Jag har återigen blivit kallad på möte gällande en omorganisering, ska vara där kl 15.00.
Va f-n är nu detta?! Ok, jag vet att jag sagt att jag ändå tänker byta jobb men nu känner jag mig plötsligt osäker. Ska jag gå så ska jag gå frivilligt, inte för att någon bestämmer att jag ska det…
fredag, mars 30, 2007
tisdag, mars 27, 2007
Byta jobb?
Jaha, då har jag slutat röka igen, och börjat spreja igen (den vanliga visan med andra ord)… Och så har jag kommit på att jag hatar mitt jobb och allt som har med det att göra.
Den senaste tiden har jobbet förvandlats till en enda plåga. När jag började i januari kom jag in precis innan att nytt system skulle sjösättas. Jobbet kändes spännande och utmanande. Nu känns det total övermäktigt och situation känns fullkomligt ohållbart.
Ingenting i den nya applikationen fungerar som det ska, INGENTING! Vi får göra nödlösningar på allt och jag har egentligen igen aning om hur vi egentligen ska jobba.
Vi kämpar hela tiden med att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan.
Just nu är vi bara två på avdelningen, och vi hade behövt vara tio. Det är tänkt att killen jag jobbar med ska lära upp mig men han har aldrig tid eftersom det finns för mycket att göra (plus att han är ett kontrollfreak som inte kan släppa taget). Moment 22 alltså, jag vill hjälpa till mer men vet inte hur eftersom ingen har tid att tala om det för mig.
Dessutom går min kollega jämt runt och muttrar och kallar alla andra för idioter. Det är rätt tröttsamt att höra på…
Nä, det här håller inte. Jag måste byta jobb, så är det bara. Min plan ser ut så här:
Jag får stå ut under april/maj, skulle jag mot förmodan bli gravid så är problemet löst för några år framöver. Blir jag det inte är det bara att bege sig ut på arbetsmarknaden. Bara och bara är det så klart inte men det finns inget annat alternativ, jag står nämligen knappt ut en sekund till.
Blääää, säger jag bara!
Den senaste tiden har jobbet förvandlats till en enda plåga. När jag började i januari kom jag in precis innan att nytt system skulle sjösättas. Jobbet kändes spännande och utmanande. Nu känns det total övermäktigt och situation känns fullkomligt ohållbart.
Ingenting i den nya applikationen fungerar som det ska, INGENTING! Vi får göra nödlösningar på allt och jag har egentligen igen aning om hur vi egentligen ska jobba.
Vi kämpar hela tiden med att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan.
Just nu är vi bara två på avdelningen, och vi hade behövt vara tio. Det är tänkt att killen jag jobbar med ska lära upp mig men han har aldrig tid eftersom det finns för mycket att göra (plus att han är ett kontrollfreak som inte kan släppa taget). Moment 22 alltså, jag vill hjälpa till mer men vet inte hur eftersom ingen har tid att tala om det för mig.
Dessutom går min kollega jämt runt och muttrar och kallar alla andra för idioter. Det är rätt tröttsamt att höra på…
Nä, det här håller inte. Jag måste byta jobb, så är det bara. Min plan ser ut så här:
Jag får stå ut under april/maj, skulle jag mot förmodan bli gravid så är problemet löst för några år framöver. Blir jag det inte är det bara att bege sig ut på arbetsmarknaden. Bara och bara är det så klart inte men det finns inget annat alternativ, jag står nämligen knappt ut en sekund till.
Blääää, säger jag bara!
onsdag, mars 21, 2007
Slutar aldrig förvåna sig...
Man slutar verkligen aldrig förvåna sig. Häromdagen satt jag och åt lunch med en manlig kollega. Vi pratade om Kina och jag berättade att jag förhoppningsvis snart kommer att hämta ett barn därifrån. Till saken hör att han mycket väl känner till min situation. Förra sommarn hittade han mig gråtande vid mitt skivbord och han var då mycket förstående och tröstade mig. Den empatiska sidan av honom är tydligen nu helt borta…
Det första han säger är; ”Det där med att adoptera, jag tror att det är jättesvårt att knyta an till ett barn som inte är ens eget” Sen maler han på hur länge som helts hur underbart det är att ha barn och hur otroligt fantastiskt det är att få barnbarn (han har precis blivit farfar). Att det är en sån otroligt speciell känsla att veta att det är ens eget kött och blod.
Jag satt helt chockad! Vad menar han med att säga så? Vad ville han förmedla? Hur ville han att jag skulle känna mig?!
Sen kom klassikern; ”Ni kommer säkert att få egna barn när ni har adopterat”.
Vadå ”egna” barn? Varför skulle jag ens vilja blir gravid när jag har adopterat. Menar han att vi skulle vara olyckliga om det inte hända och att syftet med adoptionen egentligen är att få de ”mentala spärrarna” att släppa och att vi adopterar för att vi hoppas bli gravida sen? I så fall är han helt ute och reser, dum j-vla idiot!!
Jag blir så trött på alla som inte fattat att det är ett barn jag önskar, biologiskt eller icke spelar faktiskt (otroligt nog för vissa) ingen roll!
Det är ju rätt komiskt att de på nyheterna hela dan igår berättade om hur många mammor och pappor det är som har svårt att knyta an till sina biologiska barn.
Det första han säger är; ”Det där med att adoptera, jag tror att det är jättesvårt att knyta an till ett barn som inte är ens eget” Sen maler han på hur länge som helts hur underbart det är att ha barn och hur otroligt fantastiskt det är att få barnbarn (han har precis blivit farfar). Att det är en sån otroligt speciell känsla att veta att det är ens eget kött och blod.
Jag satt helt chockad! Vad menar han med att säga så? Vad ville han förmedla? Hur ville han att jag skulle känna mig?!
Sen kom klassikern; ”Ni kommer säkert att få egna barn när ni har adopterat”.
Vadå ”egna” barn? Varför skulle jag ens vilja blir gravid när jag har adopterat. Menar han att vi skulle vara olyckliga om det inte hända och att syftet med adoptionen egentligen är att få de ”mentala spärrarna” att släppa och att vi adopterar för att vi hoppas bli gravida sen? I så fall är han helt ute och reser, dum j-vla idiot!!
Jag blir så trött på alla som inte fattat att det är ett barn jag önskar, biologiskt eller icke spelar faktiskt (otroligt nog för vissa) ingen roll!
Det är ju rätt komiskt att de på nyheterna hela dan igår berättade om hur många mammor och pappor det är som har svårt att knyta an till sina biologiska barn.
torsdag, mars 15, 2007
Äntligen föräldrautbildning!
Yes, nu blir det förhoppningsvis föräldrautbildning redan i april. Det innebär (också förhoppningsvis) start av hemutredningen i sommar och om vi har jättetur så kan vi skicka papperna till organisationen redan i början på hösten.
Plötsligt tycker jag att det känns som jätte snart. Tidsuppfattningen har verkligen förändrats efter att inte ha gjort annat än att väntat nu de senaste åren.
Jag pratade precis med Ffia för första gången idag och de var jättetrevliga. Allt som har med adoption känns så himla roligt att sysselsätta sig med till skillnad ifrån, ja, ni vet vad.
Vi pratade bland annat om min syn på hur lång tid de hela kommer att ta. Jag föreslog 3 år och undrade om hon tyckte jag var orealistisk. Men det tyckte hon inte utan sa att vi nog tom skulle kunna bli föräldrar tidigare än så. Jag blir så lycklig av att tänka på det. Vi som föräldrar? Sådana ord vågar man knappt ta i sin mun när man håller på med IVF, nu plötsligt kan man!
Vi pratade om val av land. Kina har för mig alltid känts som det naturliga valet. Jag tänkte redan som liten på att om jag någon gång skulle adoptera så skulle det vara därifrån (varför jag nu tänkte på det som liten vet jag inte). Tjejen jag pratade med hade såklart två barn därifrån och hon menade att man ofta innerst inne vet vilket land det kommer att bli (om det nu inte händer något oförutsätt som det ju ofta gör i Adoptionsvärlden).
Åh, vad jag längtar! Samtidigt känner jag mig inte stressad, det här kommer att ta tid och eftersom jag vet det är det lätt att acceptera. Det är ovissheten under den senaste tiden som drivit mig till vansinne.
Kursen kommer att krocka med IVF:en. Det struntar jag i. April kommer att bli en hektisk månad och jag gillar när det är hektiskt!
Plötsligt tycker jag att det känns som jätte snart. Tidsuppfattningen har verkligen förändrats efter att inte ha gjort annat än att väntat nu de senaste åren.
Jag pratade precis med Ffia för första gången idag och de var jättetrevliga. Allt som har med adoption känns så himla roligt att sysselsätta sig med till skillnad ifrån, ja, ni vet vad.
Vi pratade bland annat om min syn på hur lång tid de hela kommer att ta. Jag föreslog 3 år och undrade om hon tyckte jag var orealistisk. Men det tyckte hon inte utan sa att vi nog tom skulle kunna bli föräldrar tidigare än så. Jag blir så lycklig av att tänka på det. Vi som föräldrar? Sådana ord vågar man knappt ta i sin mun när man håller på med IVF, nu plötsligt kan man!
Vi pratade om val av land. Kina har för mig alltid känts som det naturliga valet. Jag tänkte redan som liten på att om jag någon gång skulle adoptera så skulle det vara därifrån (varför jag nu tänkte på det som liten vet jag inte). Tjejen jag pratade med hade såklart två barn därifrån och hon menade att man ofta innerst inne vet vilket land det kommer att bli (om det nu inte händer något oförutsätt som det ju ofta gör i Adoptionsvärlden).
Åh, vad jag längtar! Samtidigt känner jag mig inte stressad, det här kommer att ta tid och eftersom jag vet det är det lätt att acceptera. Det är ovissheten under den senaste tiden som drivit mig till vansinne.
Kursen kommer att krocka med IVF:en. Det struntar jag i. April kommer att bli en hektisk månad och jag gillar när det är hektiskt!
tisdag, mars 13, 2007
Blir tokig!
Jag blir tokig av att inte kunna kommentera, varken i min egen eller i någon annans blogg.
Har jag något problem på jobbet ringer jag alltid Helpdesk efter typ två minuters försök, jag har inget tålamod! Hemma finns ingen att ringa!
Grrrrrrh!
Hur som helts, tack för välkomnandet, det värmer. Gällande Dr H's teori så svalde jag den med hull och hår utan att ens tänka efter. Men kanske är det som ni säger, bara hans lilla teori. Kanske han säger så bara för att ha något att säga...
På adoptionsfronten händer det ingenting för tillfället. Egentligen skulle vi kunna börja skriva på våra livsberättelser och samla ihop referenser redan nu, men av någon anledning så drar jag mig för det. Det känns lite jobbigt och jag kan inte riktigt förklara varför.
Nu vill jag bara få börja utbildningen. Det ska bli jätteroligt! Tänk att få träffa en hel grupp med människor som är i samma situation som vi. Att för en gång skulle inte behöva va den som är annorlunda. För det är så jag känner mig, annorlunda.
Lite som en alien ibland…
Har jag något problem på jobbet ringer jag alltid Helpdesk efter typ två minuters försök, jag har inget tålamod! Hemma finns ingen att ringa!
Grrrrrrh!
Hur som helts, tack för välkomnandet, det värmer. Gällande Dr H's teori så svalde jag den med hull och hår utan att ens tänka efter. Men kanske är det som ni säger, bara hans lilla teori. Kanske han säger så bara för att ha något att säga...
På adoptionsfronten händer det ingenting för tillfället. Egentligen skulle vi kunna börja skriva på våra livsberättelser och samla ihop referenser redan nu, men av någon anledning så drar jag mig för det. Det känns lite jobbigt och jag kan inte riktigt förklara varför.
Nu vill jag bara få börja utbildningen. Det ska bli jätteroligt! Tänk att få träffa en hel grupp med människor som är i samma situation som vi. Att för en gång skulle inte behöva va den som är annorlunda. För det är så jag känner mig, annorlunda.
Lite som en alien ibland…
söndag, mars 11, 2007
Kommentera kommentarer…
Jag kan inte kommentera mina kommentarer sen jag bytte till Google Account. Är det någon som varit med om det? Jag använder samma id och password som när jag loggar in på min blogg men det fungerar inte.
Mycket skumt!
Mycket skumt!
fredag, mars 09, 2007
Uppdatering
Det var länge sen jag skrev. Jag har helt enkelt behövt en paus från allt som har med barnlöshet att göra. Bloggen har hjälpt mig mycket när det har varit jobbigt men ibland har den också påmint mig om allt det jobbiga. Det har jag inte haft ork till just nu.
Jag jobbar jättemycket och jag trivs med det. Kanske är det en flykt men jag bryr mig inte om det så länge jag mår bra. Ju längre tiden går ju längre kommer jag ifrån identiteten ”ofrivilligt barnlös” ”hon som försöker bli gravid” osv. Den rollen vill jag inte ha och det känns sååå skönt att komma längre och längre ifrån den.
Jag tänker istället på mig själv som ”hon som ska adoptera” och jag tycker mycket bättre om henne än om den där ledsna tjejen som jag var för ett tag sen…
Vi ska göra en IVF till, men bara för att vi får den grattis och för att få ett riktigt avslut. Att bara lämna nu och gå vidare hade nog fungerat för mig men vi är faktiskt två om detta. Min man vill så gärna och jag tror väl att jag också kan få mer sinnesro om vi gör det.
M talade med Dr H för några veckor sen. Vår fråga till honom var vad han tyckte att vi skulle göra. Tyckte han att vi skulle ge upp? Fanns det något som tydde på att det hela var lönlöst? Vad trodde han om våra chanser? Hans svar borde kanske tolkas som positivt men för mig känns det nästa bara jobbigare…
Nä, allt ser bra ut. Chanserna är mycket goda. Han kan inte se något som tyder på att det inte ska gå. Det som han tror ”ställer till det” för oss är själva insättningen. Enligt honom handlar det om timmar när embryot återförs. Livmodern och embryot måste vara i synk. Är de inte det fäster det helt enkelt inte. Han tror att det är det som är vårt problem och man kan inte kontrollera detta för forskningen har inte kommit så långt.
Förstår ni, det handlar om några få timmar! Jag blir tokig bara jag tänker på det.
Jag blir också tokig av att tänka på adoptionen.
Första mötet med familjeenheten gick bra. Jag tyckte till och med att det var riktigt trevligt. Vi blev informerade om hur det hela skulle gå till och jag ser jättemycket framemot att få starta. Tyvärr ligger problemet där. Vi får inte starta hemutredningen förrän vi har genomgått föräldrautbildningen. Det har jag helt missat! Jag trodde att man gick den under tiden man utreddes, men icke, i alla fall inte i vår kommun. Att hitta en kurs är verkligen inte lätt. Vi står i kö hos två olika organisationer och i värsta fall får i inte plats förrän i höst.
Jag börjar förstå varför en adoption tar så lång tid…
Jag jobbar jättemycket och jag trivs med det. Kanske är det en flykt men jag bryr mig inte om det så länge jag mår bra. Ju längre tiden går ju längre kommer jag ifrån identiteten ”ofrivilligt barnlös” ”hon som försöker bli gravid” osv. Den rollen vill jag inte ha och det känns sååå skönt att komma längre och längre ifrån den.
Jag tänker istället på mig själv som ”hon som ska adoptera” och jag tycker mycket bättre om henne än om den där ledsna tjejen som jag var för ett tag sen…
Vi ska göra en IVF till, men bara för att vi får den grattis och för att få ett riktigt avslut. Att bara lämna nu och gå vidare hade nog fungerat för mig men vi är faktiskt två om detta. Min man vill så gärna och jag tror väl att jag också kan få mer sinnesro om vi gör det.
M talade med Dr H för några veckor sen. Vår fråga till honom var vad han tyckte att vi skulle göra. Tyckte han att vi skulle ge upp? Fanns det något som tydde på att det hela var lönlöst? Vad trodde han om våra chanser? Hans svar borde kanske tolkas som positivt men för mig känns det nästa bara jobbigare…
Nä, allt ser bra ut. Chanserna är mycket goda. Han kan inte se något som tyder på att det inte ska gå. Det som han tror ”ställer till det” för oss är själva insättningen. Enligt honom handlar det om timmar när embryot återförs. Livmodern och embryot måste vara i synk. Är de inte det fäster det helt enkelt inte. Han tror att det är det som är vårt problem och man kan inte kontrollera detta för forskningen har inte kommit så långt.
Förstår ni, det handlar om några få timmar! Jag blir tokig bara jag tänker på det.
Jag blir också tokig av att tänka på adoptionen.
Första mötet med familjeenheten gick bra. Jag tyckte till och med att det var riktigt trevligt. Vi blev informerade om hur det hela skulle gå till och jag ser jättemycket framemot att få starta. Tyvärr ligger problemet där. Vi får inte starta hemutredningen förrän vi har genomgått föräldrautbildningen. Det har jag helt missat! Jag trodde att man gick den under tiden man utreddes, men icke, i alla fall inte i vår kommun. Att hitta en kurs är verkligen inte lätt. Vi står i kö hos två olika organisationer och i värsta fall får i inte plats förrän i höst.
Jag börjar förstå varför en adoption tar så lång tid…
tisdag, februari 06, 2007
Kluven
Ringde tillslut till Öresund. Barnmorskan var som vanligt gullig och beklagade det hela, trots att det inte finns så mycket att säga. Jag ringde för att M vill ha en förklaring. Han hoppas på att de ska ha någon teori om varför det inte blir något. Själv tror jag inte att de har det…
Dr. H ska iaf ringa honom den 13:e feb, vi får se vad han säger.
Av en händelse frågade jag hur lång tid vi kan vänta med det sista försöket. Själv tänkta jag mig kanske om ett år (om vi överhuvudtaget gör det). Jag fick en chock när hon sa att remissen bara gäller ett år! Vill vi göra det senare måste vi ansöka om en ny remiss och det vet ju alla hur det är med det. Ringa, jaga, och stressa halv ihjäl sig, nej tack!
Så nu vet jag inte hur vi gör. Vi måste göra försöket innan augusti/september för att hinna. Under sommarn har kliniken semester (typ hur länge som helts). Plötsligt står vi inför beslutat huruvida vi ska göra ett till nu i vår.
Suck, jag som trodde jag var fri från detta. Jag vet att jag själv bestämmer hur jag vill göra men kommer jag inte ångra mig om jag inte gör det? Jag vet ju faktiskt inte själv vad jag vill!
Det kändes så skönt att inte längre vara en person som försöker bli gravid. Jag är så jäkla trött på den identiteten.
Dessutom upptäckte jag att betalningen till Ffia inte gått igenom. Kontot som pengarna skulle dras ifrån saknade täckning. Jag fick panik! Såg framför mig hur minst 10 par redan hunnit betala efter oss och hur vi hamnade flera månader längre bak i kön…
Hur ska jag klara adoptionsprocessen om jag reagerar så här på en sån småsak? Jag får skylla på mitt allmänt labila tillstånd.
Nu är iaf avgiften betald och vi ska på infoträff hos familjerättsenheten nästa vecka :-)!
Dr. H ska iaf ringa honom den 13:e feb, vi får se vad han säger.
Av en händelse frågade jag hur lång tid vi kan vänta med det sista försöket. Själv tänkta jag mig kanske om ett år (om vi överhuvudtaget gör det). Jag fick en chock när hon sa att remissen bara gäller ett år! Vill vi göra det senare måste vi ansöka om en ny remiss och det vet ju alla hur det är med det. Ringa, jaga, och stressa halv ihjäl sig, nej tack!
Så nu vet jag inte hur vi gör. Vi måste göra försöket innan augusti/september för att hinna. Under sommarn har kliniken semester (typ hur länge som helts). Plötsligt står vi inför beslutat huruvida vi ska göra ett till nu i vår.
Suck, jag som trodde jag var fri från detta. Jag vet att jag själv bestämmer hur jag vill göra men kommer jag inte ångra mig om jag inte gör det? Jag vet ju faktiskt inte själv vad jag vill!
Det kändes så skönt att inte längre vara en person som försöker bli gravid. Jag är så jäkla trött på den identiteten.
Dessutom upptäckte jag att betalningen till Ffia inte gått igenom. Kontot som pengarna skulle dras ifrån saknade täckning. Jag fick panik! Såg framför mig hur minst 10 par redan hunnit betala efter oss och hur vi hamnade flera månader längre bak i kön…
Hur ska jag klara adoptionsprocessen om jag reagerar så här på en sån småsak? Jag får skylla på mitt allmänt labila tillstånd.
Nu är iaf avgiften betald och vi ska på infoträff hos familjerättsenheten nästa vecka :-)!
söndag, februari 04, 2007
Det var det det...
Jag är inte gravid. Vaknade kl.05.00 i lördags morse. Halvt sovande testade jag och resultatet blev vad jag hade väntat mig. Jag gick faktiskt och la mig och somnade om med tanken: jaha, det var det det…
Fredagskvällen var däremot jobbig. Jag hoppades nästan att jag skulle få mens istället för att behöva göra det där fåniga testet som ändå alltid visar samma sak. Jag vankande runt i lägenheten som en osalig ande och önskade att det kunde blir lördag morgon så att det hela kunde få vara överstökat.
M blev mycket mer besviken än jag. Jag hade liksom räknat med det, han hoppades fortfarande. På morgonen samlade jag ihop alla mediciner som blivit över efter IVF:erna. Jag la dem i en påse och gick med dem till apoteket. För mig kändes det som ett avslut. Innan har jag sparat dem för att de kanske kunde vara bra och ha, nu vill jag inte längre se dem.
För mig var detta slutet på IVF-försöken. M känner inte riktigt likadant. Vi har ju ett försök kvar, plus 4 ägg i frysen och han vet inte om han bara kan släppa det. Jag vet att jag kanske ändrar uppfattning längre fram och vill försöka en gång till men som det känns nu så blir det inte fler gånger.
Jag har under ett år (nästen) hela tiden varit mitt uppe i en behandling, sörjt ett misslyckat försök, eller sett framemot ett nytt. Nu orkar jag inte mer. Jag vill inte ha med det att göra. Jag har inte ens lust att ring till kliniken och meddela resultatet. Vad ska det tjäna till? Jag har lekt med tanken att inte höra om mig för att se om de gör det… De kanske vill veta för att kunna föra in mig i någon statistik över hopplösa fall, inte vet jag.
Förmiddagen gick åt att läsa på om adoption. Jag betalade in sökande och medlemsavgiften till FfIA. M och jag är helt överens om att det inte längre finns något att vänta på. På måndag ska han ringa till vår kommun för att hör hur man går tillväga när man vill starta en hemutredning. Jag kände mig riktigt glad hela förmiddagen.
På eftermiddag träffade jag två väninnor. De sa till mig att det är ok att vara ledsen. Jag får lova att bryta ihop en stund. Men jag känner ingenting. Jag är inte ledsen, jag känner mig inte ens tom som jag brukar. Vet inte om jag är i total förnekelse eller om jag helt enkelt har sörjt färdigt. Jag har ju faktiskt gråtit över detta i flera år redan.
På kvällen sköljde plötsligt ångesten över mig att vi inte kommer att bli godkända. Innan detta med adoption varit verkligt har jag inte tvekat en sekund om att vi ska bli det. Nu är jag plötsligt livrädd. Jag menar om vi inte blir det så är det ju kört. Då finns det inte längre några alternativ. Det skulle knäcka mig totalt. Då vet jag inte vad jag gör…
Fredagskvällen var däremot jobbig. Jag hoppades nästan att jag skulle få mens istället för att behöva göra det där fåniga testet som ändå alltid visar samma sak. Jag vankande runt i lägenheten som en osalig ande och önskade att det kunde blir lördag morgon så att det hela kunde få vara överstökat.
M blev mycket mer besviken än jag. Jag hade liksom räknat med det, han hoppades fortfarande. På morgonen samlade jag ihop alla mediciner som blivit över efter IVF:erna. Jag la dem i en påse och gick med dem till apoteket. För mig kändes det som ett avslut. Innan har jag sparat dem för att de kanske kunde vara bra och ha, nu vill jag inte längre se dem.
För mig var detta slutet på IVF-försöken. M känner inte riktigt likadant. Vi har ju ett försök kvar, plus 4 ägg i frysen och han vet inte om han bara kan släppa det. Jag vet att jag kanske ändrar uppfattning längre fram och vill försöka en gång till men som det känns nu så blir det inte fler gånger.
Jag har under ett år (nästen) hela tiden varit mitt uppe i en behandling, sörjt ett misslyckat försök, eller sett framemot ett nytt. Nu orkar jag inte mer. Jag vill inte ha med det att göra. Jag har inte ens lust att ring till kliniken och meddela resultatet. Vad ska det tjäna till? Jag har lekt med tanken att inte höra om mig för att se om de gör det… De kanske vill veta för att kunna föra in mig i någon statistik över hopplösa fall, inte vet jag.
Förmiddagen gick åt att läsa på om adoption. Jag betalade in sökande och medlemsavgiften till FfIA. M och jag är helt överens om att det inte längre finns något att vänta på. På måndag ska han ringa till vår kommun för att hör hur man går tillväga när man vill starta en hemutredning. Jag kände mig riktigt glad hela förmiddagen.
På eftermiddag träffade jag två väninnor. De sa till mig att det är ok att vara ledsen. Jag får lova att bryta ihop en stund. Men jag känner ingenting. Jag är inte ledsen, jag känner mig inte ens tom som jag brukar. Vet inte om jag är i total förnekelse eller om jag helt enkelt har sörjt färdigt. Jag har ju faktiskt gråtit över detta i flera år redan.
På kvällen sköljde plötsligt ångesten över mig att vi inte kommer att bli godkända. Innan detta med adoption varit verkligt har jag inte tvekat en sekund om att vi ska bli det. Nu är jag plötsligt livrädd. Jag menar om vi inte blir det så är det ju kört. Då finns det inte längre några alternativ. Det skulle knäcka mig totalt. Då vet jag inte vad jag gör…
torsdag, februari 01, 2007
Dag 13
Nu är det JOBBIGT! Bara några dagar tills jag ska testa och jag känner fortfarande ingenting. Tyvärr säger det mig ingenting efter som min kropp inte är så lätt att tyda. Ibland får jag ont i magen långt innan jag ska få mens, ibland känner jag ingenting förrän jag har fått den…
Jag hinner inte skiva i bloggen eftersom jag jobbar hela tiden. I går kom jag hem kl 22.00 och då var jag såklart för trött. Visst är det skönt att inte ha tid att tänka, men även om jag inte tänker några konkreta tankar så finns den där gnagande oroskänslan där hela tiden.
Toalettbesöken börjar bli en plåga. Granskningen av toapappret är i full gång och jag är hela tiden livrädd för vad jag ska upptäcka.
Igår såg jag kanske något åt det rosa håller, men idag är jag igen osäker på vad jag egentligen såg. Vilken plåga detta är!!
Den enda trösten är att jag snart vet. Oavsett vad resultat blir, känns det bättre att veta. Jag har försökt intala mig själv att njuta och låsas att jag är gravid, jag skulle ju kunna vara det, men nu fungerar inte det längre. Jag vill veta NU!
Jag har inte köpt något gravtest ännu. Jag vet att det är löjligt men jag tycker det känns ur-pinsamt. Jag inbillar mig att damen i kassan sitter där och tänker: - Och du tror du är gravid lilla gumman, ha, det är du säkert inte! Precis om hon tänker något om mig överhuvudtaget…
Hur som helst så drar jag mig för att gå och köpa ett.
Jag hinner inte skiva i bloggen eftersom jag jobbar hela tiden. I går kom jag hem kl 22.00 och då var jag såklart för trött. Visst är det skönt att inte ha tid att tänka, men även om jag inte tänker några konkreta tankar så finns den där gnagande oroskänslan där hela tiden.
Toalettbesöken börjar bli en plåga. Granskningen av toapappret är i full gång och jag är hela tiden livrädd för vad jag ska upptäcka.
Igår såg jag kanske något åt det rosa håller, men idag är jag igen osäker på vad jag egentligen såg. Vilken plåga detta är!!
Den enda trösten är att jag snart vet. Oavsett vad resultat blir, känns det bättre att veta. Jag har försökt intala mig själv att njuta och låsas att jag är gravid, jag skulle ju kunna vara det, men nu fungerar inte det längre. Jag vill veta NU!
Jag har inte köpt något gravtest ännu. Jag vet att det är löjligt men jag tycker det känns ur-pinsamt. Jag inbillar mig att damen i kassan sitter där och tänker: - Och du tror du är gravid lilla gumman, ha, det är du säkert inte! Precis om hon tänker något om mig överhuvudtaget…
Hur som helst så drar jag mig för att gå och köpa ett.
söndag, januari 28, 2007
På symtomfronten intet nytt…
Jag känner ingenting, och då menar jag INGENTING!
Jag har ännu inte gripits av panik, men det kommer, jag lovar.
Har man molvärk kan det betyda att man är gravid, eller att man inte är det.
Har man inga symtom kan det betyda att man inte är gravid eller att man är det…
Jag gör allt i min makt för att inte tolka min kropp. Det betyder ju ändå ingenting för ”slutresultatet”. Det är inte lätt men jag tänker kämpa på så länge jag kan.
I ärlighetens namn spinner jag i hemlighet reservplaner på hur jag ska hantera ett negativt besked. Jag tänkte börja med att tömma champagne flaskan som står i kylen… Sen är planen att bryta ihop några timmar för att sen ta tag i allt som bör göras inför vår adoption. Låter det knäpp? Ja det gör det säkert men det är konsekvensen av att utsätta sig för IVF-behandlingar. Man blir knäpp!!
Jag vet att det inte går att förberedda sig och jag vet att jag inte ska tappa hoppet ännu. Tyvärr är negativa besked på gravstickan det ända besked jag är vann vid att hantera, alltså är det lättare att förberedda sig för det än på ett positivt besked…
Jag har ännu inte gripits av panik, men det kommer, jag lovar.
Har man molvärk kan det betyda att man är gravid, eller att man inte är det.
Har man inga symtom kan det betyda att man inte är gravid eller att man är det…
Jag gör allt i min makt för att inte tolka min kropp. Det betyder ju ändå ingenting för ”slutresultatet”. Det är inte lätt men jag tänker kämpa på så länge jag kan.
I ärlighetens namn spinner jag i hemlighet reservplaner på hur jag ska hantera ett negativt besked. Jag tänkte börja med att tömma champagne flaskan som står i kylen… Sen är planen att bryta ihop några timmar för att sen ta tag i allt som bör göras inför vår adoption. Låter det knäpp? Ja det gör det säkert men det är konsekvensen av att utsätta sig för IVF-behandlingar. Man blir knäpp!!
Jag vet att det inte går att förberedda sig och jag vet att jag inte ska tappa hoppet ännu. Tyvärr är negativa besked på gravstickan det ända besked jag är vann vid att hantera, alltså är det lättare att förberedda sig för det än på ett positivt besked…
fredag, januari 26, 2007
Dröm eller verklighet?
Igår kväll när jag gick och la mig låg jag en stund och funderade på att ännu en dag passerat utan ett enda tecken på graviditet (jag är tjatig, jag vet).
Mitt i natten vaknade jag av att det gjorde jätteont i magen. De hög till så hårt att jag vek mig dubbel. Först blev jag rädd, men när jag kom på vilken dag det var (en vecka sen befruktningen) blev jag genast lycklig och kände hur hoppet steg. Tänk om det var fästningen! Jag somnade om men vaknade strax igen efter ännu ett hugg. Jag var för trött för att väcka M men tänkte att jag skulle berätta det för honom direkt när jag vaknat på morgonen.
Kl. 05.45 ringde klockan (dags för nästa proggis) plötsligt undrade jag om det hela bara varit en dröm? Kan man verkligen önska sig något så stark att man att framkallar sånt här, eller var det faktiskt det jag önskar att det var?
På morgonen kände jag mig återigen helt normal. Skumt heller hur?
Mitt i natten vaknade jag av att det gjorde jätteont i magen. De hög till så hårt att jag vek mig dubbel. Först blev jag rädd, men när jag kom på vilken dag det var (en vecka sen befruktningen) blev jag genast lycklig och kände hur hoppet steg. Tänk om det var fästningen! Jag somnade om men vaknade strax igen efter ännu ett hugg. Jag var för trött för att väcka M men tänkte att jag skulle berätta det för honom direkt när jag vaknat på morgonen.
Kl. 05.45 ringde klockan (dags för nästa proggis) plötsligt undrade jag om det hela bara varit en dröm? Kan man verkligen önska sig något så stark att man att framkallar sånt här, eller var det faktiskt det jag önskar att det var?
På morgonen kände jag mig återigen helt normal. Skumt heller hur?
tisdag, januari 23, 2007
Analysera mera...
Nu är jag igång med analyserandet av min kropp… Vaknade i morse, skitsur över att jag inte kände någonting. Igår kväll lusläste jag andra bloggvänners bloggar (som har blivit gravida) för att se om jag kunde utläsa vad jag ”borde” känna. Blev jag klokare? Svar: nej. Vissa har känt något redan efter någon dag och andra ingenting alls under hela ruvartiden. Själv är jag irriterad av jag inte ens har några symtom från proestoronet! Betyder det att min kropp inte tar upp det eller betyder det ingenting alls? Jag är lite öm i ena bröstet (konstigt) och nu på eftermiddagen var magen spänd som en ballong. Plötsligt vet jag inte hur jag känner mig i vanliga fall…? Brukar min mage se ut så här? Har det med att min äggstockar läker eller vad? Nä, man kan bli knäpp för mindre…
Jag har inte ens kommit till hälften av denna plågande väntetid, hur ska jag stå uuuut?!!!
En annan sak som jag undrar över är när själva fästningen kommer att ske? Vissa säger att det skulle vara nu, runt dag fyra, men när jag läser i ”Så blir ett barn till” så står det klar och tydligt på dag 8 (från det att ägget blivit befruktat). Är det annorlunda för oss IVF:are?
Jag har inte ens kommit till hälften av denna plågande väntetid, hur ska jag stå uuuut?!!!
En annan sak som jag undrar över är när själva fästningen kommer att ske? Vissa säger att det skulle vara nu, runt dag fyra, men när jag läser i ”Så blir ett barn till” så står det klar och tydligt på dag 8 (från det att ägget blivit befruktat). Är det annorlunda för oss IVF:are?
lördag, januari 20, 2007
ET
Kl. 10.30 i förmiddags stod vi och fyra andra par utanför kliniken i ösregnet och väntande på att bli insläppta, alla med förväntan i blicken. Vi var par fem av fem i ordningen (men vi är ju vana vid att vänta ;-)
I en och en halv timme väntade vi på ”vårt” rum och sen var det äntligen vår tur.
Nu har jag två små frön i min mage och jag är sååå lycklig.
Dessa två SKA stanna och jag är nu gravid med tvillingar (tills motsatsen bevisas).
6 ägg befruktades och fortsatt dela sig men det var inga som passade för frysning. Jag är inte ett dugg ledsen för det eftersom jag hoppas på att vi inte kommer behöva dem…
Nu tänker jag njuta av känslan jag har och hoppas att den sitter i länge. Erfarenheten säger mig att jag kommer åka känslomässig bergochdalbana de två kommande veckorna, därför gäller det att njuta nu!
I en och en halv timme väntade vi på ”vårt” rum och sen var det äntligen vår tur.
Nu har jag två små frön i min mage och jag är sååå lycklig.
Dessa två SKA stanna och jag är nu gravid med tvillingar (tills motsatsen bevisas).
6 ägg befruktades och fortsatt dela sig men det var inga som passade för frysning. Jag är inte ett dugg ledsen för det eftersom jag hoppas på att vi inte kommer behöva dem…
Nu tänker jag njuta av känslan jag har och hoppas att den sitter i länge. Erfarenheten säger mig att jag kommer åka känslomässig bergochdalbana de två kommande veckorna, därför gäller det att njuta nu!
fredag, januari 19, 2007
Äggplockardagen
I går var det då äntligen dags att plocka ut äggen. Spända och förväntansfulla infann vi oss på kliniken kl 09.00. Vi blev visade till vårt rum, jag fick en stesolid och en kateter i armen, medan M blev hänvisad till toaletten med den blå mappen och med en liten burk i sin handen ;-)
Väl inne på operationen fick jag lokalbedövning och sömnmedel i armen. Början gick bra men efter en stund började det göra jäkligt ont. De två senaste gångerna har sjuksköterskan på eget initiativ gett mig mer sömnmedel men denna gjorde det inte. Själv var jag för trött för att säga något. När plocket var färdigt och vi kommit in på vårt rum började jag storgråta av smärta. Det gjorde sååå himla ont. Jag fick panodil och en värmekudde och efter en stund kändes det mycket bättre.
Jag låg och vilade och väntade, och väntade… Pga sjukdom tag det lite längre tid än normalt innan vi fick vårt resultat. Eftersom vi inte visste varför det tog sån tid började vi såklart oro oss att det var något som var fel. Men det var det inte. Skörden blev 15 ägg och vi är jättenöjda med resultatet.
Igår sov jag i stort sätt hela dan och idag tänker jag inte göra någonting. Jag har placerat mig i soffan och här tänker jag stanna :-). Jag är ganska öm och svullen men det är inte lika farligt som igår. Minnet är visserligen kort, men jag kan nog säga att detta är den gång som det har gjort mest ont. Vi får hoppas att det varit mödan värt…
På lördag kl 10.30 ska vi tillbaka. Eftersom det efter förra gången bara blev ett ägg som såg fint ut (av 15) är jag rätt nervös nu. Jag tar inget för givet utan vi får helt enkelt se om det blir något eller inte. Just nu kan jag bara hoppas!
Väl inne på operationen fick jag lokalbedövning och sömnmedel i armen. Början gick bra men efter en stund började det göra jäkligt ont. De två senaste gångerna har sjuksköterskan på eget initiativ gett mig mer sömnmedel men denna gjorde det inte. Själv var jag för trött för att säga något. När plocket var färdigt och vi kommit in på vårt rum började jag storgråta av smärta. Det gjorde sååå himla ont. Jag fick panodil och en värmekudde och efter en stund kändes det mycket bättre.
Jag låg och vilade och väntade, och väntade… Pga sjukdom tag det lite längre tid än normalt innan vi fick vårt resultat. Eftersom vi inte visste varför det tog sån tid började vi såklart oro oss att det var något som var fel. Men det var det inte. Skörden blev 15 ägg och vi är jättenöjda med resultatet.
Igår sov jag i stort sätt hela dan och idag tänker jag inte göra någonting. Jag har placerat mig i soffan och här tänker jag stanna :-). Jag är ganska öm och svullen men det är inte lika farligt som igår. Minnet är visserligen kort, men jag kan nog säga att detta är den gång som det har gjort mest ont. Vi får hoppas att det varit mödan värt…
På lördag kl 10.30 ska vi tillbaka. Eftersom det efter förra gången bara blev ett ägg som såg fint ut (av 15) är jag rätt nervös nu. Jag tar inget för givet utan vi får helt enkelt se om det blir något eller inte. Just nu kan jag bara hoppas!
onsdag, januari 17, 2007
Dan före dan...
Det börjar dra ihop sig och jag är nervös. Jag vet inte vad jag ska tänka på så tankarna hoppar från det nya jobbet (som ibland känns helt omöjligt att klara av) till hur det ska gå imorgon. Jag känner mig spänd som en fiolsträng och kan inte koncentrera mig på någonting.
Idag är det min första dag utan mediciner sen den 27 november. Jag har alltså sprejat i 51 dagar!! Det låter ju inte klokt! Så här i efterhand kan jag inte fatta hur det kunde bli så…
Men så går det tydligen när man inte har något tålamod. En sak är iaf säker; jag gör aldrig om det igen.
Igen ja, jag hoppas att det aldrig blir något mer igen…
Anledningen till min nervositet är att denna gång känns så avgörande. Blir det inte nu blir det nog aldrig. Jag har ju bestämt mig för max fyra försök och just nu kan jag överhuvudtaget inte föreställa mig att sätt igång igen. Redan i början under omgång ett och två hade jag tankarna på när jag skulle göra nästa och inte det gick. Så är det inte nu.
Nä, jag ska sluta beklaga mig! Det blir säkert bra hur det än blir, är bara lite nervös som sagt…
Idag är det min första dag utan mediciner sen den 27 november. Jag har alltså sprejat i 51 dagar!! Det låter ju inte klokt! Så här i efterhand kan jag inte fatta hur det kunde bli så…
Men så går det tydligen när man inte har något tålamod. En sak är iaf säker; jag gör aldrig om det igen.
Igen ja, jag hoppas att det aldrig blir något mer igen…
Anledningen till min nervositet är att denna gång känns så avgörande. Blir det inte nu blir det nog aldrig. Jag har ju bestämt mig för max fyra försök och just nu kan jag överhuvudtaget inte föreställa mig att sätt igång igen. Redan i början under omgång ett och två hade jag tankarna på när jag skulle göra nästa och inte det gick. Så är det inte nu.
Nä, jag ska sluta beklaga mig! Det blir säkert bra hur det än blir, är bara lite nervös som sagt…
söndag, januari 14, 2007
Sprutdag 13
Upp som en sol och ner som en pannkaka…
Efter mitt hurtfriska inlägg igår känner jag plötsligen inte ingen mig själv i hur jag kände då. Just nu känns det igen tungt och som om det är jätte länge tills det blir torsdag (och som en evighet till testdagen).
Det som är absolut jobbigast med denna barnlöshet är den eviga väntan. Efter ett tag blir resultatet inte längre det som är viktigt utan bara att man kommer fram till den dagen då man får veta hur det gick. Man längtar tills man ska börja med sprej, sen sprutor, sen koll ett och två, uttag, insättning, testdag, nästa IVF… Ja, ni ser vad jag menar. Det är så att man håller på att bli tokig!
Visst är väl livet fullt av delmål för alla men fullt så här påfrestande vill jag ändå inte tro att det alltid ska vara. Som det känns nu kommer jag inte hoppa på en ny IVF direkt ifall detta försök inte går som det ska. Tidigare har jag tyckt att det är självklart att man bara ska köra på, men nu förstår jag innebörden av att faktiskt behöva ta en paus och vila upp sig mentalt.
Snälla, snälla, den som bestämmer, låt mig slippa gå igenom detta igen!!
Efter mitt hurtfriska inlägg igår känner jag plötsligen inte ingen mig själv i hur jag kände då. Just nu känns det igen tungt och som om det är jätte länge tills det blir torsdag (och som en evighet till testdagen).
Det som är absolut jobbigast med denna barnlöshet är den eviga väntan. Efter ett tag blir resultatet inte längre det som är viktigt utan bara att man kommer fram till den dagen då man får veta hur det gick. Man längtar tills man ska börja med sprej, sen sprutor, sen koll ett och två, uttag, insättning, testdag, nästa IVF… Ja, ni ser vad jag menar. Det är så att man håller på att bli tokig!
Visst är väl livet fullt av delmål för alla men fullt så här påfrestande vill jag ändå inte tro att det alltid ska vara. Som det känns nu kommer jag inte hoppa på en ny IVF direkt ifall detta försök inte går som det ska. Tidigare har jag tyckt att det är självklart att man bara ska köra på, men nu förstår jag innebörden av att faktiskt behöva ta en paus och vila upp sig mentalt.
Snälla, snälla, den som bestämmer, låt mig slippa gå igenom detta igen!!
lördag, januari 13, 2007
Sprutdag 12
Jaha, då var koll nr två avklarad och med gott resultat! Man börjar bli lite av en expert på hur ens äggstockar ska se ut och vid första anblicken blev jag lite besviken. Jag är van vid att det är fullt med äggblåsor där, både små och stora men denna gång såg jag inte så många. Tydligen gjorde inte det någonting. Jag har 4 på ena sidan och 5 på andra och de är lika stora allihop. Alltså har den här långsamma behandlingen fungerat bra på mig och jag har fått ett jämt resultat vilket såklart är att föredra. Vi kommer att fortsätta i lugn takt och äggplocket kommer att ske först på torsdag. Jag trodde det skulle bli nu på tisdag men det här är egentligen bättre. Nu slipper jag vara borta från jobbet i flera dagar (nu blir det bara två) och framförallt slipper jag känna mig stressad över att jag inte är där.
Jag fortsätter tjata om att jag vill ha två embryo tillbaka (DET, som det tydligen heter) men de är inte helt överens med mig. Jag får som svar att det kanske vi skulle kunna göra vid försök nummer 4 eller 5. Pust, jag blir så trött! Jag fick nästan lust att skicka på dem att jag VILL INTE göra 4,5, 6 försök, jag vill få detta avklarat nu. Jag vill maximera mina chanser för att sen slippa gå igenom detta igen, är det så svårt att förstå?!!
Det som är positivt med deras inställning är att de faktiskt tror att det ska fungera och att de mycket hellre vill att vi blir gravida med ett barn än med två (myndigheterna övervakar dem och de får påbackning om det blir för många tvillingar). Ja, ja, vi får väl se hur det blir. De har iaf noterat min vilja i sina journaler.
Något annat fantastiskt har hänt! Jag stor trivs på mitt nya jobb och det känns underbart att faktiskt vilja gå till jobbet. Jag har nog inte insett hur tråkigt mitt gamla hade kommit att bli iaf i jämförelsevis med det här. Jag lär mig massa nytt hela tiden och jobbet är av den karaktären att det alltid kommer att vara så. Vi jobba i flera olika projekt och det är så himla spännande! I projektet vi jobbar i just nu ingår det att åka runt till våra kontor för att se hur det arbetar med vissa saker som jag inte går in på här ;-).
Vi kommer troligen att åka till USA och till ca fem andra länder i Europa nu under våren. Jag är så himla glad över att ha hamnat där jag är nu. Så alla ni som sa att det skulle komma något bra ur det tråkiga som hände i höstas, ni hade rätt!! Det är ännu inte helt klart men jag har fått starka hintar om att jag kommer att få stanna på tjänsten (det är egentligen bara ett vikariat).
Jag måste erkänna en sak. Min längtan efter ett barn är fortfarande lika stark, men om det inte blir något denna gång så blir jag inte lika ledsen som efter de andra. Alternativet att få fokusera på jobbet under de år vi står i adoptionskön känns faktiskt nästan lite lockande…
Jag fortsätter tjata om att jag vill ha två embryo tillbaka (DET, som det tydligen heter) men de är inte helt överens med mig. Jag får som svar att det kanske vi skulle kunna göra vid försök nummer 4 eller 5. Pust, jag blir så trött! Jag fick nästan lust att skicka på dem att jag VILL INTE göra 4,5, 6 försök, jag vill få detta avklarat nu. Jag vill maximera mina chanser för att sen slippa gå igenom detta igen, är det så svårt att förstå?!!
Det som är positivt med deras inställning är att de faktiskt tror att det ska fungera och att de mycket hellre vill att vi blir gravida med ett barn än med två (myndigheterna övervakar dem och de får påbackning om det blir för många tvillingar). Ja, ja, vi får väl se hur det blir. De har iaf noterat min vilja i sina journaler.
Något annat fantastiskt har hänt! Jag stor trivs på mitt nya jobb och det känns underbart att faktiskt vilja gå till jobbet. Jag har nog inte insett hur tråkigt mitt gamla hade kommit att bli iaf i jämförelsevis med det här. Jag lär mig massa nytt hela tiden och jobbet är av den karaktären att det alltid kommer att vara så. Vi jobba i flera olika projekt och det är så himla spännande! I projektet vi jobbar i just nu ingår det att åka runt till våra kontor för att se hur det arbetar med vissa saker som jag inte går in på här ;-).
Vi kommer troligen att åka till USA och till ca fem andra länder i Europa nu under våren. Jag är så himla glad över att ha hamnat där jag är nu. Så alla ni som sa att det skulle komma något bra ur det tråkiga som hände i höstas, ni hade rätt!! Det är ännu inte helt klart men jag har fått starka hintar om att jag kommer att få stanna på tjänsten (det är egentligen bara ett vikariat).
Jag måste erkänna en sak. Min längtan efter ett barn är fortfarande lika stark, men om det inte blir något denna gång så blir jag inte lika ledsen som efter de andra. Alternativet att få fokusera på jobbet under de år vi står i adoptionskön känns faktiskt nästan lite lockande…
måndag, januari 08, 2007
Sprejdag 7 Koll nr 1
Jag ska höja dosen till 150 IE, vilket jag misstänkte att jag skulle få göra. Läkaren kommenterade egentligen inte så mycket, bara att det här inte var något att oror sig för?! Jag som inte oroat mig innan han sa det började såklart göra det! Jag hade svårt att se något som skulle kunna tyda på tillväxt av några ägg men när M frågade om det fanns några svarade han att det gjorde det. Jag antar att jag bara måste lita på vad han säger. Meningen är ju att vi denna gång ska försöka få en långsam tillväxt istället för en rivstart såsom det har blivit förut.
Jag kände mig stressad av att vara borta från jobbet och ville bara därifrån. Jag fick nästan dra i M för att komma iväg… Inte likt mig men det här med att vara borta från mitt nya jobb och att jag behöver ljuga tär mer på mig än vad jag trodde det skulle göra. Jag är URDÅLIG på sånt och kommer säkert att försäga mig vid något tillfälle.
I dag på lunchen åt jag tillsammans med tre nya kollegor (alla män). Gissa vad det talade om? Jo, om sina barn såklart! De diskuterade huruvida tvååriga Lisa skulle börja åka skidor i år eller inte. Jag trodde jag skulle få krupp! Det här skulle ju vara en barnfri miljö inbillade jag mig! Det visar sig att det på min avdelning just nu är fyra killar som är pappalediga!! Visst, jag tycket det är jättebra men hoppas att de inte vill diskutera blöjor med mig när det kommer tillbaka (om jag inte är gravid då förstås ;-)
Efter att ha höjt dosen ikväll har jag känt lite action i magen! Yes, det har varit efterlängtat :-)!
Jag kände mig stressad av att vara borta från jobbet och ville bara därifrån. Jag fick nästan dra i M för att komma iväg… Inte likt mig men det här med att vara borta från mitt nya jobb och att jag behöver ljuga tär mer på mig än vad jag trodde det skulle göra. Jag är URDÅLIG på sånt och kommer säkert att försäga mig vid något tillfälle.
I dag på lunchen åt jag tillsammans med tre nya kollegor (alla män). Gissa vad det talade om? Jo, om sina barn såklart! De diskuterade huruvida tvååriga Lisa skulle börja åka skidor i år eller inte. Jag trodde jag skulle få krupp! Det här skulle ju vara en barnfri miljö inbillade jag mig! Det visar sig att det på min avdelning just nu är fyra killar som är pappalediga!! Visst, jag tycket det är jättebra men hoppas att de inte vill diskutera blöjor med mig när det kommer tillbaka (om jag inte är gravid då förstås ;-)
Efter att ha höjt dosen ikväll har jag känt lite action i magen! Yes, det har varit efterlängtat :-)!
söndag, januari 07, 2007
Sprutdag 6
Oron börjar krypa sig på…
Imorgon ska vi på vår första koll. Jag känner ytterst lite i magen och minns inte hur det kändes de senaste gångerna vid den här tiden. Vad jag däremot minns är att jag vid IVF nr två var så säker på att allt skulle går bra (allt fram till insättningen!) men som ni kanske minns blev det bara ett ägg som gick att använda, trots att det plockades ut 15 stycken.
Hjälp!
Hur ska det gå denna gång? Har jag sprejat i en evighet i onödan? Kommer tiden som jag tar ”ledigt” från jobbet vara helt bortkastad?
Gud vad jag hoppas att detta går vägen! Kan det inte få vara vår tur nu?!!
Imorgon ska vi på vår första koll. Jag känner ytterst lite i magen och minns inte hur det kändes de senaste gångerna vid den här tiden. Vad jag däremot minns är att jag vid IVF nr två var så säker på att allt skulle går bra (allt fram till insättningen!) men som ni kanske minns blev det bara ett ägg som gick att använda, trots att det plockades ut 15 stycken.
Hjälp!
Hur ska det gå denna gång? Har jag sprejat i en evighet i onödan? Kommer tiden som jag tar ”ledigt” från jobbet vara helt bortkastad?
Gud vad jag hoppas att detta går vägen! Kan det inte få vara vår tur nu?!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
