fredag, juli 13, 2007

Drabbad av oro (igen)

I veckan hände det igen; jag fick panik. I många år har jag rutinmässigt (utan egentlig anledning) vägt mig varje morgon. Denna morgon hade jag gått ner ett kilo. Ner! Jag ska ju gå upp i vikt! Så här i efterhand inser hur fånig jag är som freakar ut över ett kilo men i stundens hetta går min oro inte att hindra.

Jag cyklar iaf till jobbet (på uruselt humör). Väl där kan tanken på att något gått fel inte släppa mig. Ringer MVC som såklart bara har telefontider mellan 13-14. Jag kan inte vänta till mellan 13-14 utan måste prata med någon NU.

Sagt och gjort hoppar jag in i en taxi och åker till MVC. I bilen kommer jag på att de inte har någon reception. Hur ska jag få tag på någon och vad ska jag säga? Att jag gått ner ett kilo och att jag inte känner mig gravid och därför har panik?!

Väl framme griper jag tag i första bästa barnmorska som mer eller mindre springer förbi mig i korridoren. Egentligen har hon inte tid men lovar att komma tillbaka om en stund.

20 min går och jag börjar mer och mer undra vad jag gör där.

Hon kommer tillbaka och jag följer med henne in på ett rum. Vi sätter oss ner och hon frågar hur det är, då öppnas fördämningarna och jag bara gråter. Jag kan inte prata utan sitter bara där med tårar som sprutar.

Tillslut lyckas jag pressa fram att jag är gravid efter fyra IVF:er och att jag är så fruktansvärt rädd att något ska hända och jag ska vara tillbaka på ruta ett igen. Jag blir livrädd av tanken och vet inte vad jag skulle ta mig till om något sådant inträffar.

Barnmorskan är underbar. Hon tröstar, förstår (har liknande erfarenheter) och jag känner mig lättad över att ha fått tala ut om min oro. Hon berättar hur vanligt det är att man reagera så här när man blivit gravid efter att ha kämpat länge.

Vi lyssnar på hjärtat och även denna gång tuffar det på som ett litet tåg i min mage. Otroligt!

Jag inser att jag måste jobba med mig själv, så här kan jag inte hålla på. Om två veckor kommer jag börja oroa mig igen och jag vill faktiskt inte springa till MVC varje gång det händer. Hur jag ska göra nästa gång vet jag ännu inte.

Nu har jag bytt barnmorska. Jag inser hur viktigt det faktiskt är att det känns rätt med den personen man delar sina tankar kring det viktigaste i ens liv. Jag så glad att jag träffade K och för tillfället är jag mindre orolig…

5 kommentarer:

Anonym sa...

Ja se till att du får en kuratorskontakt, du behöver nog nån att ventilera allt med. Man ska inte vara ensam med sin oro, det är inte hälsosamt.

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Jo du kan visst springa till MVC varje gång du är orolig. Jag var där jämnt. Och några timmar efter varje besök var jag lugn, men sen kom oron tillbaka.

Jag är inte så säker på att en kurator kan göra så mycket åt oron? Den är ganska naturlig. Och jag tror att allt kommer att kännas väldigt mycket bättre om några veckor när du kan känna sparkar och på så sätt veta att den lever.

Anna sa...

Håller med Kattmamman, det blir lättare när magen växer och man känner sparkarna.

Jag fick gå på MVC oftare, här uppe fick man göra det om man hade haft svårt att få barn. Vi gjorde inte mycket mer än lyssnade på hjärtslagen varje gång, men bara att gå dit gjorde att allt kändes mera verkligt.

Astillbe sa...

Hej tjejen, jag gick också ner i början och slutade totalt sett bara 7 kg upp. Vid inskrivningen hade jag gått ner 1 kg och jag gick ner ytterligare 2-3 kg till - men var även påverkad av att jag var sjuk i några dagar runt vecka 20.

Kramar

Anna-Bell sa...

Försök att få komma på koll lite oftare. Men visst är det jobbigt med oron. Tyvärr så tror jag att man måste lära sig att hantera oro. Jag är också en orolig person och kan bli jätteorolig att det ska hända hemska saker. Det finns en bok som handlar om oro. Tror den heter oro också och är skriven av Malin Alfvén. (Har lånat ut den så jag kan inte kolla).Och du, släng vågen. Den är bara ett stressmoment.
Kram till dig!