Idag är det 11 dagar sen jag första gången testade positivt. Sen dess har jag hunnit testat 8 gånger. Varje gång tror jag att strecket kommer att vara försvunnet.
Naiva jag trodde tidigare att om jag någon gång skulle testa positivt så skulle jag bli sprudlads glad och sen skulle allt kännas underbart. Så blev det inte…
Jag vill absolut inte beklaga mig, jag är jättelycklig i mellan åt men mest är jag livrädd för att detta fantastiska ska ta slut.
En av mina bästa vänner var nyligen med om en lyckad IVF (första försöket) som tyvärr slutade med ett missfall. Det får bara inte hända oss! Men jag är så väl medveten om att det inte alltid går som det ska.
I natt var jag helt säker på att jag inte längre vara gravid. Jag känner nämligen ingenting. Jag är inte trött, mår inte illa, har inte ens ömma bröst! Enligt barnmorskan är jag en av de lyckliga men jag hade så gärna känt något för att få ytterligare bekräftelse.
Imorse var jag därför tvungen att testa igen. Fortfarande gravid! Nu var teststrecket till och med starkare än kontrollstrecket :-)
Jag har satt upp tre delmål som jag ska klara av, sen ska jag andas ut…
- På söndag slutar jag med progesteronet som jag tar i sprutform. Om man inte är gravid kan detta göra så att mensen inte kommer, alltså känns det nervöst att sluta med det. Kommer inte mensen då kommer jag att bli jätteglad.
- Inom två veckor ska vi på ultraljud hos ÖK, syns det något då kommer jag blir överlycklig.
- Inom fyra veckor ska vi på inskrivning på BVC, kommer vi så långt blir jag super duper överlycklig och ska göra allt för att bara glädjas och inte oroa mig.
Jag vet att detta är ett lyxproblem och hade jag hört mig själv för några månader sen hade jag tyckt att jag borde dra nåt gammalt över mig. Men jag hade ingen aning att det skulle vara så svårt att ändra ett invant tankemönster där man hela tiden förväntar sig att allt ska gå åt pipsvängen.
Efter testet imores känns det faktiskt bättre. Nu ska jag inte ruinera mig på fler utan istället låta mig glädjas över att ha kommit så här långt.
Ps: Jag har ett gravsymtom: förstoppning. Tack för den ;-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Tja, jag hade inte ett symptom förrän i vecka åtta (förutom att jag testade positivt förstås.) så du är inte ensam. ;-) hade det inte varit för testen hade jag trott att jag inbillat mig.
Du behöver inte skämmas för din oro och något lyxproblem är det verkligen INTE!
Herregud så länge som du kämpat för att komma dit du är idag - det är självskrivet att du är vansinnigt rädd för att mista det, för att lyckan ska tas ifrån dig lika fort som den kom!
Jag förstår din känsla och är fullständigt övertygad om att jag skulle känna precis likadant. Men det hjälper ju inte dig.
Det är bara att hoppas hoppas hoppas och önska att vindarna nu har vänt och lyckan har kommit till er för att stanna. Så måste det vara!
Många många kramar!
:)
Om en vecka kanske du har ALLA symptom i stället och får springa och kissa om nätterna, kräkas och ha ömma tuttar ;)
Men det kan man ju ta;)
En kompis till mig gjorde ivf, fick tidiga symptom som en dag bara var - gone! hon fick panik, men allt gick bra hela vägen. Bara så du vet. Och kom ihåg att nu när du kommit så här långt så går det BRA i de ALLRA ALLRA flesta fall. Du har en stor majoritet med dig, tänk på det.
Nej, det är inga lyxproblem. Jag tror att alla vi som har lyckats efter många försök har känt samma sak. Det är så svårt att tro att verkligheten har ändrat sig, att den spikraka väg man sett framför sig plötsligt visar sig sticka iväg åt annat håll.
Men, som tudorienne säger, procenten är på din sida nu. Detta ska gå superduperfintjättebra. Så det så.
Jag blir så glad av era kommentarer, ni anar inte. Hädanefter ska jag bara lyssna på er och inte mina egna dumma skräckscenario tankar.
Ni har ju faktiskt rätt, det är INTE konstigt att jag känner så här men förmodligen kommer det att gå bra. Jag ska bara få in det i min tjocka skalle också ;-)
Stora kramar till er alla och tack för er uppmuntran!
Jag skulle skriva något klokt, men jag nöjer mig med att hålla med Anna :-)
Kram
Man behöver inte alls ha en massa symtom när man är gravid!En del har jätteenkla graviditeter och känner sig precis som vanligt,det har jag gjort den största delen av min graviditet (är i v. 39 nu). Men jag förstår precis din oro eftersom jag innan denna graviditet fick ett jättetidigt missfall i v. 5 och ¨då vill man ju så gärna känna sig gravid för att man ska veta att allt står rätt till. Jättejättelycka till med din graviditet och jag tror att det kommer gå jättebra :-) Kram Linda (som tittar in på din blogg då och då)
Jag känner precis likadant! Ena dagen har man symtom och då känns det att man är gravid, nästa dag är symtomen borta och då "vet" man att det kommer att gå åt pipsvängen! Men så är det ju inte...
Att oroa sig när man är gravid är verkligen inte konstigt. Nu har du uppnåt det du drömt om i flera år, nu har du något du kan förlora. När man är barnlös kan man knappast förlora något, iaf inte något specifikt.
När jag var gravid förra gången fick jag inte symtom förräns i vecka 7 eller 8 och de var inte starka.
Nu ska både du och jag fokusera på att vi är gravida oavsett hur det känns!
skönt att läsa om fler som inte känner av graviditeten. Man känner sig ju orolig och undrar om allt är som det ska men så kan man ju bara vänta o se. Hoppas allt går vägen för er :)
Skicka en kommentar