På adoptionsfronten händer det ingenting för tillfället. Egentligen skulle vi kunna börja skriva på våra livsberättelser och samla ihop referenser redan nu, men av någon anledning så drar jag mig för det. Det känns lite jobbigt och jag kan inte riktigt förklara varför.
Nu vill jag bara få börja utbildningen. Det ska bli jätteroligt! Tänk att få träffa en hel grupp med människor som är i samma situation som vi. Att för en gång skulle inte behöva va den som är annorlunda. För det är så jag känner mig, annorlunda.
Lite som en alien ibland…
Har jag något problem på jobbet ringer jag alltid Helpdesk efter typ två minuters försök, jag har inget tålamod! Hemma finns ingen att ringa!
Grrrrrrh!
Hur som helts, tack för välkomnandet, det värmer. Gällande Dr H's teori så svalde jag den med hull och hår utan att ens tänka efter. Men kanske är det som ni säger, bara hans lilla teori. Kanske han säger så bara för att ha något att säga...
På adoptionsfronten händer det ingenting för tillfället. Egentligen skulle vi kunna börja skriva på våra livsberättelser och samla ihop referenser redan nu, men av någon anledning så drar jag mig för det. Det känns lite jobbigt och jag kan inte riktigt förklara varför.
Nu vill jag bara få börja utbildningen. Det ska bli jätteroligt! Tänk att få träffa en hel grupp med människor som är i samma situation som vi. Att för en gång skulle inte behöva va den som är annorlunda. För det är så jag känner mig, annorlunda.
Lite som en alien ibland…
söndag, mars 11, 2007
Kommentera kommentarer…
Jag kan inte kommentera mina kommentarer sen jag bytte till Google Account. Är det någon som varit med om det? Jag använder samma id och password som när jag loggar in på min blogg men det fungerar inte.
Mycket skumt!
Mycket skumt!
fredag, mars 09, 2007
Uppdatering
Det var länge sen jag skrev. Jag har helt enkelt behövt en paus från allt som har med barnlöshet att göra. Bloggen har hjälpt mig mycket när det har varit jobbigt men ibland har den också påmint mig om allt det jobbiga. Det har jag inte haft ork till just nu.
Jag jobbar jättemycket och jag trivs med det. Kanske är det en flykt men jag bryr mig inte om det så länge jag mår bra. Ju längre tiden går ju längre kommer jag ifrån identiteten ”ofrivilligt barnlös” ”hon som försöker bli gravid” osv. Den rollen vill jag inte ha och det känns sååå skönt att komma längre och längre ifrån den.
Jag tänker istället på mig själv som ”hon som ska adoptera” och jag tycker mycket bättre om henne än om den där ledsna tjejen som jag var för ett tag sen…
Vi ska göra en IVF till, men bara för att vi får den grattis och för att få ett riktigt avslut. Att bara lämna nu och gå vidare hade nog fungerat för mig men vi är faktiskt två om detta. Min man vill så gärna och jag tror väl att jag också kan få mer sinnesro om vi gör det.
M talade med Dr H för några veckor sen. Vår fråga till honom var vad han tyckte att vi skulle göra. Tyckte han att vi skulle ge upp? Fanns det något som tydde på att det hela var lönlöst? Vad trodde han om våra chanser? Hans svar borde kanske tolkas som positivt men för mig känns det nästa bara jobbigare…
Nä, allt ser bra ut. Chanserna är mycket goda. Han kan inte se något som tyder på att det inte ska gå. Det som han tror ”ställer till det” för oss är själva insättningen. Enligt honom handlar det om timmar när embryot återförs. Livmodern och embryot måste vara i synk. Är de inte det fäster det helt enkelt inte. Han tror att det är det som är vårt problem och man kan inte kontrollera detta för forskningen har inte kommit så långt.
Förstår ni, det handlar om några få timmar! Jag blir tokig bara jag tänker på det.
Jag blir också tokig av att tänka på adoptionen.
Första mötet med familjeenheten gick bra. Jag tyckte till och med att det var riktigt trevligt. Vi blev informerade om hur det hela skulle gå till och jag ser jättemycket framemot att få starta. Tyvärr ligger problemet där. Vi får inte starta hemutredningen förrän vi har genomgått föräldrautbildningen. Det har jag helt missat! Jag trodde att man gick den under tiden man utreddes, men icke, i alla fall inte i vår kommun. Att hitta en kurs är verkligen inte lätt. Vi står i kö hos två olika organisationer och i värsta fall får i inte plats förrän i höst.
Jag börjar förstå varför en adoption tar så lång tid…
Jag jobbar jättemycket och jag trivs med det. Kanske är det en flykt men jag bryr mig inte om det så länge jag mår bra. Ju längre tiden går ju längre kommer jag ifrån identiteten ”ofrivilligt barnlös” ”hon som försöker bli gravid” osv. Den rollen vill jag inte ha och det känns sååå skönt att komma längre och längre ifrån den.
Jag tänker istället på mig själv som ”hon som ska adoptera” och jag tycker mycket bättre om henne än om den där ledsna tjejen som jag var för ett tag sen…
Vi ska göra en IVF till, men bara för att vi får den grattis och för att få ett riktigt avslut. Att bara lämna nu och gå vidare hade nog fungerat för mig men vi är faktiskt två om detta. Min man vill så gärna och jag tror väl att jag också kan få mer sinnesro om vi gör det.
M talade med Dr H för några veckor sen. Vår fråga till honom var vad han tyckte att vi skulle göra. Tyckte han att vi skulle ge upp? Fanns det något som tydde på att det hela var lönlöst? Vad trodde han om våra chanser? Hans svar borde kanske tolkas som positivt men för mig känns det nästa bara jobbigare…
Nä, allt ser bra ut. Chanserna är mycket goda. Han kan inte se något som tyder på att det inte ska gå. Det som han tror ”ställer till det” för oss är själva insättningen. Enligt honom handlar det om timmar när embryot återförs. Livmodern och embryot måste vara i synk. Är de inte det fäster det helt enkelt inte. Han tror att det är det som är vårt problem och man kan inte kontrollera detta för forskningen har inte kommit så långt.
Förstår ni, det handlar om några få timmar! Jag blir tokig bara jag tänker på det.
Jag blir också tokig av att tänka på adoptionen.
Första mötet med familjeenheten gick bra. Jag tyckte till och med att det var riktigt trevligt. Vi blev informerade om hur det hela skulle gå till och jag ser jättemycket framemot att få starta. Tyvärr ligger problemet där. Vi får inte starta hemutredningen förrän vi har genomgått föräldrautbildningen. Det har jag helt missat! Jag trodde att man gick den under tiden man utreddes, men icke, i alla fall inte i vår kommun. Att hitta en kurs är verkligen inte lätt. Vi står i kö hos två olika organisationer och i värsta fall får i inte plats förrän i höst.
Jag börjar förstå varför en adoption tar så lång tid…
tisdag, februari 06, 2007
Kluven
Ringde tillslut till Öresund. Barnmorskan var som vanligt gullig och beklagade det hela, trots att det inte finns så mycket att säga. Jag ringde för att M vill ha en förklaring. Han hoppas på att de ska ha någon teori om varför det inte blir något. Själv tror jag inte att de har det…
Dr. H ska iaf ringa honom den 13:e feb, vi får se vad han säger.
Av en händelse frågade jag hur lång tid vi kan vänta med det sista försöket. Själv tänkta jag mig kanske om ett år (om vi överhuvudtaget gör det). Jag fick en chock när hon sa att remissen bara gäller ett år! Vill vi göra det senare måste vi ansöka om en ny remiss och det vet ju alla hur det är med det. Ringa, jaga, och stressa halv ihjäl sig, nej tack!
Så nu vet jag inte hur vi gör. Vi måste göra försöket innan augusti/september för att hinna. Under sommarn har kliniken semester (typ hur länge som helts). Plötsligt står vi inför beslutat huruvida vi ska göra ett till nu i vår.
Suck, jag som trodde jag var fri från detta. Jag vet att jag själv bestämmer hur jag vill göra men kommer jag inte ångra mig om jag inte gör det? Jag vet ju faktiskt inte själv vad jag vill!
Det kändes så skönt att inte längre vara en person som försöker bli gravid. Jag är så jäkla trött på den identiteten.
Dessutom upptäckte jag att betalningen till Ffia inte gått igenom. Kontot som pengarna skulle dras ifrån saknade täckning. Jag fick panik! Såg framför mig hur minst 10 par redan hunnit betala efter oss och hur vi hamnade flera månader längre bak i kön…
Hur ska jag klara adoptionsprocessen om jag reagerar så här på en sån småsak? Jag får skylla på mitt allmänt labila tillstånd.
Nu är iaf avgiften betald och vi ska på infoträff hos familjerättsenheten nästa vecka :-)!
Dr. H ska iaf ringa honom den 13:e feb, vi får se vad han säger.
Av en händelse frågade jag hur lång tid vi kan vänta med det sista försöket. Själv tänkta jag mig kanske om ett år (om vi överhuvudtaget gör det). Jag fick en chock när hon sa att remissen bara gäller ett år! Vill vi göra det senare måste vi ansöka om en ny remiss och det vet ju alla hur det är med det. Ringa, jaga, och stressa halv ihjäl sig, nej tack!
Så nu vet jag inte hur vi gör. Vi måste göra försöket innan augusti/september för att hinna. Under sommarn har kliniken semester (typ hur länge som helts). Plötsligt står vi inför beslutat huruvida vi ska göra ett till nu i vår.
Suck, jag som trodde jag var fri från detta. Jag vet att jag själv bestämmer hur jag vill göra men kommer jag inte ångra mig om jag inte gör det? Jag vet ju faktiskt inte själv vad jag vill!
Det kändes så skönt att inte längre vara en person som försöker bli gravid. Jag är så jäkla trött på den identiteten.
Dessutom upptäckte jag att betalningen till Ffia inte gått igenom. Kontot som pengarna skulle dras ifrån saknade täckning. Jag fick panik! Såg framför mig hur minst 10 par redan hunnit betala efter oss och hur vi hamnade flera månader längre bak i kön…
Hur ska jag klara adoptionsprocessen om jag reagerar så här på en sån småsak? Jag får skylla på mitt allmänt labila tillstånd.
Nu är iaf avgiften betald och vi ska på infoträff hos familjerättsenheten nästa vecka :-)!
söndag, februari 04, 2007
Det var det det...
Jag är inte gravid. Vaknade kl.05.00 i lördags morse. Halvt sovande testade jag och resultatet blev vad jag hade väntat mig. Jag gick faktiskt och la mig och somnade om med tanken: jaha, det var det det…
Fredagskvällen var däremot jobbig. Jag hoppades nästan att jag skulle få mens istället för att behöva göra det där fåniga testet som ändå alltid visar samma sak. Jag vankande runt i lägenheten som en osalig ande och önskade att det kunde blir lördag morgon så att det hela kunde få vara överstökat.
M blev mycket mer besviken än jag. Jag hade liksom räknat med det, han hoppades fortfarande. På morgonen samlade jag ihop alla mediciner som blivit över efter IVF:erna. Jag la dem i en påse och gick med dem till apoteket. För mig kändes det som ett avslut. Innan har jag sparat dem för att de kanske kunde vara bra och ha, nu vill jag inte längre se dem.
För mig var detta slutet på IVF-försöken. M känner inte riktigt likadant. Vi har ju ett försök kvar, plus 4 ägg i frysen och han vet inte om han bara kan släppa det. Jag vet att jag kanske ändrar uppfattning längre fram och vill försöka en gång till men som det känns nu så blir det inte fler gånger.
Jag har under ett år (nästen) hela tiden varit mitt uppe i en behandling, sörjt ett misslyckat försök, eller sett framemot ett nytt. Nu orkar jag inte mer. Jag vill inte ha med det att göra. Jag har inte ens lust att ring till kliniken och meddela resultatet. Vad ska det tjäna till? Jag har lekt med tanken att inte höra om mig för att se om de gör det… De kanske vill veta för att kunna föra in mig i någon statistik över hopplösa fall, inte vet jag.
Förmiddagen gick åt att läsa på om adoption. Jag betalade in sökande och medlemsavgiften till FfIA. M och jag är helt överens om att det inte längre finns något att vänta på. På måndag ska han ringa till vår kommun för att hör hur man går tillväga när man vill starta en hemutredning. Jag kände mig riktigt glad hela förmiddagen.
På eftermiddag träffade jag två väninnor. De sa till mig att det är ok att vara ledsen. Jag får lova att bryta ihop en stund. Men jag känner ingenting. Jag är inte ledsen, jag känner mig inte ens tom som jag brukar. Vet inte om jag är i total förnekelse eller om jag helt enkelt har sörjt färdigt. Jag har ju faktiskt gråtit över detta i flera år redan.
På kvällen sköljde plötsligt ångesten över mig att vi inte kommer att bli godkända. Innan detta med adoption varit verkligt har jag inte tvekat en sekund om att vi ska bli det. Nu är jag plötsligt livrädd. Jag menar om vi inte blir det så är det ju kört. Då finns det inte längre några alternativ. Det skulle knäcka mig totalt. Då vet jag inte vad jag gör…
Fredagskvällen var däremot jobbig. Jag hoppades nästan att jag skulle få mens istället för att behöva göra det där fåniga testet som ändå alltid visar samma sak. Jag vankande runt i lägenheten som en osalig ande och önskade att det kunde blir lördag morgon så att det hela kunde få vara överstökat.
M blev mycket mer besviken än jag. Jag hade liksom räknat med det, han hoppades fortfarande. På morgonen samlade jag ihop alla mediciner som blivit över efter IVF:erna. Jag la dem i en påse och gick med dem till apoteket. För mig kändes det som ett avslut. Innan har jag sparat dem för att de kanske kunde vara bra och ha, nu vill jag inte längre se dem.
För mig var detta slutet på IVF-försöken. M känner inte riktigt likadant. Vi har ju ett försök kvar, plus 4 ägg i frysen och han vet inte om han bara kan släppa det. Jag vet att jag kanske ändrar uppfattning längre fram och vill försöka en gång till men som det känns nu så blir det inte fler gånger.
Jag har under ett år (nästen) hela tiden varit mitt uppe i en behandling, sörjt ett misslyckat försök, eller sett framemot ett nytt. Nu orkar jag inte mer. Jag vill inte ha med det att göra. Jag har inte ens lust att ring till kliniken och meddela resultatet. Vad ska det tjäna till? Jag har lekt med tanken att inte höra om mig för att se om de gör det… De kanske vill veta för att kunna föra in mig i någon statistik över hopplösa fall, inte vet jag.
Förmiddagen gick åt att läsa på om adoption. Jag betalade in sökande och medlemsavgiften till FfIA. M och jag är helt överens om att det inte längre finns något att vänta på. På måndag ska han ringa till vår kommun för att hör hur man går tillväga när man vill starta en hemutredning. Jag kände mig riktigt glad hela förmiddagen.
På eftermiddag träffade jag två väninnor. De sa till mig att det är ok att vara ledsen. Jag får lova att bryta ihop en stund. Men jag känner ingenting. Jag är inte ledsen, jag känner mig inte ens tom som jag brukar. Vet inte om jag är i total förnekelse eller om jag helt enkelt har sörjt färdigt. Jag har ju faktiskt gråtit över detta i flera år redan.
På kvällen sköljde plötsligt ångesten över mig att vi inte kommer att bli godkända. Innan detta med adoption varit verkligt har jag inte tvekat en sekund om att vi ska bli det. Nu är jag plötsligt livrädd. Jag menar om vi inte blir det så är det ju kört. Då finns det inte längre några alternativ. Det skulle knäcka mig totalt. Då vet jag inte vad jag gör…
torsdag, februari 01, 2007
Dag 13
Nu är det JOBBIGT! Bara några dagar tills jag ska testa och jag känner fortfarande ingenting. Tyvärr säger det mig ingenting efter som min kropp inte är så lätt att tyda. Ibland får jag ont i magen långt innan jag ska få mens, ibland känner jag ingenting förrän jag har fått den…
Jag hinner inte skiva i bloggen eftersom jag jobbar hela tiden. I går kom jag hem kl 22.00 och då var jag såklart för trött. Visst är det skönt att inte ha tid att tänka, men även om jag inte tänker några konkreta tankar så finns den där gnagande oroskänslan där hela tiden.
Toalettbesöken börjar bli en plåga. Granskningen av toapappret är i full gång och jag är hela tiden livrädd för vad jag ska upptäcka.
Igår såg jag kanske något åt det rosa håller, men idag är jag igen osäker på vad jag egentligen såg. Vilken plåga detta är!!
Den enda trösten är att jag snart vet. Oavsett vad resultat blir, känns det bättre att veta. Jag har försökt intala mig själv att njuta och låsas att jag är gravid, jag skulle ju kunna vara det, men nu fungerar inte det längre. Jag vill veta NU!
Jag har inte köpt något gravtest ännu. Jag vet att det är löjligt men jag tycker det känns ur-pinsamt. Jag inbillar mig att damen i kassan sitter där och tänker: - Och du tror du är gravid lilla gumman, ha, det är du säkert inte! Precis om hon tänker något om mig överhuvudtaget…
Hur som helst så drar jag mig för att gå och köpa ett.
Jag hinner inte skiva i bloggen eftersom jag jobbar hela tiden. I går kom jag hem kl 22.00 och då var jag såklart för trött. Visst är det skönt att inte ha tid att tänka, men även om jag inte tänker några konkreta tankar så finns den där gnagande oroskänslan där hela tiden.
Toalettbesöken börjar bli en plåga. Granskningen av toapappret är i full gång och jag är hela tiden livrädd för vad jag ska upptäcka.
Igår såg jag kanske något åt det rosa håller, men idag är jag igen osäker på vad jag egentligen såg. Vilken plåga detta är!!
Den enda trösten är att jag snart vet. Oavsett vad resultat blir, känns det bättre att veta. Jag har försökt intala mig själv att njuta och låsas att jag är gravid, jag skulle ju kunna vara det, men nu fungerar inte det längre. Jag vill veta NU!
Jag har inte köpt något gravtest ännu. Jag vet att det är löjligt men jag tycker det känns ur-pinsamt. Jag inbillar mig att damen i kassan sitter där och tänker: - Och du tror du är gravid lilla gumman, ha, det är du säkert inte! Precis om hon tänker något om mig överhuvudtaget…
Hur som helst så drar jag mig för att gå och köpa ett.
söndag, januari 28, 2007
På symtomfronten intet nytt…
Jag känner ingenting, och då menar jag INGENTING!
Jag har ännu inte gripits av panik, men det kommer, jag lovar.
Har man molvärk kan det betyda att man är gravid, eller att man inte är det.
Har man inga symtom kan det betyda att man inte är gravid eller att man är det…
Jag gör allt i min makt för att inte tolka min kropp. Det betyder ju ändå ingenting för ”slutresultatet”. Det är inte lätt men jag tänker kämpa på så länge jag kan.
I ärlighetens namn spinner jag i hemlighet reservplaner på hur jag ska hantera ett negativt besked. Jag tänkte börja med att tömma champagne flaskan som står i kylen… Sen är planen att bryta ihop några timmar för att sen ta tag i allt som bör göras inför vår adoption. Låter det knäpp? Ja det gör det säkert men det är konsekvensen av att utsätta sig för IVF-behandlingar. Man blir knäpp!!
Jag vet att det inte går att förberedda sig och jag vet att jag inte ska tappa hoppet ännu. Tyvärr är negativa besked på gravstickan det ända besked jag är vann vid att hantera, alltså är det lättare att förberedda sig för det än på ett positivt besked…
Jag har ännu inte gripits av panik, men det kommer, jag lovar.
Har man molvärk kan det betyda att man är gravid, eller att man inte är det.
Har man inga symtom kan det betyda att man inte är gravid eller att man är det…
Jag gör allt i min makt för att inte tolka min kropp. Det betyder ju ändå ingenting för ”slutresultatet”. Det är inte lätt men jag tänker kämpa på så länge jag kan.
I ärlighetens namn spinner jag i hemlighet reservplaner på hur jag ska hantera ett negativt besked. Jag tänkte börja med att tömma champagne flaskan som står i kylen… Sen är planen att bryta ihop några timmar för att sen ta tag i allt som bör göras inför vår adoption. Låter det knäpp? Ja det gör det säkert men det är konsekvensen av att utsätta sig för IVF-behandlingar. Man blir knäpp!!
Jag vet att det inte går att förberedda sig och jag vet att jag inte ska tappa hoppet ännu. Tyvärr är negativa besked på gravstickan det ända besked jag är vann vid att hantera, alltså är det lättare att förberedda sig för det än på ett positivt besked…
fredag, januari 26, 2007
Dröm eller verklighet?
Igår kväll när jag gick och la mig låg jag en stund och funderade på att ännu en dag passerat utan ett enda tecken på graviditet (jag är tjatig, jag vet).
Mitt i natten vaknade jag av att det gjorde jätteont i magen. De hög till så hårt att jag vek mig dubbel. Först blev jag rädd, men när jag kom på vilken dag det var (en vecka sen befruktningen) blev jag genast lycklig och kände hur hoppet steg. Tänk om det var fästningen! Jag somnade om men vaknade strax igen efter ännu ett hugg. Jag var för trött för att väcka M men tänkte att jag skulle berätta det för honom direkt när jag vaknat på morgonen.
Kl. 05.45 ringde klockan (dags för nästa proggis) plötsligt undrade jag om det hela bara varit en dröm? Kan man verkligen önska sig något så stark att man att framkallar sånt här, eller var det faktiskt det jag önskar att det var?
På morgonen kände jag mig återigen helt normal. Skumt heller hur?
Mitt i natten vaknade jag av att det gjorde jätteont i magen. De hög till så hårt att jag vek mig dubbel. Först blev jag rädd, men när jag kom på vilken dag det var (en vecka sen befruktningen) blev jag genast lycklig och kände hur hoppet steg. Tänk om det var fästningen! Jag somnade om men vaknade strax igen efter ännu ett hugg. Jag var för trött för att väcka M men tänkte att jag skulle berätta det för honom direkt när jag vaknat på morgonen.
Kl. 05.45 ringde klockan (dags för nästa proggis) plötsligt undrade jag om det hela bara varit en dröm? Kan man verkligen önska sig något så stark att man att framkallar sånt här, eller var det faktiskt det jag önskar att det var?
På morgonen kände jag mig återigen helt normal. Skumt heller hur?
tisdag, januari 23, 2007
Analysera mera...
Nu är jag igång med analyserandet av min kropp… Vaknade i morse, skitsur över att jag inte kände någonting. Igår kväll lusläste jag andra bloggvänners bloggar (som har blivit gravida) för att se om jag kunde utläsa vad jag ”borde” känna. Blev jag klokare? Svar: nej. Vissa har känt något redan efter någon dag och andra ingenting alls under hela ruvartiden. Själv är jag irriterad av jag inte ens har några symtom från proestoronet! Betyder det att min kropp inte tar upp det eller betyder det ingenting alls? Jag är lite öm i ena bröstet (konstigt) och nu på eftermiddagen var magen spänd som en ballong. Plötsligt vet jag inte hur jag känner mig i vanliga fall…? Brukar min mage se ut så här? Har det med att min äggstockar läker eller vad? Nä, man kan bli knäpp för mindre…
Jag har inte ens kommit till hälften av denna plågande väntetid, hur ska jag stå uuuut?!!!
En annan sak som jag undrar över är när själva fästningen kommer att ske? Vissa säger att det skulle vara nu, runt dag fyra, men när jag läser i ”Så blir ett barn till” så står det klar och tydligt på dag 8 (från det att ägget blivit befruktat). Är det annorlunda för oss IVF:are?
Jag har inte ens kommit till hälften av denna plågande väntetid, hur ska jag stå uuuut?!!!
En annan sak som jag undrar över är när själva fästningen kommer att ske? Vissa säger att det skulle vara nu, runt dag fyra, men när jag läser i ”Så blir ett barn till” så står det klar och tydligt på dag 8 (från det att ägget blivit befruktat). Är det annorlunda för oss IVF:are?
lördag, januari 20, 2007
ET
Kl. 10.30 i förmiddags stod vi och fyra andra par utanför kliniken i ösregnet och väntande på att bli insläppta, alla med förväntan i blicken. Vi var par fem av fem i ordningen (men vi är ju vana vid att vänta ;-)
I en och en halv timme väntade vi på ”vårt” rum och sen var det äntligen vår tur.
Nu har jag två små frön i min mage och jag är sååå lycklig.
Dessa två SKA stanna och jag är nu gravid med tvillingar (tills motsatsen bevisas).
6 ägg befruktades och fortsatt dela sig men det var inga som passade för frysning. Jag är inte ett dugg ledsen för det eftersom jag hoppas på att vi inte kommer behöva dem…
Nu tänker jag njuta av känslan jag har och hoppas att den sitter i länge. Erfarenheten säger mig att jag kommer åka känslomässig bergochdalbana de två kommande veckorna, därför gäller det att njuta nu!
I en och en halv timme väntade vi på ”vårt” rum och sen var det äntligen vår tur.
Nu har jag två små frön i min mage och jag är sååå lycklig.
Dessa två SKA stanna och jag är nu gravid med tvillingar (tills motsatsen bevisas).
6 ägg befruktades och fortsatt dela sig men det var inga som passade för frysning. Jag är inte ett dugg ledsen för det eftersom jag hoppas på att vi inte kommer behöva dem…
Nu tänker jag njuta av känslan jag har och hoppas att den sitter i länge. Erfarenheten säger mig att jag kommer åka känslomässig bergochdalbana de två kommande veckorna, därför gäller det att njuta nu!
fredag, januari 19, 2007
Äggplockardagen
I går var det då äntligen dags att plocka ut äggen. Spända och förväntansfulla infann vi oss på kliniken kl 09.00. Vi blev visade till vårt rum, jag fick en stesolid och en kateter i armen, medan M blev hänvisad till toaletten med den blå mappen och med en liten burk i sin handen ;-)
Väl inne på operationen fick jag lokalbedövning och sömnmedel i armen. Början gick bra men efter en stund började det göra jäkligt ont. De två senaste gångerna har sjuksköterskan på eget initiativ gett mig mer sömnmedel men denna gjorde det inte. Själv var jag för trött för att säga något. När plocket var färdigt och vi kommit in på vårt rum började jag storgråta av smärta. Det gjorde sååå himla ont. Jag fick panodil och en värmekudde och efter en stund kändes det mycket bättre.
Jag låg och vilade och väntade, och väntade… Pga sjukdom tag det lite längre tid än normalt innan vi fick vårt resultat. Eftersom vi inte visste varför det tog sån tid började vi såklart oro oss att det var något som var fel. Men det var det inte. Skörden blev 15 ägg och vi är jättenöjda med resultatet.
Igår sov jag i stort sätt hela dan och idag tänker jag inte göra någonting. Jag har placerat mig i soffan och här tänker jag stanna :-). Jag är ganska öm och svullen men det är inte lika farligt som igår. Minnet är visserligen kort, men jag kan nog säga att detta är den gång som det har gjort mest ont. Vi får hoppas att det varit mödan värt…
På lördag kl 10.30 ska vi tillbaka. Eftersom det efter förra gången bara blev ett ägg som såg fint ut (av 15) är jag rätt nervös nu. Jag tar inget för givet utan vi får helt enkelt se om det blir något eller inte. Just nu kan jag bara hoppas!
Väl inne på operationen fick jag lokalbedövning och sömnmedel i armen. Början gick bra men efter en stund började det göra jäkligt ont. De två senaste gångerna har sjuksköterskan på eget initiativ gett mig mer sömnmedel men denna gjorde det inte. Själv var jag för trött för att säga något. När plocket var färdigt och vi kommit in på vårt rum började jag storgråta av smärta. Det gjorde sååå himla ont. Jag fick panodil och en värmekudde och efter en stund kändes det mycket bättre.
Jag låg och vilade och väntade, och väntade… Pga sjukdom tag det lite längre tid än normalt innan vi fick vårt resultat. Eftersom vi inte visste varför det tog sån tid började vi såklart oro oss att det var något som var fel. Men det var det inte. Skörden blev 15 ägg och vi är jättenöjda med resultatet.
Igår sov jag i stort sätt hela dan och idag tänker jag inte göra någonting. Jag har placerat mig i soffan och här tänker jag stanna :-). Jag är ganska öm och svullen men det är inte lika farligt som igår. Minnet är visserligen kort, men jag kan nog säga att detta är den gång som det har gjort mest ont. Vi får hoppas att det varit mödan värt…
På lördag kl 10.30 ska vi tillbaka. Eftersom det efter förra gången bara blev ett ägg som såg fint ut (av 15) är jag rätt nervös nu. Jag tar inget för givet utan vi får helt enkelt se om det blir något eller inte. Just nu kan jag bara hoppas!
onsdag, januari 17, 2007
Dan före dan...
Det börjar dra ihop sig och jag är nervös. Jag vet inte vad jag ska tänka på så tankarna hoppar från det nya jobbet (som ibland känns helt omöjligt att klara av) till hur det ska gå imorgon. Jag känner mig spänd som en fiolsträng och kan inte koncentrera mig på någonting.
Idag är det min första dag utan mediciner sen den 27 november. Jag har alltså sprejat i 51 dagar!! Det låter ju inte klokt! Så här i efterhand kan jag inte fatta hur det kunde bli så…
Men så går det tydligen när man inte har något tålamod. En sak är iaf säker; jag gör aldrig om det igen.
Igen ja, jag hoppas att det aldrig blir något mer igen…
Anledningen till min nervositet är att denna gång känns så avgörande. Blir det inte nu blir det nog aldrig. Jag har ju bestämt mig för max fyra försök och just nu kan jag överhuvudtaget inte föreställa mig att sätt igång igen. Redan i början under omgång ett och två hade jag tankarna på när jag skulle göra nästa och inte det gick. Så är det inte nu.
Nä, jag ska sluta beklaga mig! Det blir säkert bra hur det än blir, är bara lite nervös som sagt…
Idag är det min första dag utan mediciner sen den 27 november. Jag har alltså sprejat i 51 dagar!! Det låter ju inte klokt! Så här i efterhand kan jag inte fatta hur det kunde bli så…
Men så går det tydligen när man inte har något tålamod. En sak är iaf säker; jag gör aldrig om det igen.
Igen ja, jag hoppas att det aldrig blir något mer igen…
Anledningen till min nervositet är att denna gång känns så avgörande. Blir det inte nu blir det nog aldrig. Jag har ju bestämt mig för max fyra försök och just nu kan jag överhuvudtaget inte föreställa mig att sätt igång igen. Redan i början under omgång ett och två hade jag tankarna på när jag skulle göra nästa och inte det gick. Så är det inte nu.
Nä, jag ska sluta beklaga mig! Det blir säkert bra hur det än blir, är bara lite nervös som sagt…
söndag, januari 14, 2007
Sprutdag 13
Upp som en sol och ner som en pannkaka…
Efter mitt hurtfriska inlägg igår känner jag plötsligen inte ingen mig själv i hur jag kände då. Just nu känns det igen tungt och som om det är jätte länge tills det blir torsdag (och som en evighet till testdagen).
Det som är absolut jobbigast med denna barnlöshet är den eviga väntan. Efter ett tag blir resultatet inte längre det som är viktigt utan bara att man kommer fram till den dagen då man får veta hur det gick. Man längtar tills man ska börja med sprej, sen sprutor, sen koll ett och två, uttag, insättning, testdag, nästa IVF… Ja, ni ser vad jag menar. Det är så att man håller på att bli tokig!
Visst är väl livet fullt av delmål för alla men fullt så här påfrestande vill jag ändå inte tro att det alltid ska vara. Som det känns nu kommer jag inte hoppa på en ny IVF direkt ifall detta försök inte går som det ska. Tidigare har jag tyckt att det är självklart att man bara ska köra på, men nu förstår jag innebörden av att faktiskt behöva ta en paus och vila upp sig mentalt.
Snälla, snälla, den som bestämmer, låt mig slippa gå igenom detta igen!!
Efter mitt hurtfriska inlägg igår känner jag plötsligen inte ingen mig själv i hur jag kände då. Just nu känns det igen tungt och som om det är jätte länge tills det blir torsdag (och som en evighet till testdagen).
Det som är absolut jobbigast med denna barnlöshet är den eviga väntan. Efter ett tag blir resultatet inte längre det som är viktigt utan bara att man kommer fram till den dagen då man får veta hur det gick. Man längtar tills man ska börja med sprej, sen sprutor, sen koll ett och två, uttag, insättning, testdag, nästa IVF… Ja, ni ser vad jag menar. Det är så att man håller på att bli tokig!
Visst är väl livet fullt av delmål för alla men fullt så här påfrestande vill jag ändå inte tro att det alltid ska vara. Som det känns nu kommer jag inte hoppa på en ny IVF direkt ifall detta försök inte går som det ska. Tidigare har jag tyckt att det är självklart att man bara ska köra på, men nu förstår jag innebörden av att faktiskt behöva ta en paus och vila upp sig mentalt.
Snälla, snälla, den som bestämmer, låt mig slippa gå igenom detta igen!!
lördag, januari 13, 2007
Sprutdag 12
Jaha, då var koll nr två avklarad och med gott resultat! Man börjar bli lite av en expert på hur ens äggstockar ska se ut och vid första anblicken blev jag lite besviken. Jag är van vid att det är fullt med äggblåsor där, både små och stora men denna gång såg jag inte så många. Tydligen gjorde inte det någonting. Jag har 4 på ena sidan och 5 på andra och de är lika stora allihop. Alltså har den här långsamma behandlingen fungerat bra på mig och jag har fått ett jämt resultat vilket såklart är att föredra. Vi kommer att fortsätta i lugn takt och äggplocket kommer att ske först på torsdag. Jag trodde det skulle bli nu på tisdag men det här är egentligen bättre. Nu slipper jag vara borta från jobbet i flera dagar (nu blir det bara två) och framförallt slipper jag känna mig stressad över att jag inte är där.
Jag fortsätter tjata om att jag vill ha två embryo tillbaka (DET, som det tydligen heter) men de är inte helt överens med mig. Jag får som svar att det kanske vi skulle kunna göra vid försök nummer 4 eller 5. Pust, jag blir så trött! Jag fick nästan lust att skicka på dem att jag VILL INTE göra 4,5, 6 försök, jag vill få detta avklarat nu. Jag vill maximera mina chanser för att sen slippa gå igenom detta igen, är det så svårt att förstå?!!
Det som är positivt med deras inställning är att de faktiskt tror att det ska fungera och att de mycket hellre vill att vi blir gravida med ett barn än med två (myndigheterna övervakar dem och de får påbackning om det blir för många tvillingar). Ja, ja, vi får väl se hur det blir. De har iaf noterat min vilja i sina journaler.
Något annat fantastiskt har hänt! Jag stor trivs på mitt nya jobb och det känns underbart att faktiskt vilja gå till jobbet. Jag har nog inte insett hur tråkigt mitt gamla hade kommit att bli iaf i jämförelsevis med det här. Jag lär mig massa nytt hela tiden och jobbet är av den karaktären att det alltid kommer att vara så. Vi jobba i flera olika projekt och det är så himla spännande! I projektet vi jobbar i just nu ingår det att åka runt till våra kontor för att se hur det arbetar med vissa saker som jag inte går in på här ;-).
Vi kommer troligen att åka till USA och till ca fem andra länder i Europa nu under våren. Jag är så himla glad över att ha hamnat där jag är nu. Så alla ni som sa att det skulle komma något bra ur det tråkiga som hände i höstas, ni hade rätt!! Det är ännu inte helt klart men jag har fått starka hintar om att jag kommer att få stanna på tjänsten (det är egentligen bara ett vikariat).
Jag måste erkänna en sak. Min längtan efter ett barn är fortfarande lika stark, men om det inte blir något denna gång så blir jag inte lika ledsen som efter de andra. Alternativet att få fokusera på jobbet under de år vi står i adoptionskön känns faktiskt nästan lite lockande…
Jag fortsätter tjata om att jag vill ha två embryo tillbaka (DET, som det tydligen heter) men de är inte helt överens med mig. Jag får som svar att det kanske vi skulle kunna göra vid försök nummer 4 eller 5. Pust, jag blir så trött! Jag fick nästan lust att skicka på dem att jag VILL INTE göra 4,5, 6 försök, jag vill få detta avklarat nu. Jag vill maximera mina chanser för att sen slippa gå igenom detta igen, är det så svårt att förstå?!!
Det som är positivt med deras inställning är att de faktiskt tror att det ska fungera och att de mycket hellre vill att vi blir gravida med ett barn än med två (myndigheterna övervakar dem och de får påbackning om det blir för många tvillingar). Ja, ja, vi får väl se hur det blir. De har iaf noterat min vilja i sina journaler.
Något annat fantastiskt har hänt! Jag stor trivs på mitt nya jobb och det känns underbart att faktiskt vilja gå till jobbet. Jag har nog inte insett hur tråkigt mitt gamla hade kommit att bli iaf i jämförelsevis med det här. Jag lär mig massa nytt hela tiden och jobbet är av den karaktären att det alltid kommer att vara så. Vi jobba i flera olika projekt och det är så himla spännande! I projektet vi jobbar i just nu ingår det att åka runt till våra kontor för att se hur det arbetar med vissa saker som jag inte går in på här ;-).
Vi kommer troligen att åka till USA och till ca fem andra länder i Europa nu under våren. Jag är så himla glad över att ha hamnat där jag är nu. Så alla ni som sa att det skulle komma något bra ur det tråkiga som hände i höstas, ni hade rätt!! Det är ännu inte helt klart men jag har fått starka hintar om att jag kommer att få stanna på tjänsten (det är egentligen bara ett vikariat).
Jag måste erkänna en sak. Min längtan efter ett barn är fortfarande lika stark, men om det inte blir något denna gång så blir jag inte lika ledsen som efter de andra. Alternativet att få fokusera på jobbet under de år vi står i adoptionskön känns faktiskt nästan lite lockande…
måndag, januari 08, 2007
Sprejdag 7 Koll nr 1
Jag ska höja dosen till 150 IE, vilket jag misstänkte att jag skulle få göra. Läkaren kommenterade egentligen inte så mycket, bara att det här inte var något att oror sig för?! Jag som inte oroat mig innan han sa det började såklart göra det! Jag hade svårt att se något som skulle kunna tyda på tillväxt av några ägg men när M frågade om det fanns några svarade han att det gjorde det. Jag antar att jag bara måste lita på vad han säger. Meningen är ju att vi denna gång ska försöka få en långsam tillväxt istället för en rivstart såsom det har blivit förut.
Jag kände mig stressad av att vara borta från jobbet och ville bara därifrån. Jag fick nästan dra i M för att komma iväg… Inte likt mig men det här med att vara borta från mitt nya jobb och att jag behöver ljuga tär mer på mig än vad jag trodde det skulle göra. Jag är URDÅLIG på sånt och kommer säkert att försäga mig vid något tillfälle.
I dag på lunchen åt jag tillsammans med tre nya kollegor (alla män). Gissa vad det talade om? Jo, om sina barn såklart! De diskuterade huruvida tvååriga Lisa skulle börja åka skidor i år eller inte. Jag trodde jag skulle få krupp! Det här skulle ju vara en barnfri miljö inbillade jag mig! Det visar sig att det på min avdelning just nu är fyra killar som är pappalediga!! Visst, jag tycket det är jättebra men hoppas att de inte vill diskutera blöjor med mig när det kommer tillbaka (om jag inte är gravid då förstås ;-)
Efter att ha höjt dosen ikväll har jag känt lite action i magen! Yes, det har varit efterlängtat :-)!
Jag kände mig stressad av att vara borta från jobbet och ville bara därifrån. Jag fick nästan dra i M för att komma iväg… Inte likt mig men det här med att vara borta från mitt nya jobb och att jag behöver ljuga tär mer på mig än vad jag trodde det skulle göra. Jag är URDÅLIG på sånt och kommer säkert att försäga mig vid något tillfälle.
I dag på lunchen åt jag tillsammans med tre nya kollegor (alla män). Gissa vad det talade om? Jo, om sina barn såklart! De diskuterade huruvida tvååriga Lisa skulle börja åka skidor i år eller inte. Jag trodde jag skulle få krupp! Det här skulle ju vara en barnfri miljö inbillade jag mig! Det visar sig att det på min avdelning just nu är fyra killar som är pappalediga!! Visst, jag tycket det är jättebra men hoppas att de inte vill diskutera blöjor med mig när det kommer tillbaka (om jag inte är gravid då förstås ;-)
Efter att ha höjt dosen ikväll har jag känt lite action i magen! Yes, det har varit efterlängtat :-)!
söndag, januari 07, 2007
Sprutdag 6
Oron börjar krypa sig på…
Imorgon ska vi på vår första koll. Jag känner ytterst lite i magen och minns inte hur det kändes de senaste gångerna vid den här tiden. Vad jag däremot minns är att jag vid IVF nr två var så säker på att allt skulle går bra (allt fram till insättningen!) men som ni kanske minns blev det bara ett ägg som gick att använda, trots att det plockades ut 15 stycken.
Hjälp!
Hur ska det gå denna gång? Har jag sprejat i en evighet i onödan? Kommer tiden som jag tar ”ledigt” från jobbet vara helt bortkastad?
Gud vad jag hoppas att detta går vägen! Kan det inte få vara vår tur nu?!!
Imorgon ska vi på vår första koll. Jag känner ytterst lite i magen och minns inte hur det kändes de senaste gångerna vid den här tiden. Vad jag däremot minns är att jag vid IVF nr två var så säker på att allt skulle går bra (allt fram till insättningen!) men som ni kanske minns blev det bara ett ägg som gick att använda, trots att det plockades ut 15 stycken.
Hjälp!
Hur ska det gå denna gång? Har jag sprejat i en evighet i onödan? Kommer tiden som jag tar ”ledigt” från jobbet vara helt bortkastad?
Gud vad jag hoppas att detta går vägen! Kan det inte få vara vår tur nu?!!
fredag, januari 05, 2007
Sprutdag 4
Nu har jag börjat på min nya tjänst och det känns jättebra! Det kommer verkligen blir en utmaning, vilket jag gillar. Jag kommer att jobba med nästan uteslutande killar vilket också känns skönt efter att ha varit omgiven av ”tanter” i flera år. Det är kanske tidigt att säga men jag har en känsla av att detta kommer att bli riktigt bra.
Jag har tagit Puregon i 4 dagar och ännu har inte mina vallningar försvunnit. Huvudvärken är som tur borta och i övrigt mår jag bra. Dosen är lägre än förra gången (bara 100 IE/dag) och på måndag ska vi på vår först koll. Jag oroar mig lite över att jag inte känner någonting i magen (men bara lite). Vi ska in nästa fredag igen för ytterligare en koll och jag räknar med att plocket sker om ca en och en halv vecka. Lite jobbigt är det att jag kommer att behöva ljuga på jobbet men jag har bestämt mig att det blir bäst så. Jag kommer att säga att jag ska operera bort en cysta, hoppas att jag inte kommer få för ingående frågor…
Nu är det alltså på G igen och jag tycker det är jättespännande! Denna gång tänker jag gå in för att det ska lyckas (och inte ge upp innan vi ens börjat, såsom jag gjort tidigare).
GOTT NYTT ÅR ALLA! Hoppas att 2007 är året då alla vi som väntar och längtar får vår önskan uppfylld!
Jag har tagit Puregon i 4 dagar och ännu har inte mina vallningar försvunnit. Huvudvärken är som tur borta och i övrigt mår jag bra. Dosen är lägre än förra gången (bara 100 IE/dag) och på måndag ska vi på vår först koll. Jag oroar mig lite över att jag inte känner någonting i magen (men bara lite). Vi ska in nästa fredag igen för ytterligare en koll och jag räknar med att plocket sker om ca en och en halv vecka. Lite jobbigt är det att jag kommer att behöva ljuga på jobbet men jag har bestämt mig att det blir bäst så. Jag kommer att säga att jag ska operera bort en cysta, hoppas att jag inte kommer få för ingående frågor…
Nu är det alltså på G igen och jag tycker det är jättespännande! Denna gång tänker jag gå in för att det ska lyckas (och inte ge upp innan vi ens börjat, såsom jag gjort tidigare).
GOTT NYTT ÅR ALLA! Hoppas att 2007 är året då alla vi som väntar och längtar får vår önskan uppfylld!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
