En vecka kvar till ultraljudet och jag förstår inte hur jag ska stå ut med denna väntan.
Som tur är har jag jättemycket att göra på jobbet och helgen är också fullbokad.
Jag har tagit semester på måndag och tisdag nästa vecka. Kanske korkat eftersom jag förmodligen kommer klättra på vägarna hela måndagen. Å andra sidan hade jag antagligen inte fått något vettigt gjort på jobbet ändå.
I söndags slutade jag med mina sprutor och sen dess är varje toalettbesök en rysare. Jag är livrädd för att jag ska börja blöda. Hoppas, hoppas, hoppas att det inte händer.
Igår kväll upptäckte jag att min mage var enorm. Skit tänkte jag, är det så här jag kommer att se ut?! Jag insåg ganska snabbt att anledningen till förändringen snarare hade med luft i magen att göra än att någonting därinne växer, men oavsett så insåg jag plötsligt att det faktiskt finns en chans att jag ska få ha en så där stor, rund och fin mage.
Gud så underbart det ska bli!!!
tisdag, maj 29, 2007
lördag, maj 26, 2007
5+3
Jag saknar fortfarande gravsymtom (tror jag). Försöker att analysera min kropp så lite jag bara kan. Men jag kan inte ignorera att det stuckit och värkt till i livmodern nu i två dagar. Hoppas att det är ett bra tecken.
Enligt graviditetskalendern är embryot nu stort som ett sesamfrö och imorgon börjar hjärtat slå. Jag blir alldeles varm inombords av tanken.
I dag gick vi miste om ett hus i ytterligare en budgivning. Det känns faktiskt ganska oviktigt just nu. Det enda som spelar någon roll i min värld är att jag ska få fortsätta att vara gravid.
Är jag tjatig? Det är jag säkert och det kommer jag att fortsätta vara ;-)
Enligt graviditetskalendern är embryot nu stort som ett sesamfrö och imorgon börjar hjärtat slå. Jag blir alldeles varm inombords av tanken.
I dag gick vi miste om ett hus i ytterligare en budgivning. Det känns faktiskt ganska oviktigt just nu. Det enda som spelar någon roll i min värld är att jag ska få fortsätta att vara gravid.
Är jag tjatig? Det är jag säkert och det kommer jag att fortsätta vara ;-)
onsdag, maj 23, 2007
Fortfarande gravid
Idag är det 11 dagar sen jag första gången testade positivt. Sen dess har jag hunnit testat 8 gånger. Varje gång tror jag att strecket kommer att vara försvunnet.
Naiva jag trodde tidigare att om jag någon gång skulle testa positivt så skulle jag bli sprudlads glad och sen skulle allt kännas underbart. Så blev det inte…
Jag vill absolut inte beklaga mig, jag är jättelycklig i mellan åt men mest är jag livrädd för att detta fantastiska ska ta slut.
En av mina bästa vänner var nyligen med om en lyckad IVF (första försöket) som tyvärr slutade med ett missfall. Det får bara inte hända oss! Men jag är så väl medveten om att det inte alltid går som det ska.
I natt var jag helt säker på att jag inte längre vara gravid. Jag känner nämligen ingenting. Jag är inte trött, mår inte illa, har inte ens ömma bröst! Enligt barnmorskan är jag en av de lyckliga men jag hade så gärna känt något för att få ytterligare bekräftelse.
Imorse var jag därför tvungen att testa igen. Fortfarande gravid! Nu var teststrecket till och med starkare än kontrollstrecket :-)
Jag har satt upp tre delmål som jag ska klara av, sen ska jag andas ut…
- På söndag slutar jag med progesteronet som jag tar i sprutform. Om man inte är gravid kan detta göra så att mensen inte kommer, alltså känns det nervöst att sluta med det. Kommer inte mensen då kommer jag att bli jätteglad.
- Inom två veckor ska vi på ultraljud hos ÖK, syns det något då kommer jag blir överlycklig.
- Inom fyra veckor ska vi på inskrivning på BVC, kommer vi så långt blir jag super duper överlycklig och ska göra allt för att bara glädjas och inte oroa mig.
Jag vet att detta är ett lyxproblem och hade jag hört mig själv för några månader sen hade jag tyckt att jag borde dra nåt gammalt över mig. Men jag hade ingen aning att det skulle vara så svårt att ändra ett invant tankemönster där man hela tiden förväntar sig att allt ska gå åt pipsvängen.
Efter testet imores känns det faktiskt bättre. Nu ska jag inte ruinera mig på fler utan istället låta mig glädjas över att ha kommit så här långt.
Ps: Jag har ett gravsymtom: förstoppning. Tack för den ;-)
Naiva jag trodde tidigare att om jag någon gång skulle testa positivt så skulle jag bli sprudlads glad och sen skulle allt kännas underbart. Så blev det inte…
Jag vill absolut inte beklaga mig, jag är jättelycklig i mellan åt men mest är jag livrädd för att detta fantastiska ska ta slut.
En av mina bästa vänner var nyligen med om en lyckad IVF (första försöket) som tyvärr slutade med ett missfall. Det får bara inte hända oss! Men jag är så väl medveten om att det inte alltid går som det ska.
I natt var jag helt säker på att jag inte längre vara gravid. Jag känner nämligen ingenting. Jag är inte trött, mår inte illa, har inte ens ömma bröst! Enligt barnmorskan är jag en av de lyckliga men jag hade så gärna känt något för att få ytterligare bekräftelse.
Imorse var jag därför tvungen att testa igen. Fortfarande gravid! Nu var teststrecket till och med starkare än kontrollstrecket :-)
Jag har satt upp tre delmål som jag ska klara av, sen ska jag andas ut…
- På söndag slutar jag med progesteronet som jag tar i sprutform. Om man inte är gravid kan detta göra så att mensen inte kommer, alltså känns det nervöst att sluta med det. Kommer inte mensen då kommer jag att bli jätteglad.
- Inom två veckor ska vi på ultraljud hos ÖK, syns det något då kommer jag blir överlycklig.
- Inom fyra veckor ska vi på inskrivning på BVC, kommer vi så långt blir jag super duper överlycklig och ska göra allt för att bara glädjas och inte oroa mig.
Jag vet att detta är ett lyxproblem och hade jag hört mig själv för några månader sen hade jag tyckt att jag borde dra nåt gammalt över mig. Men jag hade ingen aning att det skulle vara så svårt att ändra ett invant tankemönster där man hela tiden förväntar sig att allt ska gå åt pipsvängen.
Efter testet imores känns det faktiskt bättre. Nu ska jag inte ruinera mig på fler utan istället låta mig glädjas över att ha kommit så här långt.
Ps: Jag har ett gravsymtom: förstoppning. Tack för den ;-)
tisdag, maj 15, 2007
Glädje/Oro
Nu har jag testat fyra gånger och tror fortfarande inte att det är sant. Det måste vara något fel på testet.
Jag som har jobbat stenhårt på att intala mig själv att jag aldrig kommer att bli gravid kan liksom inte ändra den tanken.
Nu måste jag istället jobba stenhårt på att tro på det och att inte oror mig för hur det ska gå. Det tog tyvärr inte många minuter innan jag började göra det.
Jag måste skärpa mig! Oavsett vad som händer har jag iaf lyckats bli gravid och det är så fantastiskt att jag saknar ord.
Jag har till och med fått BF-datum och det känns helt sjukt! Jag kan inte fatta att vi ska få vara med om detta.
I och med att vi redan startat adoptionsprocessen så har jag varit helt inställd på att vi aldrig skulle få möjligheten att ta hand om ett spädbarn, amma, föda osv. Nu känner jag mig helt ställd. Ska jag få vara med om allt detta?!
Det här kommer att ta tid att smälta…
Efterlysta symptom ;-)
- Spända bröst (kan lika gärna bero på Progesteronet som jag tar som injektioner)
- Menskänsla i mellan åt och ibland ilningar strax under naveln.
- Efter att jag testat känner jag mig trött, hängig och lite illamående (säkert bara inbillning eftersom jag läst att man kan känna så)
- Torr i munnen (?)
- Huvudvärk (kan bero på Trombylen)
- För övrig helt som vanligt
Jag som har jobbat stenhårt på att intala mig själv att jag aldrig kommer att bli gravid kan liksom inte ändra den tanken.
Nu måste jag istället jobba stenhårt på att tro på det och att inte oror mig för hur det ska gå. Det tog tyvärr inte många minuter innan jag började göra det.
Jag måste skärpa mig! Oavsett vad som händer har jag iaf lyckats bli gravid och det är så fantastiskt att jag saknar ord.
Jag har till och med fått BF-datum och det känns helt sjukt! Jag kan inte fatta att vi ska få vara med om detta.
I och med att vi redan startat adoptionsprocessen så har jag varit helt inställd på att vi aldrig skulle få möjligheten att ta hand om ett spädbarn, amma, föda osv. Nu känner jag mig helt ställd. Ska jag få vara med om allt detta?!
Det här kommer att ta tid att smälta…
Efterlysta symptom ;-)
- Spända bröst (kan lika gärna bero på Progesteronet som jag tar som injektioner)
- Menskänsla i mellan åt och ibland ilningar strax under naveln.
- Efter att jag testat känner jag mig trött, hängig och lite illamående (säkert bara inbillning eftersom jag läst att man kan känna så)
- Torr i munnen (?)
- Huvudvärk (kan bero på Trombylen)
- För övrig helt som vanligt
måndag, maj 14, 2007
Kan det verkligen vara sant?!
I söndags morse, en vecka innan utsatt testdag, fick jag för mig att testa.
Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag hade inte planerat att tjuvtesta men tänkte plötsligt att det inte spelade någon roll om det visade negativt, det kunde ju lika gärna bero på att det var för tidigt.
Men det visade inte negativt, det visade ett plus!!! Jag testade med ett digitalt test. Det som jag blivit tillsagd att inte göra eftersom där inte finns någon plats för tolkningar, om det nu skulle vara negativt. Nu var det som sagt inte det och därför gick det inte att tolka på annat sätt än att jag är gravid!
Jag hann inte titta på det i mer än en hundradels sekund innan jag fattade vad det stod. Jag rusade ut från toaletten (skrikande)! M som låg och sov höll på att få hjärtslag ;-)
Jag kan bara inte fatta att det är sant. När ska jag vakna och upptäcka att det bara är en dröm?
Vi frågar varandra om och om igen om det verkligen kan vara sant, och konstaterar båda lyckliga att det är det :-)
Ps: Detta inlägg trodde jag aldrig att jag skulle få skriva...
Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag hade inte planerat att tjuvtesta men tänkte plötsligt att det inte spelade någon roll om det visade negativt, det kunde ju lika gärna bero på att det var för tidigt.
Men det visade inte negativt, det visade ett plus!!! Jag testade med ett digitalt test. Det som jag blivit tillsagd att inte göra eftersom där inte finns någon plats för tolkningar, om det nu skulle vara negativt. Nu var det som sagt inte det och därför gick det inte att tolka på annat sätt än att jag är gravid!
Jag hann inte titta på det i mer än en hundradels sekund innan jag fattade vad det stod. Jag rusade ut från toaletten (skrikande)! M som låg och sov höll på att få hjärtslag ;-)
Jag kan bara inte fatta att det är sant. När ska jag vakna och upptäcka att det bara är en dröm?
Vi frågar varandra om och om igen om det verkligen kan vara sant, och konstaterar båda lyckliga att det är det :-)
Ps: Detta inlägg trodde jag aldrig att jag skulle få skriva...
onsdag, maj 09, 2007
Så var det med det...
Dan efter visningen, kl 09.00 på morgonen la någon ett bud på huset.
500.000 över utgångspriset!
Jaha, så var det med det. Just nu ligger budet på 750 000 över. Om vi inte hade blivit så uppgivna hade vi anmält mäklaren till fastighetsnämnden. Det måste vara olagligt med sådana lockpriser!
Visningen blev såklart den pers vi föreställt oss. Det stod säkert 20 bilar utanför redan när vi kom. Inne i huset kryllade det av småbarn, babyliftar och deras föräldrar.
Jag måste säga att jag blev ganska avtänd direkt. Kända att det var kört.
Nu tar vi en paus i letandet.
500.000 över utgångspriset!
Jaha, så var det med det. Just nu ligger budet på 750 000 över. Om vi inte hade blivit så uppgivna hade vi anmält mäklaren till fastighetsnämnden. Det måste vara olagligt med sådana lockpriser!
Visningen blev såklart den pers vi föreställt oss. Det stod säkert 20 bilar utanför redan när vi kom. Inne i huset kryllade det av småbarn, babyliftar och deras föräldrar.
Jag måste säga att jag blev ganska avtänd direkt. Kända att det var kört.
Nu tar vi en paus i letandet.
lördag, maj 05, 2007
Tankar på annat håll
I fredags fick jag två embryon tillbaka :-) Tyvärr frågade jag vad de var för kvalité på dem. De fick betyg två där en etta är bäst. Hur stor skalan är vet jag inte. Nu i efterhand ångrar jag nästan att jag frågade. Den informationen kunde jag lika gärna ha varit utan.
Men just nu tänker jag faktiskt inte så mycket på hur det ska gå. Jag ska inte säga att jag inte bryr mig (det gör jag såklart) men jag känner mig ganska luttrad. Det får bli som det blir, jag kan inte göra så mycket åt det längre och mina förhoppningar är inte speciellt höga. Jag känner mig inte heller ledsen över att jag känner så, bara lättad.
Nä, istället kan jag inte sluta tänka på huset vi ska titta på nu i vecka. Vi hittade det på Hemnet för över en vecka sedan och sen dess är det de enda vi pratar om.
Vi blir helt tokiga av tanken på att 100-tals (liten överdrift kanske) okända människor ska klampa omkring i ”vårt” hus på visningen. Ännu värre är så klart tanken att det blir en sjuk budgivning som vi inte vinner. Vi måste få detta hus!!
Det är i stort renoveringsbehov (vilket vi hoppas alla andra också ska se). Det är säkert mycket mer än vad vi kan föreställa oss men det struntar jag i. Huset har en underbar gammal uppvuxen trädgård som jag bara skulle älska att få vara i. För att inte tala om hur glad Bellman skulle bli.
Det ligger i samma by som jag växte upp i, ditt jag aldrig skulle flytta. Nu struntar jag blankt i var det ligger. Det får ligga precis var som helts bara vi får bo där.
Så här känner jag utan att ens ha varit inne i huset (utanför har vi varit typ 5 gånger redan ;-) Hoppas jag inte blir besviken och hoppas att huset blir vårt!
Men just nu tänker jag faktiskt inte så mycket på hur det ska gå. Jag ska inte säga att jag inte bryr mig (det gör jag såklart) men jag känner mig ganska luttrad. Det får bli som det blir, jag kan inte göra så mycket åt det längre och mina förhoppningar är inte speciellt höga. Jag känner mig inte heller ledsen över att jag känner så, bara lättad.
Nä, istället kan jag inte sluta tänka på huset vi ska titta på nu i vecka. Vi hittade det på Hemnet för över en vecka sedan och sen dess är det de enda vi pratar om.
Vi blir helt tokiga av tanken på att 100-tals (liten överdrift kanske) okända människor ska klampa omkring i ”vårt” hus på visningen. Ännu värre är så klart tanken att det blir en sjuk budgivning som vi inte vinner. Vi måste få detta hus!!
Det är i stort renoveringsbehov (vilket vi hoppas alla andra också ska se). Det är säkert mycket mer än vad vi kan föreställa oss men det struntar jag i. Huset har en underbar gammal uppvuxen trädgård som jag bara skulle älska att få vara i. För att inte tala om hur glad Bellman skulle bli.
Det ligger i samma by som jag växte upp i, ditt jag aldrig skulle flytta. Nu struntar jag blankt i var det ligger. Det får ligga precis var som helts bara vi får bo där.
Så här känner jag utan att ens ha varit inne i huset (utanför har vi varit typ 5 gånger redan ;-) Hoppas jag inte blir besviken och hoppas att huset blir vårt!
torsdag, maj 03, 2007
Dagen efter äggplock
Gårdagen gick bra. Jag blev plockad på 15 ägg och förhoppningsvis ska jag få två embryon tillbaka imorgon. Det har tidigare nämnts att vi kanske skulle köra långtidsodling denna gång och hoppa över assisted hatching (AH) vilket vi testade förra gången.
När nu sjuksköterskan meddelade att det trots allt skulle bli AH och inte långtidsodling blev vi såklart lite förvånade.
Vi bad att få tala med läkaren eftersom sjuksköterskan inte kunde förklara varför man ändrat sig.
Efter en stund kom en kränkt läkare in och talade om att de med deras låååånga erfarenhet nog visste vad som var bäst för oss.
Ursäkta mig säger jag bara! Jag ifrågasätter verkligen inte deras kompetens utan vill bara veta vad som gäller. Är det så himla konstigt att vi vill veta hur det resonerar?!
Jag blir bara så trött.
Vad jag också börjar tröttna rejält på är allt som har med adoption att göra. Jag ringde idag till familjeenheten för att höra var i kön vi står för att få starta hemutredningen. Först kunde hon inte hitta oss. Efter mycket letande talade hon om att vi var nr 6 i kön men hon kunde absolut inte säga när det skulle bli vår tur. Det blir iaf inte före sommaren. Nähä nä… Då blir det väl någon gång om hundra år då, hade jag lust att skrika men sansade mig såklart.
De senaste veckorna har jag faktiskt börjat tänka så smått på alternativet att skita i alltihop. Tidigare har det varit total otänkbart att leva utan barn men ju mer vi kämpar desto mindre lust finns kvar i mig. Vi har ju bara stött på motgångar under denna tid och tillslut orkar man bara inte mer.
Så känner jag idag. Imorgon känns det kanske annorlunda…?
När nu sjuksköterskan meddelade att det trots allt skulle bli AH och inte långtidsodling blev vi såklart lite förvånade.
Vi bad att få tala med läkaren eftersom sjuksköterskan inte kunde förklara varför man ändrat sig.
Efter en stund kom en kränkt läkare in och talade om att de med deras låååånga erfarenhet nog visste vad som var bäst för oss.
Ursäkta mig säger jag bara! Jag ifrågasätter verkligen inte deras kompetens utan vill bara veta vad som gäller. Är det så himla konstigt att vi vill veta hur det resonerar?!
Jag blir bara så trött.
Vad jag också börjar tröttna rejält på är allt som har med adoption att göra. Jag ringde idag till familjeenheten för att höra var i kön vi står för att få starta hemutredningen. Först kunde hon inte hitta oss. Efter mycket letande talade hon om att vi var nr 6 i kön men hon kunde absolut inte säga när det skulle bli vår tur. Det blir iaf inte före sommaren. Nähä nä… Då blir det väl någon gång om hundra år då, hade jag lust att skrika men sansade mig såklart.
De senaste veckorna har jag faktiskt börjat tänka så smått på alternativet att skita i alltihop. Tidigare har det varit total otänkbart att leva utan barn men ju mer vi kämpar desto mindre lust finns kvar i mig. Vi har ju bara stött på motgångar under denna tid och tillslut orkar man bara inte mer.
Så känner jag idag. Imorgon känns det kanske annorlunda…?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
