Resume från gårdagen

Kl. 0845 var vi på plats (hade tid kl. 09.00). Jag anmälde oss i receptionen och fick tillsägelse att sitta ner och vänta. Min man som annars är den av oss med tålamod, tyckte att det var lite konstigt (sist fick vi gå direkt till vårt rum). Jag var vid gott mod och tyckte att några minuters väntan inte spelade så stor roll. Kl. halv tio var det däremot min tur att blir sur! Va f*n ska vi alltid behöva vänta för?! Det så otroligt viktigt att vi gör allt på rätt tider, tar ovitrellsprutan kl tio och inte fem över, kommer i tid till avtalade möte osv, men de kan göra hur det vill…
Jag har väntat på att få barn i fler år, måste jag vänta nu också (skrek jag inom mig)!

Till slut fick vi komma in. På med vita skjortan och in med katetern i armen. Jag fick en Stesolid för att bli lugn. Förra gången blev jag direkt påverkad av den, medan jag inte kände av den alls denna gång. M fick en burk och blev hänvisad till toaletten, han kom snabbt ut (glad och nöjd) och jag fick hålla den varm under täcket tills sköterskan kom och hämtade den.

Själva plocket gick bra. Till skillnad från förra gången var jag vaken och hörde allt som sades men orkade inte titta. M och läkaren ledde mig tillbaka till rummet där jag vilade en stund och blev serverad te och skorpor. Efter en liten stund kom sköterskan och berättade att de hade fått ut 15 ägg och att det var ett jättebra resultat (förra gången fick vi ut 17).

När vi kommit hem tillbringade jag dagen i horisontellt läge och det ser ut som om de kommer att fortsätta så även idag. Igår hade jag ont mest hela tiden, nu känns det bara när jag reser mig upp.

Hur känner jag nu inför detta försök? Helt ärligt känns det som om jag inte riktigt är i kontakt med mina känslor. Jag har helat tiden trott att jag ska börja hoppas (eller misströsta) ju närmare jag kommer slutet av behandlingen. Men jag har förmodligen lyckats lite väl bra med att bygga upp ett skydd mot besvikelser och nu känner jag istället ingenting. Om det är bra eller dåligt vet jag inte och jag är ju ännu inte en ruvare så vi får väl se, saker och ting kan ju förändras. Just nu känns det iaf skönt att inte varje vaken minut går åt till att tänka på detta (som det gjorde förra gången).

I morgon kl. 14.15 ska vi tillbaka och om allt har gått bra åker vi hem med ett embryo i min magen :o)