Inskrivning på MVC

Igår var det äntligen dags för inskrivning på Mödravårdscentralen. Den dag jag längtat så efter men som istället skulle bli en riktig pärs.

Jag hade fått för mig att man gjorde ett vaginalt ultraljud vid det första besöket men en väninna informerade mig förra veckan att så inte var fallet. Jag blev lite besviken men tänkte att då gör man väl någon annan slags undersökning som bekräftar att allt ser bra ut.

Men nähä det gjorde man inte! Jag hade lika gärna kunnat hitta på att jag är gravid, de hade ändå inte märkt något. I slutet av besöket märkte nog barnmorskan av mitt missnöje och plockade fram en liten maskin som hon sa att man kunde höra hjärtljud med. Hon sa också att vi inte fick bli besvikna om vi inte hörde något. Det var fullt normal och inget att oroa sig över. Under bråkdelen av en sekund tänkte jag att det nog var bäst att hoppa över. Skulle vi inte höra något så skulle jag bli totalt knäckt men längtan efter att få ett litet tecken från den lill* var starkare och vi tog chansen.
FEL beslut! Vi hörde så klart ingenting. Istället fick jag en ny tid om två veckor då hon tyckte att vi kunde testa igen. När vi kom ut från mottagningen började jag storgråta och var helt övertygad om att nu var allt över…

När vi kommit hem kunde jag såklart inte släppa tanken och ringde till Ö-kliniken för att höra om jag kunde få komma till dem och göra ett VUL till. Det kunde jag, det skulle visserligen kosta 700 kr men för min del hade det kunnat kosta 7000, jag hade ändå behövt göra det. VUL:et bokades in i dag på morgonen och som ni förstår sov jag inte mycket i natt.

Om det hade varit så att jag hade haft jätte ömma bröst och om jag hade mått illa och varit trött hela tiden så hade jag kanske inte blivit lika orolig. Nu är det inte så. Jag mår hur bra som helst (fysiskt) och känner mig inte ett endaste dugg gravid. Detta sammantaget gör mig såklart livrädd.

I morse, trekvart innan utsatt tid var vi på kliniken. Mamma fick hoppa in i M’s ställe eftersom han var tvungen att jobba. Ingen av oss hade sovit i natt så det var lika bra att vara på plats i tid.

Minuterna segade sig fram och tillslut blev det äntligen min tur. Jag mötes av Dr. P som var rejält upprörd över att barnmorskan på MVC hade lämnat mig i denna ovisshet. Småprat kändes överflödig och vi satte igång med undersökningen med en gång.

Precis som förra gången såg jag den direkt. Den låg där och viftade med sin lilla kropp och hjärtat tickade på för fullt. Det såg ut som den dansade.

När jag kom ut från undersökningsrummet fångade min favorit barnmorska S upp mig, hon hade tårar i ögonen, kramade om mig och sa att allt kommer att gå bra. Precis vad jag behövde höra.

Dr. P hojtade till min mamma som stod lite längre bort (studsande på stället av nervositet) att allt såg bra ut.

Ut från kliniken gick jag som på små moln. Så lycklig och så lättad och så gravid…