Den stora testdagen!

För ca en månad sedan (den 8 juli) hade jag min stora testdag efter vår första IVF. Jag vaknade kl 04.00 på morgonen och kunde självklart inte somna om. Min man hade kvällen innan sagt att han gärna ville vara med när jag testade men eftersom jag redan visste vad det skulle vissa, tyckte jag inte att det var lönt att väcka honom. Mycket riktigt så visade sig vara negativt. Självklart blev jag ledsen men absolut inte förvånad. Jag inbillar mig att man vet att man är gravid när man väl blir det. Speciellt alla vi som har haft problem med att blir gravida. Vi har ju känt efter och analyserat våra kroppar otaliga gånger och borde väl iaf vara experter på att veta hur det känns att inte vara det. Jag satt och grät några timmar i soffan, en stilla gråt över att min känsla hade varit rätt och över att fortfarande sitta fast i denna hemska situation. Jag var inte längre rädd för att inte bli gravid utan för att vara tvingad att fortsätta med fler IVF:er, fler läkarbesök, fler månader fyllda med hopp och förtvivlan. Jag grät för att jag inte längre vill vara med om detta, för att jag så hemskt gärna bli räddad…

Efter några timmar torkade jag mina tårar. Jag försökte gaska upp mig och förberedde mig på samtalet till kliniken. Jag hade ju faktiskt fyra ägg i frysen och min nya plan var att få en tid till ett frysförsök, snarast möjligt! Tyvärr skulle det inte heller vara så enkelt. Som bekant så har även fertilitetsmottagningar semesterstängt (borde vara olagligt) och kliniken där jag går hade precis stängt för åtta veckor framöver. Detta innebär inte bara att man måste vänta tills de öppnar igen utan att de nu hade kö för att få göra nästa behandling. Suck! Beskedet att vi nu måste vänta ända till oktober var nästan ännu jobbigare att höra. Att jag hade testat negativt hade jag varit beredd på men inte detta. Tålamodet skulle alltså återigen prövas.

Hur som helts, nu sitter jag här igen och väntar på att få mens. Jag vet att den kommer komma och ändå kan jag (som vanligt) inte låta bli att hoppas. Jag har hört att det kan ta längre tid innan den kommer igång efter en IVF-behandling. Tack för det! Kunde den inte istället komma tidigare än vanligt så man slapp denna vånda?

Nä, nu ska jag ut i solen och försöka glömma för en liten stund…