Kluven

Ringde tillslut till Öresund. Barnmorskan var som vanligt gullig och beklagade det hela, trots att det inte finns så mycket att säga. Jag ringde för att M vill ha en förklaring. Han hoppas på att de ska ha någon teori om varför det inte blir något. Själv tror jag inte att de har det…

Dr. H ska iaf ringa honom den 13:e feb, vi får se vad han säger.

Av en händelse frågade jag hur lång tid vi kan vänta med det sista försöket. Själv tänkta jag mig kanske om ett år (om vi överhuvudtaget gör det). Jag fick en chock när hon sa att remissen bara gäller ett år! Vill vi göra det senare måste vi ansöka om en ny remiss och det vet ju alla hur det är med det. Ringa, jaga, och stressa halv ihjäl sig, nej tack!

Så nu vet jag inte hur vi gör. Vi måste göra försöket innan augusti/september för att hinna. Under sommarn har kliniken semester (typ hur länge som helts). Plötsligt står vi inför beslutat huruvida vi ska göra ett till nu i vår.

Suck, jag som trodde jag var fri från detta. Jag vet att jag själv bestämmer hur jag vill göra men kommer jag inte ångra mig om jag inte gör det? Jag vet ju faktiskt inte själv vad jag vill!

Det kändes så skönt att inte längre vara en person som försöker bli gravid. Jag är så jäkla trött på den identiteten.

Dessutom upptäckte jag att betalningen till Ffia inte gått igenom. Kontot som pengarna skulle dras ifrån saknade täckning. Jag fick panik! Såg framför mig hur minst 10 par redan hunnit betala efter oss och hur vi hamnade flera månader längre bak i kön…

Hur ska jag klara adoptionsprocessen om jag reagerar så här på en sån småsak? Jag får skylla på mitt allmänt labila tillstånd.

Nu är iaf avgiften betald och vi ska på infoträff hos familjerättsenheten nästa vecka :-)!

Det var det det...

Jag är inte gravid. Vaknade kl.05.00 i lördags morse. Halvt sovande testade jag och resultatet blev vad jag hade väntat mig. Jag gick faktiskt och la mig och somnade om med tanken: jaha, det var det det…

Fredagskvällen var däremot jobbig. Jag hoppades nästan att jag skulle få mens istället för att behöva göra det där fåniga testet som ändå alltid visar samma sak. Jag vankande runt i lägenheten som en osalig ande och önskade att det kunde blir lördag morgon så att det hela kunde få vara överstökat.

M blev mycket mer besviken än jag. Jag hade liksom räknat med det, han hoppades fortfarande. På morgonen samlade jag ihop alla mediciner som blivit över efter IVF:erna. Jag la dem i en påse och gick med dem till apoteket. För mig kändes det som ett avslut. Innan har jag sparat dem för att de kanske kunde vara bra och ha, nu vill jag inte längre se dem.

För mig var detta slutet på IVF-försöken. M känner inte riktigt likadant. Vi har ju ett försök kvar, plus 4 ägg i frysen och han vet inte om han bara kan släppa det. Jag vet att jag kanske ändrar uppfattning längre fram och vill försöka en gång till men som det känns nu så blir det inte fler gånger.

Jag har under ett år (nästen) hela tiden varit mitt uppe i en behandling, sörjt ett misslyckat försök, eller sett framemot ett nytt. Nu orkar jag inte mer. Jag vill inte ha med det att göra. Jag har inte ens lust att ring till kliniken och meddela resultatet. Vad ska det tjäna till? Jag har lekt med tanken att inte höra om mig för att se om de gör det… De kanske vill veta för att kunna föra in mig i någon statistik över hopplösa fall, inte vet jag.

Förmiddagen gick åt att läsa på om adoption. Jag betalade in sökande och medlemsavgiften till FfIA. M och jag är helt överens om att det inte längre finns något att vänta på. På måndag ska han ringa till vår kommun för att hör hur man går tillväga när man vill starta en hemutredning. Jag kände mig riktigt glad hela förmiddagen.

På eftermiddag träffade jag två väninnor. De sa till mig att det är ok att vara ledsen. Jag får lova att bryta ihop en stund. Men jag känner ingenting. Jag är inte ledsen, jag känner mig inte ens tom som jag brukar. Vet inte om jag är i total förnekelse eller om jag helt enkelt har sörjt färdigt. Jag har ju faktiskt gråtit över detta i flera år redan.

På kvällen sköljde plötsligt ångesten över mig att vi inte kommer att bli godkända. Innan detta med adoption varit verkligt har jag inte tvekat en sekund om att vi ska bli det. Nu är jag plötsligt livrädd. Jag menar om vi inte blir det så är det ju kört. Då finns det inte längre några alternativ. Det skulle knäcka mig totalt. Då vet jag inte vad jag gör…

Dag 13

Nu är det JOBBIGT! Bara några dagar tills jag ska testa och jag känner fortfarande ingenting. Tyvärr säger det mig ingenting efter som min kropp inte är så lätt att tyda. Ibland får jag ont i magen långt innan jag ska få mens, ibland känner jag ingenting förrän jag har fått den…

Jag hinner inte skiva i bloggen eftersom jag jobbar hela tiden. I går kom jag hem kl 22.00 och då var jag såklart för trött. Visst är det skönt att inte ha tid att tänka, men även om jag inte tänker några konkreta tankar så finns den där gnagande oroskänslan där hela tiden.

Toalettbesöken börjar bli en plåga. Granskningen av toapappret är i full gång och jag är hela tiden livrädd för vad jag ska upptäcka.

Igår såg jag kanske något åt det rosa håller, men idag är jag igen osäker på vad jag egentligen såg. Vilken plåga detta är!!

Den enda trösten är att jag snart vet. Oavsett vad resultat blir, känns det bättre att veta. Jag har försökt intala mig själv att njuta och låsas att jag är gravid, jag skulle ju kunna vara det, men nu fungerar inte det längre. Jag vill veta NU!

Jag har inte köpt något gravtest ännu. Jag vet att det är löjligt men jag tycker det känns ur-pinsamt. Jag inbillar mig att damen i kassan sitter där och tänker: - Och du tror du är gravid lilla gumman, ha, det är du säkert inte! Precis om hon tänker något om mig överhuvudtaget…

Hur som helst så drar jag mig för att gå och köpa ett.