Möten med barnmorskan, ultraljudsundersökningar, föräldrautbildning, profylaxkurs osv… Så ser mina veckor ut. Fulla med aktiviteter som alla har med barnet att göra.
Tänk att vi får vara med om detta! Just nu struntar jag i om någon trycker att jag är dryg som har gått upp i min graviditet så totalt. Det är ju hit jag velat komma så länge. Det var ju för att jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva detta som jag grät mig igenom större delen av förra året, och året innan och året innan…
Men jag måste erkänna att ibland blir till och med jag trött på mig själv. Som när jag t.ex. för tredje gången under samma tv-program tar upp ämnet förlossning med min tålmodige man…
Just nu råder det babyboom bland vänner och släkt. 4 par vi känner ska ha barn i maj/juni. Bara tanken på hur jag hade mått om detta sista ivf-försök inte hade lyckats får mig att få ångest. Gud vad jag är tacksam för att jag slipper uppleva det.
Tack för att jag har fått komma hit där jag är just nu!
lördag, december 01, 2007
fredag, november 30, 2007
Tackat nej
Jag har tackat nej till återträffen. Försökte mig på en liten förklaring till ledaren som jag hoppas att hon behåller för sig själv. Hur man än gör eller säger kan det så lätt bli fel. Jag hoppas att hon förstår mig rätt.
Jag är inte så bra på att uttrycka mig och jag menar inte (som jag skrev i förra inlägget) att jag skiter i deras känslor. Det är ju det jag verkligen inte gör. Men ibland undrar jag om alla är lika känsliga som jag. Det känns inte alltid så när man pratar med människor.
Men jag tycker nog att jag har fått svar på vad jag egentligen redan visste genom era kommentarer till förra inlägget (precis som ni också uttryckte). Tack!
Jag är inte så bra på att uttrycka mig och jag menar inte (som jag skrev i förra inlägget) att jag skiter i deras känslor. Det är ju det jag verkligen inte gör. Men ibland undrar jag om alla är lika känsliga som jag. Det känns inte alltid så när man pratar med människor.
Men jag tycker nog att jag har fått svar på vad jag egentligen redan visste genom era kommentarer till förra inlägget (precis som ni också uttryckte). Tack!
söndag, november 25, 2007
Återträff
Vi har blivit inbjudna till en återträff med gänget från adoptionskursen. Den som vi gick i våras. Först blev jag jätteglad och tänkte att den måste vi absolut gå på, sen blev jag plötsligt osäker…
Kollade med M vad han kände och där verkade det inte finns någon vidare entusiasm inför en sådan träff.
Själv blev jag osäker för att jag inte vet om övriga vill att vi ska komma (det är ledarna av kursen som bjuder in). Vad hade jag tyckt om situationen varit den omvända? Om någon av de andra dök upp höggravid och vi själva var 2-3 år ifrån att äntligen få vårt efterlängtade barn.
Om jag inte missminner mig så var jag själv ganska ”missunnsam” (läs: känslig, ledsen) för ca: 7 månader sedan.
Eftersom vi under kursen hann prata ganska mycket så vet jag att de flesta gått igenom x antal ivf:er och har såklart haft perioder när de precis som jag inte stod ut med att se en putande mage. Hur känner de nu? När slutar sådant göra ont att se?
I somras var jag fortfarande med i mailkorrespondensen som gruppen hade men efter att jag berättat om min graviditet så fick jag några gratulationer och efter det slutade mailen att komma. Jag är ganska så säker på att det inte är så att de andra slutat höras av utan att jag faktiskt blivit utesluten. Fick också reda på omvägar att de andra träffats utan att vi blivit inbjudan. Jag är inte så ledsen för det, på ett vis kan jag förstå det.
Men frågan kvarstår, ska jag bry mig om deras känslor eller ska jag skita i vilket och gå ditt bara för att jag själv är nyfiken på hur det är med dem?
Usch, jag vet inte… Just nu lutar det mot att vi hoppar över det hela. Tyvärr.
Kollade med M vad han kände och där verkade det inte finns någon vidare entusiasm inför en sådan träff.
Själv blev jag osäker för att jag inte vet om övriga vill att vi ska komma (det är ledarna av kursen som bjuder in). Vad hade jag tyckt om situationen varit den omvända? Om någon av de andra dök upp höggravid och vi själva var 2-3 år ifrån att äntligen få vårt efterlängtade barn.
Om jag inte missminner mig så var jag själv ganska ”missunnsam” (läs: känslig, ledsen) för ca: 7 månader sedan.
Eftersom vi under kursen hann prata ganska mycket så vet jag att de flesta gått igenom x antal ivf:er och har såklart haft perioder när de precis som jag inte stod ut med att se en putande mage. Hur känner de nu? När slutar sådant göra ont att se?
I somras var jag fortfarande med i mailkorrespondensen som gruppen hade men efter att jag berättat om min graviditet så fick jag några gratulationer och efter det slutade mailen att komma. Jag är ganska så säker på att det inte är så att de andra slutat höras av utan att jag faktiskt blivit utesluten. Fick också reda på omvägar att de andra träffats utan att vi blivit inbjudan. Jag är inte så ledsen för det, på ett vis kan jag förstå det.
Men frågan kvarstår, ska jag bry mig om deras känslor eller ska jag skita i vilket och gå ditt bara för att jag själv är nyfiken på hur det är med dem?
Usch, jag vet inte… Just nu lutar det mot att vi hoppar över det hela. Tyvärr.
torsdag, november 15, 2007
Då var det dags igen…
Pratade med bm igår förmiddag gällande ombokning av en tid, nämnde att jag inte känt fosterrörelse sen någon gång på eftermiddagen dan innan.
Hon tyckte absolut att jag direkt skulle bege mig till mödravårdsspecialisten på KK. Som hon sa: det är ju alltid bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite…
Sagt och gjort hoppade jag i en taxi. Såklart var jag orolig men försökte ändå hålla mig lugn. På KK fick jag ett jättebra bemötande. Den första person jag stötte på och frågade om jag kommit rätt, tog direkt hand om mig. Hon visade in mig på ett rum (ingen väntetid) kände på och mätte magen, spände på mig ett bälte som mätte barnets hjärtljud och mina sammandragningarna (CTG). Sådär fick jag sitta i en halvtimme. Hjärtat tickade på fint och jag satt som förhäxad under hela tiden och bara stirrade på maskinen. Pust! Ingen fara alltså, allt var som det skulle. När jag satt där kunde jag höra rörelserna men jag kände dem inte.
När undersökningen var klar fick jag träffa en läkare som gjorde en ultraljudsundersökning. Hennes förklaring till förändringarna i fosterrörelserna var helt enkelt att bebisen ändrat läge. H*n ligger nu i säte med ben och armar mot höger sida. Samma sida som min moderkaka ligger åt. Därav är det svårt för mig att uppfatta rörelserna. BM har tidigare skrivit i min journal att huvudet ligger nedåt.
Efter att ha konstaterat (även hon) att min mage var liten, mätte hon bebisens huvud, lårben och midjemått. Huvudet och lårbenet var som det skulle men bebisen är lite väl smal. Hela 15% smalare än normalt. Ja, ja, det oroar mig inte så mycket. Så länge det inte är mer än 22% så ska det inte betyda någonting men självklart ska det följas upp. Jag får väl helt enkelt ta mig en extra macka eller kanske ett choklad :-).
När läkaren höll på och mäta och ha sig och jag låg där och tittade på mitt lilla barn sköljde det plötsligt över mig hur kär jag är i den lill*. Jag fick lust att hoppa upp och ropa ut: I LOVE YOU! Men hejdade mig, behöll det för mig själv och låg istället stilla kvar och log.
Hon tyckte absolut att jag direkt skulle bege mig till mödravårdsspecialisten på KK. Som hon sa: det är ju alltid bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite…
Sagt och gjort hoppade jag i en taxi. Såklart var jag orolig men försökte ändå hålla mig lugn. På KK fick jag ett jättebra bemötande. Den första person jag stötte på och frågade om jag kommit rätt, tog direkt hand om mig. Hon visade in mig på ett rum (ingen väntetid) kände på och mätte magen, spände på mig ett bälte som mätte barnets hjärtljud och mina sammandragningarna (CTG). Sådär fick jag sitta i en halvtimme. Hjärtat tickade på fint och jag satt som förhäxad under hela tiden och bara stirrade på maskinen. Pust! Ingen fara alltså, allt var som det skulle. När jag satt där kunde jag höra rörelserna men jag kände dem inte.
När undersökningen var klar fick jag träffa en läkare som gjorde en ultraljudsundersökning. Hennes förklaring till förändringarna i fosterrörelserna var helt enkelt att bebisen ändrat läge. H*n ligger nu i säte med ben och armar mot höger sida. Samma sida som min moderkaka ligger åt. Därav är det svårt för mig att uppfatta rörelserna. BM har tidigare skrivit i min journal att huvudet ligger nedåt.
Efter att ha konstaterat (även hon) att min mage var liten, mätte hon bebisens huvud, lårben och midjemått. Huvudet och lårbenet var som det skulle men bebisen är lite väl smal. Hela 15% smalare än normalt. Ja, ja, det oroar mig inte så mycket. Så länge det inte är mer än 22% så ska det inte betyda någonting men självklart ska det följas upp. Jag får väl helt enkelt ta mig en extra macka eller kanske ett choklad :-).
När läkaren höll på och mäta och ha sig och jag låg där och tittade på mitt lilla barn sköljde det plötsligt över mig hur kär jag är i den lill*. Jag fick lust att hoppa upp och ropa ut: I LOVE YOU! Men hejdade mig, behöll det för mig själv och låg istället stilla kvar och log.
torsdag, november 08, 2007
Fortsatt sjukskriven…
Var hos BM i fredags, hon kunde såklart inte svara på hur det blir med min sjukskrivning (trots att hon sagt så vid förra mötet) så jag fick istället en ny tid till läkaren i måndags.
Däremot kunde hon mäta magen och allt såg bra ut. Hon var mycket nöjd med tillväxten från förra besöket och då var jag det med :-) (förra gången 24,5 och nu 26 cm). Hon bekräftade också att man egentligen inte kunde veta om barnet är litet eller stort bara med hjälp av SF-måttet. Barnets placering i magen spelar t.ex. också roll.
Mötet med läkaren resulterade i 100 % sjukskrivning framtill två veckor innan förlossningen (när barnet inte räknas som prematur längre). Skönt! Måste erkänna att jag var rätt nervös innan. Det kändes inte alls bra att kanske behöva gå tillbaka till jobbet, av flera olika anledningar…
Nu kan jag äntligen slappna av. Förut gick jag mest omkring och oroade mig för vad som skulle hände när sjukskrivningen tog slut. Nu vet jag att jag inte ska tillbaka och jag har (förhoppningsvis) 10 veckor på mig att förberedda mig inför vad som komma skall :-).
Nu går jag istället omkring (eller ligger i soffan) med ett leende på läpparna och tänker på barnet.
Jag förstår fortfarande inte riktigt att jag får vara med om detta fantastiska. Jag är så glad och tacksam. Jag och M påminner ofta varandra om hur lyckligt lottade vi är som faktiskt lyckades!
Däremot kunde hon mäta magen och allt såg bra ut. Hon var mycket nöjd med tillväxten från förra besöket och då var jag det med :-) (förra gången 24,5 och nu 26 cm). Hon bekräftade också att man egentligen inte kunde veta om barnet är litet eller stort bara med hjälp av SF-måttet. Barnets placering i magen spelar t.ex. också roll.
Mötet med läkaren resulterade i 100 % sjukskrivning framtill två veckor innan förlossningen (när barnet inte räknas som prematur längre). Skönt! Måste erkänna att jag var rätt nervös innan. Det kändes inte alls bra att kanske behöva gå tillbaka till jobbet, av flera olika anledningar…
Nu kan jag äntligen slappna av. Förut gick jag mest omkring och oroade mig för vad som skulle hände när sjukskrivningen tog slut. Nu vet jag att jag inte ska tillbaka och jag har (förhoppningsvis) 10 veckor på mig att förberedda mig inför vad som komma skall :-).
Nu går jag istället omkring (eller ligger i soffan) med ett leende på läpparna och tänker på barnet.
Jag förstår fortfarande inte riktigt att jag får vara med om detta fantastiska. Jag är så glad och tacksam. Jag och M påminner ofta varandra om hur lyckligt lottade vi är som faktiskt lyckades!
torsdag, november 01, 2007
Ursäkta älskade bebis!
Förlåt att jag var arg på dig men jag kunde ju inte veta att du vilade inför ett gympapass som skulle vara i nästan ett dygn ;-)
I natt har h*n hållit mig vaken av ett himla håll igång och det tackar jag för :-).
Jag är gärna vaken på nätterna bara jag vet att liten lever.
Men jag lovar, nästa gång det är stilla så länge ska jag drick iskall saft och hjälper inte det ska jag till och med ringa BB.
Jag är bli bara så trött på mig själv när jag ständigt oroar mig, men som jag ser av era kommentarer är jag visst inte ensam. Det är faktiskt en tröst och gör så att det känns mera tillåtet.
Imorgon är det dags för besök hos BM. Då får vi se om liten har växt och vad som händer med min sjukskrivning.
Chefen och mellanchefen var här på lunch i veckan, de bjöd mer eller mindre in sig själva. Jag blev inte klok på deras besök?! Kanske skulle de kolla om jag verkligen var sjuk? Innan de gick klämde chefen fram att det var bra om jag kunde jobba åtminstone en timme om dagen men att jag absoluuuuut inte fick känna någon press…
Jag kände bara ett stort obehag när de gått och lusten att komma tillbaka gick från noll till minus.
Ps: Detta är chefen som mer eller mindre lovat mig en fortsatt anställning och som också lovade mig att jag absolut inte skulle bli särbehandlad för att jag var gravid. Men som när vi väl var framme vid kontraktskrivning istället förlängde mitt vikariatet med x antal månader.
I natt har h*n hållit mig vaken av ett himla håll igång och det tackar jag för :-).
Jag är gärna vaken på nätterna bara jag vet att liten lever.
Men jag lovar, nästa gång det är stilla så länge ska jag drick iskall saft och hjälper inte det ska jag till och med ringa BB.
Jag är bli bara så trött på mig själv när jag ständigt oroar mig, men som jag ser av era kommentarer är jag visst inte ensam. Det är faktiskt en tröst och gör så att det känns mera tillåtet.
Imorgon är det dags för besök hos BM. Då får vi se om liten har växt och vad som händer med min sjukskrivning.
Chefen och mellanchefen var här på lunch i veckan, de bjöd mer eller mindre in sig själva. Jag blev inte klok på deras besök?! Kanske skulle de kolla om jag verkligen var sjuk? Innan de gick klämde chefen fram att det var bra om jag kunde jobba åtminstone en timme om dagen men att jag absoluuuuut inte fick känna någon press…
Jag kände bara ett stort obehag när de gått och lusten att komma tillbaka gick från noll till minus.
Ps: Detta är chefen som mer eller mindre lovat mig en fortsatt anställning och som också lovade mig att jag absolut inte skulle bli särbehandlad för att jag var gravid. Men som när vi väl var framme vid kontraktskrivning istället förlängde mitt vikariatet med x antal månader.
onsdag, oktober 31, 2007
Dumma bebis!
Hela dagen igår höll h*n mig på halstret och vägrade röra på sig. Jag brukar känna rörelser på morgonen, något smått mitt på dagen och sen igen vid 8-9 tiden på kvällen. Men igår var det helt stilla. Tusen tankar hann gå igenom huvudet och vid 23-tiden hade jag redan konstaterat att det var kört…
Jag läste någonstans att om man inte känner fosterrörelse på länge ska man dricka tre glas iskallt vatten och sätta en väckarklocka på högsta volym mot magen. Det vägrade jag göra, lätt ju som värsta tortyren.
Vid 01-tiden kom första sparken följt av x antal knuffar. Pust! Äntligen kunde jag somna med ett leende på läpparna.
Jag läste någonstans att om man inte känner fosterrörelse på länge ska man dricka tre glas iskallt vatten och sätta en väckarklocka på högsta volym mot magen. Det vägrade jag göra, lätt ju som värsta tortyren.
Vid 01-tiden kom första sparken följt av x antal knuffar. Pust! Äntligen kunde jag somna med ett leende på läpparna.
onsdag, oktober 24, 2007
BM-besök och depp…
Var hos BM i måndags och det gick väl bra. SF-måttet var okey men låg långt nere på skalan (24, 5 cm i vecka 27+0). I går kände jag mig inte orolig men idag har det känts som om magen nästan sjukigt ihop. Jag inbillar mig säkert men kan inte låta bli känna mig lite oroad ändå. En okänd kvinna i väntrummet som jag småpratade lite med påpekade t.o.m. hur liten min mage var.
Men det är inte därför jag deppar, jag deppar för att jag känner mig ensam och saknar mina vänner.
Jag läste på nätet om kvinnor som glider ifrån sina vänner när det blir gravida för att de går så upp i sin graviditet och inte längre har så mycket gemensamt med sina gamla väninnor längre.
Visst stämmer det på mig att jag har gått upp i detta men tyvärr började nog vännerna försvinna redan när barnlöshetskarusellen startade. Jag tror att det beror på att jag förlorade mig själv så i min sorg att de flesta tröttnade på mig. Kanske inte helt, fysiskt finns några fortfarande där men värmen som fanns innan känner jag inte längre.
Det sorgliga i det hela är att jag trodde att det automatiskt skulle bli bättre när jag blev gravid och glad igen men tyvärr misstog jag mig totalt. Jag tror t.o.m. att det nu har blivit värre…
Men det är inte därför jag deppar, jag deppar för att jag känner mig ensam och saknar mina vänner.
Jag läste på nätet om kvinnor som glider ifrån sina vänner när det blir gravida för att de går så upp i sin graviditet och inte längre har så mycket gemensamt med sina gamla väninnor längre.
Visst stämmer det på mig att jag har gått upp i detta men tyvärr började nog vännerna försvinna redan när barnlöshetskarusellen startade. Jag tror att det beror på att jag förlorade mig själv så i min sorg att de flesta tröttnade på mig. Kanske inte helt, fysiskt finns några fortfarande där men värmen som fanns innan känner jag inte längre.
Det sorgliga i det hela är att jag trodde att det automatiskt skulle bli bättre när jag blev gravid och glad igen men tyvärr misstog jag mig totalt. Jag tror t.o.m. att det nu har blivit värre…
tisdag, oktober 16, 2007
Bildbevis
Har fått frågan om det inte är dags för lite magbilder, så en kan jag väl bjuda på…
Att huvudet åkte av beror på att jag inte är speciellt fotogenisk.
Nästan alltid när kameran åker fram på släktkalas hos min man, ber mig min svärmor att försöka låta bli att se ut som en citron.
Men när hon knäpper av så är minen där, utan undantag och så även denna gång.
Så fåfäng som jag är bjuder jag på magen men inte på minen…
Nästan alltid när kameran åker fram på släktkalas hos min man, ber mig min svärmor att försöka låta bli att se ut som en citron.
Men när hon knäpper av så är minen där, utan undantag och så även denna gång.
Så fåfäng som jag är bjuder jag på magen men inte på minen…
fredag, oktober 12, 2007
Sparkar
Nu känner jag dem varje dag, vissa dagar många och starka och vissa få och svaga.
Men det tog tid… Min moderkaka ligger i framväggen och fungerar därför som en stöttdämpare. För oss som har det så är det vanligt att man inte känner sparkarna lika tydligt och det tar längre tid innan vi får känna de efterlängtade små stöttarna.
Jag tror att det var i vecka 23 som sparkarna började bli regelbundna och i vecka 24 var de plötsligt borta igen. Jag höll såklart på att dö av oro…
Nu känns de äntligen varje dag och jag blir lika lycklig varje gång den lill* påminner mig om sin existens :-)
Men det tog tid… Min moderkaka ligger i framväggen och fungerar därför som en stöttdämpare. För oss som har det så är det vanligt att man inte känner sparkarna lika tydligt och det tar längre tid innan vi får känna de efterlängtade små stöttarna.
Jag tror att det var i vecka 23 som sparkarna började bli regelbundna och i vecka 24 var de plötsligt borta igen. Jag höll såklart på att dö av oro…
Nu känns de äntligen varje dag och jag blir lika lycklig varje gång den lill* påminner mig om sin existens :-)
onsdag, oktober 10, 2007
Sjukskriven
Som ni märker är jag just nu urdålig på att uppdatera bloggen. Har helt enkelt inte haft någon lust att skriva. Jag ska försöka ändra på det, kan inte längre skylla på tidsbrist i alla fall. Jag har nämligen blivit sjukskriven på heltid i en månad framöver pga. sammandragningar.
Jag är nog inte som andra… När jag inte kände något av graviditeten höll jag på att förgås av oro. Nu när det händer något som faktiskt inte är så bra, då är jag inte ett dugg orolig. Alla hanterar vi visst saker olika.
Sammandragningarna har jag haft sen vecka 20 (det var efter vecka 20 saker började hända, magen började växa, jag började ana lite småsparkar och äntligen kände jag mig lite gravid…). Så jag blev inte orolig utan bara glad. Efter det har de ökat i frekvens och intensitet. Förra veckan hade jag kanske 20 stycken under några timmar och började under om allt verkligen stod rätt till?! I måndag var jag hos läkaren som sjukskrev mig och ordinerade vila och utevistelse.
Klagar gör jag inte! Måste erkänna att jag känner mig rätt nöjd med tillvaron. Men lite förvånad är jag över att från ena dagen till den andra skifta från stressande IT-supporter till att plötsligt ha blivit hemmafru…
Jag är nog inte som andra… När jag inte kände något av graviditeten höll jag på att förgås av oro. Nu när det händer något som faktiskt inte är så bra, då är jag inte ett dugg orolig. Alla hanterar vi visst saker olika.
Sammandragningarna har jag haft sen vecka 20 (det var efter vecka 20 saker började hända, magen började växa, jag började ana lite småsparkar och äntligen kände jag mig lite gravid…). Så jag blev inte orolig utan bara glad. Efter det har de ökat i frekvens och intensitet. Förra veckan hade jag kanske 20 stycken under några timmar och började under om allt verkligen stod rätt till?! I måndag var jag hos läkaren som sjukskrev mig och ordinerade vila och utevistelse.
Klagar gör jag inte! Måste erkänna att jag känner mig rätt nöjd med tillvaron. Men lite förvånad är jag över att från ena dagen till den andra skifta från stressande IT-supporter till att plötsligt ha blivit hemmafru…
tisdag, september 11, 2007
Kallelse till familjerättsenheten
Ni som har läst här ett tag kommer kanske ihåg att jag kontaktade vår kommun för en hemutredning i januari/februari i år. Igår kom kallelsen till första mötet, 9 månader senare! De är ju för f-n inte kloka. Hade de inte varit för graviditeten hade jag varit ett nervvrak vid det här laget. Har för mig att jag läst någonstans att de har 2-3 månader på sig att starta en utredning…
Som tur är kommer vår plats nu att gå till någon annan som åtminstone kommer att få en lite kortare väntetid.
Som tur är kommer vår plats nu att gå till någon annan som åtminstone kommer att få en lite kortare väntetid.
onsdag, augusti 22, 2007
Ultraljud
It’s alive and kicking!
Allt såg fint ut idag och alla mått stämde med hur de borde vara:-)
Vi kunde se om det är en tjej eller kille men jag avslöjar ingenting (hur jag nu ska kunna hålla det för mig själv i fem månader till?).
BF ändrades till den 20 januari och plötsligt känns det som snart!
Allt såg fint ut idag och alla mått stämde med hur de borde vara:-)
Vi kunde se om det är en tjej eller kille men jag avslöjar ingenting (hur jag nu ska kunna hålla det för mig själv i fem månader till?).
BF ändrades till den 20 januari och plötsligt känns det som snart!
söndag, augusti 19, 2007
Snart ul-dags!
På onsdag är det dags! Då ska vi på ultraljudsundersökningen och jag är skitskraj. Jag är inte orolig för missbildningar eller andra sjukdomar utan jag är rädd för om det över huvudtaget finns något litet barn i magen. Fortfarande går jag omkring med känslan att jag bara har hittat på det hela…
När ska jag börja tro på att jag är gravid?!!
Som tur är ska vi till MVC imorgon på rutinundersökning, förhoppningsvis är allt som det ska och då känns det nog lättare att stå ut med väntan.
När ska jag börja tro på att jag är gravid?!!
Som tur är ska vi till MVC imorgon på rutinundersökning, förhoppningsvis är allt som det ska och då känns det nog lättare att stå ut med väntan.
måndag, augusti 13, 2007
Lugnare
Jag känner mig ganska lugn för tillfället. Det är tydligen detta alla menar med att mellanperioden är den bästa tiden. Man mår bra helt enkelt och det gäller visst inte bara det fysiska utan även psykiska.
Magen har börjat växa lite. Idag fick jag för första gången frågan om det är något på gång, av en kille som pekade på min mage. Jag blev barnsligt glad :-)!
Om mindre än två veckor ska vi på det STORA ultraljudet. Gud vad jag längtar! Jag har bestämt mig för att inte måla fan på väggen och oroa mig allt för mycket inför undersökningen. Istället försöker jag njuta av graviditeten och för tillfället går faktiskt ganska bra.
Magen har börjat växa lite. Idag fick jag för första gången frågan om det är något på gång, av en kille som pekade på min mage. Jag blev barnsligt glad :-)!
Om mindre än två veckor ska vi på det STORA ultraljudet. Gud vad jag längtar! Jag har bestämt mig för att inte måla fan på väggen och oroa mig allt för mycket inför undersökningen. Istället försöker jag njuta av graviditeten och för tillfället går faktiskt ganska bra.
torsdag, augusti 09, 2007
Smickrad och irriterad!
Sen i januari (när jag tvingades byta jobb) har jag vantrist med mitt arbete. Under rådande omständigheter har det inte varit läge att byta. Innan jag blev gravid tänkte jag att det är något jag får ta tag i när IVF:erna är ”överstökade”. Efter lyckobeskedet bestämde jag mig för att stå ut fram tills föräldraledigheten börjar.
Så häromdagen blev jag kontaktad av x (stor attraktiv arbetsgivare) och de behöver mig omgående! Det ”tråkiga” jobb som jag utför är det visst inte många som kan och de har sökt i över ett år efter någon.
Jag kunde inte säga hur det låg till på telefon utan var tvungen att höra mer om tjänsten, därför bokade jag ett lunchmöte idag.
Jag vill ha jobbet! Min lön hade höjts avsevärt och så som arbetsplatsen beskrevs verkar stämningen bra, arbetsuppgifterna intressanta osv. Plus att jag hade kommit ifrån mitt nuvarande jobb.
Men jag var tvungen att säga som det var; jag kommer att gå på föräldraledighet till årsskiftet och har två månaders uppsägning… Inte någon idealsituation för en ny anställning precis.
Så jag är måttligt hoppfull. De ska höra av sig men jag förstår såklart att det inte ser så ljust ut.
Jag är smickrad över att de hörde av sig men sjukt irriterad över tidpunkten!!
Så häromdagen blev jag kontaktad av x (stor attraktiv arbetsgivare) och de behöver mig omgående! Det ”tråkiga” jobb som jag utför är det visst inte många som kan och de har sökt i över ett år efter någon.
Jag kunde inte säga hur det låg till på telefon utan var tvungen att höra mer om tjänsten, därför bokade jag ett lunchmöte idag.
Jag vill ha jobbet! Min lön hade höjts avsevärt och så som arbetsplatsen beskrevs verkar stämningen bra, arbetsuppgifterna intressanta osv. Plus att jag hade kommit ifrån mitt nuvarande jobb.
Men jag var tvungen att säga som det var; jag kommer att gå på föräldraledighet till årsskiftet och har två månaders uppsägning… Inte någon idealsituation för en ny anställning precis.
Så jag är måttligt hoppfull. De ska höra av sig men jag förstår såklart att det inte ser så ljust ut.
Jag är smickrad över att de hörde av sig men sjukt irriterad över tidpunkten!!
fredag, juli 13, 2007
Drabbad av oro (igen)
I veckan hände det igen; jag fick panik. I många år har jag rutinmässigt (utan egentlig anledning) vägt mig varje morgon. Denna morgon hade jag gått ner ett kilo. Ner! Jag ska ju gå upp i vikt! Så här i efterhand inser hur fånig jag är som freakar ut över ett kilo men i stundens hetta går min oro inte att hindra.
Jag cyklar iaf till jobbet (på uruselt humör). Väl där kan tanken på att något gått fel inte släppa mig. Ringer MVC som såklart bara har telefontider mellan 13-14. Jag kan inte vänta till mellan 13-14 utan måste prata med någon NU.
Sagt och gjort hoppar jag in i en taxi och åker till MVC. I bilen kommer jag på att de inte har någon reception. Hur ska jag få tag på någon och vad ska jag säga? Att jag gått ner ett kilo och att jag inte känner mig gravid och därför har panik?!
Väl framme griper jag tag i första bästa barnmorska som mer eller mindre springer förbi mig i korridoren. Egentligen har hon inte tid men lovar att komma tillbaka om en stund.
20 min går och jag börjar mer och mer undra vad jag gör där.
Hon kommer tillbaka och jag följer med henne in på ett rum. Vi sätter oss ner och hon frågar hur det är, då öppnas fördämningarna och jag bara gråter. Jag kan inte prata utan sitter bara där med tårar som sprutar.
Tillslut lyckas jag pressa fram att jag är gravid efter fyra IVF:er och att jag är så fruktansvärt rädd att något ska hända och jag ska vara tillbaka på ruta ett igen. Jag blir livrädd av tanken och vet inte vad jag skulle ta mig till om något sådant inträffar.
Barnmorskan är underbar. Hon tröstar, förstår (har liknande erfarenheter) och jag känner mig lättad över att ha fått tala ut om min oro. Hon berättar hur vanligt det är att man reagera så här när man blivit gravid efter att ha kämpat länge.
Vi lyssnar på hjärtat och även denna gång tuffar det på som ett litet tåg i min mage. Otroligt!
Jag inser att jag måste jobba med mig själv, så här kan jag inte hålla på. Om två veckor kommer jag börja oroa mig igen och jag vill faktiskt inte springa till MVC varje gång det händer. Hur jag ska göra nästa gång vet jag ännu inte.
Nu har jag bytt barnmorska. Jag inser hur viktigt det faktiskt är att det känns rätt med den personen man delar sina tankar kring det viktigaste i ens liv. Jag så glad att jag träffade K och för tillfället är jag mindre orolig…
Jag cyklar iaf till jobbet (på uruselt humör). Väl där kan tanken på att något gått fel inte släppa mig. Ringer MVC som såklart bara har telefontider mellan 13-14. Jag kan inte vänta till mellan 13-14 utan måste prata med någon NU.
Sagt och gjort hoppar jag in i en taxi och åker till MVC. I bilen kommer jag på att de inte har någon reception. Hur ska jag få tag på någon och vad ska jag säga? Att jag gått ner ett kilo och att jag inte känner mig gravid och därför har panik?!
Väl framme griper jag tag i första bästa barnmorska som mer eller mindre springer förbi mig i korridoren. Egentligen har hon inte tid men lovar att komma tillbaka om en stund.
20 min går och jag börjar mer och mer undra vad jag gör där.
Hon kommer tillbaka och jag följer med henne in på ett rum. Vi sätter oss ner och hon frågar hur det är, då öppnas fördämningarna och jag bara gråter. Jag kan inte prata utan sitter bara där med tårar som sprutar.
Tillslut lyckas jag pressa fram att jag är gravid efter fyra IVF:er och att jag är så fruktansvärt rädd att något ska hända och jag ska vara tillbaka på ruta ett igen. Jag blir livrädd av tanken och vet inte vad jag skulle ta mig till om något sådant inträffar.
Barnmorskan är underbar. Hon tröstar, förstår (har liknande erfarenheter) och jag känner mig lättad över att ha fått tala ut om min oro. Hon berättar hur vanligt det är att man reagera så här när man blivit gravid efter att ha kämpat länge.
Vi lyssnar på hjärtat och även denna gång tuffar det på som ett litet tåg i min mage. Otroligt!
Jag inser att jag måste jobba med mig själv, så här kan jag inte hålla på. Om två veckor kommer jag börja oroa mig igen och jag vill faktiskt inte springa till MVC varje gång det händer. Hur jag ska göra nästa gång vet jag ännu inte.
Nu har jag bytt barnmorska. Jag inser hur viktigt det faktiskt är att det känns rätt med den personen man delar sina tankar kring det viktigaste i ens liv. Jag så glad att jag träffade K och för tillfället är jag mindre orolig…
fredag, juli 06, 2007
Jag är visst aldrig nöjd.
Jag börjar undra om det är något fel på mig. Jag har äntligen uppnått min dröm om att bli gravid och ändå är jag inte nöjd.
För några veckor sen var jag knäckt över att jag inte kräktes och mådde illa hela tiden, såsom alla andra gravid gör.
Nu är jag knäckt över min mage. Den är alldeles för liten. Alla andra ser ju nästan höggravida ut i vecka 12, förutom jag då förstås. Jag ser bara lite fet ut.
En julafton när jag var liten satt jag med armarna i kors i en stor hög med presenter och talade fräck om för mina föräldrar: - Jag är inte nöjd!
Vilken unge! Nä, smisk är vad jag skulle behöva, både då och nu…
För några veckor sen var jag knäckt över att jag inte kräktes och mådde illa hela tiden, såsom alla andra gravid gör.
Nu är jag knäckt över min mage. Den är alldeles för liten. Alla andra ser ju nästan höggravida ut i vecka 12, förutom jag då förstås. Jag ser bara lite fet ut.
En julafton när jag var liten satt jag med armarna i kors i en stor hög med presenter och talade fräck om för mina föräldrar: - Jag är inte nöjd!
Vilken unge! Nä, smisk är vad jag skulle behöva, både då och nu…
måndag, juli 02, 2007
Ett litet hjärta som slår
Idag har jag hört det lilla hjärtat slå!
När barnmorskan hittade det utbrast hon; - Det här är det bästa ljudet i världen! Jag kunde inte svara utan låg bara där och log.
Jag börjar sakta men säkert tro att det här sant. Inte tillräckligt för att jag ska börja planera barnvagnsinköp eller ens i fantasin inreda en barnkammare. Men trots att jag saknar alla traditionella tecken på graviditet börjar det sakta gå upp för mig att vi faktiskt ska bli föräldrar.
Vi ska få ett barn och bilda en familj!
När barnmorskan hittade det utbrast hon; - Det här är det bästa ljudet i världen! Jag kunde inte svara utan låg bara där och log.
Jag börjar sakta men säkert tro att det här sant. Inte tillräckligt för att jag ska börja planera barnvagnsinköp eller ens i fantasin inreda en barnkammare. Men trots att jag saknar alla traditionella tecken på graviditet börjar det sakta gå upp för mig att vi faktiskt ska bli föräldrar.
Vi ska få ett barn och bilda en familj!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
