Jag som trodde jag vara stark och hade lyckats stänga av mina känslor, har nu fått motsatsen bevisad. Sorgen och frustrationen tar ut sin rätt och igår grät jag mig själv till sömns. Jag började faktiskt tycka att det var lite konstigt att jag inte kände vare sig hopp eller förtvivlan. När jag nu tillslut började känna något var det såklart tvivel istället för hopp (min läggning är ju sådan).
Jag trodde på allvar att jag inte brydde mig om hur det skulle gå, men när jag plötsligt förstod att detta försök skulle ha kunnat ta slut redan i onsdags blev jag helt förtvivlad. Jag känner mig fortfarande orolig och ledsen.
Hur som helts, så är jag så glad för era fina kommentarer och lyckoönskningar. De får mig att må bättre och till och en pessimist som jag, börjar hoppas lite…
fredag, oktober 27, 2006
onsdag, oktober 25, 2006
Återföringsdagen
Jag vaknade i morse utan minsta oro i kroppen. Vi skulle inte vara där förrän kl. 14.15 så dagen gick åt små pyssel och matlagning. Jag och M var på strålande humör när vi körde till kliniken. Det var underbart höstväder ute och då kan man ju inte vara annat än glad, eller...?
Vi fick vänta en stund inne på ”vårt” rum innan läkaren kom in för att ge oss vårt resultat.
22 äggblåsor punkterades, 15 ägg plockades ut, 5 befruktades, 4 fortsatte dela sig, 1 såg bra ut och det fick jag tillbaka, de andra tre var inte tillräckligt bra för att frysas utan kastades.
Jag blev jättebesviken. Det är säkert dumt av mig, men jag kan inte låta bli. Förra gången befruktades 9 ägg (av 17) och vi fick 4 till frysen, så min erfarenhet sa mig att detta resultat skulle bli något liknande, naivt nog.
Jag vet att det räcker med ett bra embryo för att det ska blir en graviditet, men jag som har en tendens att övertolka allt kan inte låta bli att undra hur bra detta embryo egentligen är? Doktorn sa att det var ett toppen ägg men säger han inte så till alla? Kanske detta ägg inte heller är speciellt bra men han vill inte göra mig besviken och ger mig det tillbaka ändå?
Ja, jag kan ju spekulera hur mycket jag vill, jag får ändå aldrig reda på det. Just nu känner jag mig ganska sänkt och ska nog inte skiva mer, det kommer bara bitterhet ur mig och det är ett drag hos mig som jag inte gillar…
Vi fick vänta en stund inne på ”vårt” rum innan läkaren kom in för att ge oss vårt resultat.
22 äggblåsor punkterades, 15 ägg plockades ut, 5 befruktades, 4 fortsatte dela sig, 1 såg bra ut och det fick jag tillbaka, de andra tre var inte tillräckligt bra för att frysas utan kastades.
Jag blev jättebesviken. Det är säkert dumt av mig, men jag kan inte låta bli. Förra gången befruktades 9 ägg (av 17) och vi fick 4 till frysen, så min erfarenhet sa mig att detta resultat skulle bli något liknande, naivt nog.
Jag vet att det räcker med ett bra embryo för att det ska blir en graviditet, men jag som har en tendens att övertolka allt kan inte låta bli att undra hur bra detta embryo egentligen är? Doktorn sa att det var ett toppen ägg men säger han inte så till alla? Kanske detta ägg inte heller är speciellt bra men han vill inte göra mig besviken och ger mig det tillbaka ändå?
Ja, jag kan ju spekulera hur mycket jag vill, jag får ändå aldrig reda på det. Just nu känner jag mig ganska sänkt och ska nog inte skiva mer, det kommer bara bitterhet ur mig och det är ett drag hos mig som jag inte gillar…
tisdag, oktober 24, 2006
Resume från gårdagen
Kl. 0845 var vi på plats (hade tid kl. 09.00). Jag anmälde oss i receptionen och fick tillsägelse att sitta ner och vänta. Min man som annars är den av oss med tålamod, tyckte att det var lite konstigt (sist fick vi gå direkt till vårt rum). Jag var vid gott mod och tyckte att några minuters väntan inte spelade så stor roll. Kl. halv tio var det däremot min tur att blir sur! Va f*n ska vi alltid behöva vänta för?! Det så otroligt viktigt att vi gör allt på rätt tider, tar ovitrellsprutan kl tio och inte fem över, kommer i tid till avtalade möte osv, men de kan göra hur det vill…
Jag har väntat på att få barn i fler år, måste jag vänta nu också (skrek jag inom mig)!
Till slut fick vi komma in. På med vita skjortan och in med katetern i armen. Jag fick en Stesolid för att bli lugn. Förra gången blev jag direkt påverkad av den, medan jag inte kände av den alls denna gång. M fick en burk och blev hänvisad till toaletten, han kom snabbt ut (glad och nöjd) och jag fick hålla den varm under täcket tills sköterskan kom och hämtade den.
Själva plocket gick bra. Till skillnad från förra gången var jag vaken och hörde allt som sades men orkade inte titta. M och läkaren ledde mig tillbaka till rummet där jag vilade en stund och blev serverad te och skorpor. Efter en liten stund kom sköterskan och berättade att de hade fått ut 15 ägg och att det var ett jättebra resultat (förra gången fick vi ut 17).
När vi kommit hem tillbringade jag dagen i horisontellt läge och det ser ut som om de kommer att fortsätta så även idag. Igår hade jag ont mest hela tiden, nu känns det bara när jag reser mig upp.
Hur känner jag nu inför detta försök? Helt ärligt känns det som om jag inte riktigt är i kontakt med mina känslor. Jag har helat tiden trott att jag ska börja hoppas (eller misströsta) ju närmare jag kommer slutet av behandlingen. Men jag har förmodligen lyckats lite väl bra med att bygga upp ett skydd mot besvikelser och nu känner jag istället ingenting. Om det är bra eller dåligt vet jag inte och jag är ju ännu inte en ruvare så vi får väl se, saker och ting kan ju förändras. Just nu känns det iaf skönt att inte varje vaken minut går åt till att tänka på detta (som det gjorde förra gången).
I morgon kl. 14.15 ska vi tillbaka och om allt har gått bra åker vi hem med ett embryo i min magen :o)
Jag har väntat på att få barn i fler år, måste jag vänta nu också (skrek jag inom mig)!
Till slut fick vi komma in. På med vita skjortan och in med katetern i armen. Jag fick en Stesolid för att bli lugn. Förra gången blev jag direkt påverkad av den, medan jag inte kände av den alls denna gång. M fick en burk och blev hänvisad till toaletten, han kom snabbt ut (glad och nöjd) och jag fick hålla den varm under täcket tills sköterskan kom och hämtade den.
Själva plocket gick bra. Till skillnad från förra gången var jag vaken och hörde allt som sades men orkade inte titta. M och läkaren ledde mig tillbaka till rummet där jag vilade en stund och blev serverad te och skorpor. Efter en liten stund kom sköterskan och berättade att de hade fått ut 15 ägg och att det var ett jättebra resultat (förra gången fick vi ut 17).
När vi kommit hem tillbringade jag dagen i horisontellt läge och det ser ut som om de kommer att fortsätta så även idag. Igår hade jag ont mest hela tiden, nu känns det bara när jag reser mig upp.
Hur känner jag nu inför detta försök? Helt ärligt känns det som om jag inte riktigt är i kontakt med mina känslor. Jag har helat tiden trott att jag ska börja hoppas (eller misströsta) ju närmare jag kommer slutet av behandlingen. Men jag har förmodligen lyckats lite väl bra med att bygga upp ett skydd mot besvikelser och nu känner jag istället ingenting. Om det är bra eller dåligt vet jag inte och jag är ju ännu inte en ruvare så vi får väl se, saker och ting kan ju förändras. Just nu känns det iaf skönt att inte varje vaken minut går åt till att tänka på detta (som det gjorde förra gången).
I morgon kl. 14.15 ska vi tillbaka och om allt har gått bra åker vi hem med ett embryo i min magen :o)
måndag, oktober 23, 2006
Stora äggplockardagen
Tack så jättemycket för era lyckoönskningar och att ni har hållit era tummar för oss. Det värmer verkligen så himla mycket!
Dagens skörd blev 15 ägg och vi är jättenöjda. Det gjorde betydligt mer ont denna gång och jag känner mig fortfarande ganska öm och ynklig. Skriver och berättar mer i morgon.
Dagens skörd blev 15 ägg och vi är jättenöjda. Det gjorde betydligt mer ont denna gång och jag känner mig fortfarande ganska öm och ynklig. Skriver och berättar mer i morgon.
fredag, oktober 20, 2006
Klockan fyra kunde jag inte hålla mig längre utan ringde upp dem. Barnmorskan skulle då precis ringa mig (sure). Det blir av! Mina värden hade inte gått upp mer och plocket kommer att ske på måndag kl 09.00. Helgen ska jag använda till att vila (ska iaf försöka) och möjligen bunkra upp lite in för veckan, tidningar, böcker och annat som får tiden att gå. Jag tänkte för en gång skulle planera lite matinköp (vi äter alldeles för mycket ute) och ska kanske till och med baka. Nu ska jag koppla av med en film och tänka på något annat för en liten stund :o)
Sprejdag 28
Imorse åket vi in igen och tog ett nytt blodprov. Jag fortsätter att må illa och ha ont i magen men jag står ut. Dum som jag är lydde jag inte doktorns ordination om vila, utan tyckte att det var läge att göra lite ärenden när jag ändå var i gång. Inte så lyckat kanske, nu ligger jag i sängen och väntar på att de ska ringa och har jätteont i magen! Ja, jag kan inte säga annat än att jag får skylla mig själv.
Det onda kan jag ta men oron över att det kanske inte blir något är mycket värre. Det är mitt östrogen värde som är för högt vilket kan orsaka överstimulering.
De säger att det förmodligen inte är någon fara men att de inte kan lova att behandlingen fullföljs. Det här hade jag verkligen inte med i min beräkning. Att jag skulle kunna testa negativt är jag full införstådd med men att det hela inte skulle bli av har jag överhuvudtaget inte tänkt !!
De skulle ringa efter kl 14.00. Nu är kl 15.10.
Jag återkommer!
Det onda kan jag ta men oron över att det kanske inte blir något är mycket värre. Det är mitt östrogen värde som är för högt vilket kan orsaka överstimulering.
De säger att det förmodligen inte är någon fara men att de inte kan lova att behandlingen fullföljs. Det här hade jag verkligen inte med i min beräkning. Att jag skulle kunna testa negativt är jag full införstådd med men att det hela inte skulle bli av har jag överhuvudtaget inte tänkt !!
De skulle ringa efter kl 14.00. Nu är kl 15.10.
Jag återkommer!
torsdag, oktober 19, 2006
Senare
Ibland går det snabbt! Jag hann precis avsluta mitt förra inlägg när barnmorskan ringde. Hon sa att mina värden var ovanligt höga och att jag nog inte skulle jobba utan gå hem och vila. Jag ska från och med nu vara sjukskriven och jag ska komma in till kliniken imorgon bitti igen. Vi ska ta ett nytt prov och hoppas på att mina hormonvärden inte fortsätter att skena…
Hon undrade hur jag egentligen mådde och jag som nyss mådde prima började såklart känna mig helskum direkt.
Vad betyder nu detta?? Hon trodde fortfarande (sa hon iaf) att uttaget ska ske på måndag, men vad händer om mina värden inte går ner? Kan det hela ställs in? Usch, den tanken har inte ens slagit mig innan.
Så nu sitter jag här, helt paff! Jag skulle ju jobba undan en massa innan min sjukskrivning och nu är jag plötsligt hemma. Vad ska jag göra nu då?!
Ja, just det, jag skulle ju vila….
Sprutdag 10, sprjedag 27
Lägesrapport
Kl 0930 var det dags för kontroll nr 2. Först ett samtal med doktorn (inte samma som förra gången men samma som jag hade på kontroll två vid förra försöket) Pratglad rund och glad OCH svettig. Förra gången var han också väldigt varm men då var det ju mitt i sommaren…
Trevlig var han i alla fall och jag fick svar på alla mina frågor (jag tänkte skiva ner dem och lägga en länk till dem i bloggen, det kan säkert vara intressant för fler).
Allt ser bara ut, slemhinnan är 8 mm (ska bli minst 10). Jag hade sammanlagt 10 äggblåsor som var i rätt storlek (för tidpunkten, de ska såklart växa till sig mer) och sen hade jag ca 10 stycken som var mindre än 12 mm. Han ville inte säga något om tid för äggplocket eller fortsatt medicinering, det ska blodprovet avgöra och svar på det ska de lämna i eftermiddag. Han kunde dock inte hålla sig utan sa att han trodde att det kanske blir på måndag. VA jag som hade räknat med tisdag! Jag vet att det för vanliga människor inte är så stor skillnad med en dag hit eller dit, men för oss IVF-människor som alltid måste vänta så är det jättemycket. Nu måste de säga att det blir måndag när det ringer, annars kommer jag att blir skitbesviken. Knäppt man fungerar, eller hur!
Jag kommer att ta blodförtunnande denna gång. Läkaren sa att han inte kunde säga att det skulle hjälpa men han kunde inte heller dementera det. Det är ju inte farligt så vi kör på med det.
Barnmorskan var också lika snäll och trevlig som hon brukar vara. Hon påpekade återigen att våra chanser är god och om det inte lyckas så beror det tyvärr kanske bara på att vi inte har turen på vår sida. De har ju faktiskt inte hittat något fel. Suck! Tala om att höja förväntningarna. Jag fortsätter dock med strategin att inte suga åt mig utan istället försöker jag vara fatalist.
Återkommer!
tisdag, oktober 17, 2006
Sprutdag 9, sprejdag 26
I övermorgon är det dags för kontroll nummer två. Då ska vi se om det har hänt något med äggproduktionen. Att något har hänt kan jag redan säga. Det var inte så smart att sätta på sig tajta jeans i morse, de ha spänt över magen hela dagen och jag har till och med mått ill.
Som tur är så har jag jättemycket att göra på jobbet. Det känns som jag bara jobbar och jobbar men ändå blir det ingenting gjort. Självklart är jag glad åt all distraktion jag kan få.
Jag såg precis på nyheterna om ett par som genomgick en IVF. Inslaget handlade om förbättrade metoder av frysförsök. De påstod att chanserna till graviditet skulle öka från 25 % till 50 %. Ja, ja, tänkte jag när jag såg det, för mig spelar det ingen roll om 90 % skulle bli gravida, det hjälper ju inte mig om jag tillhör de där 10 som inte blir det. Tråkigt sätt att se på saken, jag vet men jag är väl så skadad och rädd för att bli besviken så att ingenting kan få mig att hoppas.
Ärligt talat är min inställning fortfarande sådan att detta bara är något vi ska gå igenom, det är ingenting som vi ska lyckas med.
Jag vet inte varför jag är så negativ? Enligt läkarna kan det inte se någon anledning till varför det inte skulle lyckas… Samtidigt som jag är skeptisk så är jag inte längre så ledsen. Det är väl knappt så att jag vågar skiva det men jag tror ärligt talat att jag hade blivit gladare om det hade lycktast förra gången än vad jag blir om det fungerar denna*.
* Jag förstår om ni nu tycker att jag inte förtjänar att lyckas men jag kan inte hjälpa vad jag känner. Förhoppningsvis får jag äta upp det jag skrev.
Som tur är så har jag jättemycket att göra på jobbet. Det känns som jag bara jobbar och jobbar men ändå blir det ingenting gjort. Självklart är jag glad åt all distraktion jag kan få.
Jag såg precis på nyheterna om ett par som genomgick en IVF. Inslaget handlade om förbättrade metoder av frysförsök. De påstod att chanserna till graviditet skulle öka från 25 % till 50 %. Ja, ja, tänkte jag när jag såg det, för mig spelar det ingen roll om 90 % skulle bli gravida, det hjälper ju inte mig om jag tillhör de där 10 som inte blir det. Tråkigt sätt att se på saken, jag vet men jag är väl så skadad och rädd för att bli besviken så att ingenting kan få mig att hoppas.
Ärligt talat är min inställning fortfarande sådan att detta bara är något vi ska gå igenom, det är ingenting som vi ska lyckas med.
Jag vet inte varför jag är så negativ? Enligt läkarna kan det inte se någon anledning till varför det inte skulle lyckas… Samtidigt som jag är skeptisk så är jag inte längre så ledsen. Det är väl knappt så att jag vågar skiva det men jag tror ärligt talat att jag hade blivit gladare om det hade lycktast förra gången än vad jag blir om det fungerar denna*.
* Jag förstår om ni nu tycker att jag inte förtjänar att lyckas men jag kan inte hjälpa vad jag känner. Förhoppningsvis får jag äta upp det jag skrev.
fredag, oktober 13, 2006
Sprutdag 4, sprejdag 21
Jag tänkte bara rapportera att det inte finns något att rapportera. Biverkningarna lyser med sin frånvaro. Magen är lite i uppror men det beror nog mer på thaimat, godis, chips och läsk, än vad det beror på aktiviteter i äggstockarna. I morgon tar jag min sista dos på 150 (Puregon) på söndag ska jag sänka till 100. Tiden går alltså framåt!
Kvällen har vi spenderat med vårt fantastiska gudbarn och hans föräldrar. Trots (dumt ordval jag vet) att min svägerska är höggravid så hade vi en riktigt mysig em/kväll. De pratade om hur det verkligen vill att vi ska bli gravida och jag kunde helt ärligt bemöta det med att vi vill det med, men om det inte går så går det inte. Då är vi (som min man sa härom kvällen) bara ett steg närmare våra små kinesiskor. Det lät så gulligt att jag övervägde tanken att strunta i IVF:erna och hoppa över till adoption direkt. Den 15/11 ska kommer det att hållas en informationsträff om adoption i Malmö. Jag funderar på att gå dit.
För tillfället är jag optimist. Jag vet att vi kommer få barn, jag vet bara inte hur. Vissa dagar känns det jobbig, idag känns det bara spännande.
Kvällen har vi spenderat med vårt fantastiska gudbarn och hans föräldrar. Trots (dumt ordval jag vet) att min svägerska är höggravid så hade vi en riktigt mysig em/kväll. De pratade om hur det verkligen vill att vi ska bli gravida och jag kunde helt ärligt bemöta det med att vi vill det med, men om det inte går så går det inte. Då är vi (som min man sa härom kvällen) bara ett steg närmare våra små kinesiskor. Det lät så gulligt att jag övervägde tanken att strunta i IVF:erna och hoppa över till adoption direkt. Den 15/11 ska kommer det att hållas en informationsträff om adoption i Malmö. Jag funderar på att gå dit.
För tillfället är jag optimist. Jag vet att vi kommer få barn, jag vet bara inte hur. Vissa dagar känns det jobbig, idag känns det bara spännande.
tisdag, oktober 10, 2006
Sprutdag 1, sprejdag 18
Då var delmål 1 avklarat!
Vi var på nedreglerningskontroll i morse och allt var som det skulle. Så himla skönt att jag slapp biverkningarna denna gång. Ja, jag vet man ska inte ropa hej… men jag gläds iaf åt att den biten är avklarad och dessutom gick så himla smidig. I kväll börjar jag med sprutorna, en dos på 150 ska jag ta i fem dagar och sen ska jag minska till 100. Förra gången blev jag överstimulerad så det ska vi försöka undvika denna gång. Jag måste ge Öresundskliniken en eloge för deras bemötande. De är så trevliga! Tänk att höra samma frågor dagligen och ändå besvara dem med ett sånt tålamod och på ett sånt trevligt sätt. Jag är jätteglad för att det är hos dem jag genomgår detta jobbiga.
Jag fick svar på alla mina frågor så nu är det bara att köra på. Nästa koll blir på torsdag i nästa vecka och det känns faktiskt riktigt snart. Nu kommer tiden att gå snabbt, det är först efter ET som tiden stannar ;o)
M och jag har faktiskt inte pratat så mycket om detta försök, det känns som vi redan sagt allt man kan säga. Visst nämner vi det emellan åt men det är inte som förra gången när det var de ända vi pratade om. Vi var så entusiastiska och förväntansfulla då. Det är vi inte denna gång, i alla fall inte jag. Barnmorskan på kliniken väckte trots allt ett hopp hos M. Han pratade till och med om hus på vägen hem. I vanliga fall är det jag som vill ha det och han som drömmer om en våning mitt i stan…
Nej, hoppas gör jag inte ännu men jag är heller inte helt övertygad om att det ska misslyckas (som jag har varit under perioder).
Vi var på nedreglerningskontroll i morse och allt var som det skulle. Så himla skönt att jag slapp biverkningarna denna gång. Ja, jag vet man ska inte ropa hej… men jag gläds iaf åt att den biten är avklarad och dessutom gick så himla smidig. I kväll börjar jag med sprutorna, en dos på 150 ska jag ta i fem dagar och sen ska jag minska till 100. Förra gången blev jag överstimulerad så det ska vi försöka undvika denna gång. Jag måste ge Öresundskliniken en eloge för deras bemötande. De är så trevliga! Tänk att höra samma frågor dagligen och ändå besvara dem med ett sånt tålamod och på ett sånt trevligt sätt. Jag är jätteglad för att det är hos dem jag genomgår detta jobbiga.
Jag fick svar på alla mina frågor så nu är det bara att köra på. Nästa koll blir på torsdag i nästa vecka och det känns faktiskt riktigt snart. Nu kommer tiden att gå snabbt, det är först efter ET som tiden stannar ;o)
M och jag har faktiskt inte pratat så mycket om detta försök, det känns som vi redan sagt allt man kan säga. Visst nämner vi det emellan åt men det är inte som förra gången när det var de ända vi pratade om. Vi var så entusiastiska och förväntansfulla då. Det är vi inte denna gång, i alla fall inte jag. Barnmorskan på kliniken väckte trots allt ett hopp hos M. Han pratade till och med om hus på vägen hem. I vanliga fall är det jag som vill ha det och han som drömmer om en våning mitt i stan…
Nej, hoppas gör jag inte ännu men jag är heller inte helt övertygad om att det ska misslyckas (som jag har varit under perioder).
måndag, oktober 09, 2006
Sprejdag 17
I lördags var vi på 30-årsfest. Som man kan vänta sig när man samlar människor i den åldern så fanns det en hel del barn där. Jag hade bestämt mig innan att inte låta mig beröras av det och det gick riktigt bra till en början.
Varje dag resonerar jag med mig själv och försöker acceptera situationen vi befinner oss i. Jag vet ju att det kommer en lösning på vårt problem, jag vet bara inte hur den ser ut. Under tiden hade det varit bra om jag kunde försöka trivs med det vi har, det fungerar ibland och ibland inte.
Hur som helts, den ena familjen efter den andra droppade in och jag kände mig riktigt stolt över mig själv som tog det så bra.
En familj med två små flickor, som vi inte känner mer än till utseendet, kom fram och hälsade på oss. Tjejen tittade nyfiket runt omkring oss och frågade var vi hade våra barn? M fann sig snabbt och svarade att hon nog tänkte på hans bror, själv blev jag bara matt men förstår samtidigt att hon inte menade något med det. Hon kan såklart inte veta vilket känsligt ämne det är för oss.
Kvällen fortskred och vi hade riktigt roligt. Jag och M satt i soffan och pratade när pappan i familjen (med de två små flickorna) kom fram och la sin dotter på 6 månader i M’s knä. De är väl helt ok men att sen gå på så som han gjorde förstår jag inte hur man kan göra! “- Nu blir du väl sugen, va? En sån här liten vill du väl också ha. Nu kommer du få det jobbig när ni kommer hem och frun tjatar på dig att hon också vill ha en liten, osv…”
Hur okänslig får man lov att vara? Jag trodde inte det var sant när jag där och lyssnade. Jag hade god lust att tala om situationen för honom men vad hade det tjänat till? Kanske borde jag ha gjort det? Det hade kanske fått honom och hans fru att tänka till innan de nästa gång kastar sig över någon som de tycker borde ha barn.
Det jobbig är att det inte går att rusta sig inför såna här situationer. Det går liksom inte att förutse dem. Så trots att jag kände mig stark när jag gick till festen så gick jag ändå därifrån med klumpen i strupen och tårar som brände innanför ögonlocken…
Varje dag resonerar jag med mig själv och försöker acceptera situationen vi befinner oss i. Jag vet ju att det kommer en lösning på vårt problem, jag vet bara inte hur den ser ut. Under tiden hade det varit bra om jag kunde försöka trivs med det vi har, det fungerar ibland och ibland inte.
Hur som helts, den ena familjen efter den andra droppade in och jag kände mig riktigt stolt över mig själv som tog det så bra.
En familj med två små flickor, som vi inte känner mer än till utseendet, kom fram och hälsade på oss. Tjejen tittade nyfiket runt omkring oss och frågade var vi hade våra barn? M fann sig snabbt och svarade att hon nog tänkte på hans bror, själv blev jag bara matt men förstår samtidigt att hon inte menade något med det. Hon kan såklart inte veta vilket känsligt ämne det är för oss.
Kvällen fortskred och vi hade riktigt roligt. Jag och M satt i soffan och pratade när pappan i familjen (med de två små flickorna) kom fram och la sin dotter på 6 månader i M’s knä. De är väl helt ok men att sen gå på så som han gjorde förstår jag inte hur man kan göra! “- Nu blir du väl sugen, va? En sån här liten vill du väl också ha. Nu kommer du få det jobbig när ni kommer hem och frun tjatar på dig att hon också vill ha en liten, osv…”
Hur okänslig får man lov att vara? Jag trodde inte det var sant när jag där och lyssnade. Jag hade god lust att tala om situationen för honom men vad hade det tjänat till? Kanske borde jag ha gjort det? Det hade kanske fått honom och hans fru att tänka till innan de nästa gång kastar sig över någon som de tycker borde ha barn.
Det jobbig är att det inte går att rusta sig inför såna här situationer. Det går liksom inte att förutse dem. Så trots att jag kände mig stark när jag gick till festen så gick jag ändå därifrån med klumpen i strupen och tårar som brände innanför ögonlocken…
lördag, oktober 07, 2006
Sprejdag 15
I natt drömde jag att en IVF gick till på följande sätt; Först gick man in i ett rum där äggen togs ut, sen gick man in i nästa och fick ett embryo tillbaka. Efter det skulle man gå direkt till apoteket och där skulle ett gravtest utföras. Mycket bra tyckte jag. Det ända som oroade mig var att när jag blev tillsagd att gå till apoteket, hade jag inte något minne av att ha fått något embryo tillbaka … Jag lydde ändå men väl på apoteket tycke jag att det var lite konstigt att jag skulle kissa i en mugg som någon druckit kaffe ur (?). Inne på toan hittade jag ett facit över vem som skulle bli gravid och vem som inte skulle bli det. Vid mitt namn stod det såklart bara att det var osäkert. Sen vaknade jag.
Insnöad? Ja, jag vet att jag är det ;o)
Huvudvärken som började i onsdag sitter i. Bra antar jag, det betyder förhoppningsvis att sprejen fungerar.
Helgen är som tur fullbokad, hoppas att den går snabbt och att det snart blir tisdag.
Insnöad? Ja, jag vet att jag är det ;o)
Huvudvärken som började i onsdag sitter i. Bra antar jag, det betyder förhoppningsvis att sprejen fungerar.
Helgen är som tur fullbokad, hoppas att den går snabbt och att det snart blir tisdag.
tisdag, oktober 03, 2006
Sprejdag 11
Nej nu börjar det! Jag har försökt hålla emot så gott det går men nu står jag inte emot längre. Jag har börjat vänta på riktigt. Igår på jobbet kom jag på mig själv med att sitta och stirra på väggalmanackan, precis som om tiden skulle gå fortare för det.
I dag är det en vecka tills jag ska på nedregleringskontroll och jag förstår inte hur jag ska få tiden och gå. Om jag känner så här nu, hur ska jag då känna under ruvartiden? Usch, jag vill inte ens tänka på det.
Enligt mina egna beräkningar blir det ET den 26/10 men jag vill veta NUUU om det stämmer!! Förmodligen är det bara att vänja sig vid frustrationen jag känner. Det kommer att blir mer av det framöver…
I dag är det en vecka tills jag ska på nedregleringskontroll och jag förstår inte hur jag ska få tiden och gå. Om jag känner så här nu, hur ska jag då känna under ruvartiden? Usch, jag vill inte ens tänka på det.
Enligt mina egna beräkningar blir det ET den 26/10 men jag vill veta NUUU om det stämmer!! Förmodligen är det bara att vänja sig vid frustrationen jag känner. Det kommer att blir mer av det framöver…
måndag, oktober 02, 2006
Sprejdag 10
I helgen var vi på fest, svärmor fyllde år. Det var en bra kväll men jag kunde inte låta bli att förundras över hur barns närvaro snabbt förvandlar en fest till ett barnkalas…
På denna tillställning var tre barn med. De är alla jättesnäll och söta, men gud vilken ljudnivå! Allt kretsar kring dem och det går nästan inte att föra ett vettigt samtal eftersom man antigen har minst ett barn som klättrar över en eller så är någon ledsen och gallskriker precis intill. Jag och M var helt slut när vi gick därifrån…
Det kändes faktiskt ganska skönt att kunna stänga dörren om alla skrikande ungar, hoppa in i en taxi som tog oss till stan där vi gick och tog en drick och pratade om sånt som inte har med barn att göra.
Såklart vill jag fortfarande ha barn, men vissa dagar (läs kvällar) är det skönt att slippa ;o)
På denna tillställning var tre barn med. De är alla jättesnäll och söta, men gud vilken ljudnivå! Allt kretsar kring dem och det går nästan inte att föra ett vettigt samtal eftersom man antigen har minst ett barn som klättrar över en eller så är någon ledsen och gallskriker precis intill. Jag och M var helt slut när vi gick därifrån…
Det kändes faktiskt ganska skönt att kunna stänga dörren om alla skrikande ungar, hoppa in i en taxi som tog oss till stan där vi gick och tog en drick och pratade om sånt som inte har med barn att göra.
Såklart vill jag fortfarande ha barn, men vissa dagar (läs kvällar) är det skönt att slippa ;o)
söndag, oktober 01, 2006
Sprejdag 9
Nu har jag fått min blödning. Eftersom den kom en dag senare än förra gången, hann jag såklart tänka tanken på hur underbart det hade varit om vi slapp göra IVF:en…
Jag är inte speciellt ledsen för det trots allt, det enda som är jobbigt just nu är värken i magen. Jag vågar inte ta någon Ipren, det enda som hjälper, för jag har läst att det inte är bra när man försöker få barn. Jag får helt enkelt härda ut!
Jag är inte speciellt ledsen för det trots allt, det enda som är jobbigt just nu är värken i magen. Jag vågar inte ta någon Ipren, det enda som hjälper, för jag har läst att det inte är bra när man försöker få barn. Jag får helt enkelt härda ut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
