Snart ul-dags!

På onsdag är det dags! Då ska vi på ultraljudsundersökningen och jag är skitskraj. Jag är inte orolig för missbildningar eller andra sjukdomar utan jag är rädd för om det över huvudtaget finns något litet barn i magen. Fortfarande går jag omkring med känslan att jag bara har hittat på det hela…

När ska jag börja tro på att jag är gravid?!!

Som tur är ska vi till MVC imorgon på rutinundersökning, förhoppningsvis är allt som det ska och då känns det nog lättare att stå ut med väntan.

Lugnare

Jag känner mig ganska lugn för tillfället. Det är tydligen detta alla menar med att mellanperioden är den bästa tiden. Man mår bra helt enkelt och det gäller visst inte bara det fysiska utan även psykiska.

Magen har börjat växa lite. Idag fick jag för första gången frågan om det är något på gång, av en kille som pekade på min mage. Jag blev barnsligt glad :-)!

Om mindre än två veckor ska vi på det STORA ultraljudet. Gud vad jag längtar! Jag har bestämt mig för att inte måla fan på väggen och oroa mig allt för mycket inför undersökningen. Istället försöker jag njuta av graviditeten och för tillfället går faktiskt ganska bra.

Smickrad och irriterad!

Sen i januari (när jag tvingades byta jobb) har jag vantrist med mitt arbete. Under rådande omständigheter har det inte varit läge att byta. Innan jag blev gravid tänkte jag att det är något jag får ta tag i när IVF:erna är ”överstökade”. Efter lyckobeskedet bestämde jag mig för att stå ut fram tills föräldraledigheten börjar.

Så häromdagen blev jag kontaktad av x (stor attraktiv arbetsgivare) och de behöver mig omgående! Det ”tråkiga” jobb som jag utför är det visst inte många som kan och de har sökt i över ett år efter någon.

Jag kunde inte säga hur det låg till på telefon utan var tvungen att höra mer om tjänsten, därför bokade jag ett lunchmöte idag.

Jag vill ha jobbet! Min lön hade höjts avsevärt och så som arbetsplatsen beskrevs verkar stämningen bra, arbetsuppgifterna intressanta osv. Plus att jag hade kommit ifrån mitt nuvarande jobb.

Men jag var tvungen att säga som det var; jag kommer att gå på föräldraledighet till årsskiftet och har två månaders uppsägning… Inte någon idealsituation för en ny anställning precis.

Så jag är måttligt hoppfull. De ska höra av sig men jag förstår såklart att det inte ser så ljust ut.

Jag är smickrad över att de hörde av sig men sjukt irriterad över tidpunkten!!

Drabbad av oro (igen)

I veckan hände det igen; jag fick panik. I många år har jag rutinmässigt (utan egentlig anledning) vägt mig varje morgon. Denna morgon hade jag gått ner ett kilo. Ner! Jag ska ju gå upp i vikt! Så här i efterhand inser hur fånig jag är som freakar ut över ett kilo men i stundens hetta går min oro inte att hindra.

Jag cyklar iaf till jobbet (på uruselt humör). Väl där kan tanken på att något gått fel inte släppa mig. Ringer MVC som såklart bara har telefontider mellan 13-14. Jag kan inte vänta till mellan 13-14 utan måste prata med någon NU.

Sagt och gjort hoppar jag in i en taxi och åker till MVC. I bilen kommer jag på att de inte har någon reception. Hur ska jag få tag på någon och vad ska jag säga? Att jag gått ner ett kilo och att jag inte känner mig gravid och därför har panik?!

Väl framme griper jag tag i första bästa barnmorska som mer eller mindre springer förbi mig i korridoren. Egentligen har hon inte tid men lovar att komma tillbaka om en stund.

20 min går och jag börjar mer och mer undra vad jag gör där.

Hon kommer tillbaka och jag följer med henne in på ett rum. Vi sätter oss ner och hon frågar hur det är, då öppnas fördämningarna och jag bara gråter. Jag kan inte prata utan sitter bara där med tårar som sprutar.

Tillslut lyckas jag pressa fram att jag är gravid efter fyra IVF:er och att jag är så fruktansvärt rädd att något ska hända och jag ska vara tillbaka på ruta ett igen. Jag blir livrädd av tanken och vet inte vad jag skulle ta mig till om något sådant inträffar.

Barnmorskan är underbar. Hon tröstar, förstår (har liknande erfarenheter) och jag känner mig lättad över att ha fått tala ut om min oro. Hon berättar hur vanligt det är att man reagera så här när man blivit gravid efter att ha kämpat länge.

Vi lyssnar på hjärtat och även denna gång tuffar det på som ett litet tåg i min mage. Otroligt!

Jag inser att jag måste jobba med mig själv, så här kan jag inte hålla på. Om två veckor kommer jag börja oroa mig igen och jag vill faktiskt inte springa till MVC varje gång det händer. Hur jag ska göra nästa gång vet jag ännu inte.

Nu har jag bytt barnmorska. Jag inser hur viktigt det faktiskt är att det känns rätt med den personen man delar sina tankar kring det viktigaste i ens liv. Jag så glad att jag träffade K och för tillfället är jag mindre orolig…

Jag är visst aldrig nöjd.

Jag börjar undra om det är något fel på mig. Jag har äntligen uppnått min dröm om att bli gravid och ändå är jag inte nöjd.

För några veckor sen var jag knäckt över att jag inte kräktes och mådde illa hela tiden, såsom alla andra gravid gör.

Nu är jag knäckt över min mage. Den är alldeles för liten. Alla andra ser ju nästan höggravida ut i vecka 12, förutom jag då förstås. Jag ser bara lite fet ut.

En julafton när jag var liten satt jag med armarna i kors i en stor hög med presenter och talade fräck om för mina föräldrar: - Jag är inte nöjd!

Vilken unge! Nä, smisk är vad jag skulle behöva, både då och nu…

Ett litet hjärta som slår

Idag har jag hört det lilla hjärtat slå!
När barnmorskan hittade det utbrast hon; - Det här är det bästa ljudet i världen! Jag kunde inte svara utan låg bara där och log.

Jag börjar sakta men säkert tro att det här sant. Inte tillräckligt för att jag ska börja planera barnvagnsinköp eller ens i fantasin inreda en barnkammare. Men trots att jag saknar alla traditionella tecken på graviditet börjar det sakta gå upp för mig att vi faktiskt ska bli föräldrar.

Vi ska få ett barn och bilda en familj!

Fortsatt villrådig

Jag har precis ringt och kollat med den mödravårdcentral som jag helst vill tillhöra om det går att byta men där är det tyvärr stopp. I Lund där jag bor går det inte att byta vårdcentral, däremot kan jag byta barnmorska. Sköterskan jag pratade med lätt uppriktigt ledsen.

Nu har en kompis hört av sig och utan att veta vem jag går till rekommenderat barnmorskan J. Det är ju henne jag går hos ;-) så jag tror jag ska ge henne en chans till. Förhoppningsvis hade hon bara en dålig dag och det kan vi ju alla ha.

Nu är frågan om jag ska avboka tiden jag har på måndag eller inte. Meningen är att vi då ska försöka lyssna på hjärtat igen. Tänk om det inte hörs något! Då kommer jag förmodligen blir tokig av oro igen. Och jag kan ju inte ränna till Ö-K varje gång jag har varit hos MCV.

Nä, jag måste nog avboka det besöket, eller åtminstone ringa och höra hur stor chans hon tror det är att vi kommer att höra något.

Byte av MVC

Varför kan man inte få välja vilken MVC man vill gå till?!

Jag vill byta eftersom det jag tillhör just nu ligger åt helt fel håll. Jag kommer få massor motion men antagligen också stressa halv ihjäl mig för att försöka hinna tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt.

Det ligger ett på vägen till mitt jobb men jag tillhör tydligen inte det upptagningsområdet. Det gör en liten by som ligger en mil ifrån min stad. Logiskt eller hur…

Andra anledningen till att jag vill byta är för att jag inte vill gå tillbaka till knäpp-barnmorskan. Om jag bara byter barnmorska kommer jag antagligen springa på henne hela tiden och det känns inte så lustigt.

Ja, ja, hur som helst så är jag oerhört glad att jag får möjligheten att gå till en barnmorska överhuvudtaget.

Jag ska sluta klaga bums!

Glad midsommar!

Idag för ett år sedan hade vi precis gjort vår första IVF, vi satt hemma på midsommar bara vi två. Förhoppningsfulla och önskade att den hade lyckats.

Det gjorde den inte och inte nästa eller nästa heller. Men den fjärde lyckades och jag är så oerhört tacksam för att jag får vara med om detta.

Jag önskar er alla en glad midsommar!

Jag hoppas så att ni som ännu inte haft lyckan på er sida snart också ska få vara med om detta. Själv var jag helt övertygad om att det aldrig skulle hända mig, men tänk att det faktiskt gjorde det…

Inskrivning på MVC

Igår var det äntligen dags för inskrivning på Mödravårdscentralen. Den dag jag längtat så efter men som istället skulle bli en riktig pärs.

Jag hade fått för mig att man gjorde ett vaginalt ultraljud vid det första besöket men en väninna informerade mig förra veckan att så inte var fallet. Jag blev lite besviken men tänkte att då gör man väl någon annan slags undersökning som bekräftar att allt ser bra ut.

Men nähä det gjorde man inte! Jag hade lika gärna kunnat hitta på att jag är gravid, de hade ändå inte märkt något. I slutet av besöket märkte nog barnmorskan av mitt missnöje och plockade fram en liten maskin som hon sa att man kunde höra hjärtljud med. Hon sa också att vi inte fick bli besvikna om vi inte hörde något. Det var fullt normal och inget att oroa sig över. Under bråkdelen av en sekund tänkte jag att det nog var bäst att hoppa över. Skulle vi inte höra något så skulle jag bli totalt knäckt men längtan efter att få ett litet tecken från den lill* var starkare och vi tog chansen.
FEL beslut! Vi hörde så klart ingenting. Istället fick jag en ny tid om två veckor då hon tyckte att vi kunde testa igen. När vi kom ut från mottagningen började jag storgråta och var helt övertygad om att nu var allt över…

När vi kommit hem kunde jag såklart inte släppa tanken och ringde till Ö-kliniken för att höra om jag kunde få komma till dem och göra ett VUL till. Det kunde jag, det skulle visserligen kosta 700 kr men för min del hade det kunnat kosta 7000, jag hade ändå behövt göra det. VUL:et bokades in i dag på morgonen och som ni förstår sov jag inte mycket i natt.

Om det hade varit så att jag hade haft jätte ömma bröst och om jag hade mått illa och varit trött hela tiden så hade jag kanske inte blivit lika orolig. Nu är det inte så. Jag mår hur bra som helst (fysiskt) och känner mig inte ett endaste dugg gravid. Detta sammantaget gör mig såklart livrädd.

I morse, trekvart innan utsatt tid var vi på kliniken. Mamma fick hoppa in i M’s ställe eftersom han var tvungen att jobba. Ingen av oss hade sovit i natt så det var lika bra att vara på plats i tid.

Minuterna segade sig fram och tillslut blev det äntligen min tur. Jag mötes av Dr. P som var rejält upprörd över att barnmorskan på MVC hade lämnat mig i denna ovisshet. Småprat kändes överflödig och vi satte igång med undersökningen med en gång.

Precis som förra gången såg jag den direkt. Den låg där och viftade med sin lilla kropp och hjärtat tickade på för fullt. Det såg ut som den dansade.

När jag kom ut från undersökningsrummet fångade min favorit barnmorska S upp mig, hon hade tårar i ögonen, kramade om mig och sa att allt kommer att gå bra. Precis vad jag behövde höra.

Dr. P hojtade till min mamma som stod lite längre bort (studsande på stället av nervositet) att allt såg bra ut.

Ut från kliniken gick jag som på små moln. Så lycklig och så lättad och så gravid…

Äntligen hemma!

Jag känner mig som en bortskämd unge men kan inte tycka annat än att det var hemskt att vara iväg. Fyra flyg på två dagar tycker inte jag känns okey.
Nej borta bra men hemma är absolut bäst.

Idag går jag in i vecka 9 och den lill* kallas nu foster istället för embryo. Det känns jättehäftigt!!

Vad som känns mindre häftigt är att det under vecka 9 – 11 är störst risk för missfall. Usch, jag blir skakis av bara tanken. Tur att jag har semester nästa vecka. Även om jag inte kan påverka hur graviditeten fortlöpor så tänker jag ändå inte ta några risker. Jag tänker ligga på rygg hela veckan, lata mig, äta gott och läsa massa böcker. I ärlighetens namn göra jag det inte bara för den lill* utan jag tror det kommer att göra mig gott att få koppla av lite ;-)

Mår illa och har resfeber

Fy vad jag mår dåligt! Jag mår konstant illa, inte så att jag måste spy. Nej, det bara ligger där i bakgrunden hela tiden och gör sig påmint. Jag är så trött att jag inte vet var jag ska bli av och jag har ont i huvudet.

Först blev jag orolig för huvudvärken men läste sen att man kunde få det av att hcg-halten steg. Det känns bettryggande och jag har gärna ont om det är av den anledningen.

Imorgon går tåget till flygplatsen kl: 05.15 Jag fattar inte hur jag ska orka?!

Just nu längtar jag bara tills jag ska få komma hemma igen. Vad hände? Sen när blev jag en sån mes som bara vill vara hemma i min trygga lilla vrå?

Hur som helts är detta sista gången jag gör något sånt här mot min vilja. Blir någon sur/stött eller tycker att jag är fånig så får det gärna tycka det. Förmodligen har den personen inte genomgått fyra ivf:er för att bli gravid.

I fortsättningen tänker jag lyssna på mig själv och bara göra det som känns rätt för mig och den lill*

Dagens i-landsproblem

I kväll ska vi iväg på en tio-kamp med middag och på måndag åker jag till Frankrike på en affärsresa i två dagar.

Hur kul som helts egentligen men jag vill verkligen inte!

Jag vill vara hemma. Jag vill inte vara ute och flänga och fara. Jag kommer att vara urtrött och jag vet att jag kommer att behöva hitta på någon lögn över varför jag inte dricker.

På båda tripper kommer min blivande chef vara med och hon är inte lite nyfiken av sig. Hon har redan varit på mig och frågat om vi inte ska ha barn snart?! Jag har verkligen ingen lust att anförtro mig till henne och absolut inte nu inför en ev. nyanställning.

Usch vad det är "synd" om mig…

Minnesanteckning: mår illa från och till, mest efter att jag har ätit.

VUL-rapport

Jag var otroligt nervös igår morse. När vi satt i väntrummet kom min favoritbarnmorska fram till oss, skrattade och sa att vi var en timme tidiga, men att vi nog skulle få komma in snart i alla fall. Snacka om att vara förvirrad.

Vi väntade i ca 30 minuter och blev tillslut inkallade. Jag skakade nästan av nervositet, förklarade att jag var livrädd eftersom jag inte kände mig ett dugg gravid. Läkaren uppfattade att det inte var små prata vi ville göra utan satt direkt igång med undersökningen.

Vi såg den direkt. Det lilla hjärtat slog och jag tyckte att det var det vackraste jag någonsin sett. Tänk att därinne ligger början av en liten människa, ett liv, vårt barn…
Efter det minns jag inte mycket, vi pratade en stund med läkaren men hörde inte vad han sa utan satt bara där och log.

Det låter säkert som en klyscha men jag kan faktiskt inte beskriva mina känslor i ord. Allting känns så fantastiskt och jag betvivlar inte längre att jag är gravid. Beviset ligger ju framför mig i form av en bild av det vackraste som finns.

Snart är det dags…

I morgon är det dags för vårt första ultraljud. Jag är så rädd att jag skulle kunna kräkas.

Jag förstår bara inte hur jag ska våga åka dit.

Denna väntan

En vecka kvar till ultraljudet och jag förstår inte hur jag ska stå ut med denna väntan.
Som tur är har jag jättemycket att göra på jobbet och helgen är också fullbokad.
Jag har tagit semester på måndag och tisdag nästa vecka. Kanske korkat eftersom jag förmodligen kommer klättra på vägarna hela måndagen. Å andra sidan hade jag antagligen inte fått något vettigt gjort på jobbet ändå.

I söndags slutade jag med mina sprutor och sen dess är varje toalettbesök en rysare. Jag är livrädd för att jag ska börja blöda. Hoppas, hoppas, hoppas att det inte händer.

Igår kväll upptäckte jag att min mage var enorm. Skit tänkte jag, är det så här jag kommer att se ut?! Jag insåg ganska snabbt att anledningen till förändringen snarare hade med luft i magen att göra än att någonting därinne växer, men oavsett så insåg jag plötsligt att det faktiskt finns en chans att jag ska få ha en så där stor, rund och fin mage.

Gud så underbart det ska bli!!!

5+3

Jag saknar fortfarande gravsymtom (tror jag). Försöker att analysera min kropp så lite jag bara kan. Men jag kan inte ignorera att det stuckit och värkt till i livmodern nu i två dagar. Hoppas att det är ett bra tecken.

Enligt graviditetskalendern är embryot nu stort som ett sesamfrö och imorgon börjar hjärtat slå. Jag blir alldeles varm inombords av tanken.

I dag gick vi miste om ett hus i ytterligare en budgivning. Det känns faktiskt ganska oviktigt just nu. Det enda som spelar någon roll i min värld är att jag ska få fortsätta att vara gravid.

Är jag tjatig? Det är jag säkert och det kommer jag att fortsätta vara ;-)

Fortfarande gravid

Idag är det 11 dagar sen jag första gången testade positivt. Sen dess har jag hunnit testat 8 gånger. Varje gång tror jag att strecket kommer att vara försvunnet.

Naiva jag trodde tidigare att om jag någon gång skulle testa positivt så skulle jag bli sprudlads glad och sen skulle allt kännas underbart. Så blev det inte…
Jag vill absolut inte beklaga mig, jag är jättelycklig i mellan åt men mest är jag livrädd för att detta fantastiska ska ta slut.

En av mina bästa vänner var nyligen med om en lyckad IVF (första försöket) som tyvärr slutade med ett missfall. Det får bara inte hända oss! Men jag är så väl medveten om att det inte alltid går som det ska.

I natt var jag helt säker på att jag inte längre vara gravid. Jag känner nämligen ingenting. Jag är inte trött, mår inte illa, har inte ens ömma bröst! Enligt barnmorskan är jag en av de lyckliga men jag hade så gärna känt något för att få ytterligare bekräftelse.

Imorse var jag därför tvungen att testa igen. Fortfarande gravid! Nu var teststrecket till och med starkare än kontrollstrecket :-)

Jag har satt upp tre delmål som jag ska klara av, sen ska jag andas ut…

- På söndag slutar jag med progesteronet som jag tar i sprutform. Om man inte är gravid kan detta göra så att mensen inte kommer, alltså känns det nervöst att sluta med det. Kommer inte mensen då kommer jag att bli jätteglad.

- Inom två veckor ska vi på ultraljud hos ÖK, syns det något då kommer jag blir överlycklig.

- Inom fyra veckor ska vi på inskrivning på BVC, kommer vi så långt blir jag super duper överlycklig och ska göra allt för att bara glädjas och inte oroa mig.

Jag vet att detta är ett lyxproblem och hade jag hört mig själv för några månader sen hade jag tyckt att jag borde dra nåt gammalt över mig. Men jag hade ingen aning att det skulle vara så svårt att ändra ett invant tankemönster där man hela tiden förväntar sig att allt ska gå åt pipsvängen.

Efter testet imores känns det faktiskt bättre. Nu ska jag inte ruinera mig på fler utan istället låta mig glädjas över att ha kommit så här långt.

Ps: Jag har ett gravsymtom: förstoppning. Tack för den ;-)

Glädje/Oro

Nu har jag testat fyra gånger och tror fortfarande inte att det är sant. Det måste vara något fel på testet.

Jag som har jobbat stenhårt på att intala mig själv att jag aldrig kommer att bli gravid kan liksom inte ändra den tanken.

Nu måste jag istället jobba stenhårt på att tro på det och att inte oror mig för hur det ska gå. Det tog tyvärr inte många minuter innan jag började göra det.

Jag måste skärpa mig! Oavsett vad som händer har jag iaf lyckats bli gravid och det är så fantastiskt att jag saknar ord.

Jag har till och med fått BF-datum och det känns helt sjukt! Jag kan inte fatta att vi ska få vara med om detta.

I och med att vi redan startat adoptionsprocessen så har jag varit helt inställd på att vi aldrig skulle få möjligheten att ta hand om ett spädbarn, amma, föda osv. Nu känner jag mig helt ställd. Ska jag få vara med om allt detta?!

Det här kommer att ta tid att smälta…

Efterlysta symptom ;-)

- Spända bröst (kan lika gärna bero på Progesteronet som jag tar som injektioner)
- Menskänsla i mellan åt och ibland ilningar strax under naveln.
- Efter att jag testat känner jag mig trött, hängig och lite illamående (säkert bara inbillning eftersom jag läst att man kan känna så)
- Torr i munnen (?)
- Huvudvärk (kan bero på Trombylen)
- För övrig helt som vanligt

Kan det verkligen vara sant?!

I söndags morse, en vecka innan utsatt testdag, fick jag för mig att testa.
Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag hade inte planerat att tjuvtesta men tänkte plötsligt att det inte spelade någon roll om det visade negativt, det kunde ju lika gärna bero på att det var för tidigt.

Men det visade inte negativt, det visade ett plus!!! Jag testade med ett digitalt test. Det som jag blivit tillsagd att inte göra eftersom där inte finns någon plats för tolkningar, om det nu skulle vara negativt. Nu var det som sagt inte det och därför gick det inte att tolka på annat sätt än att jag är gravid!

Jag hann inte titta på det i mer än en hundradels sekund innan jag fattade vad det stod. Jag rusade ut från toaletten (skrikande)! M som låg och sov höll på att få hjärtslag ;-)

Jag kan bara inte fatta att det är sant. När ska jag vakna och upptäcka att det bara är en dröm?

Vi frågar varandra om och om igen om det verkligen kan vara sant, och konstaterar båda lyckliga att det är det :-)

Ps: Detta inlägg trodde jag aldrig att jag skulle få skriva...