Sprejdag 8

Vid förra IVF:en fick jag min blödning på dag 8. Jag kommer själv inte ihåg det men enligt mina anteckningar hade jag tydligen världens mensvärk. Hoppas att det inte blir så denna gång…

Igår fick jag ett graviditetsbesked av en IVF-syster. Hon har testat positivt efter sitt andra försök. Jag är SÅ glad för hennes skull. GRATTIS igen!!

Jag känner fortfarande inte av sprejen, så än så länge är allt frid och fröjd. För tillfället är jag ganska nollställd inför detta försök. Hoppas inte ännu men jag är heller inte helt negativt inställd. Vi får väl se hur den känslan förändras med tiden…

Sprejdag 6

Idag kom första känslostormen på länge…

Igår var vi och kollade på en lägenhet mitt i stan som ligger på fjärde våningen utan hiss. Jätte OPRAKTISKT om man har barn…

Jag tror att jag tittade på den mest i protest över vår situation. I dag diskuterade jag det med min mamma och det slutade i tårar från oss båda. Först fick jag höra hur dum ide det var och jag blev såklart ledsen. Jag talade om att jag förstå alla hennes argument och önskar så att vi istället tittade på hus i ett barnvänligtområde men nu ÄR VI INTE där. Då blev hon ledsen och jag fick trösta henne…

Det blev inte bättre av att min svägerska skickade massa bilder på hennes pojke och hans kompisar, ett och ett halvt år gamla och jättesöta allihop.

Jag packade ihop min väska och sa till min förstående chef att jag tänkte jobba hemifrån. Väl hemma blev jag tröstade av min älskade man och nu känns allt bra igen, men pust vad man blir trött av dessa känslostormar.

Sprejdag 3

Kan man säga att det här verkar gå bra fast man bara är på dag tre? Kanske lite tidigt att uttrycka sig om den saken. I lördags blev jag först lite orolig, jag började som sagt med sprejen då och hade inga förväntningar på några biverkningar.

På kvällen fick jag en sån otrolig huvudvärk och mådde jätte illa. Min första tanke var såklart att det var så här jag skulle ha det i flera veckor framöver…
Som tur var vaknade jag i söndags utan att känna någonting och så har det fortsatt.
Huvudvärken berodde nog snarare på vinet jag druckit under eftermiddagens kalas ;o)

Jag läste i min opublicerade dagbok från förra omgången, då jag sprejade i 24 dagar, att jag inte mådde dåligt förrän de sista dagarna. Denna gång ska jag spreja i 18 dagar, så man kan ju verkligen hoppas att jag då också slipper biverkningarna. Jag tycker att det räcker alldeles utmärkt med oron jag känner, det kroppsliga kan jag vara utan.

Sprejdag 1

Början på äventyr nummer 2…

Förra gången kände jag bara entusiasm. Denna gång känner jag tyvärr inget sådant. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, det jag känner är inte direkt ångest men näst intill. Jag vill inte börja hoppas eftersom jag inte vill bli knäckt igen. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Jag vill skydda mig själv mot besvikelse genom att se på detta försök som något jag bara måste gå igenom. Något som jag sen kan bocka av från listan över saker jag måste göra innan jag går vidare i mitt liv…

Viss låter det lite dramatiskt med tanke på att det bara är försök nummer två, men sån har jag alltid varit. Jag går lätt händelserna i förväg…

Jag våndas över väntan jag har framför mig och framförallt över resultatet. Jag förmodar att jag skulle må bättre om jag tillät mig att glädjas lite, i alla fall tills vi verkligen vet hur det gick men just nu vet jag bara inte hur.

Som jag skrivit förut, det finns sämre och bättre dagar, förhoppningsvis kommer några av de sistnämnda snart igen.

Igång igen...

Nu är jag igång igen, igång med mina pessimistiska tankar…

Behandlingen börjar närma sig och jag börjar bli nervös. Jag märker det bland annat på jobbet, där jag är mer lättirriterad än vanligt. I dag var jag riktigt våldsam mot min datormus. Hade jag varit starkare så hade jag knycklat ihop den och kastat den igenom en väg! Den irriterade mig oerhört!

På eftermiddagen var jag på apoteket för att köpa alla mina ”hundra” mediciner. Medan jag satt och väntade på att apotekaren samlade ihop dem, undrade jag varför jag gör detta...?
Jag tror ju ändå inte på att det ska funger, så varför utsätta sig?! Jag har såklart nånstans där inne ett hopp, jag vet att det är därför jag går igenom allt, men emellanåt känns det bara så himla meningslöst…

Jag kommer på mig själv med att känna mig förödmjukad. Jag sitter där och skäms för att jag inte kan åstadkomma det som varje vanlig svensson fixar hur lätt som helst. Jag har lust att säga åt damen i kassan att det faktiskt inte är mitt fel att jag måste göra på det här visset för att få barn. Precis som om hon bryr sig, hon tänker förmodligen på något helt annat. Tex vad hon ska lagat till middag när hon kommer hem…

Humöret går verkligen upp och ner. Ena stunden så känns allt så lätt. Jag till och med struntar i hur allt löser sig, jag är bara övertygad om att det kommer att göra det. I nästa känner jag mig såå orättvist behandlad av livet. Varför skulle jag drabbas? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Bloggtorka…

Jag har tappat lusten att skiva…

I alla fall för tillfället.

Varje dag funderar jag på olika inlägg, men kommer mig inte för att skiva ner dem.
Jag läser dagligen mina favoritbloggar men har själv inget behov av att skiva något.

I dag har jag och min man firat vår andra bröllopsdag, bomullsbröllop.
Nästa år är det dags för läderbröllop. Vem kom på att döpa den till det? Fanns det en tanke bakom på hur man ska fira den ;-) ?

På lördag är det dags att börja med sprejen igen. Hmm, det är med försiktig optimism som jag ser framemot det. Om inte bloggtorkan tagit slut innan så gör den det säkert då. Anledningen till att jag började blogga, var just för att skiva ner allt jag känner under en behandling. Jag kände behovet förra gången och kommer säkert göra det denna gång med…

Känslan består…

Jag känner mig fortfarande ovanlig uppåt!? Det känns nästan som om våren är på väg… Jo, jag vet att det snart är höst men det känns absolut inte så. Precis som när man ibland har en bestämd känsla i kroppen att det är fredag fast det kanske egentligen bara är onsdag, så känns det. Mycket skumt! Ja, ja, jag tackar och tar emot.

Helgen har återigen varit full av varuhusbesök. Det är lika kul varje gång man kommer in i ett nytt och jag tror aldrig jag kan tröttnar på det.

Varuhusen är fulla av barnfamiljer och just nu tycker jag att de är kul att se bebisar! Gravida försöker jag (måste jag erkänna) undvika så gott det går. Någon gräns för hur stark man kan vara, får det ju lov att vara ;o)

Jag undrar om det är hormonerna som gör att jag mår som jag gör. Eller snarare avsaknaden av dem… Hmmm, det kanske betyder att det snart är dags för en ny dipp i humöret. Men förhoppningsvis kommer det att vara värt det.

Förlåten

Pratade precis med min kompis (som jag inte visste om jag skulle vara beskriven på eller inte…) Nu vara hon så söt och gullig att jag inte kan tänka mig att hon menade något illa sist vi träffades...

Skönt, nu kan jag släppa det!

Mår bättre…

Jag mår bättre just nu. Jag känner mig lite gladare i själen och har lättare att le. Jag kan känna entusiasm över saker på ett sätt som jag inte upplevt på länge. Jag vet inte riktigt varför och tänker inte gräva i det heller, huvudsaken är att jag känner så här.

Jag känner för att utveckla andra delar av mig själv, sånt som inte har med min barnlöshet att göra, roliga saker (gud, så pretentiöst det låter). Nu har jag länge läst, grubblat och frossat i allt som har med barnlösheten att göra. Jag är trött på det och längtar efter att fokusera på något annat. Tidigare har jag inte varit kapable att göra något åt min situation men nu känns det som jag är det.

Hoppas känslan sitter i länge!

Besviken?

I helgen åt vi middag med ett annat par. De precis som vi, kämpar för att få barn. Innan talade vi ofta tillsammans om vår barnlöshet men nu känns det plötsligt inte längre lika bekvämt… Det finns säkert många anledningar till det, men jag har ännu inte blivit klok på vad det beror på.

Hur som helts, de ska snart ha fest. Innan jag hunnit berätta, att vi ska köra igång med en ny behandling, sa min vän att hon förstod om vi inte ville gå på fest just nu, men att vi var hemskt välkomna en annan gång. VA! Jag fattar verkligen ingenting. Varför skulle inte vi vilja gå på fest?! Ser jag deprimerad ut eller vad? Jag känner mig i alla fall inte så.

Hade hon vetat om behandlingen så borde hon förstå att jag behöver distraheras med något roligt!

Hade hon inte vetat (vilket hon ju inte gjorde) borde hon förstå att jag behöver distraheras och visst det behöver gå på fest!

Tydligen vill hon bara inte att vi ska komma… Det hela känns jättekonstigt, speciellt eftersom vi varit vänner i snart 20 år.

Jag vet inte om jag är besviken eller vad jag är. Jag är nog mest förvånad…

Nytt utseende

Jag letade efter en templete som påminde om höst. Denna känns kanske mer vårlik, men jag tycker den var fin, så den får det bli för ett tag framöver.

En mindre rolig söndagsmorgon

I dag har jag fönat vårt köksgolv!

I morse när jag vakande så stod dörren till frysen öppen och vi hade översvämning i köket, kul! Som jag tidigare berättat har vi precis lagt ett nytt golv så för att rädda det som räddas kunde, så åkte hårfönen fram. Det funkade faktiskt ganska bra. Golvet ser kanske inte längre nytt ut med det är väl sånt som man i bostadsannonser kallar charmigt…

Meningen var att vi skulle gå och träna i morse. Det händer inte ofta att andan faller på, så de tillfällena måste man ta vara på. Men nähä, istället fick vi slänga alla mat vi hade i frysen och torka upp allt vatten som låg på golvet.

Till på köpet fick jag min mens. Som vanligt hade jag börjat hoppas (varför kan jag inte bara ge mig?) Så nu är jag arg som ett åskmoln och tycker återigen att livet behandlar mig orättvist.

Då har väntan börjat.

Det hade varit bra om jag kunde låta bli att tänka på kommande behandling den här månaden, det lär ju bli rätt mycket av den varan framöver. Men gud, vad det är svårt att låta bli!

Jag pratade med Ö-kliniken i går och det ser ut som om jag kan börja spreja redan i kommande cykel. Efter det samtalet satte jag direkt igång med att skriva in i kalendern, när jag ev. ska starta sprejningen, börja med sprutor, gå på kontroller, göra uttaget och insättningen, och till och med mitt test-datum.
Jag erkänner: I’M OBSEST!

Det är rätt märkligt att jag går inför det med sån iver när jag samtidigt känner mig oerhört skeptiskt till att det ska fungera. Kanske är det känsla av att få det överstökat som tar överhand?

Jag har bestämt mig för att de är de här tre landstingsfinansierade försöken som gäller och sen får det vara slut. Jag tror att man så lätt hamnar i situationen, nästa gång går det kanske, bara ett försök till osv… Jag vill verkligen inte hamna där. Jag ger det ett år, har det inte hänt något under den tiden så får det helt enkelt vara. Så det så!

Ps: Sen får vi se om jag är lika tuff om ett år…