Drabbad av oro (igen)

I veckan hände det igen; jag fick panik. I många år har jag rutinmässigt (utan egentlig anledning) vägt mig varje morgon. Denna morgon hade jag gått ner ett kilo. Ner! Jag ska ju gå upp i vikt! Så här i efterhand inser hur fånig jag är som freakar ut över ett kilo men i stundens hetta går min oro inte att hindra.

Jag cyklar iaf till jobbet (på uruselt humör). Väl där kan tanken på att något gått fel inte släppa mig. Ringer MVC som såklart bara har telefontider mellan 13-14. Jag kan inte vänta till mellan 13-14 utan måste prata med någon NU.

Sagt och gjort hoppar jag in i en taxi och åker till MVC. I bilen kommer jag på att de inte har någon reception. Hur ska jag få tag på någon och vad ska jag säga? Att jag gått ner ett kilo och att jag inte känner mig gravid och därför har panik?!

Väl framme griper jag tag i första bästa barnmorska som mer eller mindre springer förbi mig i korridoren. Egentligen har hon inte tid men lovar att komma tillbaka om en stund.

20 min går och jag börjar mer och mer undra vad jag gör där.

Hon kommer tillbaka och jag följer med henne in på ett rum. Vi sätter oss ner och hon frågar hur det är, då öppnas fördämningarna och jag bara gråter. Jag kan inte prata utan sitter bara där med tårar som sprutar.

Tillslut lyckas jag pressa fram att jag är gravid efter fyra IVF:er och att jag är så fruktansvärt rädd att något ska hända och jag ska vara tillbaka på ruta ett igen. Jag blir livrädd av tanken och vet inte vad jag skulle ta mig till om något sådant inträffar.

Barnmorskan är underbar. Hon tröstar, förstår (har liknande erfarenheter) och jag känner mig lättad över att ha fått tala ut om min oro. Hon berättar hur vanligt det är att man reagera så här när man blivit gravid efter att ha kämpat länge.

Vi lyssnar på hjärtat och även denna gång tuffar det på som ett litet tåg i min mage. Otroligt!

Jag inser att jag måste jobba med mig själv, så här kan jag inte hålla på. Om två veckor kommer jag börja oroa mig igen och jag vill faktiskt inte springa till MVC varje gång det händer. Hur jag ska göra nästa gång vet jag ännu inte.

Nu har jag bytt barnmorska. Jag inser hur viktigt det faktiskt är att det känns rätt med den personen man delar sina tankar kring det viktigaste i ens liv. Jag så glad att jag träffade K och för tillfället är jag mindre orolig…

Jag är visst aldrig nöjd.

Jag börjar undra om det är något fel på mig. Jag har äntligen uppnått min dröm om att bli gravid och ändå är jag inte nöjd.

För några veckor sen var jag knäckt över att jag inte kräktes och mådde illa hela tiden, såsom alla andra gravid gör.

Nu är jag knäckt över min mage. Den är alldeles för liten. Alla andra ser ju nästan höggravida ut i vecka 12, förutom jag då förstås. Jag ser bara lite fet ut.

En julafton när jag var liten satt jag med armarna i kors i en stor hög med presenter och talade fräck om för mina föräldrar: - Jag är inte nöjd!

Vilken unge! Nä, smisk är vad jag skulle behöva, både då och nu…

Ett litet hjärta som slår

Idag har jag hört det lilla hjärtat slå!
När barnmorskan hittade det utbrast hon; - Det här är det bästa ljudet i världen! Jag kunde inte svara utan låg bara där och log.

Jag börjar sakta men säkert tro att det här sant. Inte tillräckligt för att jag ska börja planera barnvagnsinköp eller ens i fantasin inreda en barnkammare. Men trots att jag saknar alla traditionella tecken på graviditet börjar det sakta gå upp för mig att vi faktiskt ska bli föräldrar.

Vi ska få ett barn och bilda en familj!