Fortsatt villrådig

Jag har precis ringt och kollat med den mödravårdcentral som jag helst vill tillhöra om det går att byta men där är det tyvärr stopp. I Lund där jag bor går det inte att byta vårdcentral, däremot kan jag byta barnmorska. Sköterskan jag pratade med lätt uppriktigt ledsen.

Nu har en kompis hört av sig och utan att veta vem jag går till rekommenderat barnmorskan J. Det är ju henne jag går hos ;-) så jag tror jag ska ge henne en chans till. Förhoppningsvis hade hon bara en dålig dag och det kan vi ju alla ha.

Nu är frågan om jag ska avboka tiden jag har på måndag eller inte. Meningen är att vi då ska försöka lyssna på hjärtat igen. Tänk om det inte hörs något! Då kommer jag förmodligen blir tokig av oro igen. Och jag kan ju inte ränna till Ö-K varje gång jag har varit hos MCV.

Nä, jag måste nog avboka det besöket, eller åtminstone ringa och höra hur stor chans hon tror det är att vi kommer att höra något.

Byte av MVC

Varför kan man inte få välja vilken MVC man vill gå till?!

Jag vill byta eftersom det jag tillhör just nu ligger åt helt fel håll. Jag kommer få massor motion men antagligen också stressa halv ihjäl mig för att försöka hinna tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt.

Det ligger ett på vägen till mitt jobb men jag tillhör tydligen inte det upptagningsområdet. Det gör en liten by som ligger en mil ifrån min stad. Logiskt eller hur…

Andra anledningen till att jag vill byta är för att jag inte vill gå tillbaka till knäpp-barnmorskan. Om jag bara byter barnmorska kommer jag antagligen springa på henne hela tiden och det känns inte så lustigt.

Ja, ja, hur som helst så är jag oerhört glad att jag får möjligheten att gå till en barnmorska överhuvudtaget.

Jag ska sluta klaga bums!

Glad midsommar!

Idag för ett år sedan hade vi precis gjort vår första IVF, vi satt hemma på midsommar bara vi två. Förhoppningsfulla och önskade att den hade lyckats.

Det gjorde den inte och inte nästa eller nästa heller. Men den fjärde lyckades och jag är så oerhört tacksam för att jag får vara med om detta.

Jag önskar er alla en glad midsommar!

Jag hoppas så att ni som ännu inte haft lyckan på er sida snart också ska få vara med om detta. Själv var jag helt övertygad om att det aldrig skulle hända mig, men tänk att det faktiskt gjorde det…

Inskrivning på MVC

Igår var det äntligen dags för inskrivning på Mödravårdscentralen. Den dag jag längtat så efter men som istället skulle bli en riktig pärs.

Jag hade fått för mig att man gjorde ett vaginalt ultraljud vid det första besöket men en väninna informerade mig förra veckan att så inte var fallet. Jag blev lite besviken men tänkte att då gör man väl någon annan slags undersökning som bekräftar att allt ser bra ut.

Men nähä det gjorde man inte! Jag hade lika gärna kunnat hitta på att jag är gravid, de hade ändå inte märkt något. I slutet av besöket märkte nog barnmorskan av mitt missnöje och plockade fram en liten maskin som hon sa att man kunde höra hjärtljud med. Hon sa också att vi inte fick bli besvikna om vi inte hörde något. Det var fullt normal och inget att oroa sig över. Under bråkdelen av en sekund tänkte jag att det nog var bäst att hoppa över. Skulle vi inte höra något så skulle jag bli totalt knäckt men längtan efter att få ett litet tecken från den lill* var starkare och vi tog chansen.
FEL beslut! Vi hörde så klart ingenting. Istället fick jag en ny tid om två veckor då hon tyckte att vi kunde testa igen. När vi kom ut från mottagningen började jag storgråta och var helt övertygad om att nu var allt över…

När vi kommit hem kunde jag såklart inte släppa tanken och ringde till Ö-kliniken för att höra om jag kunde få komma till dem och göra ett VUL till. Det kunde jag, det skulle visserligen kosta 700 kr men för min del hade det kunnat kosta 7000, jag hade ändå behövt göra det. VUL:et bokades in i dag på morgonen och som ni förstår sov jag inte mycket i natt.

Om det hade varit så att jag hade haft jätte ömma bröst och om jag hade mått illa och varit trött hela tiden så hade jag kanske inte blivit lika orolig. Nu är det inte så. Jag mår hur bra som helst (fysiskt) och känner mig inte ett endaste dugg gravid. Detta sammantaget gör mig såklart livrädd.

I morse, trekvart innan utsatt tid var vi på kliniken. Mamma fick hoppa in i M’s ställe eftersom han var tvungen att jobba. Ingen av oss hade sovit i natt så det var lika bra att vara på plats i tid.

Minuterna segade sig fram och tillslut blev det äntligen min tur. Jag mötes av Dr. P som var rejält upprörd över att barnmorskan på MVC hade lämnat mig i denna ovisshet. Småprat kändes överflödig och vi satte igång med undersökningen med en gång.

Precis som förra gången såg jag den direkt. Den låg där och viftade med sin lilla kropp och hjärtat tickade på för fullt. Det såg ut som den dansade.

När jag kom ut från undersökningsrummet fångade min favorit barnmorska S upp mig, hon hade tårar i ögonen, kramade om mig och sa att allt kommer att gå bra. Precis vad jag behövde höra.

Dr. P hojtade till min mamma som stod lite längre bort (studsande på stället av nervositet) att allt såg bra ut.

Ut från kliniken gick jag som på små moln. Så lycklig och så lättad och så gravid…

Äntligen hemma!

Jag känner mig som en bortskämd unge men kan inte tycka annat än att det var hemskt att vara iväg. Fyra flyg på två dagar tycker inte jag känns okey.
Nej borta bra men hemma är absolut bäst.

Idag går jag in i vecka 9 och den lill* kallas nu foster istället för embryo. Det känns jättehäftigt!!

Vad som känns mindre häftigt är att det under vecka 9 – 11 är störst risk för missfall. Usch, jag blir skakis av bara tanken. Tur att jag har semester nästa vecka. Även om jag inte kan påverka hur graviditeten fortlöpor så tänker jag ändå inte ta några risker. Jag tänker ligga på rygg hela veckan, lata mig, äta gott och läsa massa böcker. I ärlighetens namn göra jag det inte bara för den lill* utan jag tror det kommer att göra mig gott att få koppla av lite ;-)

Mår illa och har resfeber

Fy vad jag mår dåligt! Jag mår konstant illa, inte så att jag måste spy. Nej, det bara ligger där i bakgrunden hela tiden och gör sig påmint. Jag är så trött att jag inte vet var jag ska bli av och jag har ont i huvudet.

Först blev jag orolig för huvudvärken men läste sen att man kunde få det av att hcg-halten steg. Det känns bettryggande och jag har gärna ont om det är av den anledningen.

Imorgon går tåget till flygplatsen kl: 05.15 Jag fattar inte hur jag ska orka?!

Just nu längtar jag bara tills jag ska få komma hemma igen. Vad hände? Sen när blev jag en sån mes som bara vill vara hemma i min trygga lilla vrå?

Hur som helts är detta sista gången jag gör något sånt här mot min vilja. Blir någon sur/stött eller tycker att jag är fånig så får det gärna tycka det. Förmodligen har den personen inte genomgått fyra ivf:er för att bli gravid.

I fortsättningen tänker jag lyssna på mig själv och bara göra det som känns rätt för mig och den lill*

Dagens i-landsproblem

I kväll ska vi iväg på en tio-kamp med middag och på måndag åker jag till Frankrike på en affärsresa i två dagar.

Hur kul som helts egentligen men jag vill verkligen inte!

Jag vill vara hemma. Jag vill inte vara ute och flänga och fara. Jag kommer att vara urtrött och jag vet att jag kommer att behöva hitta på någon lögn över varför jag inte dricker.

På båda tripper kommer min blivande chef vara med och hon är inte lite nyfiken av sig. Hon har redan varit på mig och frågat om vi inte ska ha barn snart?! Jag har verkligen ingen lust att anförtro mig till henne och absolut inte nu inför en ev. nyanställning.

Usch vad det är "synd" om mig…

Minnesanteckning: mår illa från och till, mest efter att jag har ätit.

VUL-rapport

Jag var otroligt nervös igår morse. När vi satt i väntrummet kom min favoritbarnmorska fram till oss, skrattade och sa att vi var en timme tidiga, men att vi nog skulle få komma in snart i alla fall. Snacka om att vara förvirrad.

Vi väntade i ca 30 minuter och blev tillslut inkallade. Jag skakade nästan av nervositet, förklarade att jag var livrädd eftersom jag inte kände mig ett dugg gravid. Läkaren uppfattade att det inte var små prata vi ville göra utan satt direkt igång med undersökningen.

Vi såg den direkt. Det lilla hjärtat slog och jag tyckte att det var det vackraste jag någonsin sett. Tänk att därinne ligger början av en liten människa, ett liv, vårt barn…
Efter det minns jag inte mycket, vi pratade en stund med läkaren men hörde inte vad han sa utan satt bara där och log.

Det låter säkert som en klyscha men jag kan faktiskt inte beskriva mina känslor i ord. Allting känns så fantastiskt och jag betvivlar inte längre att jag är gravid. Beviset ligger ju framför mig i form av en bild av det vackraste som finns.

Snart är det dags…

I morgon är det dags för vårt första ultraljud. Jag är så rädd att jag skulle kunna kräkas.

Jag förstår bara inte hur jag ska våga åka dit.