Äntligen har han kommit! Vår lille valp är här och han är helt underbar. Helgen har handlat om att busa, upptäcka omgivningen, sova, huruvida han har kissat eller bajsat, när och var… Vi har inte lyckats få honom att göra sitt utomhus en enda gång, trots att vi igår var ute minst 8 gånger. Ja, ja, det kommer, försöker vi intala oss...
I onsdags var jag på adoptionsinfoträffen. Den var nog som jag hade förväntat mig. Två ”tanter” från organisationen FFIA informerade om kostnader, väntetider och lite sånt som man kan läsa sig till om på nätet, inte så givande. Däremot berättade en tjej om hur det varit att hämta hem hennes två fickor från Kina. Allt lät så självklart, enkelt, och väldigt, väldigt lockande. Med enkelt menar jag inte att det inte är jobbig och slitsamt att vänta och allt det där, jag menar bara att när beslutet väl är taget så tror jag att det kan känns som så självklart och väldigt naturligt att det var på det sätt man skulle få barn. Hon avslutade med att hon ofta frågade sig själv varför hon inte gjort detta tidigare.
Det var meningen att tre adopterade skulle berätta om sin syn på adoption. Tyvärr kom inte två av dem men han som var där var mycket trevlig, han berättade bra och fick också det hela att låta som världens naturligaste sak. Vilket det ju såklart är för honom. Han sa speciellt en sak som fastnade. Han förstod att många av oss säkert har haft det jobbigt och kanske gått igenom provrörsbefruktningar (av kroppsspråket på åskådarna att döma så såg det ut som vi alla bar på den erfarenheten). Han sa (på ett mycket ödmjukt sätt) att vi kunde strunta i allt sånt. Han tyckte att eftersom alla parter tjänar på en adoption borde man inte utsätta sig för massa jobbigheter i onödan…
Jag håller med dem båda men blev också medveten om varför jag ännu inte valt att adoptera. Om jag lyckas med en IVF så känns det som det är det enklare alternativet. Adoption tar tid, det kostar pengar och jag missar spädbarnsstadiet. Hade jag det inte varit för det så hade jag varit där för länge sen. Helt ärligt så struntar jag i gener eller att barnet ska likna mig, vad jag vill ha är ett barn, allt annat är oväsentligt. Det ironiska i situationen är bara det att om IVF:en inte fungerar och vi sen påbörjar en adoption, då blir det som skulle göra vägen fram till ett barn snabbare istället bara något som var plågsamt och som fördröjde oss att komma fram till vårt mål…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, Mina det är inte lätt. Jag står också där i vägskälet och det som avgör är faktiskt inte genetik och utseende utan som du säger sannolikhet att det lyckas och tid det tar. Just nu tror jag på IVF, men jag har inte helt avstått från tanken på adoption, jag hoppas bara tiden räcker till för oss...
Roligt att läsa dina poster igen! Och ha det mysigt med valpen, det är inget fel i att digga djur!
Grattis till den nya familjemedlemen!! Det är så underbart!
Jag känner så oerhört väl igen dina funderingar kring adoption. Alla vill vi ju ha snabbaste vägen till målet. Men ju mer vi har funderat dessto mer har vi insett att vi vill adoptera, också. För att få adoptera måste man gå en obligatorisk kurs. Det skadar inte att börja med den. Då kan ni ju båda ta ställning till om adoption är något för er. Vi fick en ganska förändrad bild av adoption efter att ha gått kursen (i synnerhet kan det ju vara nyttigt om ni inte är helt överens med vad ni vill). Dessutom kräver vår kommun att vi går den före vi ens har rätt att ställa oss i kö för hemutredning (kön är längre än 6 månader trots att komunen är skyldig att påbörja inom den tiden). Det ena utesluter faktiskt inte det andra!!
kram
Skicka en kommentar