Jag har återigen blivit kallad på möte gällande en omorganisering, ska vara där kl 15.00.
Va f-n är nu detta?! Ok, jag vet att jag sagt att jag ändå tänker byta jobb men nu känner jag mig plötsligt osäker. Ska jag gå så ska jag gå frivilligt, inte för att någon bestämmer att jag ska det…
fredag, mars 30, 2007
tisdag, mars 27, 2007
Byta jobb?
Jaha, då har jag slutat röka igen, och börjat spreja igen (den vanliga visan med andra ord)… Och så har jag kommit på att jag hatar mitt jobb och allt som har med det att göra.
Den senaste tiden har jobbet förvandlats till en enda plåga. När jag började i januari kom jag in precis innan att nytt system skulle sjösättas. Jobbet kändes spännande och utmanande. Nu känns det total övermäktigt och situation känns fullkomligt ohållbart.
Ingenting i den nya applikationen fungerar som det ska, INGENTING! Vi får göra nödlösningar på allt och jag har egentligen igen aning om hur vi egentligen ska jobba.
Vi kämpar hela tiden med att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan.
Just nu är vi bara två på avdelningen, och vi hade behövt vara tio. Det är tänkt att killen jag jobbar med ska lära upp mig men han har aldrig tid eftersom det finns för mycket att göra (plus att han är ett kontrollfreak som inte kan släppa taget). Moment 22 alltså, jag vill hjälpa till mer men vet inte hur eftersom ingen har tid att tala om det för mig.
Dessutom går min kollega jämt runt och muttrar och kallar alla andra för idioter. Det är rätt tröttsamt att höra på…
Nä, det här håller inte. Jag måste byta jobb, så är det bara. Min plan ser ut så här:
Jag får stå ut under april/maj, skulle jag mot förmodan bli gravid så är problemet löst för några år framöver. Blir jag det inte är det bara att bege sig ut på arbetsmarknaden. Bara och bara är det så klart inte men det finns inget annat alternativ, jag står nämligen knappt ut en sekund till.
Blääää, säger jag bara!
Den senaste tiden har jobbet förvandlats till en enda plåga. När jag började i januari kom jag in precis innan att nytt system skulle sjösättas. Jobbet kändes spännande och utmanande. Nu känns det total övermäktigt och situation känns fullkomligt ohållbart.
Ingenting i den nya applikationen fungerar som det ska, INGENTING! Vi får göra nödlösningar på allt och jag har egentligen igen aning om hur vi egentligen ska jobba.
Vi kämpar hela tiden med att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan.
Just nu är vi bara två på avdelningen, och vi hade behövt vara tio. Det är tänkt att killen jag jobbar med ska lära upp mig men han har aldrig tid eftersom det finns för mycket att göra (plus att han är ett kontrollfreak som inte kan släppa taget). Moment 22 alltså, jag vill hjälpa till mer men vet inte hur eftersom ingen har tid att tala om det för mig.
Dessutom går min kollega jämt runt och muttrar och kallar alla andra för idioter. Det är rätt tröttsamt att höra på…
Nä, det här håller inte. Jag måste byta jobb, så är det bara. Min plan ser ut så här:
Jag får stå ut under april/maj, skulle jag mot förmodan bli gravid så är problemet löst för några år framöver. Blir jag det inte är det bara att bege sig ut på arbetsmarknaden. Bara och bara är det så klart inte men det finns inget annat alternativ, jag står nämligen knappt ut en sekund till.
Blääää, säger jag bara!
onsdag, mars 21, 2007
Slutar aldrig förvåna sig...
Man slutar verkligen aldrig förvåna sig. Häromdagen satt jag och åt lunch med en manlig kollega. Vi pratade om Kina och jag berättade att jag förhoppningsvis snart kommer att hämta ett barn därifrån. Till saken hör att han mycket väl känner till min situation. Förra sommarn hittade han mig gråtande vid mitt skivbord och han var då mycket förstående och tröstade mig. Den empatiska sidan av honom är tydligen nu helt borta…
Det första han säger är; ”Det där med att adoptera, jag tror att det är jättesvårt att knyta an till ett barn som inte är ens eget” Sen maler han på hur länge som helts hur underbart det är att ha barn och hur otroligt fantastiskt det är att få barnbarn (han har precis blivit farfar). Att det är en sån otroligt speciell känsla att veta att det är ens eget kött och blod.
Jag satt helt chockad! Vad menar han med att säga så? Vad ville han förmedla? Hur ville han att jag skulle känna mig?!
Sen kom klassikern; ”Ni kommer säkert att få egna barn när ni har adopterat”.
Vadå ”egna” barn? Varför skulle jag ens vilja blir gravid när jag har adopterat. Menar han att vi skulle vara olyckliga om det inte hända och att syftet med adoptionen egentligen är att få de ”mentala spärrarna” att släppa och att vi adopterar för att vi hoppas bli gravida sen? I så fall är han helt ute och reser, dum j-vla idiot!!
Jag blir så trött på alla som inte fattat att det är ett barn jag önskar, biologiskt eller icke spelar faktiskt (otroligt nog för vissa) ingen roll!
Det är ju rätt komiskt att de på nyheterna hela dan igår berättade om hur många mammor och pappor det är som har svårt att knyta an till sina biologiska barn.
Det första han säger är; ”Det där med att adoptera, jag tror att det är jättesvårt att knyta an till ett barn som inte är ens eget” Sen maler han på hur länge som helts hur underbart det är att ha barn och hur otroligt fantastiskt det är att få barnbarn (han har precis blivit farfar). Att det är en sån otroligt speciell känsla att veta att det är ens eget kött och blod.
Jag satt helt chockad! Vad menar han med att säga så? Vad ville han förmedla? Hur ville han att jag skulle känna mig?!
Sen kom klassikern; ”Ni kommer säkert att få egna barn när ni har adopterat”.
Vadå ”egna” barn? Varför skulle jag ens vilja blir gravid när jag har adopterat. Menar han att vi skulle vara olyckliga om det inte hända och att syftet med adoptionen egentligen är att få de ”mentala spärrarna” att släppa och att vi adopterar för att vi hoppas bli gravida sen? I så fall är han helt ute och reser, dum j-vla idiot!!
Jag blir så trött på alla som inte fattat att det är ett barn jag önskar, biologiskt eller icke spelar faktiskt (otroligt nog för vissa) ingen roll!
Det är ju rätt komiskt att de på nyheterna hela dan igår berättade om hur många mammor och pappor det är som har svårt att knyta an till sina biologiska barn.
torsdag, mars 15, 2007
Äntligen föräldrautbildning!
Yes, nu blir det förhoppningsvis föräldrautbildning redan i april. Det innebär (också förhoppningsvis) start av hemutredningen i sommar och om vi har jättetur så kan vi skicka papperna till organisationen redan i början på hösten.
Plötsligt tycker jag att det känns som jätte snart. Tidsuppfattningen har verkligen förändrats efter att inte ha gjort annat än att väntat nu de senaste åren.
Jag pratade precis med Ffia för första gången idag och de var jättetrevliga. Allt som har med adoption känns så himla roligt att sysselsätta sig med till skillnad ifrån, ja, ni vet vad.
Vi pratade bland annat om min syn på hur lång tid de hela kommer att ta. Jag föreslog 3 år och undrade om hon tyckte jag var orealistisk. Men det tyckte hon inte utan sa att vi nog tom skulle kunna bli föräldrar tidigare än så. Jag blir så lycklig av att tänka på det. Vi som föräldrar? Sådana ord vågar man knappt ta i sin mun när man håller på med IVF, nu plötsligt kan man!
Vi pratade om val av land. Kina har för mig alltid känts som det naturliga valet. Jag tänkte redan som liten på att om jag någon gång skulle adoptera så skulle det vara därifrån (varför jag nu tänkte på det som liten vet jag inte). Tjejen jag pratade med hade såklart två barn därifrån och hon menade att man ofta innerst inne vet vilket land det kommer att bli (om det nu inte händer något oförutsätt som det ju ofta gör i Adoptionsvärlden).
Åh, vad jag längtar! Samtidigt känner jag mig inte stressad, det här kommer att ta tid och eftersom jag vet det är det lätt att acceptera. Det är ovissheten under den senaste tiden som drivit mig till vansinne.
Kursen kommer att krocka med IVF:en. Det struntar jag i. April kommer att bli en hektisk månad och jag gillar när det är hektiskt!
Plötsligt tycker jag att det känns som jätte snart. Tidsuppfattningen har verkligen förändrats efter att inte ha gjort annat än att väntat nu de senaste åren.
Jag pratade precis med Ffia för första gången idag och de var jättetrevliga. Allt som har med adoption känns så himla roligt att sysselsätta sig med till skillnad ifrån, ja, ni vet vad.
Vi pratade bland annat om min syn på hur lång tid de hela kommer att ta. Jag föreslog 3 år och undrade om hon tyckte jag var orealistisk. Men det tyckte hon inte utan sa att vi nog tom skulle kunna bli föräldrar tidigare än så. Jag blir så lycklig av att tänka på det. Vi som föräldrar? Sådana ord vågar man knappt ta i sin mun när man håller på med IVF, nu plötsligt kan man!
Vi pratade om val av land. Kina har för mig alltid känts som det naturliga valet. Jag tänkte redan som liten på att om jag någon gång skulle adoptera så skulle det vara därifrån (varför jag nu tänkte på det som liten vet jag inte). Tjejen jag pratade med hade såklart två barn därifrån och hon menade att man ofta innerst inne vet vilket land det kommer att bli (om det nu inte händer något oförutsätt som det ju ofta gör i Adoptionsvärlden).
Åh, vad jag längtar! Samtidigt känner jag mig inte stressad, det här kommer att ta tid och eftersom jag vet det är det lätt att acceptera. Det är ovissheten under den senaste tiden som drivit mig till vansinne.
Kursen kommer att krocka med IVF:en. Det struntar jag i. April kommer att bli en hektisk månad och jag gillar när det är hektiskt!
tisdag, mars 13, 2007
Blir tokig!
Jag blir tokig av att inte kunna kommentera, varken i min egen eller i någon annans blogg.
Har jag något problem på jobbet ringer jag alltid Helpdesk efter typ två minuters försök, jag har inget tålamod! Hemma finns ingen att ringa!
Grrrrrrh!
Hur som helts, tack för välkomnandet, det värmer. Gällande Dr H's teori så svalde jag den med hull och hår utan att ens tänka efter. Men kanske är det som ni säger, bara hans lilla teori. Kanske han säger så bara för att ha något att säga...
På adoptionsfronten händer det ingenting för tillfället. Egentligen skulle vi kunna börja skriva på våra livsberättelser och samla ihop referenser redan nu, men av någon anledning så drar jag mig för det. Det känns lite jobbigt och jag kan inte riktigt förklara varför.
Nu vill jag bara få börja utbildningen. Det ska bli jätteroligt! Tänk att få träffa en hel grupp med människor som är i samma situation som vi. Att för en gång skulle inte behöva va den som är annorlunda. För det är så jag känner mig, annorlunda.
Lite som en alien ibland…
Har jag något problem på jobbet ringer jag alltid Helpdesk efter typ två minuters försök, jag har inget tålamod! Hemma finns ingen att ringa!
Grrrrrrh!
Hur som helts, tack för välkomnandet, det värmer. Gällande Dr H's teori så svalde jag den med hull och hår utan att ens tänka efter. Men kanske är det som ni säger, bara hans lilla teori. Kanske han säger så bara för att ha något att säga...
På adoptionsfronten händer det ingenting för tillfället. Egentligen skulle vi kunna börja skriva på våra livsberättelser och samla ihop referenser redan nu, men av någon anledning så drar jag mig för det. Det känns lite jobbigt och jag kan inte riktigt förklara varför.
Nu vill jag bara få börja utbildningen. Det ska bli jätteroligt! Tänk att få träffa en hel grupp med människor som är i samma situation som vi. Att för en gång skulle inte behöva va den som är annorlunda. För det är så jag känner mig, annorlunda.
Lite som en alien ibland…
söndag, mars 11, 2007
Kommentera kommentarer…
Jag kan inte kommentera mina kommentarer sen jag bytte till Google Account. Är det någon som varit med om det? Jag använder samma id och password som när jag loggar in på min blogg men det fungerar inte.
Mycket skumt!
Mycket skumt!
fredag, mars 09, 2007
Uppdatering
Det var länge sen jag skrev. Jag har helt enkelt behövt en paus från allt som har med barnlöshet att göra. Bloggen har hjälpt mig mycket när det har varit jobbigt men ibland har den också påmint mig om allt det jobbiga. Det har jag inte haft ork till just nu.
Jag jobbar jättemycket och jag trivs med det. Kanske är det en flykt men jag bryr mig inte om det så länge jag mår bra. Ju längre tiden går ju längre kommer jag ifrån identiteten ”ofrivilligt barnlös” ”hon som försöker bli gravid” osv. Den rollen vill jag inte ha och det känns sååå skönt att komma längre och längre ifrån den.
Jag tänker istället på mig själv som ”hon som ska adoptera” och jag tycker mycket bättre om henne än om den där ledsna tjejen som jag var för ett tag sen…
Vi ska göra en IVF till, men bara för att vi får den grattis och för att få ett riktigt avslut. Att bara lämna nu och gå vidare hade nog fungerat för mig men vi är faktiskt två om detta. Min man vill så gärna och jag tror väl att jag också kan få mer sinnesro om vi gör det.
M talade med Dr H för några veckor sen. Vår fråga till honom var vad han tyckte att vi skulle göra. Tyckte han att vi skulle ge upp? Fanns det något som tydde på att det hela var lönlöst? Vad trodde han om våra chanser? Hans svar borde kanske tolkas som positivt men för mig känns det nästa bara jobbigare…
Nä, allt ser bra ut. Chanserna är mycket goda. Han kan inte se något som tyder på att det inte ska gå. Det som han tror ”ställer till det” för oss är själva insättningen. Enligt honom handlar det om timmar när embryot återförs. Livmodern och embryot måste vara i synk. Är de inte det fäster det helt enkelt inte. Han tror att det är det som är vårt problem och man kan inte kontrollera detta för forskningen har inte kommit så långt.
Förstår ni, det handlar om några få timmar! Jag blir tokig bara jag tänker på det.
Jag blir också tokig av att tänka på adoptionen.
Första mötet med familjeenheten gick bra. Jag tyckte till och med att det var riktigt trevligt. Vi blev informerade om hur det hela skulle gå till och jag ser jättemycket framemot att få starta. Tyvärr ligger problemet där. Vi får inte starta hemutredningen förrän vi har genomgått föräldrautbildningen. Det har jag helt missat! Jag trodde att man gick den under tiden man utreddes, men icke, i alla fall inte i vår kommun. Att hitta en kurs är verkligen inte lätt. Vi står i kö hos två olika organisationer och i värsta fall får i inte plats förrän i höst.
Jag börjar förstå varför en adoption tar så lång tid…
Jag jobbar jättemycket och jag trivs med det. Kanske är det en flykt men jag bryr mig inte om det så länge jag mår bra. Ju längre tiden går ju längre kommer jag ifrån identiteten ”ofrivilligt barnlös” ”hon som försöker bli gravid” osv. Den rollen vill jag inte ha och det känns sååå skönt att komma längre och längre ifrån den.
Jag tänker istället på mig själv som ”hon som ska adoptera” och jag tycker mycket bättre om henne än om den där ledsna tjejen som jag var för ett tag sen…
Vi ska göra en IVF till, men bara för att vi får den grattis och för att få ett riktigt avslut. Att bara lämna nu och gå vidare hade nog fungerat för mig men vi är faktiskt två om detta. Min man vill så gärna och jag tror väl att jag också kan få mer sinnesro om vi gör det.
M talade med Dr H för några veckor sen. Vår fråga till honom var vad han tyckte att vi skulle göra. Tyckte han att vi skulle ge upp? Fanns det något som tydde på att det hela var lönlöst? Vad trodde han om våra chanser? Hans svar borde kanske tolkas som positivt men för mig känns det nästa bara jobbigare…
Nä, allt ser bra ut. Chanserna är mycket goda. Han kan inte se något som tyder på att det inte ska gå. Det som han tror ”ställer till det” för oss är själva insättningen. Enligt honom handlar det om timmar när embryot återförs. Livmodern och embryot måste vara i synk. Är de inte det fäster det helt enkelt inte. Han tror att det är det som är vårt problem och man kan inte kontrollera detta för forskningen har inte kommit så långt.
Förstår ni, det handlar om några få timmar! Jag blir tokig bara jag tänker på det.
Jag blir också tokig av att tänka på adoptionen.
Första mötet med familjeenheten gick bra. Jag tyckte till och med att det var riktigt trevligt. Vi blev informerade om hur det hela skulle gå till och jag ser jättemycket framemot att få starta. Tyvärr ligger problemet där. Vi får inte starta hemutredningen förrän vi har genomgått föräldrautbildningen. Det har jag helt missat! Jag trodde att man gick den under tiden man utreddes, men icke, i alla fall inte i vår kommun. Att hitta en kurs är verkligen inte lätt. Vi står i kö hos två olika organisationer och i värsta fall får i inte plats förrän i höst.
Jag börjar förstå varför en adoption tar så lång tid…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
