Jag ser att jag fortfarande har läser! Detta förvånade mig men är såklart smickrande:)!

Jag gick egentligen in här för att ta bort bloggen men väntar några dagar om det är någon som är mitt uppe i sin läsning...

Kram & lycka till, till alla er som kämpar!
Själv har jag aldrig varit så olycklig som när jag skrev den här bloggen, men det var värt allt för jag har aldrig heller varit så lycklig som nu när vi äntligen har fått vår älskade son.

Dags att avsluta

Tack så jättemycket för era fina gratulationer, de värmer så att läsa.

Jag skulle ha skrivit detta inlägg för längesen men det känns svårt att klippa navelsträngen och när jag försökt skriva ihop något har jag inte lyckas få till det utan att det låter som ett tacktal på en Oscarsgala eller något.
Därför har jag skjutit på det…

Hur som helst, det jag försöker skriva är att detta blir mitt sista inlägg. Jag kommer att sakna min blogg och alla er jag haft kontakt via den, ni har verkligen hjälpt mig igenom en svår tid i mitt liv men nu är det dags att avsluta.

Ha det så bra alla vänner, I will miss you all!

Väntan är över!

Nu är han äntligen här. Vår älskade lille son kom till oss natten mellan torsdag och fredag och ingen kan vara lyckligare än vi.

3 kg tung, 50 cm lång och vackrare än vi någonsin kunnat föreställa oss.

Ännu ett (oönskat) besök hos BM

Blodtrycket var lite högt och jag hade spår av äggvita i urinen. Detta i samband med minskade fosterrörelser, fick min BM att skicka iväg mig till spec. mödravården för en extra koll.

Hon verkade inte speciellt orolig och jag var det inte heller men vi kom båda fram till att det var lika bra att jag åkte dit. Allt som får tiden att gå gör mig glad så för min del får de gärna lägga in mig bara någonting händer…

Väl där var såklart mitt blodtryck normal och hjärtljuden på bebisen precis som de ska. Läkaren och sjuksköterskan skakade lite på huvudet åt mitt besök men var ändå jättetrevliga. Det verkade som om de tyckte att barnmorskan överreagerat lite som skickat ditt mig.

Vi gjorde ett nytt ultraljud som också visade att allt var som det skulle (tillräckligt med fostervatten osv) och efter det gjordes en hinnsvepning.

Jag har nu läst allt jag hittat på nätet om detta nya spännande ord ;-) och har funnit att åsikterna om hur det känns och om effekten av det går isär. Många tycker att det gör fruktansvärt ont, medan andra inte tycker att det är så farligt. För vissa har det fått igång förlossningen (vilket är syftet med det), för andra har inget hänt.

Jag tycket inte att det gjorde ont men det var väl inte skönt direkt. Och om det kommer att hjälpa mig att påskynda förloppet vet jag ännu inte men man kan ju alltid hoppas!

Än så länge känns allt som vanligt…

Konstig mätare

Nu visar min mätare lite konstigt tycker jag. Det är inte en dag kvar utan det är en dag över tiden. Borde det inte stå minus 1 då?!

Så nu är jag skitirriterad på den! Det är väl rationellt av mig?!

Precis som om det vore mätarens fel att jag gått över tiden…

Inget nytt att rapportera…

Om det är någon som undrar.

Men jag håller modet uppe rätt bra just nu. Det kan i alla fall inte vara mer än två veckor kvar, vilket alltid är en tröst.

Förtydligande

Jag förstår om min reaktion över att behöva vänta några ynka dagar till på vårt barn, kan verka fånig. Vi ska ju faktiskt få barn snart.

Ska sanningen fram så är det nog så att jag är rädd. Inte för själva förlossningen i säg utan för vad som ska komma sen.

Ju längre tiden går desto mer tid har jag och grubbla över det och då dyker tyvärr ovälkomna tankar upp.

Tänk om barnet inte är friskt eller ännu värre…

Jag hinner bli mer och mer osäker på om vi verkligen ska få bli föräldrar. Har det verkligen lyckats eller kommer vi att drabbas av motgångar igen?

Antagligen är det normalt att oro sig så här när man står inför något så enormt stort. Dessutom är jag säkert skadad av min historia och har kanske svårare än många andra att våga tro på att det faktiskt också kan gå bra.

Hur som helts; jag vill bara veta att allt gick som det skulle. Hade jag kunnat få en garanti på det så hade jag kunnat vänta hur länge som helst…

BM’s senaste kommentar

Var hos BM idag och fick följande kommentar: ”Det skulle förvåna mig om du gick mycket över tiden…”

Vadå mycket?! Sist sa hon ju att jag förmodligen skulle föda innan BF!
Åhhh, jag ska inte lyssna på vad någon säger mer. Det gör mig bara knäpp.

Ja, jag har sagt det förut men jag orkar inte vänta längre!!!!

Så min nya strategi för att överleva (som jag precis kom på) är att glömma att jag är gravid. Då kanske jag istället blir förvånad när barnet plötsligen kommer om en vecka, tre veckor, tre månader eller hur lång tid det nu kommer att ta.

Falskt alarm

Vaknade i natt med mensvärk. Äntligen är det dags (trodde jag)! Gick på toa och konstaterade att jag såg sprickfärdig ut i spegeln.

Gick och la mig igen. Har ju hört att man ska passa på att sova om man kan, innan det hela startar. Vaknad igen vid åttatiden, denna gång helt utan någon som helst värk.

Jaha ja, då var det väl bara att konstatera att det inte kommer något barn i dag heller…

Suck!

Slut på tålamod

Väskan i är packad, allt som man ”måste” ha är inhandlat, här är städat, jag har lunchat och fikat med alla jag ska.

Så kom nu bebis! Jag har inte lust att vänta längre!!!

När ska nånting hända?

Varför sa barnmorskan så?

Nu kan jag ju inte slappna av utan går bara och väntar!
Fast känner jag mig själv rätt (har inget tålamod alls) så hade det nog inte spelat någon roll vad hon sa.

Eller hade det? Äh, usch jag vet inte. Det enda jag vet är att jag vill att det ska hända något NU.

Kroppen gör bara ondare för var dag som går och snart kommer kulmen på det onda, är det konstigt att man då vill få det hela gjort?!

Det sjuka är, att trots att det är ett barn jag har väntat på och längtat efter så länge nu så är det inte det jag tänker på i första hand.
Nä jag tänker bara på förlossningen, sen kommer jag inte längre i mina tankar.

Egotrippat? Ja, kanske men säkert också ganska normalt (hoppas jag).

Snart dags?

Jag var hos barnmorskan idag. Bebisen är fixerad och huvudet hade sjunkit så långt ner att det knappt gick att känna det.

Hon trodde inte att jag skulle behöva gå över tiden men mer ville hon inte säga. Jag försökte pressa henne men hon slingrade sig.

Jag fick en ny tid den 14/1 men innan jag gick gav hon mig en kram och önskade mig lycka till och sa; om vi inte hinner ses innan…