Jag är inte gravid. Vaknade kl.05.00 i lördags morse. Halvt sovande testade jag och resultatet blev vad jag hade väntat mig. Jag gick faktiskt och la mig och somnade om med tanken: jaha, det var det det…
Fredagskvällen var däremot jobbig. Jag hoppades nästan att jag skulle få mens istället för att behöva göra det där fåniga testet som ändå alltid visar samma sak. Jag vankande runt i lägenheten som en osalig ande och önskade att det kunde blir lördag morgon så att det hela kunde få vara överstökat.
M blev mycket mer besviken än jag. Jag hade liksom räknat med det, han hoppades fortfarande. På morgonen samlade jag ihop alla mediciner som blivit över efter IVF:erna. Jag la dem i en påse och gick med dem till apoteket. För mig kändes det som ett avslut. Innan har jag sparat dem för att de kanske kunde vara bra och ha, nu vill jag inte längre se dem.
För mig var detta slutet på IVF-försöken. M känner inte riktigt likadant. Vi har ju ett försök kvar, plus 4 ägg i frysen och han vet inte om han bara kan släppa det. Jag vet att jag kanske ändrar uppfattning längre fram och vill försöka en gång till men som det känns nu så blir det inte fler gånger.
Jag har under ett år (nästen) hela tiden varit mitt uppe i en behandling, sörjt ett misslyckat försök, eller sett framemot ett nytt. Nu orkar jag inte mer. Jag vill inte ha med det att göra. Jag har inte ens lust att ring till kliniken och meddela resultatet. Vad ska det tjäna till? Jag har lekt med tanken att inte höra om mig för att se om de gör det… De kanske vill veta för att kunna föra in mig i någon statistik över hopplösa fall, inte vet jag.
Förmiddagen gick åt att läsa på om adoption. Jag betalade in sökande och medlemsavgiften till FfIA. M och jag är helt överens om att det inte längre finns något att vänta på. På måndag ska han ringa till vår kommun för att hör hur man går tillväga när man vill starta en hemutredning. Jag kände mig riktigt glad hela förmiddagen.
På eftermiddag träffade jag två väninnor. De sa till mig att det är ok att vara ledsen. Jag får lova att bryta ihop en stund. Men jag känner ingenting. Jag är inte ledsen, jag känner mig inte ens tom som jag brukar. Vet inte om jag är i total förnekelse eller om jag helt enkelt har sörjt färdigt. Jag har ju faktiskt gråtit över detta i flera år redan.
På kvällen sköljde plötsligt ångesten över mig att vi inte kommer att bli godkända. Innan detta med adoption varit verkligt har jag inte tvekat en sekund om att vi ska bli det. Nu är jag plötsligt livrädd. Jag menar om vi inte blir det så är det ju kört. Då finns det inte längre några alternativ. Det skulle knäcka mig totalt. Då vet jag inte vad jag gör…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Hej. Vet inte om det finns något vettigt jag kan säga till dig idag. Vill bara att du ska veta att jag känner med dig och att jag kan förstå hur du känner och tänker. IVF- är en nedbrytande process och för varje misslyckande blir man lite mindre människa. Jag kan förstå att man tillslut tröttnar på att utsätta sig för den smärtan ett misslyckande för med sig, även om jag inte är riktigt där. Inte än. Stor varm kram från mig.
Jävlarfanihelvete!!!!!!
Kramar om dig och skickar en virtuell chokladkaka.
Klart att ni blir godkända för adoption. Hemutredningen sägs vara som en fis i rymden för en luttrad IVF:are.
Förbannat!
Jag skickar pilar med styrka inför adoptionsutredningen. Självklart blir ni godkända.
Om du sedan orkar med fler ivf:er kommer jag att heja på dig då med. Men det viktigaste är ju som du själv sagt tidigare: ATT det blir barn.
Stor kram! Ibland orkar man inte känna mer - man har ju ältat, gråtit, bearbetat i flera år. Vet inte vad jag ska säga - bara att det är fruktansvärt orättvist.
KRAM
STOR KRAM. Allt annat är redan sagt...
Stor stor kram!
Sorgen är olika för varje gång. Jag har gjort tre ivf, två FET - alla misslyckade - och ingen gång är den andra lik. Ibland är man helt likgiltig, andra gånger går jorden under.
När du behöver sörja kommer du att göra det.
Oavsett vilket det blir framöver har du mina fortsatta tummar och tankar.
Kram!
Jag kan inte säga att jag känt lika dant som dig men jag kan väl tänka mig in i din situation. Adoption är något helt annat än en naturlig graviditet om än jag är övertygad om att det är lika stort.
Du får gärna fråga mig saker om du behöver råd eller information på vägen. Kramar i massor.
Usch vad trist!
Förstår verkligen din ångest inför utredning, men du kan vara rätt lugn, det är mycket ovanligt att man inte blir godkänd. (Ska jag säga som höll på att bryta ihop helt inför sista träffen med utredarna...)
Fårga på så ser vi vad man kan bidra med!
KRAM!
Fy vad jobbigt!Faans att det inte gick vägen!
Har läst en del på din blogg och känner igen mig i vissa tankar. För oss slutade IVF-helvetet med att vi fick en hett efterlängtad son.För dig kanske att du blir mamma genom adoption.Båda är ett bra sätta att bli förälder på.
Att vara i IVF-karusellen är tufft och jag tror att man känner starkt när man inte orkar mer.
Stort lycka till nu med hemutredningen!Klart ni blir godkända!
Kramar från Anna-Bell
Hej Mina !
Jag är ledsen :( Hade hoppats på Er denna gången. Jag kan inte säga något som gör det bättre eller som andra inte redan har sagt. Kommer du att orka en gång till så håller jag tummarna för Er även då. Ta hand om dig själv och din man och försök, även om det känns jobbigt, att se positivt på framtiden. Jag läste en annan kommentar om att IVF:are klarar utredningen lättare och det är nog sant. En utredning måste vara som en lek att ta sig igenom. Det finns nog inte mycket som kan jämföras med det Ni gått igenom. Jag önskar Er all lycka framöver. Bara Ni nu håller ihop, du och din man, och försöker stötta varandra. Det finns också många här inne i detta forum som gärna ställer upp och lyssnar om du behöver det. Vad jag kan se i din blogg och i alla inlägg så har du en massa vänner här som du kan lita på och kanske finna tröst hos. Hoppas att allt går bra och ser fram emot att läsa vidare i din blogg.
Vi hörs.... och jag tänker på Er!!!!
//Anonymous
Det är så svårt att hitta ord, men ändå vill jag skriva något, för att du ska veta att jag läser och att det skär i mitt hjärta.
Vad gäller sorgen, så har den varit väldigt olik för mig också från gång till gång.
Efter första IVF-misslyckandet kände jag bara tomhet, nu sorg, efter tidigare behandlingar både ock, i olika versioner.
Det är väl så mycket annat också i livet som påverkar hur sorgen tar sig uttryck just då, hur man bearbetat under vägen etc.
Sköt om dig och försök att inte ge upp hoppet om ett barn, fast det är svårt att hålla kvar greppet om hoppet ibland.
Tack alla snälla cyber vänner för ert stöd. Det ni skiver hjälper mig verkligen!
När jag kommer längre in i adoptionsvärlden kommer jag säkert att "terrorisera" alla veteraner. Hoppas att det är ok ;-)
STORA KRAMAR TILL ER ALLA!
Skicka en kommentar