En liten presentation

För ca ett år sedan, någon gång i juni bestämde jag mig för att kontakta en läkare eftersom det ännu inte blivit några barn. Vi hade inte försökt särskilt länge men jag kände ändå att det var lika bra att få reda på om det var något som var fel, så snart som möjligt. Jag slutade med p-piller när jag var 25, men vi började inte försöka på riktigt förrän nån gång förra året. Att vi inte blivit gravida innan förklarade min man med att vi varit väldigt försiktiga och använt oss av metoden: ”säkra perioder” men jag kände mig inte speciellt övertygad.

Min gynekolog deklarerade i alla fall helt sonika att jag inte hade någon ägglossning. Det kom som en chock! Att något skulle kunna vara fel var jag förbered på men att jag inte hade ägglossning förvånade mig mkt. Jag hade ju under ett ½ års tid testat med ägglossningsstickor och alltid fått utslag kring dag 14. Gynekologen kunde inte säga om jag aldrig hade det men hur som helst så hade jag ingen nu.

Hon skrev ut recept på tre omgångar Pergotime (enkel dos) och bad mig höra av mig igen om jag inte blev gravid. Det blev jag inte. Under tiden telefonterroriserade jag henne eftersom jag tyckte att det var dags att gå vidare i utredningen kring vår barnlöshet. Till slut gav hon med sig (för att få mig att sluta tjata) och vi bestämde tid för att göra en genomspolning av äggledarna. Detta gör man för att se om det finns något stopp så att spermierna inte når ägget.

Jag hade hört olika personer berätta om hur detta kan kännas. Någon tyckte att det hade gjort jätteont, någon tyckte att det inte kändes över huvudtaget. Jag tycket att det var det värsta jag har gjort i hela mitt liv! När de sprutade in vätskan skrek jag rätt ut och bad dem att avbryta omedelbart. Vi försökte lite till men jag klarade det inte.

Resultatet av undersökning gav mig tyvärr inte något direkt svar. Man kunde se att det kommit lite vätska ditt det skulle men eftersom jag avbrutit kunde man inte med säkerhet säga att passagen var fri. Mkt smärta för ingenting!

Jag fick nu utskrivet dubbel dos av Pergotime och blev även remitterad till Infertilitets klinik på sjukhuset. Alla som varit där vet hur det är. Man ringer och tjatat för att få en tid, de är vänliga men situationen är som den är, för många med problem och för lite resurser. Jag hade hela tiden känslan av att de egentligen vill bli av med oss. Att de inte riktigt hade tid eller tog oss på allvar. Inför varje besök hade jag listor med frågor men när jag kom därifrån hade jag knappt fått några svar.

Jag bestämde mig ganska tidigt för att IVF var någonting för oss och allt som hände fram tills det var egentligen bara en transport sträcka. Jag var trött på att månad efter månad få höra att allt såg fint ut när det ändå aldrig ledde till någon graviditet.

I april detta år tog jag kontakt med IVF-kliniken Öresund och i slutet av den månaden var vi igång med vårt första försök (som vi bekostade själva).
Försöket ledde som bekant inte till något men vi har iaf fyra fina ägg i frysen vilket alltid är nåt. Hela den storyn ska jag berätta om någon annan gång.

Nu skulle jag som sagt fixa in för festen!