Lägesrapport

Jag har länge saknat inspiration att skiva men tänkte att jag iaf kan lämna en liten lägesrapport.

Kursen löper på bra. Det är alltid trevligt att vara där. Lite konstigt har det väl känts de senaste gångerna nu när IVF:en blivit mer påtaglig. Det kändes inte riktigt ok att smyga iväg till toan och ta min spruta när vi just suttit och diskuterat anknytning till ett adopterat barn…

I torsdags var jag på koll nr 2. Allting såg braaaa ut (vilket de alltid säger). Jag hade ca femton ägg som utvecklade sig väl och läkaren trodde inte det skulle bli några problem med att få två embryon tillbaka när vi väl kommit så långt.

Tillskillnad från alla andra (tre) gånger så fortsätter jag med Puregon. Jag har fått 125 enheter genom hela behandlingen och ska ta min sista spruta i morgon. På måndag är det dags för Ovitrelle och på onsdag plockas jag.

Snart är alltså denna resa slut. Det känns verkligen märkligt att tänka på.

När vi startade hela fertilitetsutredningen var jag ganska övertygad om att vi skulle behöva göra en provrörsbefruktning, jag var också ganska säker på att det nog inte skulle gå på första försöket. Det var bara en känsla jag hade. Det hela låter kanske pessimistiskt men jag var också ganska säker på att det faktiskt skulle bli barn genom IVF.

Visst inget av det där spelar egentligen någon roll, hur jag än "tror" eller "känner på mig" så blir det som det blir. Men jag måste ändå säga att det skulle känns mycket konstig att avsluta det här kapitlet och fortfarande vara ofrivilligt (och oförklarat) barnlösa.

Lite hopp tillbaka

Som mitt humör pendlar fram och tillbaka. Jag har länge nu tycke att allt varit jätte jobbigt. Allt har känts tungt och tråkigt och jag har inte kunnat se framemot någonting. På morgonen har jag vaknat arg och ovillig att möta dagen. På kvällen har jag gått och lagt mig med känslan att det ska bli så skönt att slippa vara vaken, allt är ändå så tråkigt.

Hade det inte varit för vetskapen över att jag har massa hormoner i kroppen hade jag på allvar trott att jag var djupt deprimerad.

Så i förrgår tog jag min första puregon-spruta och i går morse vaknade jag med ett leende på läpparna. Det kändes som en tung blöt filt lyfts från mina axlar. Allting kändes plötsligt lättare. Ändå är situationen precis densamma.

Om det berodde på sprutan eller vad det var som gjorde det bryr jag mig inte om. Huvudsaken är att jag nu känner mig mycket gladare och starkare. Jag har till och med börja hoppas lite på försök nummer fyra. Kanske är det mitt lyckotal trots allt. Jag som är född den 4:e, 4 minuter över 4…

Adoptionscirkel nr 2

Adoptionskursen fortsätter och jag tycker att det är jättekul att vara där. Alla är så otroligt öppna med sina erfarenheter av barnlöshet. Det är så skönt att känna sig normal. Att kunna prata med människor som faktiskt förstår och som har haft liknande upplevelser. Lite som när jag skiva här.

Jag längtar redan till nästa gång :-)

Vi konstaterade en sak som jag inte tänkt på tidigare. Nämligen hur otroligt enkelspårig en IVF är. Man får ett schema som man ska följa. Alla gör likadant. Skulle man vilja avvika från behandlingen och göra något lite annorlunda så är man genast jobbig.

Man tittar inte på orsaken till barnlösheten (som i vårt fall fortfarande är en gåta). Istället behandlas alla lika, vilket ju är helt sjukt med tanke på att våra problem kanske är helt olika.

Hade man gått till botten med orsaken kanske många hade sluppit göra dessa fysikiskt och psykiskt jobbiga behandlingar som dessutom kostar samhället en massa pengar…

Ps: mannen som uppförde sig skumt förra gången har nog tagit sig en funderare. Han var riktigt sympatisk. Visst, han kastade ur sig märkliga åsikter men var nu redo att omvärdera och drev tom med lite med sig själv och sitt fyrkantiga sätt att se på saker.

Att berätta

Idag berättade jag för min kollega att jag och min man just nu genomgår en provrörsbefruktning. Jag kände att jag dels ville förklara mitt asociala beteende men också varför jag kommer att ha en del frånvaro längre fram.

Det är bara han och jag på avdelningen och man kan väl säga att han är min chef just nu (den riktiga är på pappaledighet).

Efter att snart ha gjort fyra försök på ett år, orkar jag helt enkelt inte hitta på lögner om vad jag ska göra. Det är lättare att säga som det är.

Jag vet inte riktig vad jag hade förväntat mig för reaktion. Den jag fick var:
”Jag kan ingenting om sånt”.
Nä, men det kan jag, svarade jag tillbaka, så fråga mig om det är något du undrar över ;-)

Sen var den diskussionen över, det känns skönt (tror jag).

Akupunktur eller inte…

Nu har jag förmodligen tagit fel beslut. Usch vad jag känner mig kluven. Jag hade tid i veckan hos en akupunktör. Jag gick inte ditt. Hela den dan var jag arg som ett bi. Dels rent allmänt och dels för att jag tycker det är helt sjukt att vi ska behöva betala tusentals kronor för att få barn medan andra knappt behöver anstränga sig.

Jag som har svårt att få barn går jämt runt med ett dåligt samvete över att jag inte gör tillräckligt mycket för att det ska fungera. Jag slappnar inte av tillräckligt, jag äter inte tillräckligt sunt, jag dricker vin, jag röker (så lite jag kan) jag motionerar för lite, jag lever med andra ord som de flesta andra men jag har liksom inte riktigt rätt till det. Blir det inga barn känns det som om jag får skylla mig själv.

Det inte är så att någon säger det till mig (tack och lov) det är bara mitt eget samvete som hela tiden gnager.

Min ilska över orättvisan gick iaf ut över akupunktören och jag ”straffade” henne genom att inte gå dit. Nu får jag leva med. Blir det inget barn denna gången heller kommer jag säkert plåga mig själv med tanken att det kanske blivit annorlunda bara jag hade gått ditt…

Grrrrrrr, dumma jobbiga liv!

Adoptionsträff

Adoptionsträffen gick bra. Det var inte så farligt som jag föreställt mig.

Istället för att presenter oss själva fick vi först berätta lite för den som satt bredvid och sen presentera vår nya vän för de övriga. Jag hatar verkligen presentationer, har gjort så sen jag gick i skolan (var väl med om något traumatiskt…) men detta sätt kändes rätt okey.

När man träffar en grupp nya människor är det alltid någon man stör sig på. Det här var såklart inget undantag. En man var hela tiden tvungen att ifrågasätta allt som sades. Han förstod inte varför en nämnd ska bestämma om han får adoptera eller inte, han förstod inte varför man skulle prata med sitt adopterade barn om att det är adopterat och han fattade inte varför man skulle skriva brev till barnhemmet om hur det gick för barnet, för att nämna några saker han inte kunde förstå. Jag förstod inte varför han skulle adoptera…

I övrig hade vi intressanta diskussioner. Vad som förvånade mig var att de flesta inte verkar ha tillgång till datorer. Många frågor handlade om sånt som man lätt hittar på nätet, väntetider, kostnader osv. Kanske det bara är jag som är insnöad och spenderar allt för många timmar framför datorn…

Hur som helst ska det bli kul att träffa dem igen nästa vecka.

Nervös...?

Ikväll är det dags för första mötet på adoptionskursen och jag har absolut ingen lust att gå dit…
Jag har längtat jättemycket efter det här men känner mig just nu bara som en bortskämd tjurig unge. Plötsligt vill jag inte alls!!

Jag har hela tiden varit jätteentusiastisk över att få starta adoptionsprocessen på riktigt och nu när vi väl kommit ditt får jag bara ont i magen över att tänka på det.

Hur presenterar man sig till exempel på ett sådant möte?

Berättar alla om hur länge de försökt få barn och vilka eller hur många behandlingar de gått igenom (det kan ju faktiskt vara väldigt känslig och inget man har lust att berätta för en massa nya människor det första man gör)?

Eller berättar man bara allmänt om sig själv, vad man jobbar med, var man bor osv..?

Nä, ska sanningen fram så är jag nog lite nervös inför det hela. Det är förmodligen därför jag inte har någon lust att gå dit. Hoppas det ändrar sig.

Gällande omorganiseringen, så var det inget som drabbar mig. Inte så länge jag går på mitt vik. vilket jag gör fram till oktober. Vad som händer efter det orkar jag helt enkelt inte tänka på. Här händer det nya saker varje vecka, det är inte lönt att oror sig. Det hinner säkert ändra sig flera gånger innan vi är där ändå.