Nu känner jag dem varje dag, vissa dagar många och starka och vissa få och svaga.
Men det tog tid… Min moderkaka ligger i framväggen och fungerar därför som en stöttdämpare. För oss som har det så är det vanligt att man inte känner sparkarna lika tydligt och det tar längre tid innan vi får känna de efterlängtade små stöttarna.
Jag tror att det var i vecka 23 som sparkarna började bli regelbundna och i vecka 24 var de plötsligt borta igen. Jag höll såklart på att dö av oro…
Nu känns de äntligen varje dag och jag blir lika lycklig varje gång den lill* påminner mig om sin existens :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Visst är det underbart!! Och nu har du bara 100 dagar kvar :-) Härligt!
Skönt med sjukskrivning oxå men jobbigt med så mycket sammandragningar - hoppas det blir bättre när du får va hemma och vila!
Åhh vad härligt! Det måste vara en helt fantastisk känsla!
Skicka en kommentar