söndag, november 25, 2007

Återträff

Vi har blivit inbjudna till en återträff med gänget från adoptionskursen. Den som vi gick i våras. Först blev jag jätteglad och tänkte att den måste vi absolut gå på, sen blev jag plötsligt osäker…

Kollade med M vad han kände och där verkade det inte finns någon vidare entusiasm inför en sådan träff.

Själv blev jag osäker för att jag inte vet om övriga vill att vi ska komma (det är ledarna av kursen som bjuder in). Vad hade jag tyckt om situationen varit den omvända? Om någon av de andra dök upp höggravid och vi själva var 2-3 år ifrån att äntligen få vårt efterlängtade barn.
Om jag inte missminner mig så var jag själv ganska ”missunnsam” (läs: känslig, ledsen) för ca: 7 månader sedan.

Eftersom vi under kursen hann prata ganska mycket så vet jag att de flesta gått igenom x antal ivf:er och har såklart haft perioder när de precis som jag inte stod ut med att se en putande mage. Hur känner de nu? När slutar sådant göra ont att se?

I somras var jag fortfarande med i mailkorrespondensen som gruppen hade men efter att jag berättat om min graviditet så fick jag några gratulationer och efter det slutade mailen att komma. Jag är ganska så säker på att det inte är så att de andra slutat höras av utan att jag faktiskt blivit utesluten. Fick också reda på omvägar att de andra träffats utan att vi blivit inbjudan. Jag är inte så ledsen för det, på ett vis kan jag förstå det.

Men frågan kvarstår, ska jag bry mig om deras känslor eller ska jag skita i vilket och gå ditt bara för att jag själv är nyfiken på hur det är med dem?

Usch, jag vet inte… Just nu lutar det mot att vi hoppar över det hela. Tyvärr.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Hoppa över tycker jag.

/Karin

Anonym sa...

Jag tycker inte ni ska gå. Det gemensamma - att adoptera - har ni ju inte längre. Inte just nu i alla fall.

S

Anonym sa...

Det kan ju kännas jobbigt även för er om ni känner att ni får blickar och de känner att de ger blickar fast de i själva verket vill vara glad för er skull och säkert är det också men det sitter känslorna sitter nog olika djupt inne.

Känns det mer rätt vid ett senare tillfälle kan ni ju absolut gå dit, om ni känner att ni vill adoptera syskon tex och får "det gemensamma" igen.

Stort grattis från en som kämpar ;-)!

Janna sa...

Vad svårt. Man vill finnas som stöd men vet att det är svårt att möta gravida mitt i barnlöshetsträsket. Jag vet tyvärr inte vad jag skulle göra heller.Vi har inte haft några återträffar eller kontakt med vår grupp så jag har inte ens berättat.

kram

Anonym sa...

nej gå inte, snälla. Vänta tills de fått sina barn.

Anonym sa...

Barnlöshetssorgen försvinner inte för att man blivit godkänd som adoptivförälder - det finns ju inga garantier! Regler kan ändras, köer kan förlängas med flera år. Det är ett påfrestande vacuum, ibland åratal när man inte vet om man kommer närmare sitt barn eller ej. Och så har ju de flesta trånat efter den där magen så länge så länge. Även om man inte vill ha ett biologiskt barn (längre) så kanske man ändå sörjer att aldrig få känna sparkar och få en vacker rund mage som människor ler åt. Jag skulle inte gå, om jag var du.

Storkenflyger sa...

Tror att du har svaret inom dig. Det �r ju egentligen ganska sj�lvklart. F�rst�r dock fullt din k�nsla av att vilja tillh�ra och inte klippa banden. S� kan jag k�nna med f�reningen Femmis sedan jag tr�ffade C och slutade med donatorsinseminationer. Pl�tsligt var man inte med i g�nget l�ngre.

Anonym sa...

Som det så klokt är sagt; behandla dina medmänniskor så som du själv vill bli behandlad. Och runda, fina gravidmagar är som en smäll på käften för den som bär på en oviss längtan istället för på ett barn... Men det vet väl du också egentligen?
Kram och lycka till med bebben!
/Emma