Slut på tålamod

Väskan i är packad, allt som man ”måste” ha är inhandlat, här är städat, jag har lunchat och fikat med alla jag ska.

Så kom nu bebis! Jag har inte lust att vänta längre!!!

När ska nånting hända?

Varför sa barnmorskan så?

Nu kan jag ju inte slappna av utan går bara och väntar!
Fast känner jag mig själv rätt (har inget tålamod alls) så hade det nog inte spelat någon roll vad hon sa.

Eller hade det? Äh, usch jag vet inte. Det enda jag vet är att jag vill att det ska hända något NU.

Kroppen gör bara ondare för var dag som går och snart kommer kulmen på det onda, är det konstigt att man då vill få det hela gjort?!

Det sjuka är, att trots att det är ett barn jag har väntat på och längtat efter så länge nu så är det inte det jag tänker på i första hand.
Nä jag tänker bara på förlossningen, sen kommer jag inte längre i mina tankar.

Egotrippat? Ja, kanske men säkert också ganska normalt (hoppas jag).

Snart dags?

Jag var hos barnmorskan idag. Bebisen är fixerad och huvudet hade sjunkit så långt ner att det knappt gick att känna det.

Hon trodde inte att jag skulle behöva gå över tiden men mer ville hon inte säga. Jag försökte pressa henne men hon slingrade sig.

Jag fick en ny tid den 14/1 men innan jag gick gav hon mig en kram och önskade mig lycka till och sa; om vi inte hinner ses innan…

20 dagar kvar…

Bara 20 dagar kvar tills jag ska födda barn! Va, är det mig vi talar om?!
Det känns helt obegripligt. Jag trodde att jag i nionde månaden skulle ha börjat förstå att vi snart ska få barn. Det har jag inte!

Jag vet ju inte ens hur man gör?!!

Kram & Gott nytt år till dig som läser!

Väntar…

Idag är det den 20:e december, den 20:e januari är barnet beräknat till. Tanken är både svindlande, skrämmande, lockande och gör mig rädd på samma gång…

Det känns trångt i magen nu, det gör ont i hela kroppen och jag är faktiskt ganska trött på att vara gravid (trodde aldrig att jag skulle få känna så). Jag är ganska uttråkad för tillfället. Efter att ha varit sjukskriven i snart 11 veckor, har jag liksom hunnit göra det mesta som skulle göras.

Idag har vi igen varit på ultraljud. Bebisen fortsätter på sin egen lilla kurva. Ligger just nu på – 19% och beräknas alltså väga 2800 g vid fullgången tid. Efter som kurvan följs har jag bestämt mig för att inte längre oroa mig över det.

Föräldrautbildningen är avslutad, vi har gått färdig vår profylaxkurs (vilket jag definitivt rekommenderar till den som funderar på att gå). Allt känns med andra ord klart och jag känner mig (tror jag) redo för att föda barn.

Väntan börjar med andra ord bli lite jobbig och jag antar att det kommer bli värre.
Fast, vid närmare eftertanke så har ju väntat förut och i jämförelse med det förmodar (och hoppas) jag att detta inte är någonting.

Ultraljud nr 2

Vi var på ultraljud nr 2 förra veckan. Bebisen fortsätter att krympa.
Nej, krympa är kanske att ta i (det är väl bara så det känns) men det konstaterades igen att den är liten.

Förra gången låg den på – 14 % och denna gång på – 17 %. Vi ska därför på ytterligare ett ultraljud om ett par veckor.

Som jag skrivit tidigare så är jag inte så orolig över vikten isig, men i kombination med att barnet vissa dagar bestämmer sig för att inte röra på sig gör vetskapen mig emellanåt aningen hispig.

Hispig är förresten en underdrift, jag blir rent av vansinnig och önskar att ungen ska komma ut så att jag åtminstone kan kontrollera att den andas. Sen slår tanken mig att det antagligen kommer att finnas en himla massa mer faror utanför min mage än i den och att det nog är bättre att den stannar där den är, i alla fall ett tag till…

Ps: det låter som om jag kommer att bli värsta hönsmamman. Det tänker jag INTE bli! Så det så!

Fullbokade veckor

Möten med barnmorskan, ultraljudsundersökningar, föräldrautbildning, profylaxkurs osv… Så ser mina veckor ut. Fulla med aktiviteter som alla har med barnet att göra.

Tänk att vi får vara med om detta! Just nu struntar jag i om någon trycker att jag är dryg som har gått upp i min graviditet så totalt. Det är ju hit jag velat komma så länge. Det var ju för att jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva detta som jag grät mig igenom större delen av förra året, och året innan och året innan…

Men jag måste erkänna att ibland blir till och med jag trött på mig själv. Som när jag t.ex. för tredje gången under samma tv-program tar upp ämnet förlossning med min tålmodige man…

Just nu råder det babyboom bland vänner och släkt. 4 par vi känner ska ha barn i maj/juni. Bara tanken på hur jag hade mått om detta sista ivf-försök inte hade lyckats får mig att få ångest. Gud vad jag är tacksam för att jag slipper uppleva det.

Tack för att jag har fått komma hit där jag är just nu!

Tackat nej

Jag har tackat nej till återträffen. Försökte mig på en liten förklaring till ledaren som jag hoppas att hon behåller för sig själv. Hur man än gör eller säger kan det så lätt bli fel. Jag hoppas att hon förstår mig rätt.

Jag är inte så bra på att uttrycka mig och jag menar inte (som jag skrev i förra inlägget) att jag skiter i deras känslor. Det är ju det jag verkligen inte gör. Men ibland undrar jag om alla är lika känsliga som jag. Det känns inte alltid så när man pratar med människor.

Men jag tycker nog att jag har fått svar på vad jag egentligen redan visste genom era kommentarer till förra inlägget (precis som ni också uttryckte). Tack!

Återträff

Vi har blivit inbjudna till en återträff med gänget från adoptionskursen. Den som vi gick i våras. Först blev jag jätteglad och tänkte att den måste vi absolut gå på, sen blev jag plötsligt osäker…

Kollade med M vad han kände och där verkade det inte finns någon vidare entusiasm inför en sådan träff.

Själv blev jag osäker för att jag inte vet om övriga vill att vi ska komma (det är ledarna av kursen som bjuder in). Vad hade jag tyckt om situationen varit den omvända? Om någon av de andra dök upp höggravid och vi själva var 2-3 år ifrån att äntligen få vårt efterlängtade barn.
Om jag inte missminner mig så var jag själv ganska ”missunnsam” (läs: känslig, ledsen) för ca: 7 månader sedan.

Eftersom vi under kursen hann prata ganska mycket så vet jag att de flesta gått igenom x antal ivf:er och har såklart haft perioder när de precis som jag inte stod ut med att se en putande mage. Hur känner de nu? När slutar sådant göra ont att se?

I somras var jag fortfarande med i mailkorrespondensen som gruppen hade men efter att jag berättat om min graviditet så fick jag några gratulationer och efter det slutade mailen att komma. Jag är ganska så säker på att det inte är så att de andra slutat höras av utan att jag faktiskt blivit utesluten. Fick också reda på omvägar att de andra träffats utan att vi blivit inbjudan. Jag är inte så ledsen för det, på ett vis kan jag förstå det.

Men frågan kvarstår, ska jag bry mig om deras känslor eller ska jag skita i vilket och gå ditt bara för att jag själv är nyfiken på hur det är med dem?

Usch, jag vet inte… Just nu lutar det mot att vi hoppar över det hela. Tyvärr.

Då var det dags igen…

Pratade med bm igår förmiddag gällande ombokning av en tid, nämnde att jag inte känt fosterrörelse sen någon gång på eftermiddagen dan innan.

Hon tyckte absolut att jag direkt skulle bege mig till mödravårdsspecialisten på KK. Som hon sa: det är ju alltid bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite…

Sagt och gjort hoppade jag i en taxi. Såklart var jag orolig men försökte ändå hålla mig lugn. På KK fick jag ett jättebra bemötande. Den första person jag stötte på och frågade om jag kommit rätt, tog direkt hand om mig. Hon visade in mig på ett rum (ingen väntetid) kände på och mätte magen, spände på mig ett bälte som mätte barnets hjärtljud och mina sammandragningarna (CTG). Sådär fick jag sitta i en halvtimme. Hjärtat tickade på fint och jag satt som förhäxad under hela tiden och bara stirrade på maskinen. Pust! Ingen fara alltså, allt var som det skulle. När jag satt där kunde jag höra rörelserna men jag kände dem inte.

När undersökningen var klar fick jag träffa en läkare som gjorde en ultraljudsundersökning. Hennes förklaring till förändringarna i fosterrörelserna var helt enkelt att bebisen ändrat läge. H*n ligger nu i säte med ben och armar mot höger sida. Samma sida som min moderkaka ligger åt. Därav är det svårt för mig att uppfatta rörelserna. BM har tidigare skrivit i min journal att huvudet ligger nedåt.

Efter att ha konstaterat (även hon) att min mage var liten, mätte hon bebisens huvud, lårben och midjemått. Huvudet och lårbenet var som det skulle men bebisen är lite väl smal. Hela 15% smalare än normalt. Ja, ja, det oroar mig inte så mycket. Så länge det inte är mer än 22% så ska det inte betyda någonting men självklart ska det följas upp. Jag får väl helt enkelt ta mig en extra macka eller kanske ett choklad :-).

När läkaren höll på och mäta och ha sig och jag låg där och tittade på mitt lilla barn sköljde det plötsligt över mig hur kär jag är i den lill*. Jag fick lust att hoppa upp och ropa ut: I LOVE YOU! Men hejdade mig, behöll det för mig själv och låg istället stilla kvar och log.

Fortsatt sjukskriven…

Var hos BM i fredags, hon kunde såklart inte svara på hur det blir med min sjukskrivning (trots att hon sagt så vid förra mötet) så jag fick istället en ny tid till läkaren i måndags.

Däremot kunde hon mäta magen och allt såg bra ut. Hon var mycket nöjd med tillväxten från förra besöket och då var jag det med :-) (förra gången 24,5 och nu 26 cm). Hon bekräftade också att man egentligen inte kunde veta om barnet är litet eller stort bara med hjälp av SF-måttet. Barnets placering i magen spelar t.ex. också roll.

Mötet med läkaren resulterade i 100 % sjukskrivning framtill två veckor innan förlossningen (när barnet inte räknas som prematur längre). Skönt! Måste erkänna att jag var rätt nervös innan. Det kändes inte alls bra att kanske behöva gå tillbaka till jobbet, av flera olika anledningar…

Nu kan jag äntligen slappna av. Förut gick jag mest omkring och oroade mig för vad som skulle hände när sjukskrivningen tog slut. Nu vet jag att jag inte ska tillbaka och jag har (förhoppningsvis) 10 veckor på mig att förberedda mig inför vad som komma skall :-).
Nu går jag istället omkring (eller ligger i soffan) med ett leende på läpparna och tänker på barnet.

Jag förstår fortfarande inte riktigt att jag får vara med om detta fantastiska. Jag är så glad och tacksam. Jag och M påminner ofta varandra om hur lyckligt lottade vi är som faktiskt lyckades!

Ursäkta älskade bebis!

Förlåt att jag var arg på dig men jag kunde ju inte veta att du vilade inför ett gympapass som skulle vara i nästan ett dygn ;-)

I natt har h*n hållit mig vaken av ett himla håll igång och det tackar jag för :-).
Jag är gärna vaken på nätterna bara jag vet att liten lever.

Men jag lovar, nästa gång det är stilla så länge ska jag drick iskall saft och hjälper inte det ska jag till och med ringa BB.

Jag är bli bara så trött på mig själv när jag ständigt oroar mig, men som jag ser av era kommentarer är jag visst inte ensam. Det är faktiskt en tröst och gör så att det känns mera tillåtet.

Imorgon är det dags för besök hos BM. Då får vi se om liten har växt och vad som händer med min sjukskrivning.

Chefen och mellanchefen var här på lunch i veckan, de bjöd mer eller mindre in sig själva. Jag blev inte klok på deras besök?! Kanske skulle de kolla om jag verkligen var sjuk? Innan de gick klämde chefen fram att det var bra om jag kunde jobba åtminstone en timme om dagen men att jag absoluuuuut inte fick känna någon press…

Jag kände bara ett stort obehag när de gått och lusten att komma tillbaka gick från noll till minus.

Ps: Detta är chefen som mer eller mindre lovat mig en fortsatt anställning och som också lovade mig att jag absolut inte skulle bli särbehandlad för att jag var gravid. Men som när vi väl var framme vid kontraktskrivning istället förlängde mitt vikariatet med x antal månader.

Dumma bebis!

Hela dagen igår höll h*n mig på halstret och vägrade röra på sig. Jag brukar känna rörelser på morgonen, något smått mitt på dagen och sen igen vid 8-9 tiden på kvällen. Men igår var det helt stilla. Tusen tankar hann gå igenom huvudet och vid 23-tiden hade jag redan konstaterat att det var kört…

Jag läste någonstans att om man inte känner fosterrörelse på länge ska man dricka tre glas iskallt vatten och sätta en väckarklocka på högsta volym mot magen. Det vägrade jag göra, lätt ju som värsta tortyren.

Vid 01-tiden kom första sparken följt av x antal knuffar. Pust! Äntligen kunde jag somna med ett leende på läpparna.

BM-besök och depp…

Var hos BM i måndags och det gick väl bra. SF-måttet var okey men låg långt nere på skalan (24, 5 cm i vecka 27+0). I går kände jag mig inte orolig men idag har det känts som om magen nästan sjukigt ihop. Jag inbillar mig säkert men kan inte låta bli känna mig lite oroad ändå. En okänd kvinna i väntrummet som jag småpratade lite med påpekade t.o.m. hur liten min mage var.

Men det är inte därför jag deppar, jag deppar för att jag känner mig ensam och saknar mina vänner.

Jag läste på nätet om kvinnor som glider ifrån sina vänner när det blir gravida för att de går så upp i sin graviditet och inte längre har så mycket gemensamt med sina gamla väninnor längre.

Visst stämmer det på mig att jag har gått upp i detta men tyvärr började nog vännerna försvinna redan när barnlöshetskarusellen startade. Jag tror att det beror på att jag förlorade mig själv så i min sorg att de flesta tröttnade på mig. Kanske inte helt, fysiskt finns några fortfarande där men värmen som fanns innan känner jag inte längre.

Det sorgliga i det hela är att jag trodde att det automatiskt skulle bli bättre när jag blev gravid och glad igen men tyvärr misstog jag mig totalt. Jag tror t.o.m. att det nu har blivit värre…

Bildbevis

Har fått frågan om det inte är dags för lite magbilder, så en kan jag väl bjuda på…

Att huvudet åkte av beror på att jag inte är speciellt fotogenisk.

Nästan alltid när kameran åker fram på släktkalas hos min man, ber mig min svärmor att försöka låta bli att se ut som en citron.

Men när hon knäpper av så är minen där, utan undantag och så även denna gång.

Så fåfäng som jag är bjuder jag på magen men inte på minen…

Sparkar

Nu känner jag dem varje dag, vissa dagar många och starka och vissa få och svaga.
Men det tog tid… Min moderkaka ligger i framväggen och fungerar därför som en stöttdämpare. För oss som har det så är det vanligt att man inte känner sparkarna lika tydligt och det tar längre tid innan vi får känna de efterlängtade små stöttarna.

Jag tror att det var i vecka 23 som sparkarna började bli regelbundna och i vecka 24 var de plötsligt borta igen. Jag höll såklart på att dö av oro…

Nu känns de äntligen varje dag och jag blir lika lycklig varje gång den lill* påminner mig om sin existens :-)

Sjukskriven

Som ni märker är jag just nu urdålig på att uppdatera bloggen. Har helt enkelt inte haft någon lust att skriva. Jag ska försöka ändra på det, kan inte längre skylla på tidsbrist i alla fall. Jag har nämligen blivit sjukskriven på heltid i en månad framöver pga. sammandragningar.

Jag är nog inte som andra… När jag inte kände något av graviditeten höll jag på att förgås av oro. Nu när det händer något som faktiskt inte är så bra, då är jag inte ett dugg orolig. Alla hanterar vi visst saker olika.

Sammandragningarna har jag haft sen vecka 20 (det var efter vecka 20 saker började hända, magen började växa, jag började ana lite småsparkar och äntligen kände jag mig lite gravid…). Så jag blev inte orolig utan bara glad. Efter det har de ökat i frekvens och intensitet. Förra veckan hade jag kanske 20 stycken under några timmar och började under om allt verkligen stod rätt till?! I måndag var jag hos läkaren som sjukskrev mig och ordinerade vila och utevistelse.

Klagar gör jag inte! Måste erkänna att jag känner mig rätt nöjd med tillvaron. Men lite förvånad är jag över att från ena dagen till den andra skifta från stressande IT-supporter till att plötsligt ha blivit hemmafru…

Kallelse till familjerättsenheten

Ni som har läst här ett tag kommer kanske ihåg att jag kontaktade vår kommun för en hemutredning i januari/februari i år. Igår kom kallelsen till första mötet, 9 månader senare! De är ju för f-n inte kloka. Hade de inte varit för graviditeten hade jag varit ett nervvrak vid det här laget. Har för mig att jag läst någonstans att de har 2-3 månader på sig att starta en utredning…

Som tur är kommer vår plats nu att gå till någon annan som åtminstone kommer att få en lite kortare väntetid.

Tack för din kommentar Tisalen, det var precis vad jag behövde imorse.
Nya inlägg kommer snart...

Ultraljud

It’s alive and kicking!

Allt såg fint ut idag och alla mått stämde med hur de borde vara:-)

Vi kunde se om det är en tjej eller kille men jag avslöjar ingenting (hur jag nu ska kunna hålla det för mig själv i fem månader till?).

BF ändrades till den 20 januari och plötsligt känns det som snart!