Så var det med det...

Dan efter visningen, kl 09.00 på morgonen la någon ett bud på huset.

500.000 över utgångspriset!

Jaha, så var det med det. Just nu ligger budet på 750 000 över. Om vi inte hade blivit så uppgivna hade vi anmält mäklaren till fastighetsnämnden. Det måste vara olagligt med sådana lockpriser!

Visningen blev såklart den pers vi föreställt oss. Det stod säkert 20 bilar utanför redan när vi kom. Inne i huset kryllade det av småbarn, babyliftar och deras föräldrar.

Jag måste säga att jag blev ganska avtänd direkt. Kända att det var kört.

Nu tar vi en paus i letandet.

Tankar på annat håll

I fredags fick jag två embryon tillbaka :-) Tyvärr frågade jag vad de var för kvalité på dem. De fick betyg två där en etta är bäst. Hur stor skalan är vet jag inte. Nu i efterhand ångrar jag nästan att jag frågade. Den informationen kunde jag lika gärna ha varit utan.

Men just nu tänker jag faktiskt inte så mycket på hur det ska gå. Jag ska inte säga att jag inte bryr mig (det gör jag såklart) men jag känner mig ganska luttrad. Det får bli som det blir, jag kan inte göra så mycket åt det längre och mina förhoppningar är inte speciellt höga. Jag känner mig inte heller ledsen över att jag känner så, bara lättad.

Nä, istället kan jag inte sluta tänka på huset vi ska titta på nu i vecka. Vi hittade det på Hemnet för över en vecka sedan och sen dess är det de enda vi pratar om.
Vi blir helt tokiga av tanken på att 100-tals (liten överdrift kanske) okända människor ska klampa omkring i ”vårt” hus på visningen. Ännu värre är så klart tanken att det blir en sjuk budgivning som vi inte vinner. Vi måste få detta hus!!

Det är i stort renoveringsbehov (vilket vi hoppas alla andra också ska se). Det är säkert mycket mer än vad vi kan föreställa oss men det struntar jag i. Huset har en underbar gammal uppvuxen trädgård som jag bara skulle älska att få vara i. För att inte tala om hur glad Bellman skulle bli.

Det ligger i samma by som jag växte upp i, ditt jag aldrig skulle flytta. Nu struntar jag blankt i var det ligger. Det får ligga precis var som helts bara vi får bo där.

Så här känner jag utan att ens ha varit inne i huset (utanför har vi varit typ 5 gånger redan ;-) Hoppas jag inte blir besviken och hoppas att huset blir vårt!

Dagen efter äggplock

Gårdagen gick bra. Jag blev plockad på 15 ägg och förhoppningsvis ska jag få två embryon tillbaka imorgon. Det har tidigare nämnts att vi kanske skulle köra långtidsodling denna gång och hoppa över assisted hatching (AH) vilket vi testade förra gången.

När nu sjuksköterskan meddelade att det trots allt skulle bli AH och inte långtidsodling blev vi såklart lite förvånade.

Vi bad att få tala med läkaren eftersom sjuksköterskan inte kunde förklara varför man ändrat sig.

Efter en stund kom en kränkt läkare in och talade om att de med deras låååånga erfarenhet nog visste vad som var bäst för oss.

Ursäkta mig säger jag bara! Jag ifrågasätter verkligen inte deras kompetens utan vill bara veta vad som gäller. Är det så himla konstigt att vi vill veta hur det resonerar?!

Jag blir bara så trött.

Vad jag också börjar tröttna rejält på är allt som har med adoption att göra. Jag ringde idag till familjeenheten för att höra var i kön vi står för att få starta hemutredningen. Först kunde hon inte hitta oss. Efter mycket letande talade hon om att vi var nr 6 i kön men hon kunde absolut inte säga när det skulle bli vår tur. Det blir iaf inte före sommaren. Nähä nä… Då blir det väl någon gång om hundra år då, hade jag lust att skrika men sansade mig såklart.

De senaste veckorna har jag faktiskt börjat tänka så smått på alternativet att skita i alltihop. Tidigare har det varit total otänkbart att leva utan barn men ju mer vi kämpar desto mindre lust finns kvar i mig. Vi har ju bara stött på motgångar under denna tid och tillslut orkar man bara inte mer.

Så känner jag idag. Imorgon känns det kanske annorlunda…?

Lägesrapport

Jag har länge saknat inspiration att skiva men tänkte att jag iaf kan lämna en liten lägesrapport.

Kursen löper på bra. Det är alltid trevligt att vara där. Lite konstigt har det väl känts de senaste gångerna nu när IVF:en blivit mer påtaglig. Det kändes inte riktigt ok att smyga iväg till toan och ta min spruta när vi just suttit och diskuterat anknytning till ett adopterat barn…

I torsdags var jag på koll nr 2. Allting såg braaaa ut (vilket de alltid säger). Jag hade ca femton ägg som utvecklade sig väl och läkaren trodde inte det skulle bli några problem med att få två embryon tillbaka när vi väl kommit så långt.

Tillskillnad från alla andra (tre) gånger så fortsätter jag med Puregon. Jag har fått 125 enheter genom hela behandlingen och ska ta min sista spruta i morgon. På måndag är det dags för Ovitrelle och på onsdag plockas jag.

Snart är alltså denna resa slut. Det känns verkligen märkligt att tänka på.

När vi startade hela fertilitetsutredningen var jag ganska övertygad om att vi skulle behöva göra en provrörsbefruktning, jag var också ganska säker på att det nog inte skulle gå på första försöket. Det var bara en känsla jag hade. Det hela låter kanske pessimistiskt men jag var också ganska säker på att det faktiskt skulle bli barn genom IVF.

Visst inget av det där spelar egentligen någon roll, hur jag än "tror" eller "känner på mig" så blir det som det blir. Men jag måste ändå säga att det skulle känns mycket konstig att avsluta det här kapitlet och fortfarande vara ofrivilligt (och oförklarat) barnlösa.

Lite hopp tillbaka

Som mitt humör pendlar fram och tillbaka. Jag har länge nu tycke att allt varit jätte jobbigt. Allt har känts tungt och tråkigt och jag har inte kunnat se framemot någonting. På morgonen har jag vaknat arg och ovillig att möta dagen. På kvällen har jag gått och lagt mig med känslan att det ska bli så skönt att slippa vara vaken, allt är ändå så tråkigt.

Hade det inte varit för vetskapen över att jag har massa hormoner i kroppen hade jag på allvar trott att jag var djupt deprimerad.

Så i förrgår tog jag min första puregon-spruta och i går morse vaknade jag med ett leende på läpparna. Det kändes som en tung blöt filt lyfts från mina axlar. Allting kändes plötsligt lättare. Ändå är situationen precis densamma.

Om det berodde på sprutan eller vad det var som gjorde det bryr jag mig inte om. Huvudsaken är att jag nu känner mig mycket gladare och starkare. Jag har till och med börja hoppas lite på försök nummer fyra. Kanske är det mitt lyckotal trots allt. Jag som är född den 4:e, 4 minuter över 4…

Adoptionscirkel nr 2

Adoptionskursen fortsätter och jag tycker att det är jättekul att vara där. Alla är så otroligt öppna med sina erfarenheter av barnlöshet. Det är så skönt att känna sig normal. Att kunna prata med människor som faktiskt förstår och som har haft liknande upplevelser. Lite som när jag skiva här.

Jag längtar redan till nästa gång :-)

Vi konstaterade en sak som jag inte tänkt på tidigare. Nämligen hur otroligt enkelspårig en IVF är. Man får ett schema som man ska följa. Alla gör likadant. Skulle man vilja avvika från behandlingen och göra något lite annorlunda så är man genast jobbig.

Man tittar inte på orsaken till barnlösheten (som i vårt fall fortfarande är en gåta). Istället behandlas alla lika, vilket ju är helt sjukt med tanke på att våra problem kanske är helt olika.

Hade man gått till botten med orsaken kanske många hade sluppit göra dessa fysikiskt och psykiskt jobbiga behandlingar som dessutom kostar samhället en massa pengar…

Ps: mannen som uppförde sig skumt förra gången har nog tagit sig en funderare. Han var riktigt sympatisk. Visst, han kastade ur sig märkliga åsikter men var nu redo att omvärdera och drev tom med lite med sig själv och sitt fyrkantiga sätt att se på saker.

Att berätta

Idag berättade jag för min kollega att jag och min man just nu genomgår en provrörsbefruktning. Jag kände att jag dels ville förklara mitt asociala beteende men också varför jag kommer att ha en del frånvaro längre fram.

Det är bara han och jag på avdelningen och man kan väl säga att han är min chef just nu (den riktiga är på pappaledighet).

Efter att snart ha gjort fyra försök på ett år, orkar jag helt enkelt inte hitta på lögner om vad jag ska göra. Det är lättare att säga som det är.

Jag vet inte riktig vad jag hade förväntat mig för reaktion. Den jag fick var:
”Jag kan ingenting om sånt”.
Nä, men det kan jag, svarade jag tillbaka, så fråga mig om det är något du undrar över ;-)

Sen var den diskussionen över, det känns skönt (tror jag).

Akupunktur eller inte…

Nu har jag förmodligen tagit fel beslut. Usch vad jag känner mig kluven. Jag hade tid i veckan hos en akupunktör. Jag gick inte ditt. Hela den dan var jag arg som ett bi. Dels rent allmänt och dels för att jag tycker det är helt sjukt att vi ska behöva betala tusentals kronor för att få barn medan andra knappt behöver anstränga sig.

Jag som har svårt att få barn går jämt runt med ett dåligt samvete över att jag inte gör tillräckligt mycket för att det ska fungera. Jag slappnar inte av tillräckligt, jag äter inte tillräckligt sunt, jag dricker vin, jag röker (så lite jag kan) jag motionerar för lite, jag lever med andra ord som de flesta andra men jag har liksom inte riktigt rätt till det. Blir det inga barn känns det som om jag får skylla mig själv.

Det inte är så att någon säger det till mig (tack och lov) det är bara mitt eget samvete som hela tiden gnager.

Min ilska över orättvisan gick iaf ut över akupunktören och jag ”straffade” henne genom att inte gå dit. Nu får jag leva med. Blir det inget barn denna gången heller kommer jag säkert plåga mig själv med tanken att det kanske blivit annorlunda bara jag hade gått ditt…

Grrrrrrr, dumma jobbiga liv!

Adoptionsträff

Adoptionsträffen gick bra. Det var inte så farligt som jag föreställt mig.

Istället för att presenter oss själva fick vi först berätta lite för den som satt bredvid och sen presentera vår nya vän för de övriga. Jag hatar verkligen presentationer, har gjort så sen jag gick i skolan (var väl med om något traumatiskt…) men detta sätt kändes rätt okey.

När man träffar en grupp nya människor är det alltid någon man stör sig på. Det här var såklart inget undantag. En man var hela tiden tvungen att ifrågasätta allt som sades. Han förstod inte varför en nämnd ska bestämma om han får adoptera eller inte, han förstod inte varför man skulle prata med sitt adopterade barn om att det är adopterat och han fattade inte varför man skulle skriva brev till barnhemmet om hur det gick för barnet, för att nämna några saker han inte kunde förstå. Jag förstod inte varför han skulle adoptera…

I övrig hade vi intressanta diskussioner. Vad som förvånade mig var att de flesta inte verkar ha tillgång till datorer. Många frågor handlade om sånt som man lätt hittar på nätet, väntetider, kostnader osv. Kanske det bara är jag som är insnöad och spenderar allt för många timmar framför datorn…

Hur som helst ska det bli kul att träffa dem igen nästa vecka.

Nervös...?

Ikväll är det dags för första mötet på adoptionskursen och jag har absolut ingen lust att gå dit…
Jag har längtat jättemycket efter det här men känner mig just nu bara som en bortskämd tjurig unge. Plötsligt vill jag inte alls!!

Jag har hela tiden varit jätteentusiastisk över att få starta adoptionsprocessen på riktigt och nu när vi väl kommit ditt får jag bara ont i magen över att tänka på det.

Hur presenterar man sig till exempel på ett sådant möte?

Berättar alla om hur länge de försökt få barn och vilka eller hur många behandlingar de gått igenom (det kan ju faktiskt vara väldigt känslig och inget man har lust att berätta för en massa nya människor det första man gör)?

Eller berättar man bara allmänt om sig själv, vad man jobbar med, var man bor osv..?

Nä, ska sanningen fram så är jag nog lite nervös inför det hela. Det är förmodligen därför jag inte har någon lust att gå dit. Hoppas det ändrar sig.

Gällande omorganiseringen, så var det inget som drabbar mig. Inte så länge jag går på mitt vik. vilket jag gör fram till oktober. Vad som händer efter det orkar jag helt enkelt inte tänka på. Här händer det nya saker varje vecka, det är inte lönt att oror sig. Det hinner säkert ändra sig flera gånger innan vi är där ändå.

Vad är nu detta?

Jag har återigen blivit kallad på möte gällande en omorganisering, ska vara där kl 15.00.
Va f-n är nu detta?! Ok, jag vet att jag sagt att jag ändå tänker byta jobb men nu känner jag mig plötsligt osäker. Ska jag gå så ska jag gå frivilligt, inte för att någon bestämmer att jag ska det…

Byta jobb?

Jaha, då har jag slutat röka igen, och börjat spreja igen (den vanliga visan med andra ord)… Och så har jag kommit på att jag hatar mitt jobb och allt som har med det att göra.

Den senaste tiden har jobbet förvandlats till en enda plåga. När jag började i januari kom jag in precis innan att nytt system skulle sjösättas. Jobbet kändes spännande och utmanande. Nu känns det total övermäktigt och situation känns fullkomligt ohållbart.

Ingenting i den nya applikationen fungerar som det ska, INGENTING! Vi får göra nödlösningar på allt och jag har egentligen igen aning om hur vi egentligen ska jobba.
Vi kämpar hela tiden med att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan.

Just nu är vi bara två på avdelningen, och vi hade behövt vara tio. Det är tänkt att killen jag jobbar med ska lära upp mig men han har aldrig tid eftersom det finns för mycket att göra (plus att han är ett kontrollfreak som inte kan släppa taget). Moment 22 alltså, jag vill hjälpa till mer men vet inte hur eftersom ingen har tid att tala om det för mig.
Dessutom går min kollega jämt runt och muttrar och kallar alla andra för idioter. Det är rätt tröttsamt att höra på…

Nä, det här håller inte. Jag måste byta jobb, så är det bara. Min plan ser ut så här:
Jag får stå ut under april/maj, skulle jag mot förmodan bli gravid så är problemet löst för några år framöver. Blir jag det inte är det bara att bege sig ut på arbetsmarknaden. Bara och bara är det så klart inte men det finns inget annat alternativ, jag står nämligen knappt ut en sekund till.

Blääää, säger jag bara!

Slutar aldrig förvåna sig...

Man slutar verkligen aldrig förvåna sig. Häromdagen satt jag och åt lunch med en manlig kollega. Vi pratade om Kina och jag berättade att jag förhoppningsvis snart kommer att hämta ett barn därifrån. Till saken hör att han mycket väl känner till min situation. Förra sommarn hittade han mig gråtande vid mitt skivbord och han var då mycket förstående och tröstade mig. Den empatiska sidan av honom är tydligen nu helt borta…

Det första han säger är; ”Det där med att adoptera, jag tror att det är jättesvårt att knyta an till ett barn som inte är ens eget” Sen maler han på hur länge som helts hur underbart det är att ha barn och hur otroligt fantastiskt det är att få barnbarn (han har precis blivit farfar). Att det är en sån otroligt speciell känsla att veta att det är ens eget kött och blod.

Jag satt helt chockad! Vad menar han med att säga så? Vad ville han förmedla? Hur ville han att jag skulle känna mig?!

Sen kom klassikern; ”Ni kommer säkert att få egna barn när ni har adopterat”.

Vadå ”egna” barn? Varför skulle jag ens vilja blir gravid när jag har adopterat. Menar han att vi skulle vara olyckliga om det inte hända och att syftet med adoptionen egentligen är att få de ”mentala spärrarna” att släppa och att vi adopterar för att vi hoppas bli gravida sen? I så fall är han helt ute och reser, dum j-vla idiot!!

Jag blir så trött på alla som inte fattat att det är ett barn jag önskar, biologiskt eller icke spelar faktiskt (otroligt nog för vissa) ingen roll!

Det är ju rätt komiskt att de på nyheterna hela dan igår berättade om hur många mammor och pappor det är som har svårt att knyta an till sina biologiska barn.

Äntligen föräldrautbildning!

Yes, nu blir det förhoppningsvis föräldrautbildning redan i april. Det innebär (också förhoppningsvis) start av hemutredningen i sommar och om vi har jättetur så kan vi skicka papperna till organisationen redan i början på hösten.

Plötsligt tycker jag att det känns som jätte snart. Tidsuppfattningen har verkligen förändrats efter att inte ha gjort annat än att väntat nu de senaste åren.

Jag pratade precis med Ffia för första gången idag och de var jättetrevliga. Allt som har med adoption känns så himla roligt att sysselsätta sig med till skillnad ifrån, ja, ni vet vad.

Vi pratade bland annat om min syn på hur lång tid de hela kommer att ta. Jag föreslog 3 år och undrade om hon tyckte jag var orealistisk. Men det tyckte hon inte utan sa att vi nog tom skulle kunna bli föräldrar tidigare än så. Jag blir så lycklig av att tänka på det. Vi som föräldrar? Sådana ord vågar man knappt ta i sin mun när man håller på med IVF, nu plötsligt kan man!

Vi pratade om val av land. Kina har för mig alltid känts som det naturliga valet. Jag tänkte redan som liten på att om jag någon gång skulle adoptera så skulle det vara därifrån (varför jag nu tänkte på det som liten vet jag inte). Tjejen jag pratade med hade såklart två barn därifrån och hon menade att man ofta innerst inne vet vilket land det kommer att bli (om det nu inte händer något oförutsätt som det ju ofta gör i Adoptionsvärlden).

Åh, vad jag längtar! Samtidigt känner jag mig inte stressad, det här kommer att ta tid och eftersom jag vet det är det lätt att acceptera. Det är ovissheten under den senaste tiden som drivit mig till vansinne.

Kursen kommer att krocka med IVF:en. Det struntar jag i. April kommer att bli en hektisk månad och jag gillar när det är hektiskt!

Blir tokig!

Jag blir tokig av att inte kunna kommentera, varken i min egen eller i någon annans blogg.
Har jag något problem på jobbet ringer jag alltid Helpdesk efter typ två minuters försök, jag har inget tålamod! Hemma finns ingen att ringa!

Grrrrrrh!

Hur som helts, tack för välkomnandet, det värmer. Gällande Dr H's teori så svalde jag den med hull och hår utan att ens tänka efter. Men kanske är det som ni säger, bara hans lilla teori. Kanske han säger så bara för att ha något att säga...

På adoptionsfronten händer det ingenting för tillfället. Egentligen skulle vi kunna börja skriva på våra livsberättelser och samla ihop referenser redan nu, men av någon anledning så drar jag mig för det. Det känns lite jobbigt och jag kan inte riktigt förklara varför.

Nu vill jag bara få börja utbildningen. Det ska bli jätteroligt! Tänk att få träffa en hel grupp med människor som är i samma situation som vi. Att för en gång skulle inte behöva va den som är annorlunda. För det är så jag känner mig, annorlunda.
Lite som en alien ibland…

Kommentera kommentarer…

Jag kan inte kommentera mina kommentarer sen jag bytte till Google Account. Är det någon som varit med om det? Jag använder samma id och password som när jag loggar in på min blogg men det fungerar inte.

Mycket skumt!

Uppdatering

Det var länge sen jag skrev. Jag har helt enkelt behövt en paus från allt som har med barnlöshet att göra. Bloggen har hjälpt mig mycket när det har varit jobbigt men ibland har den också påmint mig om allt det jobbiga. Det har jag inte haft ork till just nu.

Jag jobbar jättemycket och jag trivs med det. Kanske är det en flykt men jag bryr mig inte om det så länge jag mår bra. Ju längre tiden går ju längre kommer jag ifrån identiteten ”ofrivilligt barnlös” ”hon som försöker bli gravid” osv. Den rollen vill jag inte ha och det känns sååå skönt att komma längre och längre ifrån den.

Jag tänker istället på mig själv som ”hon som ska adoptera” och jag tycker mycket bättre om henne än om den där ledsna tjejen som jag var för ett tag sen…

Vi ska göra en IVF till, men bara för att vi får den grattis och för att få ett riktigt avslut. Att bara lämna nu och gå vidare hade nog fungerat för mig men vi är faktiskt två om detta. Min man vill så gärna och jag tror väl att jag också kan få mer sinnesro om vi gör det.

M talade med Dr H för några veckor sen. Vår fråga till honom var vad han tyckte att vi skulle göra. Tyckte han att vi skulle ge upp? Fanns det något som tydde på att det hela var lönlöst? Vad trodde han om våra chanser? Hans svar borde kanske tolkas som positivt men för mig känns det nästa bara jobbigare…

Nä, allt ser bra ut. Chanserna är mycket goda. Han kan inte se något som tyder på att det inte ska gå. Det som han tror ”ställer till det” för oss är själva insättningen. Enligt honom handlar det om timmar när embryot återförs. Livmodern och embryot måste vara i synk. Är de inte det fäster det helt enkelt inte. Han tror att det är det som är vårt problem och man kan inte kontrollera detta för forskningen har inte kommit så långt.

Förstår ni, det handlar om några få timmar! Jag blir tokig bara jag tänker på det.

Jag blir också tokig av att tänka på adoptionen.

Första mötet med familjeenheten gick bra. Jag tyckte till och med att det var riktigt trevligt. Vi blev informerade om hur det hela skulle gå till och jag ser jättemycket framemot att få starta. Tyvärr ligger problemet där. Vi får inte starta hemutredningen förrän vi har genomgått föräldrautbildningen. Det har jag helt missat! Jag trodde att man gick den under tiden man utreddes, men icke, i alla fall inte i vår kommun. Att hitta en kurs är verkligen inte lätt. Vi står i kö hos två olika organisationer och i värsta fall får i inte plats förrän i höst.

Jag börjar förstå varför en adoption tar så lång tid…

Kluven

Ringde tillslut till Öresund. Barnmorskan var som vanligt gullig och beklagade det hela, trots att det inte finns så mycket att säga. Jag ringde för att M vill ha en förklaring. Han hoppas på att de ska ha någon teori om varför det inte blir något. Själv tror jag inte att de har det…

Dr. H ska iaf ringa honom den 13:e feb, vi får se vad han säger.

Av en händelse frågade jag hur lång tid vi kan vänta med det sista försöket. Själv tänkta jag mig kanske om ett år (om vi överhuvudtaget gör det). Jag fick en chock när hon sa att remissen bara gäller ett år! Vill vi göra det senare måste vi ansöka om en ny remiss och det vet ju alla hur det är med det. Ringa, jaga, och stressa halv ihjäl sig, nej tack!

Så nu vet jag inte hur vi gör. Vi måste göra försöket innan augusti/september för att hinna. Under sommarn har kliniken semester (typ hur länge som helts). Plötsligt står vi inför beslutat huruvida vi ska göra ett till nu i vår.

Suck, jag som trodde jag var fri från detta. Jag vet att jag själv bestämmer hur jag vill göra men kommer jag inte ångra mig om jag inte gör det? Jag vet ju faktiskt inte själv vad jag vill!

Det kändes så skönt att inte längre vara en person som försöker bli gravid. Jag är så jäkla trött på den identiteten.

Dessutom upptäckte jag att betalningen till Ffia inte gått igenom. Kontot som pengarna skulle dras ifrån saknade täckning. Jag fick panik! Såg framför mig hur minst 10 par redan hunnit betala efter oss och hur vi hamnade flera månader längre bak i kön…

Hur ska jag klara adoptionsprocessen om jag reagerar så här på en sån småsak? Jag får skylla på mitt allmänt labila tillstånd.

Nu är iaf avgiften betald och vi ska på infoträff hos familjerättsenheten nästa vecka :-)!

Det var det det...

Jag är inte gravid. Vaknade kl.05.00 i lördags morse. Halvt sovande testade jag och resultatet blev vad jag hade väntat mig. Jag gick faktiskt och la mig och somnade om med tanken: jaha, det var det det…

Fredagskvällen var däremot jobbig. Jag hoppades nästan att jag skulle få mens istället för att behöva göra det där fåniga testet som ändå alltid visar samma sak. Jag vankande runt i lägenheten som en osalig ande och önskade att det kunde blir lördag morgon så att det hela kunde få vara överstökat.

M blev mycket mer besviken än jag. Jag hade liksom räknat med det, han hoppades fortfarande. På morgonen samlade jag ihop alla mediciner som blivit över efter IVF:erna. Jag la dem i en påse och gick med dem till apoteket. För mig kändes det som ett avslut. Innan har jag sparat dem för att de kanske kunde vara bra och ha, nu vill jag inte längre se dem.

För mig var detta slutet på IVF-försöken. M känner inte riktigt likadant. Vi har ju ett försök kvar, plus 4 ägg i frysen och han vet inte om han bara kan släppa det. Jag vet att jag kanske ändrar uppfattning längre fram och vill försöka en gång till men som det känns nu så blir det inte fler gånger.

Jag har under ett år (nästen) hela tiden varit mitt uppe i en behandling, sörjt ett misslyckat försök, eller sett framemot ett nytt. Nu orkar jag inte mer. Jag vill inte ha med det att göra. Jag har inte ens lust att ring till kliniken och meddela resultatet. Vad ska det tjäna till? Jag har lekt med tanken att inte höra om mig för att se om de gör det… De kanske vill veta för att kunna föra in mig i någon statistik över hopplösa fall, inte vet jag.

Förmiddagen gick åt att läsa på om adoption. Jag betalade in sökande och medlemsavgiften till FfIA. M och jag är helt överens om att det inte längre finns något att vänta på. På måndag ska han ringa till vår kommun för att hör hur man går tillväga när man vill starta en hemutredning. Jag kände mig riktigt glad hela förmiddagen.

På eftermiddag träffade jag två väninnor. De sa till mig att det är ok att vara ledsen. Jag får lova att bryta ihop en stund. Men jag känner ingenting. Jag är inte ledsen, jag känner mig inte ens tom som jag brukar. Vet inte om jag är i total förnekelse eller om jag helt enkelt har sörjt färdigt. Jag har ju faktiskt gråtit över detta i flera år redan.

På kvällen sköljde plötsligt ångesten över mig att vi inte kommer att bli godkända. Innan detta med adoption varit verkligt har jag inte tvekat en sekund om att vi ska bli det. Nu är jag plötsligt livrädd. Jag menar om vi inte blir det så är det ju kört. Då finns det inte längre några alternativ. Det skulle knäcka mig totalt. Då vet jag inte vad jag gör…

Dag 13

Nu är det JOBBIGT! Bara några dagar tills jag ska testa och jag känner fortfarande ingenting. Tyvärr säger det mig ingenting efter som min kropp inte är så lätt att tyda. Ibland får jag ont i magen långt innan jag ska få mens, ibland känner jag ingenting förrän jag har fått den…

Jag hinner inte skiva i bloggen eftersom jag jobbar hela tiden. I går kom jag hem kl 22.00 och då var jag såklart för trött. Visst är det skönt att inte ha tid att tänka, men även om jag inte tänker några konkreta tankar så finns den där gnagande oroskänslan där hela tiden.

Toalettbesöken börjar bli en plåga. Granskningen av toapappret är i full gång och jag är hela tiden livrädd för vad jag ska upptäcka.

Igår såg jag kanske något åt det rosa håller, men idag är jag igen osäker på vad jag egentligen såg. Vilken plåga detta är!!

Den enda trösten är att jag snart vet. Oavsett vad resultat blir, känns det bättre att veta. Jag har försökt intala mig själv att njuta och låsas att jag är gravid, jag skulle ju kunna vara det, men nu fungerar inte det längre. Jag vill veta NU!

Jag har inte köpt något gravtest ännu. Jag vet att det är löjligt men jag tycker det känns ur-pinsamt. Jag inbillar mig att damen i kassan sitter där och tänker: - Och du tror du är gravid lilla gumman, ha, det är du säkert inte! Precis om hon tänker något om mig överhuvudtaget…

Hur som helst så drar jag mig för att gå och köpa ett.