Det hade varit bra om jag kunde låta bli att tänka på kommande behandling den här månaden, det lär ju bli rätt mycket av den varan framöver. Men gud, vad det är svårt att låta bli!
Jag pratade med Ö-kliniken i går och det ser ut som om jag kan börja spreja redan i kommande cykel. Efter det samtalet satte jag direkt igång med att skriva in i kalendern, när jag ev. ska starta sprejningen, börja med sprutor, gå på kontroller, göra uttaget och insättningen, och till och med mitt test-datum.
Jag erkänner: I’M OBSEST!
Det är rätt märkligt att jag går inför det med sån iver när jag samtidigt känner mig oerhört skeptiskt till att det ska fungera. Kanske är det känsla av att få det överstökat som tar överhand?
Jag har bestämt mig för att de är de här tre landstingsfinansierade försöken som gäller och sen får det vara slut. Jag tror att man så lätt hamnar i situationen, nästa gång går det kanske, bara ett försök till osv… Jag vill verkligen inte hamna där. Jag ger det ett år, har det inte hänt något under den tiden så får det helt enkelt vara. Så det så!
Ps: Sen får vi se om jag är lika tuff om ett år…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Inte konstigt att du är "obsest". Nu är det ju äntligen igång i alla fall...
Har en kompis som gjorde hela den här svängen länge och väl, tror de höll på i tre år. De hade pissiga odds och när det inte funkade gav de till slut upp. Började prata om adoption, drog på semester. DÅ hände det. De fattade ingenting. Tror det mentala spelar större roll än man tror. Kroppens psykiska mottaglighet liksom. Men vem vet? Det är det som är så jobbigt. Inga svar. Hoppas så att det går bra för dig nu!
Skicka en kommentar