Dagen D

Då var det dagen D igen.

X från KK skulle ringa mellan 11.00 – 12.00, min plan var att kräva att remissen skickas nuuu och såklart försöka få en förklaring varför det ännu inte var gjort.

Redan imorse började jag känna mig lite smånervös. Inte så mycket för själva samtalet utan för att hon återigen skulle lova att skicka den och sen ändå inte göra det…

Kl 11.00 satt jag stel som en pinne och stirrade på telefonen, efter en stund insåg jag att den inte ringer för att jag tittar på den. Jag tog istället tag i massa tråkiga arbetsuppgifter som jag under en tid skjutit på. Såklart kände jag mig kissig (det gör jag nästan alltid) men vågade inte röra mig.

Kl 12.00 hade ännu ingen ringt (varför blev jag inte förvånad?!). Jag ringde direkt till KK som meddelade att de var lite sena men att jag snart skulle få mitt samtal, det var alltså bara att fortsätta vänta. Tio över tolv ringde telefonen! Jag såg på displayen att det var hemifrån, lite besviken lyfte jag luren.

Besvikelsen försvann snabbt, det var min man som meddelade att vi hade fått brev från Ö-kliniken där det stod att vi inom kort kommer att få en kallelse och att behandlingen är planerad till oktober! YES, äntligen är vi igång igen. Jag har kämpat för denna remiss i över ett år och nu är vi framme vid målet!

Jag behöver inte längre ringa, tjata och passa telefontider. Det känns verkligen som en befrielse.

Ps: X ringde 12.50, jag tackade för att remissen skickats och jag fick några lyckoönskningar på vägen.