Usch, nu är det så där jobbigt igen…
En av mina bästa väninnor är gravid för andra gången. Jag är uppriktigt glad för hennes skulle men som vanligt kan jag inte låta bli att bli ledsen för min egen. Jag är så trött på att känna mig som ett offer. Hon berättar en glad nyhet och automatiskt glider vi in på det tråkiga samtalsämnet; mitt patetiska liv som barnlös. Hon försöker så klart att stötta men det finns inte så mycket kvar att säga. Det ser ju onekligen ganska hopplöst ut (min åsikt, inte hennes).
Jag jobbar hårt på att få upp hoppet inför nästa försök men ärligt talat vet jag inte längre hur man gör. Ena stunden vill jag bara lägga mig raklång på golvet och skrika att jag ger upp!! I nästa känner jag att vi f-n ta mig ska lyckas denna gång.
Oavsett vilket så är jag dödlig TRÖTT på detta.
Hade vi lyckats med senaste behandlingen hade jag och väninnan fått barn i samma vecka i juli…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag är också väldigt trött. Jag kämpar för att mitt barnlösa lilla liv inte ska uppfattas så där "patetiskt", "onödigt", "freakigt"...Jag tror det kanske är mest mina egna hjärnspöken, men på något sätt är jag på krigsstigen nu emot alla som påstår att "Alla riktiga kvinnor är mammor". Men det är en grym kamp för det finns så himla mycket mediebilder just på det temat...Att slåss emot Madonnan, det är ju nästintill omöjligt. Så ja: jag är både deppad och arg egentligen. Men alltid när jag håller på att deppa ihop så brukar jag ta mig upp ur diket genom att bli lite arg och ge mig ut och bita folk i benen ett tag...Lilla My måste vara nån kusin till mig. (Fast det är Snusmumriken jag är kär i förstås.) Om vi nu ska ta det i Mumintermer. (Häromdan satt jag och deppade för att maken och jag inte får fara till Nådendal och vara i Muminvärlden med de andra barnfamiljerna, inte ens till Ähtäri djurpark kommer vi att få åka..Ibland får man för sig att just det är det viktigaste i ens liv. Att om man missar Nådendal så vet man inget liksom. Knäppt eller hur?
Amira! Varför kan jag inte längre läsa din blogg?? Jag saknar den!
Jag skriver på en ny, försöker vara lite kortare och rakare i den och Är i mellanskede mellan två IVF-er och ville skriva om lite andra saker också. Men klickar du på namnet så borde du hitta min nya.
+ att det var så att jag kände jag ville visa lojalitet med familjen och dra in dem mindre eller i en annan form på bloggen. Historien är den samma men jag försöker på nya bloggen skriva mer om mina egna känslor och kanske lite mindre om relationerna. (Fast ibland är det samma sak, förstås och det går inte att undvika att nämna andra). Ibland får det mig att känna mig på något sätt ohederlig, - vill ju inte skriva en "skvallerblogg" försöker vara ärlig och saklig...
Jag följer din blogg också och har väntat på uppdateringar här! Vi har flera liknande saker tycker jag i det som händer oss! Så jag hoppas du skriver!
Det gör ont när jag läser din text. Mest för att jag känner så mycket med dig. Jag håller tummarna för ett det här försöket lyckas. Alla som plågat sig igenom barnlöshet och behandlingar är extra värda att få uppleva lyckan att bli förälder.
Oj vad jag känner igen mej. Man vill inte kämpa vidare men har inget val. Man måste lägga det psykiska tillståndet åt sidan och hoppas att man inte bryter ihop fullständigt för då FÅR man väl inte göra fler IVFer....
Amira, vi måste OCKSÅ vara kusiner då! För jag brukar också springa runt och bita folk i benen när jag känner mej sådär hopplöst arg och förtvivlad!!
Skicka en kommentar