Jag vet inte vad det är med mig? Det känns som om jag mist mina känslor, jag är bara helt tom. Förmodligen är det därför jag inte skriver, jag har helt enkelt inget att skiva om. Har funderat på att lägga ner bloggen, jag har skrivit flera inlägg (ej publicerade) där jag säger tack och hejdå, men av någon anledning klarar jag inte av göra det. Kanske beror min apati på sprejandet? Kanske är det bara situationen som göra mig sådan, hur som helst är det jäkligt tråkigt att vara så här.
Julen har varit ok, kanske för att det inte känts som jul. Vi har firat på flera olika ställen, både med vuxna och med barn och jag har inte direkt tänkt på att vi inte har några egna. Det är ju inte så att jag plötsligt under julen kommer på att jag är barnlös, det vet jag om under hela året.
Snart är detta året iaf slut, vilket känns jäkligt skönt. Jag tycker att det har varit ett skit-år och hoppas på att nästa blir bättre. Jag minns faktiskt inte när jag senast kände mig genuint glad…
Bellman skänker mig såklart massor av glädje men med tanke på vilken låg nivå jag är på så lyckas jag ändå inte nå upp till speciellt höga höjder av lycka. Det låter kanske bortskämt. Jag vet att många har det värre men jag utgår bara från mig själv och jag tycker att det hade kunnat vara betydligt bättre.
Jag är rädd att när jag om några år tittar i backspegeln, kommer jag ångra att jag inte tog tag i mitt liv och gjorde något bättre av det, men just nu vet jag bara inte hur man gör? Hela tiden önskar jag att tiden ska gå och vad är det för ett sätt att leva på? Det är ju som om man önskade livet ur sig (det gör jag inte). Men jag börjar bli alvarligt trött på detta (inte livet men hur livet ser ut just nu…)!!
lördag, december 30, 2006
tisdag, december 19, 2006
Sprejdag 23
Just nu händer det inte mycket.
Jag sprejar på och det går bra. Huvudvärken gör sig påmind emellan åt och om nätterna svettas jag, men annars tänker jag inte så mycket på det hela. När tanken dyker upp är det med en känsla av hopp (hur det än blir är jag glad över att kunna känna så nu).
Det enda som oroar mig lite är att ingreppen kommer ske någon gång under den andra veckan på mitt nya jobb. Bad timing, minst sagt! Jag gör vad jag kan för att skjuta bort tankarna på det, jag får helt enkelt ta det då.
Vad jag lärt mig under hösten är att vad som helts kan hända när som helst, alltså är det ingen mening med att oroa sig över saker i förväg.
Jag sprejar på och det går bra. Huvudvärken gör sig påmind emellan åt och om nätterna svettas jag, men annars tänker jag inte så mycket på det hela. När tanken dyker upp är det med en känsla av hopp (hur det än blir är jag glad över att kunna känna så nu).
Det enda som oroar mig lite är att ingreppen kommer ske någon gång under den andra veckan på mitt nya jobb. Bad timing, minst sagt! Jag gör vad jag kan för att skjuta bort tankarna på det, jag får helt enkelt ta det då.
Vad jag lärt mig under hösten är att vad som helts kan hända när som helst, alltså är det ingen mening med att oroa sig över saker i förväg.
onsdag, december 13, 2006
Nedregleringskontroll
Idag var det dags för nedregleringskontroll. Inför alla tidigare möten har jag/vi varit väl förberedda med frågor, men inte denna gång. Vi skulle till veterinären för att vaccinera Bellman efteråt och mina tankar var mer på det hållet. Vi fick träffa en ny läkare denna gång. Först suckade jag och sa till M att jag inte alls hade lust att visa upp mig för en ny man, men väl där tyckte vi båda att han var riktigt bra.
Denna gång kommer att bli lite annorlunda än de andra. Jag kommer att spreja i fem veckor innan jag kan börjar med sprutorna (detta beroende på juluppehållet). Jag kommer att ta en lägre dos av Puregonet och förhoppningsvis kommer dosen inte behöva justeras.
Den stora förändringen är att vi denna gång ska pröva assisted hatching. Detta innebär att man gör ett hål på (eller förtunnar) äggets skal för att det lättare ska kunna fästa.
Jag känner faktiskt väldigt hoppfull. När vi har resonerat fram och tillbaka här hemma, om vad det är som går fel, kommer vi alltid till fram till att det måste bero på själva fästningen. Åh, vad jag hoppas att detta kan hjälpa oss!
Inne hos barnmorskan började vi prata om vi skulle vilja ha två eller ett embryo tillbaka. Jag sa genast två men M började skruva på sig… Vi små tjafsade en stund tills barnmorskan sa till oss att vi kunde återkomma. Hon tillade att det fanns en terapeut att prata med om vi ville. Så farligt är det faktiskt inte, men saken är den att vi inte är överens. Jag vill ha två tillbaka för att jag VILL ha tvillingar, M oroar sig för att det skulle kunna bli så. Jag försöker förklara att det är ju inte direkt det som är vårt problem osv. Dessutom fick vi ju bara ett ägg som var dugligt förra gången så problemet kanske aldrig uppstår (M kom på en deal som han tycket var bra; ett embryo med assisted hatching och ett utan :-D ).
Oavsett vad så känner jag mig glad och förväntansfull. Jag tillåter mig tom att hoppas…
Denna gång kommer att bli lite annorlunda än de andra. Jag kommer att spreja i fem veckor innan jag kan börjar med sprutorna (detta beroende på juluppehållet). Jag kommer att ta en lägre dos av Puregonet och förhoppningsvis kommer dosen inte behöva justeras.
Den stora förändringen är att vi denna gång ska pröva assisted hatching. Detta innebär att man gör ett hål på (eller förtunnar) äggets skal för att det lättare ska kunna fästa.
Jag känner faktiskt väldigt hoppfull. När vi har resonerat fram och tillbaka här hemma, om vad det är som går fel, kommer vi alltid till fram till att det måste bero på själva fästningen. Åh, vad jag hoppas att detta kan hjälpa oss!
Inne hos barnmorskan började vi prata om vi skulle vilja ha två eller ett embryo tillbaka. Jag sa genast två men M började skruva på sig… Vi små tjafsade en stund tills barnmorskan sa till oss att vi kunde återkomma. Hon tillade att det fanns en terapeut att prata med om vi ville. Så farligt är det faktiskt inte, men saken är den att vi inte är överens. Jag vill ha två tillbaka för att jag VILL ha tvillingar, M oroar sig för att det skulle kunna bli så. Jag försöker förklara att det är ju inte direkt det som är vårt problem osv. Dessutom fick vi ju bara ett ägg som var dugligt förra gången så problemet kanske aldrig uppstår (M kom på en deal som han tycket var bra; ett embryo med assisted hatching och ett utan :-D ).
Oavsett vad så känner jag mig glad och förväntansfull. Jag tillåter mig tom att hoppas…
fredag, december 08, 2006
Sprejdag 12
Usch, nu är det så där jobbigt igen…
En av mina bästa väninnor är gravid för andra gången. Jag är uppriktigt glad för hennes skulle men som vanligt kan jag inte låta bli att bli ledsen för min egen. Jag är så trött på att känna mig som ett offer. Hon berättar en glad nyhet och automatiskt glider vi in på det tråkiga samtalsämnet; mitt patetiska liv som barnlös. Hon försöker så klart att stötta men det finns inte så mycket kvar att säga. Det ser ju onekligen ganska hopplöst ut (min åsikt, inte hennes).
Jag jobbar hårt på att få upp hoppet inför nästa försök men ärligt talat vet jag inte längre hur man gör. Ena stunden vill jag bara lägga mig raklång på golvet och skrika att jag ger upp!! I nästa känner jag att vi f-n ta mig ska lyckas denna gång.
Oavsett vilket så är jag dödlig TRÖTT på detta.
Hade vi lyckats med senaste behandlingen hade jag och väninnan fått barn i samma vecka i juli…
En av mina bästa väninnor är gravid för andra gången. Jag är uppriktigt glad för hennes skulle men som vanligt kan jag inte låta bli att bli ledsen för min egen. Jag är så trött på att känna mig som ett offer. Hon berättar en glad nyhet och automatiskt glider vi in på det tråkiga samtalsämnet; mitt patetiska liv som barnlös. Hon försöker så klart att stötta men det finns inte så mycket kvar att säga. Det ser ju onekligen ganska hopplöst ut (min åsikt, inte hennes).
Jag jobbar hårt på att få upp hoppet inför nästa försök men ärligt talat vet jag inte längre hur man gör. Ena stunden vill jag bara lägga mig raklång på golvet och skrika att jag ger upp!! I nästa känner jag att vi f-n ta mig ska lyckas denna gång.
Oavsett vilket så är jag dödlig TRÖTT på detta.
Hade vi lyckats med senaste behandlingen hade jag och väninnan fått barn i samma vecka i juli…
söndag, december 03, 2006
Sprejdag 7
Jag har fått nytt jobb! Jag kommer att stanna på mitt gamla företag och jobbet är visserligen ett vikariat men det verkar väldigt spännande och nu vet jag vad jag ska göra fram till oktober. Det är så himla skönt att saker och ting börjar ordna sig.
Sprejningen går bra, jag tänker inte så mycket på den men jag har fått ett nytt problem. Som det ser ut just nu, så kommer äggplocket att ske i vecka 2, vilket är samma vecka som jag börjar på min nya tjänst. Ja, ja, det är ingenting jag ska fundera på nu. Nu tänker jag bara vara glad över mitt nya jobb, att behandlingen är igång och att det snart är jul :o)
Ha en trevlig första advent allihopa!
måndag, november 27, 2006
Sprejdag 1
Jag är för tillfället väldigt dålig på att blogga. Nästan all min vakna tid går åt till att tänka på det här med jobbet. Humöret går hela tiden upp och ner och för det mesta är jag förbannad. Jag känner mig krängt och vill egentligen räcka finger åt dem, smälla igen dörren och gå där ifrån. Det gör jag såklart inte men jag smäller gärna i dörrar så fort jag får tillfälle.
För att kunna skriva om min situation hade jag behövt ge er en massa bakgrundsfakta, det orkar jag inte och därför skriver jag ingenting. Plus att den blogg faktiskt handlar om barnlöshet, inte arbetslöshet…
Hur som helts, nu är det dags för en ny behandling, vår tredje. Det känns helt otroligt att jag faktiskt är här nu. När jag har pratat med andra har jag nog låtit som om jag räknat med att vi skulle behöva göra många försök, men innerst inne trodde jag nog aldrig det…
Förresten, tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer!
För att kunna skriva om min situation hade jag behövt ge er en massa bakgrundsfakta, det orkar jag inte och därför skriver jag ingenting. Plus att den blogg faktiskt handlar om barnlöshet, inte arbetslöshet…
Hur som helts, nu är det dags för en ny behandling, vår tredje. Det känns helt otroligt att jag faktiskt är här nu. När jag har pratat med andra har jag nog låtit som om jag räknat med att vi skulle behöva göra många försök, men innerst inne trodde jag nog aldrig det…
Förresten, tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer!
tisdag, november 21, 2006
Adoptionens vara eller icke vara…
Jag resonerar fram och tillbaka, tanken att starta processen och hoppa över resterande IVf:er och köra på adoption direkt är lockande men samtidigt skrämmande…
Gör jag det, är det jag som är herre över mitt eget öde, vilket inte hade varit fel att vara för en gång skull. Samtidigt känns det som om jag då väljer bort biologiska barn (som om jag hade något att säga till om i det sammanhanget, not). Är jag beredd att ta det steget? M är det inte. Vi pratar mycket om adoption och han vill också men han hoppas mer än vad jag gör på att vi ska lyckas på egenhand.
Tidigare har jag trott att jag skulle kunna köra IVF och adoption parallellt. Jag fnös åt att det var ”förbjudet” att försöka få egna barn under adoptionsprocessen. Nu tänker jag annorlunda. Jag börjar inse att det faktiskt finns en anledning till en sådan bestämmelse. Därmed har jag inte sagt att jag att inte kommer att köra lite på båda spåren ändå men jag förstår att om vi gör det, kommer det nog att bli svårare än jag trodde. Hur förklarar man tex för ett framtida adopterat barn att man försökte in i det sista att få ett eget? Kan man sitta i samtal under hemutredningen och förklara att man är färdig med att försöka på egen hand när man egentligen inte är det? Krävs det att man ska vara färdig med den biten och i så fall, blir man någonsin det?
Svåra frågor utan självklara svar, tur att jag inte behöver bestämma mig för något idag…
I eftermiddag ska vi på samtal, vi sköt på förra veckan. Vi får se om jag blir klokare efter det.
Gör jag det, är det jag som är herre över mitt eget öde, vilket inte hade varit fel att vara för en gång skull. Samtidigt känns det som om jag då väljer bort biologiska barn (som om jag hade något att säga till om i det sammanhanget, not). Är jag beredd att ta det steget? M är det inte. Vi pratar mycket om adoption och han vill också men han hoppas mer än vad jag gör på att vi ska lyckas på egenhand.
Tidigare har jag trott att jag skulle kunna köra IVF och adoption parallellt. Jag fnös åt att det var ”förbjudet” att försöka få egna barn under adoptionsprocessen. Nu tänker jag annorlunda. Jag börjar inse att det faktiskt finns en anledning till en sådan bestämmelse. Därmed har jag inte sagt att jag att inte kommer att köra lite på båda spåren ändå men jag förstår att om vi gör det, kommer det nog att bli svårare än jag trodde. Hur förklarar man tex för ett framtida adopterat barn att man försökte in i det sista att få ett eget? Kan man sitta i samtal under hemutredningen och förklara att man är färdig med att försöka på egen hand när man egentligen inte är det? Krävs det att man ska vara färdig med den biten och i så fall, blir man någonsin det?
Svåra frågor utan självklara svar, tur att jag inte behöver bestämma mig för något idag…
I eftermiddag ska vi på samtal, vi sköt på förra veckan. Vi får se om jag blir klokare efter det.
söndag, november 19, 2006
Äntligen!
Äntligen har han kommit! Vår lille valp är här och han är helt underbar. Helgen har handlat om att busa, upptäcka omgivningen, sova, huruvida han har kissat eller bajsat, när och var… Vi har inte lyckats få honom att göra sitt utomhus en enda gång, trots att vi igår var ute minst 8 gånger. Ja, ja, det kommer, försöker vi intala oss...
I onsdags var jag på adoptionsinfoträffen. Den var nog som jag hade förväntat mig. Två ”tanter” från organisationen FFIA informerade om kostnader, väntetider och lite sånt som man kan läsa sig till om på nätet, inte så givande. Däremot berättade en tjej om hur det varit att hämta hem hennes två fickor från Kina. Allt lät så självklart, enkelt, och väldigt, väldigt lockande. Med enkelt menar jag inte att det inte är jobbig och slitsamt att vänta och allt det där, jag menar bara att när beslutet väl är taget så tror jag att det kan känns som så självklart och väldigt naturligt att det var på det sätt man skulle få barn. Hon avslutade med att hon ofta frågade sig själv varför hon inte gjort detta tidigare.
Det var meningen att tre adopterade skulle berätta om sin syn på adoption. Tyvärr kom inte två av dem men han som var där var mycket trevlig, han berättade bra och fick också det hela att låta som världens naturligaste sak. Vilket det ju såklart är för honom. Han sa speciellt en sak som fastnade. Han förstod att många av oss säkert har haft det jobbigt och kanske gått igenom provrörsbefruktningar (av kroppsspråket på åskådarna att döma så såg det ut som vi alla bar på den erfarenheten). Han sa (på ett mycket ödmjukt sätt) att vi kunde strunta i allt sånt. Han tyckte att eftersom alla parter tjänar på en adoption borde man inte utsätta sig för massa jobbigheter i onödan…
Jag håller med dem båda men blev också medveten om varför jag ännu inte valt att adoptera. Om jag lyckas med en IVF så känns det som det är det enklare alternativet. Adoption tar tid, det kostar pengar och jag missar spädbarnsstadiet. Hade jag det inte varit för det så hade jag varit där för länge sen. Helt ärligt så struntar jag i gener eller att barnet ska likna mig, vad jag vill ha är ett barn, allt annat är oväsentligt. Det ironiska i situationen är bara det att om IVF:en inte fungerar och vi sen påbörjar en adoption, då blir det som skulle göra vägen fram till ett barn snabbare istället bara något som var plågsamt och som fördröjde oss att komma fram till vårt mål…
I onsdags var jag på adoptionsinfoträffen. Den var nog som jag hade förväntat mig. Två ”tanter” från organisationen FFIA informerade om kostnader, väntetider och lite sånt som man kan läsa sig till om på nätet, inte så givande. Däremot berättade en tjej om hur det varit att hämta hem hennes två fickor från Kina. Allt lät så självklart, enkelt, och väldigt, väldigt lockande. Med enkelt menar jag inte att det inte är jobbig och slitsamt att vänta och allt det där, jag menar bara att när beslutet väl är taget så tror jag att det kan känns som så självklart och väldigt naturligt att det var på det sätt man skulle få barn. Hon avslutade med att hon ofta frågade sig själv varför hon inte gjort detta tidigare.
Det var meningen att tre adopterade skulle berätta om sin syn på adoption. Tyvärr kom inte två av dem men han som var där var mycket trevlig, han berättade bra och fick också det hela att låta som världens naturligaste sak. Vilket det ju såklart är för honom. Han sa speciellt en sak som fastnade. Han förstod att många av oss säkert har haft det jobbigt och kanske gått igenom provrörsbefruktningar (av kroppsspråket på åskådarna att döma så såg det ut som vi alla bar på den erfarenheten). Han sa (på ett mycket ödmjukt sätt) att vi kunde strunta i allt sånt. Han tyckte att eftersom alla parter tjänar på en adoption borde man inte utsätta sig för massa jobbigheter i onödan…
Jag håller med dem båda men blev också medveten om varför jag ännu inte valt att adoptera. Om jag lyckas med en IVF så känns det som det är det enklare alternativet. Adoption tar tid, det kostar pengar och jag missar spädbarnsstadiet. Hade jag det inte varit för det så hade jag varit där för länge sen. Helt ärligt så struntar jag i gener eller att barnet ska likna mig, vad jag vill ha är ett barn, allt annat är oväsentligt. Det ironiska i situationen är bara det att om IVF:en inte fungerar och vi sen påbörjar en adoption, då blir det som skulle göra vägen fram till ett barn snabbare istället bara något som var plågsamt och som fördröjde oss att komma fram till vårt mål…
onsdag, november 15, 2006
Huvudvärk
Nu har jag haft ont i huvudet i två veckor nu. Det kan väl inte vara normalt? Har jag abstinens efter hormoner eller vad. Nu när jag äntligen slipper proppa mig full med medicin varför är inte min kropp då nöjd?
Ja, det är väl förmodligen situationen som påverkar en mer än man tror.
Denna vecka har nästan varit värre en den förra. Nu börjar allt sjuka in. Förra veckan var jag aktiv och chokad på samma gång. Denna har jag haft tid att tänka…
Jag och M ligger på kvällarna i sängen och stirrar upp i taket, vi undrar om det är så här det ska vara (M har förutom allt annat som drabbat oss lite problem i sin familj just nu).
Är livet en ända lång plåga? Kan det inte vara lite roligt också, eller är det för mycket begärt?
Visst låter det deppigt! Riktigt så hemskt är det inte. Vi är jätteglada för att vi har varandra och tycker att det är det viktigaste. På fredag får vi en ny liten familjemedlem, vilket vi är så lyckliga för. Samtidigt går det inte att sticka under stolen med att vi har det jobbigt just nu. Ältandet om barnlöshet har verkligen tärt på oss.
Ikväll ska jag på info-träff gällande adoption. M är upptagen och dessutom inte riktigt mogen för det ännu, men jag tycker att det ska bli jättespännande!
Ja, det är väl förmodligen situationen som påverkar en mer än man tror.
Denna vecka har nästan varit värre en den förra. Nu börjar allt sjuka in. Förra veckan var jag aktiv och chokad på samma gång. Denna har jag haft tid att tänka…
Jag och M ligger på kvällarna i sängen och stirrar upp i taket, vi undrar om det är så här det ska vara (M har förutom allt annat som drabbat oss lite problem i sin familj just nu).
Är livet en ända lång plåga? Kan det inte vara lite roligt också, eller är det för mycket begärt?
Visst låter det deppigt! Riktigt så hemskt är det inte. Vi är jätteglada för att vi har varandra och tycker att det är det viktigaste. På fredag får vi en ny liten familjemedlem, vilket vi är så lyckliga för. Samtidigt går det inte att sticka under stolen med att vi har det jobbigt just nu. Ältandet om barnlöshet har verkligen tärt på oss.
Ikväll ska jag på info-träff gällande adoption. M är upptagen och dessutom inte riktigt mogen för det ännu, men jag tycker att det ska bli jättespännande!
fredag, november 10, 2006
Katastrofvecka
Hur ska jag kunna sammanfatta veckan som gått? Så mycket känslor, frustration, besvikelse och ilska på samma gång. IVF:en har jag faktiskt knappt tänkt på. Jag har inte fällt en tår över att det inte blev något. Jag hade liksom redan kalkylerat med att så kunde ske. Det här med jobbet däremot, var som en blixt från klar himmel. Att det skulle hända något visste jag men att det skulle drabba mig hade jag inte räknat med. Naivt kanske, men jag har hela tiden blivit lovordad av min chef och hon har försäkrat mig om att jag sitter säkert. Så när beskedet att hon (min chef) skulle få min tjänst och jag plötsligt skulle vara utan kom, var choken total.
Två timmar efter beskedet hade jag bokat in tre intervjuer gällande tjänster inom företaget. Under veckan har jag varit på alla tre, varit på samtal med facket, pratat med personalchefen och sökt två jobb externt. Jag vet inte vad det är med mig. Jag känner mig helt speedad. Förmodligen är jag på flykt. En flykt från att stanna upp och känna efter vad som egentligen har hänt.
När jag dagen efteråt märker att IVF nr två också gått åt skogen fanns det inget utrymme kvar för fler känslor. Efter upptäckten tänkte jag bara: Jaha, eftersom allt just nu går åt helvete så varför inte detta också? På onsdagen ringde jag Öresund. Jag talade om att jag ville starta nästa behandling så snart som möjligt så att jag kunde få mina två kvarvarande försök överstökad och sen kan gå vidare till adoption. Barnmorskan var tyst en stund och svarade sen: Mina, vi gör faktiskt det här för att du ska bli gravid. Jag fick en klump i halsen och tårarna var nära. Hon frågade om jag inte skulle komma in och prata med deras terapeut? Jo, det kanske jag skulle behöva, klämde jag fram… Så på tisdag ska M och jag dit och prata eller förmodligen snarare gråta, jag tror verkligen vi behöver det.
Den 27/11 ska jag börja med sprejen igen…
Två timmar efter beskedet hade jag bokat in tre intervjuer gällande tjänster inom företaget. Under veckan har jag varit på alla tre, varit på samtal med facket, pratat med personalchefen och sökt två jobb externt. Jag vet inte vad det är med mig. Jag känner mig helt speedad. Förmodligen är jag på flykt. En flykt från att stanna upp och känna efter vad som egentligen har hänt.
När jag dagen efteråt märker att IVF nr två också gått åt skogen fanns det inget utrymme kvar för fler känslor. Efter upptäckten tänkte jag bara: Jaha, eftersom allt just nu går åt helvete så varför inte detta också? På onsdagen ringde jag Öresund. Jag talade om att jag ville starta nästa behandling så snart som möjligt så att jag kunde få mina två kvarvarande försök överstökad och sen kan gå vidare till adoption. Barnmorskan var tyst en stund och svarade sen: Mina, vi gör faktiskt det här för att du ska bli gravid. Jag fick en klump i halsen och tårarna var nära. Hon frågade om jag inte skulle komma in och prata med deras terapeut? Jo, det kanske jag skulle behöva, klämde jag fram… Så på tisdag ska M och jag dit och prata eller förmodligen snarare gråta, jag tror verkligen vi behöver det.
Den 27/11 ska jag börja med sprejen igen…
tisdag, november 07, 2006
Ruvardag 14
Jag har fått mens.
När ska jag vakna från denna onda dröm? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?!!! Jag känner mig helt tom. Tårarna har inte ännu kommit, jag är fortfarande i chock efter gårdagens besked.
Tack för att ni hoppades åt mig.
När ska jag vakna från denna onda dröm? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?!!! Jag känner mig helt tom. Tårarna har inte ännu kommit, jag är fortfarande i chock efter gårdagens besked.
Tack för att ni hoppades åt mig.
måndag, november 06, 2006
Ruvardag 13
Igår mådde jag verkligen konstigt. Jag vaknade med huvudvärk som höll i sig hela dagen. När jag reste mig hastigt svartnade för ögonen och jag var tvungen att sätta mig ned. Dessutom kändes det som jag fick lock för öronen. Jag tar Trombyl, blodförtunnande så kanske har det med det att göra. Det står att man kan bli yr och få öronsusningar om man överdoserat. Det har jag visserligen inte men jag är kanske känslig?
Idag mår jag hur bra som helts. Känner mig precis som vanligt. Skumt!
Om en timme ska vi få information om vår framtid här på jobbet… Hjälp! Hoppas jag får stanna!!!
Idag mår jag hur bra som helts. Känner mig precis som vanligt. Skumt!
Om en timme ska vi få information om vår framtid här på jobbet… Hjälp! Hoppas jag får stanna!!!
lördag, november 04, 2006
Ruvardag 11
Nu är det så mycket som händer att jag i vet vad jag ska fokusera på. Jag antar att det är bra, dagarna fram till testdagen kommer förhoppningsvis inte snigla sig fram. Men denna vecka innehåller kanske lite väl mycket kan man tycka. Jag väntar svar på fyra frågor av större eller mindre betydelse, de flesta av större:
På söndag får vår vi svar på vad som är fel på vår nyinköpta (i våras) fina Volvo. Den låter på ett oroväckande sätt och jag befarar det värsta, ser framför mig hur tusenlapparna flyger iväg.
På måndag ska vi ha ett mycket viktigt och avgörande möte på jobbet. Jag jobbar på reklamavdelningen på ett stort läkemedelsföretag och trivs verkligen med mitt jobb. I ca 11/2 års tid har det spekulerats om en omfattande omorganisation hos oss och nu på måndag ska vi alltså få reda på vad den kommer att innebära. Många oroar sig över sina tjänster…
På fredag får M reda på om han är allergisk mot hundar eller ej, detta är såklart avgörande för om vi kan ta hem den lille eller inte…
På lördag tänker jag göra mitt gravtest. Jag har fått testdatum på söndag men jag vet redan nu att jag inte kommer att kunna hålla mig.
Ja vad ska man säga?! Vad är oddsen för att alla besked är negativa? Om jag bara får välja ett positivt besked kan ni säkert lätt räkna ut vilket det är, men nu får jag inte välja utan får snällt vänta och se…
På söndag får vår vi svar på vad som är fel på vår nyinköpta (i våras) fina Volvo. Den låter på ett oroväckande sätt och jag befarar det värsta, ser framför mig hur tusenlapparna flyger iväg.
På måndag ska vi ha ett mycket viktigt och avgörande möte på jobbet. Jag jobbar på reklamavdelningen på ett stort läkemedelsföretag och trivs verkligen med mitt jobb. I ca 11/2 års tid har det spekulerats om en omfattande omorganisation hos oss och nu på måndag ska vi alltså få reda på vad den kommer att innebära. Många oroar sig över sina tjänster…
På fredag får M reda på om han är allergisk mot hundar eller ej, detta är såklart avgörande för om vi kan ta hem den lille eller inte…
På lördag tänker jag göra mitt gravtest. Jag har fått testdatum på söndag men jag vet redan nu att jag inte kommer att kunna hålla mig.
Ja vad ska man säga?! Vad är oddsen för att alla besked är negativa? Om jag bara får välja ett positivt besked kan ni säkert lätt räkna ut vilket det är, men nu får jag inte välja utan får snällt vänta och se…
fredag, november 03, 2006
Skulle ni kunna motstå?
Jag kunde inte…
Vi åkte egentligen bara med M’s lillasyster för att titta på en valp som hon skulle köpa. Urdumt att tro att vi bara skulle kunna titta.
Vi började prata om hundar för över tre år sedan. Då sa vi att vi nog skulle vänta eftersom vi snart skulle få barn… Nu flera år senare med att gravtest bara en vecka bort har vi bestämt oss för att hämta hem denna lilla pojke. På bilden är han fem veckor gammal. Vi ska hämta honom den 17 november och jag är så lycklig!!
Men (tyvärr måste det alltid finnas ett sådant) på fredag får M svar på om han är allergisk, eller inte, jag hoppas, hoppas, hoppas på att han inte är det!!!
onsdag, november 01, 2006
Ruvardag 8
Jag känner ingenting, INGENTING! I min värld är jag med andra ord inte gravid. Jag vet att jag är mästare på att ta ut sorgen i förskott och alltid tro det värsta men jag föredrar det (uppenbarligen).
Jag måste totalt ha förträngt det hela. När jag skulle skiva inlägget fick jag räkna fram vilken dag jag är på!
Okey jag erkänner, helt har jag inte lyckats koppla bort det. Igår blev jag jätteledsen, en av våra bästa vänner fick en son och tyvärr har det den effekten på mig (jag blev såklart glad för hans skulle, jag ni vet själva hur det är…).
Har jag gett upp? Nä, det vågar jag inte riktigt. Skulle det trots allt bli något hade det ju varit hemskt om mitt barns liv startar med att jag inte trodde på henne eller honom…
Jag måste totalt ha förträngt det hela. När jag skulle skiva inlägget fick jag räkna fram vilken dag jag är på!
Okey jag erkänner, helt har jag inte lyckats koppla bort det. Igår blev jag jätteledsen, en av våra bästa vänner fick en son och tyvärr har det den effekten på mig (jag blev såklart glad för hans skulle, jag ni vet själva hur det är…).
Har jag gett upp? Nä, det vågar jag inte riktigt. Skulle det trots allt bli något hade det ju varit hemskt om mitt barns liv startar med att jag inte trodde på henne eller honom…
fredag, oktober 27, 2006
Ruvardag 3
Jag som trodde jag vara stark och hade lyckats stänga av mina känslor, har nu fått motsatsen bevisad. Sorgen och frustrationen tar ut sin rätt och igår grät jag mig själv till sömns. Jag började faktiskt tycka att det var lite konstigt att jag inte kände vare sig hopp eller förtvivlan. När jag nu tillslut började känna något var det såklart tvivel istället för hopp (min läggning är ju sådan).
Jag trodde på allvar att jag inte brydde mig om hur det skulle gå, men när jag plötsligt förstod att detta försök skulle ha kunnat ta slut redan i onsdags blev jag helt förtvivlad. Jag känner mig fortfarande orolig och ledsen.
Hur som helts, så är jag så glad för era fina kommentarer och lyckoönskningar. De får mig att må bättre och till och en pessimist som jag, börjar hoppas lite…
Jag trodde på allvar att jag inte brydde mig om hur det skulle gå, men när jag plötsligt förstod att detta försök skulle ha kunnat ta slut redan i onsdags blev jag helt förtvivlad. Jag känner mig fortfarande orolig och ledsen.
Hur som helts, så är jag så glad för era fina kommentarer och lyckoönskningar. De får mig att må bättre och till och en pessimist som jag, börjar hoppas lite…
onsdag, oktober 25, 2006
Återföringsdagen
Jag vaknade i morse utan minsta oro i kroppen. Vi skulle inte vara där förrän kl. 14.15 så dagen gick åt små pyssel och matlagning. Jag och M var på strålande humör när vi körde till kliniken. Det var underbart höstväder ute och då kan man ju inte vara annat än glad, eller...?
Vi fick vänta en stund inne på ”vårt” rum innan läkaren kom in för att ge oss vårt resultat.
22 äggblåsor punkterades, 15 ägg plockades ut, 5 befruktades, 4 fortsatte dela sig, 1 såg bra ut och det fick jag tillbaka, de andra tre var inte tillräckligt bra för att frysas utan kastades.
Jag blev jättebesviken. Det är säkert dumt av mig, men jag kan inte låta bli. Förra gången befruktades 9 ägg (av 17) och vi fick 4 till frysen, så min erfarenhet sa mig att detta resultat skulle bli något liknande, naivt nog.
Jag vet att det räcker med ett bra embryo för att det ska blir en graviditet, men jag som har en tendens att övertolka allt kan inte låta bli att undra hur bra detta embryo egentligen är? Doktorn sa att det var ett toppen ägg men säger han inte så till alla? Kanske detta ägg inte heller är speciellt bra men han vill inte göra mig besviken och ger mig det tillbaka ändå?
Ja, jag kan ju spekulera hur mycket jag vill, jag får ändå aldrig reda på det. Just nu känner jag mig ganska sänkt och ska nog inte skiva mer, det kommer bara bitterhet ur mig och det är ett drag hos mig som jag inte gillar…
Vi fick vänta en stund inne på ”vårt” rum innan läkaren kom in för att ge oss vårt resultat.
22 äggblåsor punkterades, 15 ägg plockades ut, 5 befruktades, 4 fortsatte dela sig, 1 såg bra ut och det fick jag tillbaka, de andra tre var inte tillräckligt bra för att frysas utan kastades.
Jag blev jättebesviken. Det är säkert dumt av mig, men jag kan inte låta bli. Förra gången befruktades 9 ägg (av 17) och vi fick 4 till frysen, så min erfarenhet sa mig att detta resultat skulle bli något liknande, naivt nog.
Jag vet att det räcker med ett bra embryo för att det ska blir en graviditet, men jag som har en tendens att övertolka allt kan inte låta bli att undra hur bra detta embryo egentligen är? Doktorn sa att det var ett toppen ägg men säger han inte så till alla? Kanske detta ägg inte heller är speciellt bra men han vill inte göra mig besviken och ger mig det tillbaka ändå?
Ja, jag kan ju spekulera hur mycket jag vill, jag får ändå aldrig reda på det. Just nu känner jag mig ganska sänkt och ska nog inte skiva mer, det kommer bara bitterhet ur mig och det är ett drag hos mig som jag inte gillar…
tisdag, oktober 24, 2006
Resume från gårdagen
Kl. 0845 var vi på plats (hade tid kl. 09.00). Jag anmälde oss i receptionen och fick tillsägelse att sitta ner och vänta. Min man som annars är den av oss med tålamod, tyckte att det var lite konstigt (sist fick vi gå direkt till vårt rum). Jag var vid gott mod och tyckte att några minuters väntan inte spelade så stor roll. Kl. halv tio var det däremot min tur att blir sur! Va f*n ska vi alltid behöva vänta för?! Det så otroligt viktigt att vi gör allt på rätt tider, tar ovitrellsprutan kl tio och inte fem över, kommer i tid till avtalade möte osv, men de kan göra hur det vill…
Jag har väntat på att få barn i fler år, måste jag vänta nu också (skrek jag inom mig)!
Till slut fick vi komma in. På med vita skjortan och in med katetern i armen. Jag fick en Stesolid för att bli lugn. Förra gången blev jag direkt påverkad av den, medan jag inte kände av den alls denna gång. M fick en burk och blev hänvisad till toaletten, han kom snabbt ut (glad och nöjd) och jag fick hålla den varm under täcket tills sköterskan kom och hämtade den.
Själva plocket gick bra. Till skillnad från förra gången var jag vaken och hörde allt som sades men orkade inte titta. M och läkaren ledde mig tillbaka till rummet där jag vilade en stund och blev serverad te och skorpor. Efter en liten stund kom sköterskan och berättade att de hade fått ut 15 ägg och att det var ett jättebra resultat (förra gången fick vi ut 17).
När vi kommit hem tillbringade jag dagen i horisontellt läge och det ser ut som om de kommer att fortsätta så även idag. Igår hade jag ont mest hela tiden, nu känns det bara när jag reser mig upp.
Hur känner jag nu inför detta försök? Helt ärligt känns det som om jag inte riktigt är i kontakt med mina känslor. Jag har helat tiden trott att jag ska börja hoppas (eller misströsta) ju närmare jag kommer slutet av behandlingen. Men jag har förmodligen lyckats lite väl bra med att bygga upp ett skydd mot besvikelser och nu känner jag istället ingenting. Om det är bra eller dåligt vet jag inte och jag är ju ännu inte en ruvare så vi får väl se, saker och ting kan ju förändras. Just nu känns det iaf skönt att inte varje vaken minut går åt till att tänka på detta (som det gjorde förra gången).
I morgon kl. 14.15 ska vi tillbaka och om allt har gått bra åker vi hem med ett embryo i min magen :o)
Jag har väntat på att få barn i fler år, måste jag vänta nu också (skrek jag inom mig)!
Till slut fick vi komma in. På med vita skjortan och in med katetern i armen. Jag fick en Stesolid för att bli lugn. Förra gången blev jag direkt påverkad av den, medan jag inte kände av den alls denna gång. M fick en burk och blev hänvisad till toaletten, han kom snabbt ut (glad och nöjd) och jag fick hålla den varm under täcket tills sköterskan kom och hämtade den.
Själva plocket gick bra. Till skillnad från förra gången var jag vaken och hörde allt som sades men orkade inte titta. M och läkaren ledde mig tillbaka till rummet där jag vilade en stund och blev serverad te och skorpor. Efter en liten stund kom sköterskan och berättade att de hade fått ut 15 ägg och att det var ett jättebra resultat (förra gången fick vi ut 17).
När vi kommit hem tillbringade jag dagen i horisontellt läge och det ser ut som om de kommer att fortsätta så även idag. Igår hade jag ont mest hela tiden, nu känns det bara när jag reser mig upp.
Hur känner jag nu inför detta försök? Helt ärligt känns det som om jag inte riktigt är i kontakt med mina känslor. Jag har helat tiden trott att jag ska börja hoppas (eller misströsta) ju närmare jag kommer slutet av behandlingen. Men jag har förmodligen lyckats lite väl bra med att bygga upp ett skydd mot besvikelser och nu känner jag istället ingenting. Om det är bra eller dåligt vet jag inte och jag är ju ännu inte en ruvare så vi får väl se, saker och ting kan ju förändras. Just nu känns det iaf skönt att inte varje vaken minut går åt till att tänka på detta (som det gjorde förra gången).
I morgon kl. 14.15 ska vi tillbaka och om allt har gått bra åker vi hem med ett embryo i min magen :o)
måndag, oktober 23, 2006
Stora äggplockardagen
Tack så jättemycket för era lyckoönskningar och att ni har hållit era tummar för oss. Det värmer verkligen så himla mycket!
Dagens skörd blev 15 ägg och vi är jättenöjda. Det gjorde betydligt mer ont denna gång och jag känner mig fortfarande ganska öm och ynklig. Skriver och berättar mer i morgon.
Dagens skörd blev 15 ägg och vi är jättenöjda. Det gjorde betydligt mer ont denna gång och jag känner mig fortfarande ganska öm och ynklig. Skriver och berättar mer i morgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
