På symtomfronten intet nytt…

Jag känner ingenting, och då menar jag INGENTING!
Jag har ännu inte gripits av panik, men det kommer, jag lovar.

Har man molvärk kan det betyda att man är gravid, eller att man inte är det.
Har man inga symtom kan det betyda att man inte är gravid eller att man är det…

Jag gör allt i min makt för att inte tolka min kropp. Det betyder ju ändå ingenting för ”slutresultatet”. Det är inte lätt men jag tänker kämpa på så länge jag kan.

I ärlighetens namn spinner jag i hemlighet reservplaner på hur jag ska hantera ett negativt besked. Jag tänkte börja med att tömma champagne flaskan som står i kylen… Sen är planen att bryta ihop några timmar för att sen ta tag i allt som bör göras inför vår adoption. Låter det knäpp? Ja det gör det säkert men det är konsekvensen av att utsätta sig för IVF-behandlingar. Man blir knäpp!!

Jag vet att det inte går att förberedda sig och jag vet att jag inte ska tappa hoppet ännu. Tyvärr är negativa besked på gravstickan det ända besked jag är vann vid att hantera, alltså är det lättare att förberedda sig för det än på ett positivt besked…

Dröm eller verklighet?

Igår kväll när jag gick och la mig låg jag en stund och funderade på att ännu en dag passerat utan ett enda tecken på graviditet (jag är tjatig, jag vet).

Mitt i natten vaknade jag av att det gjorde jätteont i magen. De hög till så hårt att jag vek mig dubbel. Först blev jag rädd, men när jag kom på vilken dag det var (en vecka sen befruktningen) blev jag genast lycklig och kände hur hoppet steg. Tänk om det var fästningen! Jag somnade om men vaknade strax igen efter ännu ett hugg. Jag var för trött för att väcka M men tänkte att jag skulle berätta det för honom direkt när jag vaknat på morgonen.

Kl. 05.45 ringde klockan (dags för nästa proggis) plötsligt undrade jag om det hela bara varit en dröm? Kan man verkligen önska sig något så stark att man att framkallar sånt här, eller var det faktiskt det jag önskar att det var?

På morgonen kände jag mig återigen helt normal. Skumt heller hur?

Analysera mera...

Nu är jag igång med analyserandet av min kropp… Vaknade i morse, skitsur över att jag inte kände någonting. Igår kväll lusläste jag andra bloggvänners bloggar (som har blivit gravida) för att se om jag kunde utläsa vad jag ”borde” känna. Blev jag klokare? Svar: nej. Vissa har känt något redan efter någon dag och andra ingenting alls under hela ruvartiden. Själv är jag irriterad av jag inte ens har några symtom från proestoronet! Betyder det att min kropp inte tar upp det eller betyder det ingenting alls? Jag är lite öm i ena bröstet (konstigt) och nu på eftermiddagen var magen spänd som en ballong. Plötsligt vet jag inte hur jag känner mig i vanliga fall…? Brukar min mage se ut så här? Har det med att min äggstockar läker eller vad? Nä, man kan bli knäpp för mindre…

Jag har inte ens kommit till hälften av denna plågande väntetid, hur ska jag stå uuuut?!!!

En annan sak som jag undrar över är när själva fästningen kommer att ske? Vissa säger att det skulle vara nu, runt dag fyra, men när jag läser i ”Så blir ett barn till” så står det klar och tydligt på dag 8 (från det att ägget blivit befruktat). Är det annorlunda för oss IVF:are?

ET

Kl. 10.30 i förmiddags stod vi och fyra andra par utanför kliniken i ösregnet och väntande på att bli insläppta, alla med förväntan i blicken. Vi var par fem av fem i ordningen (men vi är ju vana vid att vänta ;-)

I en och en halv timme väntade vi på ”vårt” rum och sen var det äntligen vår tur.
Nu har jag två små frön i min mage och jag är sååå lycklig.
Dessa två SKA stanna och jag är nu gravid med tvillingar (tills motsatsen bevisas).

6 ägg befruktades och fortsatt dela sig men det var inga som passade för frysning. Jag är inte ett dugg ledsen för det eftersom jag hoppas på att vi inte kommer behöva dem…

Nu tänker jag njuta av känslan jag har och hoppas att den sitter i länge. Erfarenheten säger mig att jag kommer åka känslomässig bergochdalbana de två kommande veckorna, därför gäller det att njuta nu!

Äggplockardagen

I går var det då äntligen dags att plocka ut äggen. Spända och förväntansfulla infann vi oss på kliniken kl 09.00. Vi blev visade till vårt rum, jag fick en stesolid och en kateter i armen, medan M blev hänvisad till toaletten med den blå mappen och med en liten burk i sin handen ;-)

Väl inne på operationen fick jag lokalbedövning och sömnmedel i armen. Början gick bra men efter en stund började det göra jäkligt ont. De två senaste gångerna har sjuksköterskan på eget initiativ gett mig mer sömnmedel men denna gjorde det inte. Själv var jag för trött för att säga något. När plocket var färdigt och vi kommit in på vårt rum började jag storgråta av smärta. Det gjorde sååå himla ont. Jag fick panodil och en värmekudde och efter en stund kändes det mycket bättre.

Jag låg och vilade och väntade, och väntade… Pga sjukdom tag det lite längre tid än normalt innan vi fick vårt resultat. Eftersom vi inte visste varför det tog sån tid började vi såklart oro oss att det var något som var fel. Men det var det inte. Skörden blev 15 ägg och vi är jättenöjda med resultatet.

Igår sov jag i stort sätt hela dan och idag tänker jag inte göra någonting. Jag har placerat mig i soffan och här tänker jag stanna :-). Jag är ganska öm och svullen men det är inte lika farligt som igår. Minnet är visserligen kort, men jag kan nog säga att detta är den gång som det har gjort mest ont. Vi får hoppas att det varit mödan värt…

På lördag kl 10.30 ska vi tillbaka. Eftersom det efter förra gången bara blev ett ägg som såg fint ut (av 15) är jag rätt nervös nu. Jag tar inget för givet utan vi får helt enkelt se om det blir något eller inte. Just nu kan jag bara hoppas!

Dan före dan...

Det börjar dra ihop sig och jag är nervös. Jag vet inte vad jag ska tänka på så tankarna hoppar från det nya jobbet (som ibland känns helt omöjligt att klara av) till hur det ska gå imorgon. Jag känner mig spänd som en fiolsträng och kan inte koncentrera mig på någonting.

Idag är det min första dag utan mediciner sen den 27 november. Jag har alltså sprejat i 51 dagar!! Det låter ju inte klokt! Så här i efterhand kan jag inte fatta hur det kunde bli så…
Men så går det tydligen när man inte har något tålamod. En sak är iaf säker; jag gör aldrig om det igen.

Igen ja, jag hoppas att det aldrig blir något mer igen…

Anledningen till min nervositet är att denna gång känns så avgörande. Blir det inte nu blir det nog aldrig. Jag har ju bestämt mig för max fyra försök och just nu kan jag överhuvudtaget inte föreställa mig att sätt igång igen. Redan i början under omgång ett och två hade jag tankarna på när jag skulle göra nästa och inte det gick. Så är det inte nu.

Nä, jag ska sluta beklaga mig! Det blir säkert bra hur det än blir, är bara lite nervös som sagt…

Sprutdag 13

Upp som en sol och ner som en pannkaka…

Efter mitt hurtfriska inlägg igår känner jag plötsligen inte ingen mig själv i hur jag kände då. Just nu känns det igen tungt och som om det är jätte länge tills det blir torsdag (och som en evighet till testdagen).

Det som är absolut jobbigast med denna barnlöshet är den eviga väntan. Efter ett tag blir resultatet inte längre det som är viktigt utan bara att man kommer fram till den dagen då man får veta hur det gick. Man längtar tills man ska börja med sprej, sen sprutor, sen koll ett och två, uttag, insättning, testdag, nästa IVF… Ja, ni ser vad jag menar. Det är så att man håller på att bli tokig!

Visst är väl livet fullt av delmål för alla men fullt så här påfrestande vill jag ändå inte tro att det alltid ska vara. Som det känns nu kommer jag inte hoppa på en ny IVF direkt ifall detta försök inte går som det ska. Tidigare har jag tyckt att det är självklart att man bara ska köra på, men nu förstår jag innebörden av att faktiskt behöva ta en paus och vila upp sig mentalt.

Snälla, snälla, den som bestämmer, låt mig slippa gå igenom detta igen!!

Sprutdag 12

Jaha, då var koll nr två avklarad och med gott resultat! Man börjar bli lite av en expert på hur ens äggstockar ska se ut och vid första anblicken blev jag lite besviken. Jag är van vid att det är fullt med äggblåsor där, både små och stora men denna gång såg jag inte så många. Tydligen gjorde inte det någonting. Jag har 4 på ena sidan och 5 på andra och de är lika stora allihop. Alltså har den här långsamma behandlingen fungerat bra på mig och jag har fått ett jämt resultat vilket såklart är att föredra. Vi kommer att fortsätta i lugn takt och äggplocket kommer att ske först på torsdag. Jag trodde det skulle bli nu på tisdag men det här är egentligen bättre. Nu slipper jag vara borta från jobbet i flera dagar (nu blir det bara två) och framförallt slipper jag känna mig stressad över att jag inte är där.

Jag fortsätter tjata om att jag vill ha två embryo tillbaka (DET, som det tydligen heter) men de är inte helt överens med mig. Jag får som svar att det kanske vi skulle kunna göra vid försök nummer 4 eller 5. Pust, jag blir så trött! Jag fick nästan lust att skicka på dem att jag VILL INTE göra 4,5, 6 försök, jag vill få detta avklarat nu. Jag vill maximera mina chanser för att sen slippa gå igenom detta igen, är det så svårt att förstå?!!

Det som är positivt med deras inställning är att de faktiskt tror att det ska fungera och att de mycket hellre vill att vi blir gravida med ett barn än med två (myndigheterna övervakar dem och de får påbackning om det blir för många tvillingar). Ja, ja, vi får väl se hur det blir. De har iaf noterat min vilja i sina journaler.

Något annat fantastiskt har hänt! Jag stor trivs på mitt nya jobb och det känns underbart att faktiskt vilja gå till jobbet. Jag har nog inte insett hur tråkigt mitt gamla hade kommit att bli iaf i jämförelsevis med det här. Jag lär mig massa nytt hela tiden och jobbet är av den karaktären att det alltid kommer att vara så. Vi jobba i flera olika projekt och det är så himla spännande! I projektet vi jobbar i just nu ingår det att åka runt till våra kontor för att se hur det arbetar med vissa saker som jag inte går in på här ;-).

Vi kommer troligen att åka till USA och till ca fem andra länder i Europa nu under våren. Jag är så himla glad över att ha hamnat där jag är nu. Så alla ni som sa att det skulle komma något bra ur det tråkiga som hände i höstas, ni hade rätt!! Det är ännu inte helt klart men jag har fått starka hintar om att jag kommer att få stanna på tjänsten (det är egentligen bara ett vikariat).

Jag måste erkänna en sak. Min längtan efter ett barn är fortfarande lika stark, men om det inte blir något denna gång så blir jag inte lika ledsen som efter de andra. Alternativet att få fokusera på jobbet under de år vi står i adoptionskön känns faktiskt nästan lite lockande…

Sprejdag 7 Koll nr 1

Jag ska höja dosen till 150 IE, vilket jag misstänkte att jag skulle få göra. Läkaren kommenterade egentligen inte så mycket, bara att det här inte var något att oror sig för?! Jag som inte oroat mig innan han sa det började såklart göra det! Jag hade svårt att se något som skulle kunna tyda på tillväxt av några ägg men när M frågade om det fanns några svarade han att det gjorde det. Jag antar att jag bara måste lita på vad han säger. Meningen är ju att vi denna gång ska försöka få en långsam tillväxt istället för en rivstart såsom det har blivit förut.

Jag kände mig stressad av att vara borta från jobbet och ville bara därifrån. Jag fick nästan dra i M för att komma iväg… Inte likt mig men det här med att vara borta från mitt nya jobb och att jag behöver ljuga tär mer på mig än vad jag trodde det skulle göra. Jag är URDÅLIG på sånt och kommer säkert att försäga mig vid något tillfälle.

I dag på lunchen åt jag tillsammans med tre nya kollegor (alla män). Gissa vad det talade om? Jo, om sina barn såklart! De diskuterade huruvida tvååriga Lisa skulle börja åka skidor i år eller inte. Jag trodde jag skulle få krupp! Det här skulle ju vara en barnfri miljö inbillade jag mig! Det visar sig att det på min avdelning just nu är fyra killar som är pappalediga!! Visst, jag tycket det är jättebra men hoppas att de inte vill diskutera blöjor med mig när det kommer tillbaka (om jag inte är gravid då förstås ;-)

Efter att ha höjt dosen ikväll har jag känt lite action i magen! Yes, det har varit efterlängtat :-)!

Sprutdag 6

Oron börjar krypa sig på…

Imorgon ska vi på vår första koll. Jag känner ytterst lite i magen och minns inte hur det kändes de senaste gångerna vid den här tiden. Vad jag däremot minns är att jag vid IVF nr två var så säker på att allt skulle går bra (allt fram till insättningen!) men som ni kanske minns blev det bara ett ägg som gick att använda, trots att det plockades ut 15 stycken.

Hjälp!

Hur ska det gå denna gång? Har jag sprejat i en evighet i onödan? Kommer tiden som jag tar ”ledigt” från jobbet vara helt bortkastad?

Gud vad jag hoppas att detta går vägen! Kan det inte få vara vår tur nu?!!

Sprutdag 4

Nu har jag börjat på min nya tjänst och det känns jättebra! Det kommer verkligen blir en utmaning, vilket jag gillar. Jag kommer att jobba med nästan uteslutande killar vilket också känns skönt efter att ha varit omgiven av ”tanter” i flera år. Det är kanske tidigt att säga men jag har en känsla av att detta kommer att bli riktigt bra.

Jag har tagit Puregon i 4 dagar och ännu har inte mina vallningar försvunnit. Huvudvärken är som tur borta och i övrigt mår jag bra. Dosen är lägre än förra gången (bara 100 IE/dag) och på måndag ska vi på vår först koll. Jag oroar mig lite över att jag inte känner någonting i magen (men bara lite). Vi ska in nästa fredag igen för ytterligare en koll och jag räknar med att plocket sker om ca en och en halv vecka. Lite jobbigt är det att jag kommer att behöva ljuga på jobbet men jag har bestämt mig att det blir bäst så. Jag kommer att säga att jag ska operera bort en cysta, hoppas att jag inte kommer få för ingående frågor…

Nu är det alltså på G igen och jag tycker det är jättespännande! Denna gång tänker jag gå in för att det ska lyckas (och inte ge upp innan vi ens börjat, såsom jag gjort tidigare).

GOTT NYTT ÅR ALLA! Hoppas att 2007 är året då alla vi som väntar och längtar får vår önskan uppfylld!