Illa berörd

Igår när jag vaknade var jag på uruselt humör. Bestämde mig trots det att fullfölja dagens program och inte låta mitt humör (allt för mycket) gå ut över min stackars man. Vi åkte till färgaffären som bestämt. Väl där kände jag att det nog var bäst att jag höll mig undan. Min man vill alltid diskutera allt vi ska köpa med någon i personalen, jag har tålamod med det ibland men denna dag var inte en sådan. Jag satte mig och väntade på en stol.

Efter en stund kommer en tjej från min högstadieskola in med sin man. Hon är naturligtvis höggravid och strålar så där som bara gravida kan. Trots den stora magen skuttar hon fram till stället med barntapeter och bårder, hennes man följer henne hack i häl.

Varför var jag så dum att jag satte mig precis där? De kuttrar och diskuterar fram och tillbaka huruvida de ska kaniner eller apor på vägen i den lilles rum?

För första gången i mitt liv kände jag mig fysiskt illa berörd. Jag valde mellan att springa ut ur affären och spy eller att stanna kvar och öppet låta känslorna ta överhand och börja stortjuta. Jag gjorde inget av det utan satt bara kvar på min stol medan tårarna brände innanför ögonlocken.

När jag ska sluta känna så här varje gång jag ser ett barn eller någon som är gravid? Jag kan inte gå någonstans utan att bli påmind om att jag inte är som dem, de har fått eller ska ha barn, jag kanske aldrig kommer att uppleva det. Jag vet att jag aldrig kommer att komma undan, de finns överallt och kommer inte att försvinna. Istället måste jag sluta bli så oerhört berörd av det, jag vet bara inte hur…