Dagen D

Då var det dagen D igen.

X från KK skulle ringa mellan 11.00 – 12.00, min plan var att kräva att remissen skickas nuuu och såklart försöka få en förklaring varför det ännu inte var gjort.

Redan imorse började jag känna mig lite smånervös. Inte så mycket för själva samtalet utan för att hon återigen skulle lova att skicka den och sen ändå inte göra det…

Kl 11.00 satt jag stel som en pinne och stirrade på telefonen, efter en stund insåg jag att den inte ringer för att jag tittar på den. Jag tog istället tag i massa tråkiga arbetsuppgifter som jag under en tid skjutit på. Såklart kände jag mig kissig (det gör jag nästan alltid) men vågade inte röra mig.

Kl 12.00 hade ännu ingen ringt (varför blev jag inte förvånad?!). Jag ringde direkt till KK som meddelade att de var lite sena men att jag snart skulle få mitt samtal, det var alltså bara att fortsätta vänta. Tio över tolv ringde telefonen! Jag såg på displayen att det var hemifrån, lite besviken lyfte jag luren.

Besvikelsen försvann snabbt, det var min man som meddelade att vi hade fått brev från Ö-kliniken där det stod att vi inom kort kommer att få en kallelse och att behandlingen är planerad till oktober! YES, äntligen är vi igång igen. Jag har kämpat för denna remiss i över ett år och nu är vi framme vid målet!

Jag behöver inte längre ringa, tjata och passa telefontider. Det känns verkligen som en befrielse.

Ps: X ringde 12.50, jag tackade för att remissen skickats och jag fick några lyckoönskningar på vägen.

Fynd på IKEA

I helgen gjorde vi samma sak som resten av Sveriges befolkning, vi åkte till IKEA. Jag har aldrig sett så mkt folk och jag har ändå jobbat där till och från under fyra år. Det var något helt vansinnigt! Vi hann även med ILVA, Bauhaus (2 ggr) och några mindre möbelvaruhus. Det märkliga var att jag som i vanliga fall blir gråtfärdig bara jag ser skymten av en barnvagn eller en gravidmage, denna gång inte ens la märke till dem. Jag såg dem inte helt enkelt (trots att de säkert var flera tusen;-) och det var så skönt!

Istället hade jag tankarna på det vi var där för att göra, nämligen shoppa!!

På Ikea hittade vi ett otroligt vackert stort Bonsaiträd, jag har aldrig sett något liknande! Hoppas verkligen att det överlever. Jag har tidigare tagit död på två stycken, men de var vanliga små så detta har förhoppningsvis lite mer livskraft ;-)

Knäpp dröm!

I natt drömde jag att jag var gravid. Jag hade gjort en IVF och fått ett embryo från en fluga (Usch!). Läkarna garanterade att det var helt i sin ordning och att man egentligen kunde ta ett embryo från vad som helts, en ko, en katt eller nått annat. Så snart det kom in i en människokropp så blev det en människa. Jag mindes bilderna från biologiboken där foster från fåglar, grisar och människor såg nästan likadana ut på ett tidigt stadium, så jag var inte bekymrad utan bara glad.

Vad jag däremot oroade mig för var hur jag skulle förklara på min blogg att jag precis hade gjort en IVF fast att jag skrivit att jag inte hade gjort det!

Snacka om att förväxla vad som är det egentliga problemet…

Tillägg till mitt förra inlägg

Jag menar inte att vara missunnsam, jag är bara ledsen för min egen skull…

När är det min tur?

Förut kändes det som att alla runt omkring mig var gravida, utom jag. Nu känns det som att alla är igång med en behandling, utom jag…

Jag får väl göra det som jag ogillar mest, nämligen vänta.

Att våga adoptera

Igår kväll började jag läsa boken Längtansbarn. I ena stunden tänker jag att det är självklart att vi ska adoptera men i nästa blir jag rädd och undrar om jag vågar…

Fungerar inte IVF:en kommer vi sannolikt att adoptera och jag kan inte låta bli att bli lite rädd. Det är inte mina egna känslor jag känner osäkerhet kring utan barnets. Jag är övertygad om att vi kommer bli hur lyckliga som helst, min man och jag, men kommer barnet att vara det. När h*n är liten är det kanske inga problem men när barnet blir större och börjar ifrågasätta…

Det gör ont i mig bara av tanken att den lill* ska behöva vara ledsen och känna sig övergiven av sin biologiska mamma. Det känns så stort och ansvarsfullt att försöka göra så att barnet inte känner så. Klarar jag det? Kommer barnet att känna så oavsett hur mycket kärlek jag och min man ger?

Det känns nästan övermäktigt och det är kanske inte så konstigt att jag undrar om jag vågar…

Mer tjat

Tjatig som jag är tyckte jag att det var dags att ringa idag igen (min strategi går ut på att sakta men säkert, trötta ut dem). Denna gång skickade jag min man, han brukar vara bättre på att få fram sitt ärende än vad jag är. Jag blir nästan alltid arg och tappar tråden…

Först ringde han KK och vädjade om att de ska sätta lite fart på processen. Tydligen hade sekreteraren gjort sitt och skrivit remissen, så nu väntar vi bara på att min läkare och klinikchefen ska skiva på. På onsdag ringer hon mig förhoppningsvis och då tänker jag hänga kvar i telefonen tills hon har sätter sin signatur på pappret, så det så!

Efter det var det dags att ringa Ö-kliniken. Vi ville veta om de embryon vi har i frysen är öronmärkta? Måste vi betala för att få använda dem eller kan vi börja med dem (istället för att göra en ny IVF) när remissen väl kommit in? Det gick inte! Jo förresten, det gick men då skulle det räknas som en IVF och vi kommer då ”bara” ha två IVF:er kvar som landstinget finansierar, suck. Bad news alltså, vi för själva stå för kostnaderna om vi någon gång vill göra ett FET.

Ju längre tid detta tar, ju mer skjuts starten på nästa behandling på framtiden. För tillfället kan det eventuellt bli i november…

Ja, ja, jag är glad att vi överhuvudtaget får denna chans, jag ska inte klaga.

Fortsättning följer...

Jag kunde inte hålla mig utan ringde upp igen. Talade om att jag ville ha en telefontid till min läkare så att hon kunde få förklara varför remissen ännu inte var skickad. Jag riktigt hörde hur sköterskan skruvade på sig när hon klämde fram att jag kunde få en tid i mitten på september. Nu är jag så uppgiven att jag struntar i när jag får tiden, bara jag får den!

När hon fått mitt personnummer för att skiva in tiden utbrast hon att jag redan hade en på onsdag i nästa vecka. Ha! Läkaren har alltså inte bara glömt att skriva min remiss hon har också glömt ta bort den telefontid som kom överens om att stryka sist jag pratade med henne.

Lite tur i all otur alltså!

Frustration!!!

Tror ni att den var iväg skickad? Nä, självklart var den det inte!
Enligt personen jag talade med i Lund, låg min journal i min läkares fack, sekreteraren som ska skiva den satt visst mest i receptionen och hade inte tid att sköta sitt vanliga jobb. Min läkare som ska skriva på den (efter att remissen är skriven) är mest i Landskrona så det gick inte det att säga när det kunde bli.
Jag blir galen!

Hur får man dessa människor att göra vad de ska? Jag förstår att de säkert har häcken full, men jag då? Jag blev lovad att remissen skulle skickas för 6 veckor sedan men efter det har inget hänt. Är det meningen att jag bara ska strunta i det och låta saker bero? Jag blir ärligt talat totalt knäpp! Jag är så frustrerad så att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Ska jag åka ner till sjukhuset och försöka hitta denna receptionist/sekreterare och leda henne fram till min journal eller vad ska jag göra?

Det är detta som är skit när man tvingas göra en provrörsbefruktning. Alla mediciner och biverkningar kan man leva med men inte denna frustration över att inte över att inte vara herre över sitt eget öde.

Jag frågade vad hon tyckte jag skulle göra och såklart hade hon inget svar på det. Kajgkldajsljaklsdjgolkagloathjiogasgilhgilashg, är vad jag känner just nu!

Suck!

Jaha, det där samtalet blev jag inte ett dugg klokare på! Ringde precis till Öresundskliniken för att höra om de fått vår remiss. Sjuksköterskan kunde inte hitta den och bad mig ring om en vecka. Om en vecka?! Det är ju en hel evighet!

Jag förstår inte varför det alltid är likadant. Jag väntar i flera veckor på att ringa ett samtal, när jag väl gör det (efter att först ha suttit i telefonkö i en halv dag) glömmer jag vad jag ska säga och när jag har lagt på så har jag ännu mer frågor än jag hade innan jag ringde, suck!

Då är det väl bara att ringa tillbaka till KK i Lund för att höra OM de har skickat in remissen eller inte, för att vänta en vecka till, det kan jag inte!

Slut på vilandet

Jaha, på måndag var det slut på ledigheten. Slut på semester från jobbet och vilandet från IVF-projekterandet.

När jag i början på juli testade negativt efter vårt första IVF-försök, gick hela kliniken där jag går på semester. De öppnar igen nu på måndag, samma dag som jag slutar min egen semester. Pga detta fick jag en högst ofrivillig paus från barngörandet. Jag hade utan tvivel startat en ny IVF-behandling direkt efter mitt negativa besked. Jag ville inte vila, jag ville göra barn! Tyvärr var det inte upp till mig och jag har snällt fått vänta (som så många andra, jag vet).

Jag har under tiden jagat min läkare som jag vill ska remitera oss till Öresundskliniken, så att vi äntligen kan få göra våra landstingsfinansierade försök. Hon lovade att göra det men jag litar inte på att det är gjort förrän jag har pratat med kliniken. Om något har strulat till sig med den så har vi fyra embryon i frysen som vi kommer att använda i oktober (gick inte att få någon tidigare tid).

Jag hade från början tänkt vänta med att ringa (angående remissen) till på tisdag eller onsdag. Tänkte att de som jobbar där kanske vill hinna starta sina datorer, gå igenom lite och så, innan jag börjar trakassera dem. Det är nog redan alltför många som väntat en hel sommar som kommer att slänga sig på telefonen på måndag morgon.

Nu har jag ändrat mig. Varför ska jag vänta? Jag vill ju veta hur det går för oss nu! Jag vill starta nästa behandling nu och jag vill att det ska bli måndag nu!!

Barnvakt

Vi passade vår gudson igår (M’s brorson). Han är helt underbar! Alltid glad och så söt att man vill äta upp honom.

Tänk vad spännande det kan vara att ta videokassetten, sätta in den i videon, trycka på Eject-knappen och sen se den komma ut igen. Om och om igen…
Detta och liknande saker höll vi oss sysselsatta med hela kvällen och jag hann inte tänka en sekund på min sorg över vår barnlös. Så vill jag alltid ha det!!!

En sak slog mig dock! Hur hinner föräldrar prata med varandra? Vi som är så vana att alltid gå igenom dagens händelser på kvällarna hann knappt fråga varandra hur vi mådde.

Hm, det ska jag kanske passa på att njuta av mens jag kan, lite vuxenkonversation.

Illa, illa...

Jag rensade i min garderob idag. Ut med alla kläder för att se om de passar eller inte. Usch, säger jag bara! Jag visste att det var illa men inte så illa!
Eller hur måste det vara medicinerna som gör att man går upp i vikt? Det känns lättare att leva med att de beror på dem, än på allt godis och annat skräp jag har proppat i mig (helt hämningslöst) under sommaren.

Vad ska jag ha på mig när jag börjar jobba igen? Jag har massor av överdelar men knappt några byxor som passar. Jag ser mig själv komma in på kontoret kläd som Kalle Anka (enbart ikläd tröja). Det hade varit en syn ;-)

Nä, det är väl bara att börja banta!

Alldeles paff

Igår pratade jag med min mamma i telefon. Hon ville boka in någon slags tillställning i september och jag vara som vanligt föga entusiastisk. Jag försökte slingra mig och svarade att jag inte visste om jag kommer att ha någon lust.
Då sa hon: ”Jag har redan kollat i kalendern att du ska ha mens veckan innan så du kommer säkert att må okey då.”

Jag blev alldeles paff!

Min mamma vet när jag ska ha mens! Inte ens jag har sån koll. Jag vet inte hur det ska tolkas?
Att mitt liv bara handlar om mens eller inte, att detta påverkar min omgivning så att vi till och med planerar kring mina kriser.

Att beskriva sig själv som patetisk är kanske ett starkt ord men det var så jag kände mig efteråt.

Illa berörd

Igår när jag vaknade var jag på uruselt humör. Bestämde mig trots det att fullfölja dagens program och inte låta mitt humör (allt för mycket) gå ut över min stackars man. Vi åkte till färgaffären som bestämt. Väl där kände jag att det nog var bäst att jag höll mig undan. Min man vill alltid diskutera allt vi ska köpa med någon i personalen, jag har tålamod med det ibland men denna dag var inte en sådan. Jag satte mig och väntade på en stol.

Efter en stund kommer en tjej från min högstadieskola in med sin man. Hon är naturligtvis höggravid och strålar så där som bara gravida kan. Trots den stora magen skuttar hon fram till stället med barntapeter och bårder, hennes man följer henne hack i häl.

Varför var jag så dum att jag satte mig precis där? De kuttrar och diskuterar fram och tillbaka huruvida de ska kaniner eller apor på vägen i den lilles rum?

För första gången i mitt liv kände jag mig fysiskt illa berörd. Jag valde mellan att springa ut ur affären och spy eller att stanna kvar och öppet låta känslorna ta överhand och börja stortjuta. Jag gjorde inget av det utan satt bara kvar på min stol medan tårarna brände innanför ögonlocken.

När jag ska sluta känna så här varje gång jag ser ett barn eller någon som är gravid? Jag kan inte gå någonstans utan att bli påmind om att jag inte är som dem, de har fått eller ska ha barn, jag kanske aldrig kommer att uppleva det. Jag vet att jag aldrig kommer att komma undan, de finns överallt och kommer inte att försvinna. Istället måste jag sluta bli så oerhört berörd av det, jag vet bara inte hur…

Sluta röka

Idag tänker jag sluta röka. Det kommer inte att vara några problem att sluta, det brukar jag göra ungefär en gång i månaden... Mitt problem är att jag inte lyckas låta bli att börja igen. Jag har rökt sen jag var i trettonårsåldern och jag har alltid haft ångest för det. Jag är lite lätt hypokondriker och är livrädd för att få någon allvarlig sjukdom (den jag är mest rädd för vågar jag inte ens uttala namnet på). Trots detta har jag ännu inte lyckats att bli rökfri.

Jag vet att rökning försämra fertiliteten och med den vetskapen borde det vara den enklaste saken i världen att sluta, men riktigt så enkelt är det inte. När jag gjorde min första IVF slutade jag samtidigt som jag började med sprutorna, det gick jättebra. Tyvärr lyckades jag bara fram till den dagen då jag testade negativt. Jag tände direkt en cigarett, trots att jag inte ens var sugen. Det kändes just då som om ingenting spelade någon roll och att jag lika gärna kunde fortsätta att förgifta mig själv…

Nu känns det inte så. Nu vill jag rena och förberedda min kropp inför nästa IVF-försök. Jag vill ge mig själv alla chanser att lyckas. Därför slutar jag idag, i god tid innan det är dags för nästa omgång!

På väg mot höst

Ute spöregnar det och börjar faktiskt kännas som höst. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men gud vad skönt det ska bli. Äntligen är det ok att ligga på soffan med en bok eller slötitta på tv utan att ha dåligt samvete för att solen skiner ute.

Jag har en vecka kvar på min fyra veckor långa semester. Jag har inte planerat in någonting och det känns såå skönt. Jag ska möjligen sortera min garderob (en favoritsysselsättning) men annars ska jag bara slappa. Ah, vad skönt det ska bli. Det är helt ok om jag till och med blir lite uttråkad, då kommer det att kännas lättare att masa sig till jobbet igen nästa måndag…

Påverka sitt öde med tankens kraft?

För några dagar sedan fick jag ett brev med information om adoption. Jag hade beställt det via nätet. När kuvertet väl kom blev jag nästan lite rädd. Tänk om detta är det första steget som jag tar mot en lång men förhoppningsvis spännande adoptionsresa? Jag känner mig ännu inte redo men jag börjar närma mig.

Ibland blir jag orolig för att jag går händelserna i förväg och därmed påverkar mitt eget öde. När jag började med mina hormonbehandlingar (med Pergotime) var jag helt säker på att de inte skulle hjälpa mig. Jag var från början inställd på att jag skulle behöva göra en IVF-behandling (eller fler). Så blev det också.

Nu när jag är mitt uppe i det börjar jag fundera på adoptioner istället. Jag vet inte riktigt varför jag gör så. Kanske är det för att skydda mig själv från att bli totalt knäckt av ännu ett misslyckande? Det känns bra att redan ha en plan när man ställs inför faktumet, att inte kunna få egna barn. Samtidigt gör det mig lite rädd. Jag kanske måste tro mer på att jag faktiskt kommer att bli gravid för att jag ska kunna bli det? Eller spelar det någon som helst roll vad som rör sig i min hjärna? En del av mig tror det medan en annan del inte gör det.

Tyvärr kan man bara spekulera…

Hormoner + solbränna = dålig kombination

Jag har haft oturen att vara utrustade med en liten mustasch. Den syns inte så mycket men tillräckligt för att vara störande. Jag brukar alltid färga den och då syns den inte längre. I början av sommarn när jag precis fått en fin solbränna märkte jag till min fasa att jag var mörk på överläppen. Jag färgade snabbt mustaschen men utan resultat! Läppen var fortfarande mörk. En lätt panik infann sig.

Idag var jag hos min vän som är hudterapeut. Hon konstaterade pigmentförändringen och berättade att när man blir gravid så är det väldigt vanligt att man får sådana förändringar just på överläppen. Det beror på hormonerna och blir speciellt tydliga i kombination med sol. De försvinner när man inte längre är gravid, eller som för mig, när medicineringen går ur kroppen.
Så himla typiskt! Jag lyckas inte bli gravid men jag lyckas få de dåliga symtomen av en graviditet. Hade jag haft ett barn i magen hade kunnat stå ut med det, men inte nu.

Så, varning till alla er som är under behandling och som samtidigt försöker få en schyst solbränna ;-) !!

Golvläggning

Vi håller på att lägga golv. Allt som har kunnat gå fel har än så länge gjort det. Det började med att vi skulle lägga i hallen. När den precis var tömd och vi skulle åka och hämta golvet, ringde de från affären och meddelade att golvet inte skulle komma in förrän om två veckor. Samma dag som min semester tar slut…

Min man som alltid är snabb på att: ”see good in bad”, sken upp och kom med iden att vi under tiden kunde lägga i köket. Sagt och gjort. Vi åkte och köpt golv till köket och började förarbetet. Bara för att göra allt lite roligare bestämde sig vår diskmaskin för att sluta fungera., full med gammal disk såklart! Urk, vad äckligt det luktade när vi tömde den. När vi skulle dra ut den gick inte det. Vi kämpade hur länge som helts, men nu är vi iaf igång. Snabbt går det inte. Jag har aldrig sett ett kök med så många vinklar och vrår som vårt har. Det går inte att lägga en ända planka utan att behöva såga den på femtielva ställen. Pust, vad jobbigt det är men sjukt vad snyggt blir det.

Hejdå fula gula plastmatta, välkommen vackra ekparketter!