Jag resonerar fram och tillbaka, tanken att starta processen och hoppa över resterande IVf:er och köra på adoption direkt är lockande men samtidigt skrämmande…
Gör jag det, är det jag som är herre över mitt eget öde, vilket inte hade varit fel att vara för en gång skull. Samtidigt känns det som om jag då väljer bort biologiska barn (som om jag hade något att säga till om i det sammanhanget, not). Är jag beredd att ta det steget? M är det inte. Vi pratar mycket om adoption och han vill också men han hoppas mer än vad jag gör på att vi ska lyckas på egenhand.
Tidigare har jag trott att jag skulle kunna köra IVF och adoption parallellt. Jag fnös åt att det var ”förbjudet” att försöka få egna barn under adoptionsprocessen. Nu tänker jag annorlunda. Jag börjar inse att det faktiskt finns en anledning till en sådan bestämmelse. Därmed har jag inte sagt att jag att inte kommer att köra lite på båda spåren ändå men jag förstår att om vi gör det, kommer det nog att bli svårare än jag trodde. Hur förklarar man tex för ett framtida adopterat barn att man försökte in i det sista att få ett eget? Kan man sitta i samtal under hemutredningen och förklara att man är färdig med att försöka på egen hand när man egentligen inte är det? Krävs det att man ska vara färdig med den biten och i så fall, blir man någonsin det?
Svåra frågor utan självklara svar, tur att jag inte behöver bestämma mig för något idag…
I eftermiddag ska vi på samtal, vi sköt på förra veckan. Vi får se om jag blir klokare efter det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Vännen, du kan också välja att vända på det. Om ni påbörjar adoptionsprocessen innan ni faktiskt ger upp hoppet på att bli biologiska föräldrar kan ni säga till erat adopterade barn att ni inte såg det som den 'sista utvägen', utan som ännu ett, minst lika bra, alternativ.
Sen tror jag att det är lite väl förvirrande mentalt att köra hemutredning och IVF samtidigt. Men det skadar inte att känna efter hur man känner ikring det. Kursen jag nämnde igår ger möjlighet och utrymme att reflektera över alla såna frågor.
När jag för flera år sedan besökte en läkare för att få veta mer om äggdonation fick jag veta att man från deras håll inte såg något problem med "dubbla processer", men att adoptionsorganisationerna inte gillar det.
Fånigt, tyckte jag då, klart man måste kunna pröva alla chanser samtidigt.
Nu när jag går igenom vår adoptionsprocess och samtidigt läser alla bloggar om IVF och andra barnverkstäder inser jag att jag aldrig skulle klara av att göra båda samtidigt. Det är känslomässiga berg-och-dalbanor som tar rejält på krafterna. Det vore för mycket med två sådana processer på en gång.
Dessutom, så snart jag och maken bestämt oss för adoption började något växa i hjärtat; kärleken till det barn som till slut kommer bli vårt. Bara tanken på att försöka få ett annat barn känns som ett svek. Vårt barn finns ju redan, om inte i verkligheten så åtminstone i kärleken som växer så det knakar i oss!
Det här året har dock gjort mig mycket mer ödmjuk inför andras val. Man måste gå den väg man själv väljer, gå igenom sina sorger och glädjeämnen. Ingen annan kan säga vad man ska känna och tycka.
Fast att läsa om andra kan ibland få en att komma på vad man själv vill. Det är väl därför vi delar med oss!
KRAM
Hej!
För ett år sedan var jag där du är idag, två misslyckade IVF'er. Vi fortsatte dock i rask takt med ytterligare två som också de misslyckades. Idag, fyra IVF'er och en depression senare är vi igång med adoption. Det är en sådan befrielse och glädje! Man ska ju inte ångra saker, men vi ångrar definitivt IVF'erna.
Lycka till med era planer!
För oss var adoptionskursen ett steg på vägen. Allt blir mer verkligt då men också overkligt på samma gång. Det är många tankar under tiden som kommer och går. Sorgen över att vara barnlös försvinner inte med samma som man bestämt sig för att adoptera.
Jag funderar mycket som du, men vi kanske har kommit lite längre i adoptionsprocessen. Vi tänker gå föräldrautbildningen och göra hemutredning men inte ivf under tiden. Bestämmer vi oss under tiden att vi vill göra ivf så gör vi det innan vi skickar papper eller innan hemutredningen. Utbildningen kan vara bra för att starta processen både hos kommunen och i sina egna tankar.
KRAM
Vi gjorde verkligen det där förbjudna, höll på med fertilitetsbehandlingar samtidigt som vi startade upp adoptionsprocessen.
Och det osannolika inträffade att vi kom fram i hemutredningskön samma vecka som vi testade positivt.
Vi fick avboka utredningen, bara för att någon månad senare på ett rutin-UL titta på ett foster med ett hjärta som inte längre slog.
Allt sammantaget blev för mycket! och nu i efterhand förstår jag verkligen varför man ska ägna sig åt först det ena och sedan det andra.
Vi ska också gå en föräldrautbildning i mars tror att vi också plnerar försöka orka hålla ut med IVF ett halvår framöver. Föräldrautbildningar kan man väl inte få för många av? På något sätt borde man väl bli klyftigare av dem. Men det är som du säger: Jättesvårt att tänka sig in i situationen att man sitter och pratar med sitt eget barn om några år. Det ena komemr säkert att ge det andra på något sätt i alla fall. Kanske handlar det om att lite släppa taget om alla strategierna? Bara kika efter de stora hoppstenarna, inte försöka få syn på alla undervattensgrynnor?
Ett litet tips...
Anmäl er till en organisation !!! Det är DÄR det finns tid att spara. De flesta länderna har köer på 2-4 år. På så sätt har ni inte slösat tid... och kan köra på med era försök till ni nått er gräns, eller tom lyckats!? ;) LYCKA TILL !
jag känner mig igen mig i dina tankar
"Hur förklarar man tex för ett framtida adopterat barn att man försökte in i det sista att få ett eget?"
Jag antar att du menade "ett biologiskt" och inte "ett eget" som du skrev.
Man kan bli klar med IVF och önskan om att det ska bli biobarn efter ett tag, men det tar olika lång tid för olika personer och för att adoption ska bli bra tror jag verkligen att det krävs att man ger det den tid man behöver. Så länge som adoption känns som en mindre attraktiv lösning tror jag att man ska fortsätta att vänta -- allt annat är orättvist både mot en själv och barnet som får föräldrar som inte är redo.
Ta reda på fakta om adoption, gå ev föräldrakursen. De flesta länder har inte 2-4 års kö, de flesta länder kan man skicka sina papper till direkt efter medgivande men det kan ta tid i landet såsom Kina nu tex ca 18 mån.
Äktenskapets längd är viktigt så är man inte gift ska man passa på att göra det. Sen kan man ringa kommunen och bara höra sig för om hur lång väntetid de har innan man får börja utredningen och hur lång tid den brukar ta. Bara så att man vet ung vad man har att ta ställning till on IVF-erna inte funkar. Vi har gjort 3 IVF behandlingar, satt in 3 frysförsök med två ägg var gång. Blev gravid vid förra tillfället men fostret dog i 3:e mån. Gått föräldrautbildningen paralellt, hade adoptionen i sikte hela tiden satte dock in ägg för att prova då barnlängtan är så stark att det är tiden som går utan som är värst, inte sättet barnet kommer till oss. Ang att förklara för ett adopterat barn att man gjort IVF-er under processen kan jag säga att det kommer jag att berätta för barnet i vuxen ålder. Vi resonerar så att det är två helt likvärdiga sätt att få barn och att vi inte hade någon erfarenhet av att adoptera före vårt barn och efter det kommer vi att välja adoption igen om vi har råd med syskon annars får det vara. Man ska inte ångra eller skämmas för sina IVF-er. Man ska vara nöjd med att ha provat att få barn den vägen. Vi har nu ca ett och ett halvt år kvr tills vårt egna, riktiga adoptivbarn kommer och vi längtar så....
Skicka en kommentar