En vecka kvar till ultraljudet och jag förstår inte hur jag ska stå ut med denna väntan.
Som tur är har jag jättemycket att göra på jobbet och helgen är också fullbokad.
Jag har tagit semester på måndag och tisdag nästa vecka. Kanske korkat eftersom jag förmodligen kommer klättra på vägarna hela måndagen. Å andra sidan hade jag antagligen inte fått något vettigt gjort på jobbet ändå.
I söndags slutade jag med mina sprutor och sen dess är varje toalettbesök en rysare. Jag är livrädd för att jag ska börja blöda. Hoppas, hoppas, hoppas att det inte händer.
Igår kväll upptäckte jag att min mage var enorm. Skit tänkte jag, är det så här jag kommer att se ut?! Jag insåg ganska snabbt att anledningen till förändringen snarare hade med luft i magen att göra än att någonting därinne växer, men oavsett så insåg jag plötsligt att det faktiskt finns en chans att jag ska få ha en så där stor, rund och fin mage.
Gud så underbart det ska bli!!!
tisdag, maj 29, 2007
lördag, maj 26, 2007
5+3
Jag saknar fortfarande gravsymtom (tror jag). Försöker att analysera min kropp så lite jag bara kan. Men jag kan inte ignorera att det stuckit och värkt till i livmodern nu i två dagar. Hoppas att det är ett bra tecken.
Enligt graviditetskalendern är embryot nu stort som ett sesamfrö och imorgon börjar hjärtat slå. Jag blir alldeles varm inombords av tanken.
I dag gick vi miste om ett hus i ytterligare en budgivning. Det känns faktiskt ganska oviktigt just nu. Det enda som spelar någon roll i min värld är att jag ska få fortsätta att vara gravid.
Är jag tjatig? Det är jag säkert och det kommer jag att fortsätta vara ;-)
Enligt graviditetskalendern är embryot nu stort som ett sesamfrö och imorgon börjar hjärtat slå. Jag blir alldeles varm inombords av tanken.
I dag gick vi miste om ett hus i ytterligare en budgivning. Det känns faktiskt ganska oviktigt just nu. Det enda som spelar någon roll i min värld är att jag ska få fortsätta att vara gravid.
Är jag tjatig? Det är jag säkert och det kommer jag att fortsätta vara ;-)
onsdag, maj 23, 2007
Fortfarande gravid
Idag är det 11 dagar sen jag första gången testade positivt. Sen dess har jag hunnit testat 8 gånger. Varje gång tror jag att strecket kommer att vara försvunnet.
Naiva jag trodde tidigare att om jag någon gång skulle testa positivt så skulle jag bli sprudlads glad och sen skulle allt kännas underbart. Så blev det inte…
Jag vill absolut inte beklaga mig, jag är jättelycklig i mellan åt men mest är jag livrädd för att detta fantastiska ska ta slut.
En av mina bästa vänner var nyligen med om en lyckad IVF (första försöket) som tyvärr slutade med ett missfall. Det får bara inte hända oss! Men jag är så väl medveten om att det inte alltid går som det ska.
I natt var jag helt säker på att jag inte längre vara gravid. Jag känner nämligen ingenting. Jag är inte trött, mår inte illa, har inte ens ömma bröst! Enligt barnmorskan är jag en av de lyckliga men jag hade så gärna känt något för att få ytterligare bekräftelse.
Imorse var jag därför tvungen att testa igen. Fortfarande gravid! Nu var teststrecket till och med starkare än kontrollstrecket :-)
Jag har satt upp tre delmål som jag ska klara av, sen ska jag andas ut…
- På söndag slutar jag med progesteronet som jag tar i sprutform. Om man inte är gravid kan detta göra så att mensen inte kommer, alltså känns det nervöst att sluta med det. Kommer inte mensen då kommer jag att bli jätteglad.
- Inom två veckor ska vi på ultraljud hos ÖK, syns det något då kommer jag blir överlycklig.
- Inom fyra veckor ska vi på inskrivning på BVC, kommer vi så långt blir jag super duper överlycklig och ska göra allt för att bara glädjas och inte oroa mig.
Jag vet att detta är ett lyxproblem och hade jag hört mig själv för några månader sen hade jag tyckt att jag borde dra nåt gammalt över mig. Men jag hade ingen aning att det skulle vara så svårt att ändra ett invant tankemönster där man hela tiden förväntar sig att allt ska gå åt pipsvängen.
Efter testet imores känns det faktiskt bättre. Nu ska jag inte ruinera mig på fler utan istället låta mig glädjas över att ha kommit så här långt.
Ps: Jag har ett gravsymtom: förstoppning. Tack för den ;-)
Naiva jag trodde tidigare att om jag någon gång skulle testa positivt så skulle jag bli sprudlads glad och sen skulle allt kännas underbart. Så blev det inte…
Jag vill absolut inte beklaga mig, jag är jättelycklig i mellan åt men mest är jag livrädd för att detta fantastiska ska ta slut.
En av mina bästa vänner var nyligen med om en lyckad IVF (första försöket) som tyvärr slutade med ett missfall. Det får bara inte hända oss! Men jag är så väl medveten om att det inte alltid går som det ska.
I natt var jag helt säker på att jag inte längre vara gravid. Jag känner nämligen ingenting. Jag är inte trött, mår inte illa, har inte ens ömma bröst! Enligt barnmorskan är jag en av de lyckliga men jag hade så gärna känt något för att få ytterligare bekräftelse.
Imorse var jag därför tvungen att testa igen. Fortfarande gravid! Nu var teststrecket till och med starkare än kontrollstrecket :-)
Jag har satt upp tre delmål som jag ska klara av, sen ska jag andas ut…
- På söndag slutar jag med progesteronet som jag tar i sprutform. Om man inte är gravid kan detta göra så att mensen inte kommer, alltså känns det nervöst att sluta med det. Kommer inte mensen då kommer jag att bli jätteglad.
- Inom två veckor ska vi på ultraljud hos ÖK, syns det något då kommer jag blir överlycklig.
- Inom fyra veckor ska vi på inskrivning på BVC, kommer vi så långt blir jag super duper överlycklig och ska göra allt för att bara glädjas och inte oroa mig.
Jag vet att detta är ett lyxproblem och hade jag hört mig själv för några månader sen hade jag tyckt att jag borde dra nåt gammalt över mig. Men jag hade ingen aning att det skulle vara så svårt att ändra ett invant tankemönster där man hela tiden förväntar sig att allt ska gå åt pipsvängen.
Efter testet imores känns det faktiskt bättre. Nu ska jag inte ruinera mig på fler utan istället låta mig glädjas över att ha kommit så här långt.
Ps: Jag har ett gravsymtom: förstoppning. Tack för den ;-)
tisdag, maj 15, 2007
Glädje/Oro
Nu har jag testat fyra gånger och tror fortfarande inte att det är sant. Det måste vara något fel på testet.
Jag som har jobbat stenhårt på att intala mig själv att jag aldrig kommer att bli gravid kan liksom inte ändra den tanken.
Nu måste jag istället jobba stenhårt på att tro på det och att inte oror mig för hur det ska gå. Det tog tyvärr inte många minuter innan jag började göra det.
Jag måste skärpa mig! Oavsett vad som händer har jag iaf lyckats bli gravid och det är så fantastiskt att jag saknar ord.
Jag har till och med fått BF-datum och det känns helt sjukt! Jag kan inte fatta att vi ska få vara med om detta.
I och med att vi redan startat adoptionsprocessen så har jag varit helt inställd på att vi aldrig skulle få möjligheten att ta hand om ett spädbarn, amma, föda osv. Nu känner jag mig helt ställd. Ska jag få vara med om allt detta?!
Det här kommer att ta tid att smälta…
Efterlysta symptom ;-)
- Spända bröst (kan lika gärna bero på Progesteronet som jag tar som injektioner)
- Menskänsla i mellan åt och ibland ilningar strax under naveln.
- Efter att jag testat känner jag mig trött, hängig och lite illamående (säkert bara inbillning eftersom jag läst att man kan känna så)
- Torr i munnen (?)
- Huvudvärk (kan bero på Trombylen)
- För övrig helt som vanligt
Jag som har jobbat stenhårt på att intala mig själv att jag aldrig kommer att bli gravid kan liksom inte ändra den tanken.
Nu måste jag istället jobba stenhårt på att tro på det och att inte oror mig för hur det ska gå. Det tog tyvärr inte många minuter innan jag började göra det.
Jag måste skärpa mig! Oavsett vad som händer har jag iaf lyckats bli gravid och det är så fantastiskt att jag saknar ord.
Jag har till och med fått BF-datum och det känns helt sjukt! Jag kan inte fatta att vi ska få vara med om detta.
I och med att vi redan startat adoptionsprocessen så har jag varit helt inställd på att vi aldrig skulle få möjligheten att ta hand om ett spädbarn, amma, föda osv. Nu känner jag mig helt ställd. Ska jag få vara med om allt detta?!
Det här kommer att ta tid att smälta…
Efterlysta symptom ;-)
- Spända bröst (kan lika gärna bero på Progesteronet som jag tar som injektioner)
- Menskänsla i mellan åt och ibland ilningar strax under naveln.
- Efter att jag testat känner jag mig trött, hängig och lite illamående (säkert bara inbillning eftersom jag läst att man kan känna så)
- Torr i munnen (?)
- Huvudvärk (kan bero på Trombylen)
- För övrig helt som vanligt
måndag, maj 14, 2007
Kan det verkligen vara sant?!
I söndags morse, en vecka innan utsatt testdag, fick jag för mig att testa.
Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag hade inte planerat att tjuvtesta men tänkte plötsligt att det inte spelade någon roll om det visade negativt, det kunde ju lika gärna bero på att det var för tidigt.
Men det visade inte negativt, det visade ett plus!!! Jag testade med ett digitalt test. Det som jag blivit tillsagd att inte göra eftersom där inte finns någon plats för tolkningar, om det nu skulle vara negativt. Nu var det som sagt inte det och därför gick det inte att tolka på annat sätt än att jag är gravid!
Jag hann inte titta på det i mer än en hundradels sekund innan jag fattade vad det stod. Jag rusade ut från toaletten (skrikande)! M som låg och sov höll på att få hjärtslag ;-)
Jag kan bara inte fatta att det är sant. När ska jag vakna och upptäcka att det bara är en dröm?
Vi frågar varandra om och om igen om det verkligen kan vara sant, och konstaterar båda lyckliga att det är det :-)
Ps: Detta inlägg trodde jag aldrig att jag skulle få skriva...
Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag hade inte planerat att tjuvtesta men tänkte plötsligt att det inte spelade någon roll om det visade negativt, det kunde ju lika gärna bero på att det var för tidigt.
Men det visade inte negativt, det visade ett plus!!! Jag testade med ett digitalt test. Det som jag blivit tillsagd att inte göra eftersom där inte finns någon plats för tolkningar, om det nu skulle vara negativt. Nu var det som sagt inte det och därför gick det inte att tolka på annat sätt än att jag är gravid!
Jag hann inte titta på det i mer än en hundradels sekund innan jag fattade vad det stod. Jag rusade ut från toaletten (skrikande)! M som låg och sov höll på att få hjärtslag ;-)
Jag kan bara inte fatta att det är sant. När ska jag vakna och upptäcka att det bara är en dröm?
Vi frågar varandra om och om igen om det verkligen kan vara sant, och konstaterar båda lyckliga att det är det :-)
Ps: Detta inlägg trodde jag aldrig att jag skulle få skriva...
onsdag, maj 09, 2007
Så var det med det...
Dan efter visningen, kl 09.00 på morgonen la någon ett bud på huset.
500.000 över utgångspriset!
Jaha, så var det med det. Just nu ligger budet på 750 000 över. Om vi inte hade blivit så uppgivna hade vi anmält mäklaren till fastighetsnämnden. Det måste vara olagligt med sådana lockpriser!
Visningen blev såklart den pers vi föreställt oss. Det stod säkert 20 bilar utanför redan när vi kom. Inne i huset kryllade det av småbarn, babyliftar och deras föräldrar.
Jag måste säga att jag blev ganska avtänd direkt. Kända att det var kört.
Nu tar vi en paus i letandet.
500.000 över utgångspriset!
Jaha, så var det med det. Just nu ligger budet på 750 000 över. Om vi inte hade blivit så uppgivna hade vi anmält mäklaren till fastighetsnämnden. Det måste vara olagligt med sådana lockpriser!
Visningen blev såklart den pers vi föreställt oss. Det stod säkert 20 bilar utanför redan när vi kom. Inne i huset kryllade det av småbarn, babyliftar och deras föräldrar.
Jag måste säga att jag blev ganska avtänd direkt. Kända att det var kört.
Nu tar vi en paus i letandet.
lördag, maj 05, 2007
Tankar på annat håll
I fredags fick jag två embryon tillbaka :-) Tyvärr frågade jag vad de var för kvalité på dem. De fick betyg två där en etta är bäst. Hur stor skalan är vet jag inte. Nu i efterhand ångrar jag nästan att jag frågade. Den informationen kunde jag lika gärna ha varit utan.
Men just nu tänker jag faktiskt inte så mycket på hur det ska gå. Jag ska inte säga att jag inte bryr mig (det gör jag såklart) men jag känner mig ganska luttrad. Det får bli som det blir, jag kan inte göra så mycket åt det längre och mina förhoppningar är inte speciellt höga. Jag känner mig inte heller ledsen över att jag känner så, bara lättad.
Nä, istället kan jag inte sluta tänka på huset vi ska titta på nu i vecka. Vi hittade det på Hemnet för över en vecka sedan och sen dess är det de enda vi pratar om.
Vi blir helt tokiga av tanken på att 100-tals (liten överdrift kanske) okända människor ska klampa omkring i ”vårt” hus på visningen. Ännu värre är så klart tanken att det blir en sjuk budgivning som vi inte vinner. Vi måste få detta hus!!
Det är i stort renoveringsbehov (vilket vi hoppas alla andra också ska se). Det är säkert mycket mer än vad vi kan föreställa oss men det struntar jag i. Huset har en underbar gammal uppvuxen trädgård som jag bara skulle älska att få vara i. För att inte tala om hur glad Bellman skulle bli.
Det ligger i samma by som jag växte upp i, ditt jag aldrig skulle flytta. Nu struntar jag blankt i var det ligger. Det får ligga precis var som helts bara vi får bo där.
Så här känner jag utan att ens ha varit inne i huset (utanför har vi varit typ 5 gånger redan ;-) Hoppas jag inte blir besviken och hoppas att huset blir vårt!
Men just nu tänker jag faktiskt inte så mycket på hur det ska gå. Jag ska inte säga att jag inte bryr mig (det gör jag såklart) men jag känner mig ganska luttrad. Det får bli som det blir, jag kan inte göra så mycket åt det längre och mina förhoppningar är inte speciellt höga. Jag känner mig inte heller ledsen över att jag känner så, bara lättad.
Nä, istället kan jag inte sluta tänka på huset vi ska titta på nu i vecka. Vi hittade det på Hemnet för över en vecka sedan och sen dess är det de enda vi pratar om.
Vi blir helt tokiga av tanken på att 100-tals (liten överdrift kanske) okända människor ska klampa omkring i ”vårt” hus på visningen. Ännu värre är så klart tanken att det blir en sjuk budgivning som vi inte vinner. Vi måste få detta hus!!
Det är i stort renoveringsbehov (vilket vi hoppas alla andra också ska se). Det är säkert mycket mer än vad vi kan föreställa oss men det struntar jag i. Huset har en underbar gammal uppvuxen trädgård som jag bara skulle älska att få vara i. För att inte tala om hur glad Bellman skulle bli.
Det ligger i samma by som jag växte upp i, ditt jag aldrig skulle flytta. Nu struntar jag blankt i var det ligger. Det får ligga precis var som helts bara vi får bo där.
Så här känner jag utan att ens ha varit inne i huset (utanför har vi varit typ 5 gånger redan ;-) Hoppas jag inte blir besviken och hoppas att huset blir vårt!
torsdag, maj 03, 2007
Dagen efter äggplock
Gårdagen gick bra. Jag blev plockad på 15 ägg och förhoppningsvis ska jag få två embryon tillbaka imorgon. Det har tidigare nämnts att vi kanske skulle köra långtidsodling denna gång och hoppa över assisted hatching (AH) vilket vi testade förra gången.
När nu sjuksköterskan meddelade att det trots allt skulle bli AH och inte långtidsodling blev vi såklart lite förvånade.
Vi bad att få tala med läkaren eftersom sjuksköterskan inte kunde förklara varför man ändrat sig.
Efter en stund kom en kränkt läkare in och talade om att de med deras låååånga erfarenhet nog visste vad som var bäst för oss.
Ursäkta mig säger jag bara! Jag ifrågasätter verkligen inte deras kompetens utan vill bara veta vad som gäller. Är det så himla konstigt att vi vill veta hur det resonerar?!
Jag blir bara så trött.
Vad jag också börjar tröttna rejält på är allt som har med adoption att göra. Jag ringde idag till familjeenheten för att höra var i kön vi står för att få starta hemutredningen. Först kunde hon inte hitta oss. Efter mycket letande talade hon om att vi var nr 6 i kön men hon kunde absolut inte säga när det skulle bli vår tur. Det blir iaf inte före sommaren. Nähä nä… Då blir det väl någon gång om hundra år då, hade jag lust att skrika men sansade mig såklart.
De senaste veckorna har jag faktiskt börjat tänka så smått på alternativet att skita i alltihop. Tidigare har det varit total otänkbart att leva utan barn men ju mer vi kämpar desto mindre lust finns kvar i mig. Vi har ju bara stött på motgångar under denna tid och tillslut orkar man bara inte mer.
Så känner jag idag. Imorgon känns det kanske annorlunda…?
När nu sjuksköterskan meddelade att det trots allt skulle bli AH och inte långtidsodling blev vi såklart lite förvånade.
Vi bad att få tala med läkaren eftersom sjuksköterskan inte kunde förklara varför man ändrat sig.
Efter en stund kom en kränkt läkare in och talade om att de med deras låååånga erfarenhet nog visste vad som var bäst för oss.
Ursäkta mig säger jag bara! Jag ifrågasätter verkligen inte deras kompetens utan vill bara veta vad som gäller. Är det så himla konstigt att vi vill veta hur det resonerar?!
Jag blir bara så trött.
Vad jag också börjar tröttna rejält på är allt som har med adoption att göra. Jag ringde idag till familjeenheten för att höra var i kön vi står för att få starta hemutredningen. Först kunde hon inte hitta oss. Efter mycket letande talade hon om att vi var nr 6 i kön men hon kunde absolut inte säga när det skulle bli vår tur. Det blir iaf inte före sommaren. Nähä nä… Då blir det väl någon gång om hundra år då, hade jag lust att skrika men sansade mig såklart.
De senaste veckorna har jag faktiskt börjat tänka så smått på alternativet att skita i alltihop. Tidigare har det varit total otänkbart att leva utan barn men ju mer vi kämpar desto mindre lust finns kvar i mig. Vi har ju bara stött på motgångar under denna tid och tillslut orkar man bara inte mer.
Så känner jag idag. Imorgon känns det kanske annorlunda…?
söndag, april 29, 2007
Lägesrapport
Jag har länge saknat inspiration att skiva men tänkte att jag iaf kan lämna en liten lägesrapport.
Kursen löper på bra. Det är alltid trevligt att vara där. Lite konstigt har det väl känts de senaste gångerna nu när IVF:en blivit mer påtaglig. Det kändes inte riktigt ok att smyga iväg till toan och ta min spruta när vi just suttit och diskuterat anknytning till ett adopterat barn…
I torsdags var jag på koll nr 2. Allting såg braaaa ut (vilket de alltid säger). Jag hade ca femton ägg som utvecklade sig väl och läkaren trodde inte det skulle bli några problem med att få två embryon tillbaka när vi väl kommit så långt.
Tillskillnad från alla andra (tre) gånger så fortsätter jag med Puregon. Jag har fått 125 enheter genom hela behandlingen och ska ta min sista spruta i morgon. På måndag är det dags för Ovitrelle och på onsdag plockas jag.
Snart är alltså denna resa slut. Det känns verkligen märkligt att tänka på.
När vi startade hela fertilitetsutredningen var jag ganska övertygad om att vi skulle behöva göra en provrörsbefruktning, jag var också ganska säker på att det nog inte skulle gå på första försöket. Det var bara en känsla jag hade. Det hela låter kanske pessimistiskt men jag var också ganska säker på att det faktiskt skulle bli barn genom IVF.
Visst inget av det där spelar egentligen någon roll, hur jag än "tror" eller "känner på mig" så blir det som det blir. Men jag måste ändå säga att det skulle känns mycket konstig att avsluta det här kapitlet och fortfarande vara ofrivilligt (och oförklarat) barnlösa.
Kursen löper på bra. Det är alltid trevligt att vara där. Lite konstigt har det väl känts de senaste gångerna nu när IVF:en blivit mer påtaglig. Det kändes inte riktigt ok att smyga iväg till toan och ta min spruta när vi just suttit och diskuterat anknytning till ett adopterat barn…
I torsdags var jag på koll nr 2. Allting såg braaaa ut (vilket de alltid säger). Jag hade ca femton ägg som utvecklade sig väl och läkaren trodde inte det skulle bli några problem med att få två embryon tillbaka när vi väl kommit så långt.
Tillskillnad från alla andra (tre) gånger så fortsätter jag med Puregon. Jag har fått 125 enheter genom hela behandlingen och ska ta min sista spruta i morgon. På måndag är det dags för Ovitrelle och på onsdag plockas jag.
Snart är alltså denna resa slut. Det känns verkligen märkligt att tänka på.
När vi startade hela fertilitetsutredningen var jag ganska övertygad om att vi skulle behöva göra en provrörsbefruktning, jag var också ganska säker på att det nog inte skulle gå på första försöket. Det var bara en känsla jag hade. Det hela låter kanske pessimistiskt men jag var också ganska säker på att det faktiskt skulle bli barn genom IVF.
Visst inget av det där spelar egentligen någon roll, hur jag än "tror" eller "känner på mig" så blir det som det blir. Men jag måste ändå säga att det skulle känns mycket konstig att avsluta det här kapitlet och fortfarande vara ofrivilligt (och oförklarat) barnlösa.
torsdag, april 19, 2007
Lite hopp tillbaka
Som mitt humör pendlar fram och tillbaka. Jag har länge nu tycke att allt varit jätte jobbigt. Allt har känts tungt och tråkigt och jag har inte kunnat se framemot någonting. På morgonen har jag vaknat arg och ovillig att möta dagen. På kvällen har jag gått och lagt mig med känslan att det ska bli så skönt att slippa vara vaken, allt är ändå så tråkigt.
Hade det inte varit för vetskapen över att jag har massa hormoner i kroppen hade jag på allvar trott att jag var djupt deprimerad.
Så i förrgår tog jag min första puregon-spruta och i går morse vaknade jag med ett leende på läpparna. Det kändes som en tung blöt filt lyfts från mina axlar. Allting kändes plötsligt lättare. Ändå är situationen precis densamma.
Om det berodde på sprutan eller vad det var som gjorde det bryr jag mig inte om. Huvudsaken är att jag nu känner mig mycket gladare och starkare. Jag har till och med börja hoppas lite på försök nummer fyra. Kanske är det mitt lyckotal trots allt. Jag som är född den 4:e, 4 minuter över 4…
Hade det inte varit för vetskapen över att jag har massa hormoner i kroppen hade jag på allvar trott att jag var djupt deprimerad.
Så i förrgår tog jag min första puregon-spruta och i går morse vaknade jag med ett leende på läpparna. Det kändes som en tung blöt filt lyfts från mina axlar. Allting kändes plötsligt lättare. Ändå är situationen precis densamma.
Om det berodde på sprutan eller vad det var som gjorde det bryr jag mig inte om. Huvudsaken är att jag nu känner mig mycket gladare och starkare. Jag har till och med börja hoppas lite på försök nummer fyra. Kanske är det mitt lyckotal trots allt. Jag som är född den 4:e, 4 minuter över 4…
fredag, april 13, 2007
Adoptionscirkel nr 2
Adoptionskursen fortsätter och jag tycker att det är jättekul att vara där. Alla är så otroligt öppna med sina erfarenheter av barnlöshet. Det är så skönt att känna sig normal. Att kunna prata med människor som faktiskt förstår och som har haft liknande upplevelser. Lite som när jag skiva här.
Jag längtar redan till nästa gång :-)
Vi konstaterade en sak som jag inte tänkt på tidigare. Nämligen hur otroligt enkelspårig en IVF är. Man får ett schema som man ska följa. Alla gör likadant. Skulle man vilja avvika från behandlingen och göra något lite annorlunda så är man genast jobbig.
Man tittar inte på orsaken till barnlösheten (som i vårt fall fortfarande är en gåta). Istället behandlas alla lika, vilket ju är helt sjukt med tanke på att våra problem kanske är helt olika.
Hade man gått till botten med orsaken kanske många hade sluppit göra dessa fysikiskt och psykiskt jobbiga behandlingar som dessutom kostar samhället en massa pengar…
Ps: mannen som uppförde sig skumt förra gången har nog tagit sig en funderare. Han var riktigt sympatisk. Visst, han kastade ur sig märkliga åsikter men var nu redo att omvärdera och drev tom med lite med sig själv och sitt fyrkantiga sätt att se på saker.
Jag längtar redan till nästa gång :-)
Vi konstaterade en sak som jag inte tänkt på tidigare. Nämligen hur otroligt enkelspårig en IVF är. Man får ett schema som man ska följa. Alla gör likadant. Skulle man vilja avvika från behandlingen och göra något lite annorlunda så är man genast jobbig.
Man tittar inte på orsaken till barnlösheten (som i vårt fall fortfarande är en gåta). Istället behandlas alla lika, vilket ju är helt sjukt med tanke på att våra problem kanske är helt olika.
Hade man gått till botten med orsaken kanske många hade sluppit göra dessa fysikiskt och psykiskt jobbiga behandlingar som dessutom kostar samhället en massa pengar…
Ps: mannen som uppförde sig skumt förra gången har nog tagit sig en funderare. Han var riktigt sympatisk. Visst, han kastade ur sig märkliga åsikter men var nu redo att omvärdera och drev tom med lite med sig själv och sitt fyrkantiga sätt att se på saker.
onsdag, april 11, 2007
Att berätta
Idag berättade jag för min kollega att jag och min man just nu genomgår en provrörsbefruktning. Jag kände att jag dels ville förklara mitt asociala beteende men också varför jag kommer att ha en del frånvaro längre fram.
Det är bara han och jag på avdelningen och man kan väl säga att han är min chef just nu (den riktiga är på pappaledighet).
Efter att snart ha gjort fyra försök på ett år, orkar jag helt enkelt inte hitta på lögner om vad jag ska göra. Det är lättare att säga som det är.
Jag vet inte riktig vad jag hade förväntat mig för reaktion. Den jag fick var:
”Jag kan ingenting om sånt”.
Nä, men det kan jag, svarade jag tillbaka, så fråga mig om det är något du undrar över ;-)
Sen var den diskussionen över, det känns skönt (tror jag).
Det är bara han och jag på avdelningen och man kan väl säga att han är min chef just nu (den riktiga är på pappaledighet).
Efter att snart ha gjort fyra försök på ett år, orkar jag helt enkelt inte hitta på lögner om vad jag ska göra. Det är lättare att säga som det är.
Jag vet inte riktig vad jag hade förväntat mig för reaktion. Den jag fick var:
”Jag kan ingenting om sånt”.
Nä, men det kan jag, svarade jag tillbaka, så fråga mig om det är något du undrar över ;-)
Sen var den diskussionen över, det känns skönt (tror jag).
torsdag, april 05, 2007
Akupunktur eller inte…
Nu har jag förmodligen tagit fel beslut. Usch vad jag känner mig kluven. Jag hade tid i veckan hos en akupunktör. Jag gick inte ditt. Hela den dan var jag arg som ett bi. Dels rent allmänt och dels för att jag tycker det är helt sjukt att vi ska behöva betala tusentals kronor för att få barn medan andra knappt behöver anstränga sig.
Jag som har svårt att få barn går jämt runt med ett dåligt samvete över att jag inte gör tillräckligt mycket för att det ska fungera. Jag slappnar inte av tillräckligt, jag äter inte tillräckligt sunt, jag dricker vin, jag röker (så lite jag kan) jag motionerar för lite, jag lever med andra ord som de flesta andra men jag har liksom inte riktigt rätt till det. Blir det inga barn känns det som om jag får skylla mig själv.
Det inte är så att någon säger det till mig (tack och lov) det är bara mitt eget samvete som hela tiden gnager.
Min ilska över orättvisan gick iaf ut över akupunktören och jag ”straffade” henne genom att inte gå dit. Nu får jag leva med. Blir det inget barn denna gången heller kommer jag säkert plåga mig själv med tanken att det kanske blivit annorlunda bara jag hade gått ditt…
Grrrrrrr, dumma jobbiga liv!
Jag som har svårt att få barn går jämt runt med ett dåligt samvete över att jag inte gör tillräckligt mycket för att det ska fungera. Jag slappnar inte av tillräckligt, jag äter inte tillräckligt sunt, jag dricker vin, jag röker (så lite jag kan) jag motionerar för lite, jag lever med andra ord som de flesta andra men jag har liksom inte riktigt rätt till det. Blir det inga barn känns det som om jag får skylla mig själv.
Det inte är så att någon säger det till mig (tack och lov) det är bara mitt eget samvete som hela tiden gnager.
Min ilska över orättvisan gick iaf ut över akupunktören och jag ”straffade” henne genom att inte gå dit. Nu får jag leva med. Blir det inget barn denna gången heller kommer jag säkert plåga mig själv med tanken att det kanske blivit annorlunda bara jag hade gått ditt…
Grrrrrrr, dumma jobbiga liv!
onsdag, april 04, 2007
Adoptionsträff
Adoptionsträffen gick bra. Det var inte så farligt som jag föreställt mig.
Istället för att presenter oss själva fick vi först berätta lite för den som satt bredvid och sen presentera vår nya vän för de övriga. Jag hatar verkligen presentationer, har gjort så sen jag gick i skolan (var väl med om något traumatiskt…) men detta sätt kändes rätt okey.
När man träffar en grupp nya människor är det alltid någon man stör sig på. Det här var såklart inget undantag. En man var hela tiden tvungen att ifrågasätta allt som sades. Han förstod inte varför en nämnd ska bestämma om han får adoptera eller inte, han förstod inte varför man skulle prata med sitt adopterade barn om att det är adopterat och han fattade inte varför man skulle skriva brev till barnhemmet om hur det gick för barnet, för att nämna några saker han inte kunde förstå. Jag förstod inte varför han skulle adoptera…
I övrig hade vi intressanta diskussioner. Vad som förvånade mig var att de flesta inte verkar ha tillgång till datorer. Många frågor handlade om sånt som man lätt hittar på nätet, väntetider, kostnader osv. Kanske det bara är jag som är insnöad och spenderar allt för många timmar framför datorn…
Hur som helst ska det bli kul att träffa dem igen nästa vecka.
Istället för att presenter oss själva fick vi först berätta lite för den som satt bredvid och sen presentera vår nya vän för de övriga. Jag hatar verkligen presentationer, har gjort så sen jag gick i skolan (var väl med om något traumatiskt…) men detta sätt kändes rätt okey.
När man träffar en grupp nya människor är det alltid någon man stör sig på. Det här var såklart inget undantag. En man var hela tiden tvungen att ifrågasätta allt som sades. Han förstod inte varför en nämnd ska bestämma om han får adoptera eller inte, han förstod inte varför man skulle prata med sitt adopterade barn om att det är adopterat och han fattade inte varför man skulle skriva brev till barnhemmet om hur det gick för barnet, för att nämna några saker han inte kunde förstå. Jag förstod inte varför han skulle adoptera…
I övrig hade vi intressanta diskussioner. Vad som förvånade mig var att de flesta inte verkar ha tillgång till datorer. Många frågor handlade om sånt som man lätt hittar på nätet, väntetider, kostnader osv. Kanske det bara är jag som är insnöad och spenderar allt för många timmar framför datorn…
Hur som helst ska det bli kul att träffa dem igen nästa vecka.
tisdag, april 03, 2007
Nervös...?
Ikväll är det dags för första mötet på adoptionskursen och jag har absolut ingen lust att gå dit…
Jag har längtat jättemycket efter det här men känner mig just nu bara som en bortskämd tjurig unge. Plötsligt vill jag inte alls!!
Jag har hela tiden varit jätteentusiastisk över att få starta adoptionsprocessen på riktigt och nu när vi väl kommit ditt får jag bara ont i magen över att tänka på det.
Hur presenterar man sig till exempel på ett sådant möte?
Berättar alla om hur länge de försökt få barn och vilka eller hur många behandlingar de gått igenom (det kan ju faktiskt vara väldigt känslig och inget man har lust att berätta för en massa nya människor det första man gör)?
Eller berättar man bara allmänt om sig själv, vad man jobbar med, var man bor osv..?
Nä, ska sanningen fram så är jag nog lite nervös inför det hela. Det är förmodligen därför jag inte har någon lust att gå dit. Hoppas det ändrar sig.
Gällande omorganiseringen, så var det inget som drabbar mig. Inte så länge jag går på mitt vik. vilket jag gör fram till oktober. Vad som händer efter det orkar jag helt enkelt inte tänka på. Här händer det nya saker varje vecka, det är inte lönt att oror sig. Det hinner säkert ändra sig flera gånger innan vi är där ändå.
Jag har längtat jättemycket efter det här men känner mig just nu bara som en bortskämd tjurig unge. Plötsligt vill jag inte alls!!
Jag har hela tiden varit jätteentusiastisk över att få starta adoptionsprocessen på riktigt och nu när vi väl kommit ditt får jag bara ont i magen över att tänka på det.
Hur presenterar man sig till exempel på ett sådant möte?
Berättar alla om hur länge de försökt få barn och vilka eller hur många behandlingar de gått igenom (det kan ju faktiskt vara väldigt känslig och inget man har lust att berätta för en massa nya människor det första man gör)?
Eller berättar man bara allmänt om sig själv, vad man jobbar med, var man bor osv..?
Nä, ska sanningen fram så är jag nog lite nervös inför det hela. Det är förmodligen därför jag inte har någon lust att gå dit. Hoppas det ändrar sig.
Gällande omorganiseringen, så var det inget som drabbar mig. Inte så länge jag går på mitt vik. vilket jag gör fram till oktober. Vad som händer efter det orkar jag helt enkelt inte tänka på. Här händer det nya saker varje vecka, det är inte lönt att oror sig. Det hinner säkert ändra sig flera gånger innan vi är där ändå.
fredag, mars 30, 2007
Vad är nu detta?
Jag har återigen blivit kallad på möte gällande en omorganisering, ska vara där kl 15.00.
Va f-n är nu detta?! Ok, jag vet att jag sagt att jag ändå tänker byta jobb men nu känner jag mig plötsligt osäker. Ska jag gå så ska jag gå frivilligt, inte för att någon bestämmer att jag ska det…
Va f-n är nu detta?! Ok, jag vet att jag sagt att jag ändå tänker byta jobb men nu känner jag mig plötsligt osäker. Ska jag gå så ska jag gå frivilligt, inte för att någon bestämmer att jag ska det…
tisdag, mars 27, 2007
Byta jobb?
Jaha, då har jag slutat röka igen, och börjat spreja igen (den vanliga visan med andra ord)… Och så har jag kommit på att jag hatar mitt jobb och allt som har med det att göra.
Den senaste tiden har jobbet förvandlats till en enda plåga. När jag började i januari kom jag in precis innan att nytt system skulle sjösättas. Jobbet kändes spännande och utmanande. Nu känns det total övermäktigt och situation känns fullkomligt ohållbart.
Ingenting i den nya applikationen fungerar som det ska, INGENTING! Vi får göra nödlösningar på allt och jag har egentligen igen aning om hur vi egentligen ska jobba.
Vi kämpar hela tiden med att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan.
Just nu är vi bara två på avdelningen, och vi hade behövt vara tio. Det är tänkt att killen jag jobbar med ska lära upp mig men han har aldrig tid eftersom det finns för mycket att göra (plus att han är ett kontrollfreak som inte kan släppa taget). Moment 22 alltså, jag vill hjälpa till mer men vet inte hur eftersom ingen har tid att tala om det för mig.
Dessutom går min kollega jämt runt och muttrar och kallar alla andra för idioter. Det är rätt tröttsamt att höra på…
Nä, det här håller inte. Jag måste byta jobb, så är det bara. Min plan ser ut så här:
Jag får stå ut under april/maj, skulle jag mot förmodan bli gravid så är problemet löst för några år framöver. Blir jag det inte är det bara att bege sig ut på arbetsmarknaden. Bara och bara är det så klart inte men det finns inget annat alternativ, jag står nämligen knappt ut en sekund till.
Blääää, säger jag bara!
Den senaste tiden har jobbet förvandlats till en enda plåga. När jag började i januari kom jag in precis innan att nytt system skulle sjösättas. Jobbet kändes spännande och utmanande. Nu känns det total övermäktigt och situation känns fullkomligt ohållbart.
Ingenting i den nya applikationen fungerar som det ska, INGENTING! Vi får göra nödlösningar på allt och jag har egentligen igen aning om hur vi egentligen ska jobba.
Vi kämpar hela tiden med att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan.
Just nu är vi bara två på avdelningen, och vi hade behövt vara tio. Det är tänkt att killen jag jobbar med ska lära upp mig men han har aldrig tid eftersom det finns för mycket att göra (plus att han är ett kontrollfreak som inte kan släppa taget). Moment 22 alltså, jag vill hjälpa till mer men vet inte hur eftersom ingen har tid att tala om det för mig.
Dessutom går min kollega jämt runt och muttrar och kallar alla andra för idioter. Det är rätt tröttsamt att höra på…
Nä, det här håller inte. Jag måste byta jobb, så är det bara. Min plan ser ut så här:
Jag får stå ut under april/maj, skulle jag mot förmodan bli gravid så är problemet löst för några år framöver. Blir jag det inte är det bara att bege sig ut på arbetsmarknaden. Bara och bara är det så klart inte men det finns inget annat alternativ, jag står nämligen knappt ut en sekund till.
Blääää, säger jag bara!
onsdag, mars 21, 2007
Slutar aldrig förvåna sig...
Man slutar verkligen aldrig förvåna sig. Häromdagen satt jag och åt lunch med en manlig kollega. Vi pratade om Kina och jag berättade att jag förhoppningsvis snart kommer att hämta ett barn därifrån. Till saken hör att han mycket väl känner till min situation. Förra sommarn hittade han mig gråtande vid mitt skivbord och han var då mycket förstående och tröstade mig. Den empatiska sidan av honom är tydligen nu helt borta…
Det första han säger är; ”Det där med att adoptera, jag tror att det är jättesvårt att knyta an till ett barn som inte är ens eget” Sen maler han på hur länge som helts hur underbart det är att ha barn och hur otroligt fantastiskt det är att få barnbarn (han har precis blivit farfar). Att det är en sån otroligt speciell känsla att veta att det är ens eget kött och blod.
Jag satt helt chockad! Vad menar han med att säga så? Vad ville han förmedla? Hur ville han att jag skulle känna mig?!
Sen kom klassikern; ”Ni kommer säkert att få egna barn när ni har adopterat”.
Vadå ”egna” barn? Varför skulle jag ens vilja blir gravid när jag har adopterat. Menar han att vi skulle vara olyckliga om det inte hända och att syftet med adoptionen egentligen är att få de ”mentala spärrarna” att släppa och att vi adopterar för att vi hoppas bli gravida sen? I så fall är han helt ute och reser, dum j-vla idiot!!
Jag blir så trött på alla som inte fattat att det är ett barn jag önskar, biologiskt eller icke spelar faktiskt (otroligt nog för vissa) ingen roll!
Det är ju rätt komiskt att de på nyheterna hela dan igår berättade om hur många mammor och pappor det är som har svårt att knyta an till sina biologiska barn.
Det första han säger är; ”Det där med att adoptera, jag tror att det är jättesvårt att knyta an till ett barn som inte är ens eget” Sen maler han på hur länge som helts hur underbart det är att ha barn och hur otroligt fantastiskt det är att få barnbarn (han har precis blivit farfar). Att det är en sån otroligt speciell känsla att veta att det är ens eget kött och blod.
Jag satt helt chockad! Vad menar han med att säga så? Vad ville han förmedla? Hur ville han att jag skulle känna mig?!
Sen kom klassikern; ”Ni kommer säkert att få egna barn när ni har adopterat”.
Vadå ”egna” barn? Varför skulle jag ens vilja blir gravid när jag har adopterat. Menar han att vi skulle vara olyckliga om det inte hända och att syftet med adoptionen egentligen är att få de ”mentala spärrarna” att släppa och att vi adopterar för att vi hoppas bli gravida sen? I så fall är han helt ute och reser, dum j-vla idiot!!
Jag blir så trött på alla som inte fattat att det är ett barn jag önskar, biologiskt eller icke spelar faktiskt (otroligt nog för vissa) ingen roll!
Det är ju rätt komiskt att de på nyheterna hela dan igår berättade om hur många mammor och pappor det är som har svårt att knyta an till sina biologiska barn.
torsdag, mars 15, 2007
Äntligen föräldrautbildning!
Yes, nu blir det förhoppningsvis föräldrautbildning redan i april. Det innebär (också förhoppningsvis) start av hemutredningen i sommar och om vi har jättetur så kan vi skicka papperna till organisationen redan i början på hösten.
Plötsligt tycker jag att det känns som jätte snart. Tidsuppfattningen har verkligen förändrats efter att inte ha gjort annat än att väntat nu de senaste åren.
Jag pratade precis med Ffia för första gången idag och de var jättetrevliga. Allt som har med adoption känns så himla roligt att sysselsätta sig med till skillnad ifrån, ja, ni vet vad.
Vi pratade bland annat om min syn på hur lång tid de hela kommer att ta. Jag föreslog 3 år och undrade om hon tyckte jag var orealistisk. Men det tyckte hon inte utan sa att vi nog tom skulle kunna bli föräldrar tidigare än så. Jag blir så lycklig av att tänka på det. Vi som föräldrar? Sådana ord vågar man knappt ta i sin mun när man håller på med IVF, nu plötsligt kan man!
Vi pratade om val av land. Kina har för mig alltid känts som det naturliga valet. Jag tänkte redan som liten på att om jag någon gång skulle adoptera så skulle det vara därifrån (varför jag nu tänkte på det som liten vet jag inte). Tjejen jag pratade med hade såklart två barn därifrån och hon menade att man ofta innerst inne vet vilket land det kommer att bli (om det nu inte händer något oförutsätt som det ju ofta gör i Adoptionsvärlden).
Åh, vad jag längtar! Samtidigt känner jag mig inte stressad, det här kommer att ta tid och eftersom jag vet det är det lätt att acceptera. Det är ovissheten under den senaste tiden som drivit mig till vansinne.
Kursen kommer att krocka med IVF:en. Det struntar jag i. April kommer att bli en hektisk månad och jag gillar när det är hektiskt!
Plötsligt tycker jag att det känns som jätte snart. Tidsuppfattningen har verkligen förändrats efter att inte ha gjort annat än att väntat nu de senaste åren.
Jag pratade precis med Ffia för första gången idag och de var jättetrevliga. Allt som har med adoption känns så himla roligt att sysselsätta sig med till skillnad ifrån, ja, ni vet vad.
Vi pratade bland annat om min syn på hur lång tid de hela kommer att ta. Jag föreslog 3 år och undrade om hon tyckte jag var orealistisk. Men det tyckte hon inte utan sa att vi nog tom skulle kunna bli föräldrar tidigare än så. Jag blir så lycklig av att tänka på det. Vi som föräldrar? Sådana ord vågar man knappt ta i sin mun när man håller på med IVF, nu plötsligt kan man!
Vi pratade om val av land. Kina har för mig alltid känts som det naturliga valet. Jag tänkte redan som liten på att om jag någon gång skulle adoptera så skulle det vara därifrån (varför jag nu tänkte på det som liten vet jag inte). Tjejen jag pratade med hade såklart två barn därifrån och hon menade att man ofta innerst inne vet vilket land det kommer att bli (om det nu inte händer något oförutsätt som det ju ofta gör i Adoptionsvärlden).
Åh, vad jag längtar! Samtidigt känner jag mig inte stressad, det här kommer att ta tid och eftersom jag vet det är det lätt att acceptera. Det är ovissheten under den senaste tiden som drivit mig till vansinne.
Kursen kommer att krocka med IVF:en. Det struntar jag i. April kommer att bli en hektisk månad och jag gillar när det är hektiskt!
tisdag, mars 13, 2007
Blir tokig!
Jag blir tokig av att inte kunna kommentera, varken i min egen eller i någon annans blogg.
Har jag något problem på jobbet ringer jag alltid Helpdesk efter typ två minuters försök, jag har inget tålamod! Hemma finns ingen att ringa!
Grrrrrrh!
Hur som helts, tack för välkomnandet, det värmer. Gällande Dr H's teori så svalde jag den med hull och hår utan att ens tänka efter. Men kanske är det som ni säger, bara hans lilla teori. Kanske han säger så bara för att ha något att säga...
På adoptionsfronten händer det ingenting för tillfället. Egentligen skulle vi kunna börja skriva på våra livsberättelser och samla ihop referenser redan nu, men av någon anledning så drar jag mig för det. Det känns lite jobbigt och jag kan inte riktigt förklara varför.
Nu vill jag bara få börja utbildningen. Det ska bli jätteroligt! Tänk att få träffa en hel grupp med människor som är i samma situation som vi. Att för en gång skulle inte behöva va den som är annorlunda. För det är så jag känner mig, annorlunda.
Lite som en alien ibland…
Har jag något problem på jobbet ringer jag alltid Helpdesk efter typ två minuters försök, jag har inget tålamod! Hemma finns ingen att ringa!
Grrrrrrh!
Hur som helts, tack för välkomnandet, det värmer. Gällande Dr H's teori så svalde jag den med hull och hår utan att ens tänka efter. Men kanske är det som ni säger, bara hans lilla teori. Kanske han säger så bara för att ha något att säga...
På adoptionsfronten händer det ingenting för tillfället. Egentligen skulle vi kunna börja skriva på våra livsberättelser och samla ihop referenser redan nu, men av någon anledning så drar jag mig för det. Det känns lite jobbigt och jag kan inte riktigt förklara varför.
Nu vill jag bara få börja utbildningen. Det ska bli jätteroligt! Tänk att få träffa en hel grupp med människor som är i samma situation som vi. Att för en gång skulle inte behöva va den som är annorlunda. För det är så jag känner mig, annorlunda.
Lite som en alien ibland…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
