Sprejdag 1

Jag är för tillfället väldigt dålig på att blogga. Nästan all min vakna tid går åt till att tänka på det här med jobbet. Humöret går hela tiden upp och ner och för det mesta är jag förbannad. Jag känner mig krängt och vill egentligen räcka finger åt dem, smälla igen dörren och gå där ifrån. Det gör jag såklart inte men jag smäller gärna i dörrar så fort jag får tillfälle.

För att kunna skriva om min situation hade jag behövt ge er en massa bakgrundsfakta, det orkar jag inte och därför skriver jag ingenting. Plus att den blogg faktiskt handlar om barnlöshet, inte arbetslöshet…

Hur som helts, nu är det dags för en ny behandling, vår tredje. Det känns helt otroligt att jag faktiskt är här nu. När jag har pratat med andra har jag nog låtit som om jag räknat med att vi skulle behöva göra många försök, men innerst inne trodde jag nog aldrig det…

Förresten, tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer!

Adoptionens vara eller icke vara…

Jag resonerar fram och tillbaka, tanken att starta processen och hoppa över resterande IVf:er och köra på adoption direkt är lockande men samtidigt skrämmande…
Gör jag det, är det jag som är herre över mitt eget öde, vilket inte hade varit fel att vara för en gång skull. Samtidigt känns det som om jag då väljer bort biologiska barn (som om jag hade något att säga till om i det sammanhanget, not). Är jag beredd att ta det steget? M är det inte. Vi pratar mycket om adoption och han vill också men han hoppas mer än vad jag gör på att vi ska lyckas på egenhand.

Tidigare har jag trott att jag skulle kunna köra IVF och adoption parallellt. Jag fnös åt att det var ”förbjudet” att försöka få egna barn under adoptionsprocessen. Nu tänker jag annorlunda. Jag börjar inse att det faktiskt finns en anledning till en sådan bestämmelse. Därmed har jag inte sagt att jag att inte kommer att köra lite på båda spåren ändå men jag förstår att om vi gör det, kommer det nog att bli svårare än jag trodde. Hur förklarar man tex för ett framtida adopterat barn att man försökte in i det sista att få ett eget? Kan man sitta i samtal under hemutredningen och förklara att man är färdig med att försöka på egen hand när man egentligen inte är det? Krävs det att man ska vara färdig med den biten och i så fall, blir man någonsin det?

Svåra frågor utan självklara svar, tur att jag inte behöver bestämma mig för något idag…

I eftermiddag ska vi på samtal, vi sköt på förra veckan. Vi får se om jag blir klokare efter det.

Äntligen!

Äntligen har han kommit! Vår lille valp är här och han är helt underbar. Helgen har handlat om att busa, upptäcka omgivningen, sova, huruvida han har kissat eller bajsat, när och var… Vi har inte lyckats få honom att göra sitt utomhus en enda gång, trots att vi igår var ute minst 8 gånger. Ja, ja, det kommer, försöker vi intala oss...

I onsdags var jag på adoptionsinfoträffen. Den var nog som jag hade förväntat mig. Två ”tanter” från organisationen FFIA informerade om kostnader, väntetider och lite sånt som man kan läsa sig till om på nätet, inte så givande. Däremot berättade en tjej om hur det varit att hämta hem hennes två fickor från Kina. Allt lät så självklart, enkelt, och väldigt, väldigt lockande. Med enkelt menar jag inte att det inte är jobbig och slitsamt att vänta och allt det där, jag menar bara att när beslutet väl är taget så tror jag att det kan känns som så självklart och väldigt naturligt att det var på det sätt man skulle få barn. Hon avslutade med att hon ofta frågade sig själv varför hon inte gjort detta tidigare.

Det var meningen att tre adopterade skulle berätta om sin syn på adoption. Tyvärr kom inte två av dem men han som var där var mycket trevlig, han berättade bra och fick också det hela att låta som världens naturligaste sak. Vilket det ju såklart är för honom. Han sa speciellt en sak som fastnade. Han förstod att många av oss säkert har haft det jobbigt och kanske gått igenom provrörsbefruktningar (av kroppsspråket på åskådarna att döma så såg det ut som vi alla bar på den erfarenheten). Han sa (på ett mycket ödmjukt sätt) att vi kunde strunta i allt sånt. Han tyckte att eftersom alla parter tjänar på en adoption borde man inte utsätta sig för massa jobbigheter i onödan…

Jag håller med dem båda men blev också medveten om varför jag ännu inte valt att adoptera. Om jag lyckas med en IVF så känns det som det är det enklare alternativet. Adoption tar tid, det kostar pengar och jag missar spädbarnsstadiet. Hade jag det inte varit för det så hade jag varit där för länge sen. Helt ärligt så struntar jag i gener eller att barnet ska likna mig, vad jag vill ha är ett barn, allt annat är oväsentligt. Det ironiska i situationen är bara det att om IVF:en inte fungerar och vi sen påbörjar en adoption, då blir det som skulle göra vägen fram till ett barn snabbare istället bara något som var plågsamt och som fördröjde oss att komma fram till vårt mål…

Huvudvärk

Nu har jag haft ont i huvudet i två veckor nu. Det kan väl inte vara normalt? Har jag abstinens efter hormoner eller vad. Nu när jag äntligen slipper proppa mig full med medicin varför är inte min kropp då nöjd?

Ja, det är väl förmodligen situationen som påverkar en mer än man tror.

Denna vecka har nästan varit värre en den förra. Nu börjar allt sjuka in. Förra veckan var jag aktiv och chokad på samma gång. Denna har jag haft tid att tänka…

Jag och M ligger på kvällarna i sängen och stirrar upp i taket, vi undrar om det är så här det ska vara (M har förutom allt annat som drabbat oss lite problem i sin familj just nu).
Är livet en ända lång plåga? Kan det inte vara lite roligt också, eller är det för mycket begärt?

Visst låter det deppigt! Riktigt så hemskt är det inte. Vi är jätteglada för att vi har varandra och tycker att det är det viktigaste. På fredag får vi en ny liten familjemedlem, vilket vi är så lyckliga för. Samtidigt går det inte att sticka under stolen med att vi har det jobbigt just nu. Ältandet om barnlöshet har verkligen tärt på oss.

Ikväll ska jag på info-träff gällande adoption. M är upptagen och dessutom inte riktigt mogen för det ännu, men jag tycker att det ska bli jättespännande!

Katastrofvecka

Hur ska jag kunna sammanfatta veckan som gått? Så mycket känslor, frustration, besvikelse och ilska på samma gång. IVF:en har jag faktiskt knappt tänkt på. Jag har inte fällt en tår över att det inte blev något. Jag hade liksom redan kalkylerat med att så kunde ske. Det här med jobbet däremot, var som en blixt från klar himmel. Att det skulle hända något visste jag men att det skulle drabba mig hade jag inte räknat med. Naivt kanske, men jag har hela tiden blivit lovordad av min chef och hon har försäkrat mig om att jag sitter säkert. Så när beskedet att hon (min chef) skulle få min tjänst och jag plötsligt skulle vara utan kom, var choken total.

Två timmar efter beskedet hade jag bokat in tre intervjuer gällande tjänster inom företaget. Under veckan har jag varit på alla tre, varit på samtal med facket, pratat med personalchefen och sökt två jobb externt. Jag vet inte vad det är med mig. Jag känner mig helt speedad. Förmodligen är jag på flykt. En flykt från att stanna upp och känna efter vad som egentligen har hänt.

När jag dagen efteråt märker att IVF nr två också gått åt skogen fanns det inget utrymme kvar för fler känslor. Efter upptäckten tänkte jag bara: Jaha, eftersom allt just nu går åt helvete så varför inte detta också? På onsdagen ringde jag Öresund. Jag talade om att jag ville starta nästa behandling så snart som möjligt så att jag kunde få mina två kvarvarande försök överstökad och sen kan gå vidare till adoption. Barnmorskan var tyst en stund och svarade sen: Mina, vi gör faktiskt det här för att du ska bli gravid. Jag fick en klump i halsen och tårarna var nära. Hon frågade om jag inte skulle komma in och prata med deras terapeut? Jo, det kanske jag skulle behöva, klämde jag fram… Så på tisdag ska M och jag dit och prata eller förmodligen snarare gråta, jag tror verkligen vi behöver det.

Den 27/11 ska jag börja med sprejen igen…

Ruvardag 14

Jag har fått mens.

När ska jag vakna från denna onda dröm? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?!!! Jag känner mig helt tom. Tårarna har inte ännu kommit, jag är fortfarande i chock efter gårdagens besked.

Tack för att ni hoppades åt mig.

Senare

Jag har förlorat mitt jobb.

Ruvardag 13

Igår mådde jag verkligen konstigt. Jag vaknade med huvudvärk som höll i sig hela dagen. När jag reste mig hastigt svartnade för ögonen och jag var tvungen att sätta mig ned. Dessutom kändes det som jag fick lock för öronen. Jag tar Trombyl, blodförtunnande så kanske har det med det att göra. Det står att man kan bli yr och få öronsusningar om man överdoserat. Det har jag visserligen inte men jag är kanske känslig?

Idag mår jag hur bra som helts. Känner mig precis som vanligt. Skumt!

Om en timme ska vi få information om vår framtid här på jobbet… Hjälp! Hoppas jag får stanna!!!

Ruvardag 11

Nu är det så mycket som händer att jag i vet vad jag ska fokusera på. Jag antar att det är bra, dagarna fram till testdagen kommer förhoppningsvis inte snigla sig fram. Men denna vecka innehåller kanske lite väl mycket kan man tycka. Jag väntar svar på fyra frågor av större eller mindre betydelse, de flesta av större:

På söndag får vår vi svar på vad som är fel på vår nyinköpta (i våras) fina Volvo. Den låter på ett oroväckande sätt och jag befarar det värsta, ser framför mig hur tusenlapparna flyger iväg.

På måndag ska vi ha ett mycket viktigt och avgörande möte på jobbet. Jag jobbar på reklamavdelningen på ett stort läkemedelsföretag och trivs verkligen med mitt jobb. I ca 11/2 års tid har det spekulerats om en omfattande omorganisation hos oss och nu på måndag ska vi alltså få reda på vad den kommer att innebära. Många oroar sig över sina tjänster…

På fredag får M reda på om han är allergisk mot hundar eller ej, detta är såklart avgörande för om vi kan ta hem den lille eller inte…

På lördag tänker jag göra mitt gravtest. Jag har fått testdatum på söndag men jag vet redan nu att jag inte kommer att kunna hålla mig.

Ja vad ska man säga?! Vad är oddsen för att alla besked är negativa? Om jag bara får välja ett positivt besked kan ni säkert lätt räkna ut vilket det är, men nu får jag inte välja utan får snällt vänta och se…

Skulle ni kunna motstå?

Jag kunde inte…
Vi åkte egentligen bara med M’s lillasyster för att titta på en valp som hon skulle köpa. Urdumt att tro att vi bara skulle kunna titta.

Vi började prata om hundar för över tre år sedan. Då sa vi att vi nog skulle vänta eftersom vi snart skulle få barn… Nu flera år senare med att gravtest bara en vecka bort har vi bestämt oss för att hämta hem denna lilla pojke. På bilden är han fem veckor gammal. Vi ska hämta honom den 17 november och jag är så lycklig!!

Men (tyvärr måste det alltid finnas ett sådant) på fredag får M svar på om han är allergisk, eller inte, jag hoppas, hoppas, hoppas på att han inte är det!!!

Ruvardag 8

Jag känner ingenting, INGENTING! I min värld är jag med andra ord inte gravid. Jag vet att jag är mästare på att ta ut sorgen i förskott och alltid tro det värsta men jag föredrar det (uppenbarligen).

Jag måste totalt ha förträngt det hela. När jag skulle skiva inlägget fick jag räkna fram vilken dag jag är på!

Okey jag erkänner, helt har jag inte lyckats koppla bort det. Igår blev jag jätteledsen, en av våra bästa vänner fick en son och tyvärr har det den effekten på mig (jag blev såklart glad för hans skulle, jag ni vet själva hur det är…).

Har jag gett upp? Nä, det vågar jag inte riktigt. Skulle det trots allt bli något hade det ju varit hemskt om mitt barns liv startar med att jag inte trodde på henne eller honom…