Sprejdag 34

Jag vet inte vad det är med mig? Det känns som om jag mist mina känslor, jag är bara helt tom. Förmodligen är det därför jag inte skriver, jag har helt enkelt inget att skiva om. Har funderat på att lägga ner bloggen, jag har skrivit flera inlägg (ej publicerade) där jag säger tack och hejdå, men av någon anledning klarar jag inte av göra det. Kanske beror min apati på sprejandet? Kanske är det bara situationen som göra mig sådan, hur som helst är det jäkligt tråkigt att vara så här.

Julen har varit ok, kanske för att det inte känts som jul. Vi har firat på flera olika ställen, både med vuxna och med barn och jag har inte direkt tänkt på att vi inte har några egna. Det är ju inte så att jag plötsligt under julen kommer på att jag är barnlös, det vet jag om under hela året.

Snart är detta året iaf slut, vilket känns jäkligt skönt. Jag tycker att det har varit ett skit-år och hoppas på att nästa blir bättre. Jag minns faktiskt inte när jag senast kände mig genuint glad…
Bellman skänker mig såklart massor av glädje men med tanke på vilken låg nivå jag är på så lyckas jag ändå inte nå upp till speciellt höga höjder av lycka. Det låter kanske bortskämt. Jag vet att många har det värre men jag utgår bara från mig själv och jag tycker att det hade kunnat vara betydligt bättre.

Jag är rädd att när jag om några år tittar i backspegeln, kommer jag ångra att jag inte tog tag i mitt liv och gjorde något bättre av det, men just nu vet jag bara inte hur man gör? Hela tiden önskar jag att tiden ska gå och vad är det för ett sätt att leva på? Det är ju som om man önskade livet ur sig (det gör jag inte). Men jag börjar bli alvarligt trött på detta (inte livet men hur livet ser ut just nu…)!!

Sprejdag 23

Just nu händer det inte mycket.

Jag sprejar på och det går bra. Huvudvärken gör sig påmind emellan åt och om nätterna svettas jag, men annars tänker jag inte så mycket på det hela. När tanken dyker upp är det med en känsla av hopp (hur det än blir är jag glad över att kunna känna så nu).

Det enda som oroar mig lite är att ingreppen kommer ske någon gång under den andra veckan på mitt nya jobb. Bad timing, minst sagt! Jag gör vad jag kan för att skjuta bort tankarna på det, jag får helt enkelt ta det då.

Vad jag lärt mig under hösten är att vad som helts kan hända när som helst, alltså är det ingen mening med att oroa sig över saker i förväg.

Nedregleringskontroll

Idag var det dags för nedregleringskontroll. Inför alla tidigare möten har jag/vi varit väl förberedda med frågor, men inte denna gång. Vi skulle till veterinären för att vaccinera Bellman efteråt och mina tankar var mer på det hållet. Vi fick träffa en ny läkare denna gång. Först suckade jag och sa till M att jag inte alls hade lust att visa upp mig för en ny man, men väl där tyckte vi båda att han var riktigt bra.

Denna gång kommer att bli lite annorlunda än de andra. Jag kommer att spreja i fem veckor innan jag kan börjar med sprutorna (detta beroende på juluppehållet). Jag kommer att ta en lägre dos av Puregonet och förhoppningsvis kommer dosen inte behöva justeras.
Den stora förändringen är att vi denna gång ska pröva assisted hatching. Detta innebär att man gör ett hål på (eller förtunnar) äggets skal för att det lättare ska kunna fästa.

Jag känner faktiskt väldigt hoppfull. När vi har resonerat fram och tillbaka här hemma, om vad det är som går fel, kommer vi alltid till fram till att det måste bero på själva fästningen. Åh, vad jag hoppas att detta kan hjälpa oss!

Inne hos barnmorskan började vi prata om vi skulle vilja ha två eller ett embryo tillbaka. Jag sa genast två men M började skruva på sig… Vi små tjafsade en stund tills barnmorskan sa till oss att vi kunde återkomma. Hon tillade att det fanns en terapeut att prata med om vi ville. Så farligt är det faktiskt inte, men saken är den att vi inte är överens. Jag vill ha två tillbaka för att jag VILL ha tvillingar, M oroar sig för att det skulle kunna bli så. Jag försöker förklara att det är ju inte direkt det som är vårt problem osv. Dessutom fick vi ju bara ett ägg som var dugligt förra gången så problemet kanske aldrig uppstår (M kom på en deal som han tycket var bra; ett embryo med assisted hatching och ett utan :-D ).

Oavsett vad så känner jag mig glad och förväntansfull. Jag tillåter mig tom att hoppas…

Sprejdag 12

Usch, nu är det så där jobbigt igen…

En av mina bästa väninnor är gravid för andra gången. Jag är uppriktigt glad för hennes skulle men som vanligt kan jag inte låta bli att bli ledsen för min egen. Jag är så trött på att känna mig som ett offer. Hon berättar en glad nyhet och automatiskt glider vi in på det tråkiga samtalsämnet; mitt patetiska liv som barnlös. Hon försöker så klart att stötta men det finns inte så mycket kvar att säga. Det ser ju onekligen ganska hopplöst ut (min åsikt, inte hennes).

Jag jobbar hårt på att få upp hoppet inför nästa försök men ärligt talat vet jag inte längre hur man gör. Ena stunden vill jag bara lägga mig raklång på golvet och skrika att jag ger upp!! I nästa känner jag att vi f-n ta mig ska lyckas denna gång.

Oavsett vilket så är jag dödlig TRÖTT på detta.

Hade vi lyckats med senaste behandlingen hade jag och väninnan fått barn i samma vecka i juli…

Sprejdag 7

Jag har fått nytt jobb! Jag kommer att stanna på mitt gamla företag och jobbet är visserligen ett vikariat men det verkar väldigt spännande och nu vet jag vad jag ska göra fram till oktober. Det är så himla skönt att saker och ting börjar ordna sig.

Sprejningen går bra, jag tänker inte så mycket på den men jag har fått ett nytt problem. Som det ser ut just nu, så kommer äggplocket att ske i vecka 2, vilket är samma vecka som jag börjar på min nya tjänst. Ja, ja, det är ingenting jag ska fundera på nu. Nu tänker jag bara vara glad över mitt nya jobb, att behandlingen är igång och att det snart är jul :o)

Ha en trevlig första advent allihopa!