fredag, november 30, 2007

Tackat nej

Jag har tackat nej till återträffen. Försökte mig på en liten förklaring till ledaren som jag hoppas att hon behåller för sig själv. Hur man än gör eller säger kan det så lätt bli fel. Jag hoppas att hon förstår mig rätt.

Jag är inte så bra på att uttrycka mig och jag menar inte (som jag skrev i förra inlägget) att jag skiter i deras känslor. Det är ju det jag verkligen inte gör. Men ibland undrar jag om alla är lika känsliga som jag. Det känns inte alltid så när man pratar med människor.

Men jag tycker nog att jag har fått svar på vad jag egentligen redan visste genom era kommentarer till förra inlägget (precis som ni också uttryckte). Tack!

söndag, november 25, 2007

Återträff

Vi har blivit inbjudna till en återträff med gänget från adoptionskursen. Den som vi gick i våras. Först blev jag jätteglad och tänkte att den måste vi absolut gå på, sen blev jag plötsligt osäker…

Kollade med M vad han kände och där verkade det inte finns någon vidare entusiasm inför en sådan träff.

Själv blev jag osäker för att jag inte vet om övriga vill att vi ska komma (det är ledarna av kursen som bjuder in). Vad hade jag tyckt om situationen varit den omvända? Om någon av de andra dök upp höggravid och vi själva var 2-3 år ifrån att äntligen få vårt efterlängtade barn.
Om jag inte missminner mig så var jag själv ganska ”missunnsam” (läs: känslig, ledsen) för ca: 7 månader sedan.

Eftersom vi under kursen hann prata ganska mycket så vet jag att de flesta gått igenom x antal ivf:er och har såklart haft perioder när de precis som jag inte stod ut med att se en putande mage. Hur känner de nu? När slutar sådant göra ont att se?

I somras var jag fortfarande med i mailkorrespondensen som gruppen hade men efter att jag berättat om min graviditet så fick jag några gratulationer och efter det slutade mailen att komma. Jag är ganska så säker på att det inte är så att de andra slutat höras av utan att jag faktiskt blivit utesluten. Fick också reda på omvägar att de andra träffats utan att vi blivit inbjudan. Jag är inte så ledsen för det, på ett vis kan jag förstå det.

Men frågan kvarstår, ska jag bry mig om deras känslor eller ska jag skita i vilket och gå ditt bara för att jag själv är nyfiken på hur det är med dem?

Usch, jag vet inte… Just nu lutar det mot att vi hoppar över det hela. Tyvärr.

torsdag, november 15, 2007

Då var det dags igen…

Pratade med bm igår förmiddag gällande ombokning av en tid, nämnde att jag inte känt fosterrörelse sen någon gång på eftermiddagen dan innan.

Hon tyckte absolut att jag direkt skulle bege mig till mödravårdsspecialisten på KK. Som hon sa: det är ju alltid bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite…

Sagt och gjort hoppade jag i en taxi. Såklart var jag orolig men försökte ändå hålla mig lugn. På KK fick jag ett jättebra bemötande. Den första person jag stötte på och frågade om jag kommit rätt, tog direkt hand om mig. Hon visade in mig på ett rum (ingen väntetid) kände på och mätte magen, spände på mig ett bälte som mätte barnets hjärtljud och mina sammandragningarna (CTG). Sådär fick jag sitta i en halvtimme. Hjärtat tickade på fint och jag satt som förhäxad under hela tiden och bara stirrade på maskinen. Pust! Ingen fara alltså, allt var som det skulle. När jag satt där kunde jag höra rörelserna men jag kände dem inte.

När undersökningen var klar fick jag träffa en läkare som gjorde en ultraljudsundersökning. Hennes förklaring till förändringarna i fosterrörelserna var helt enkelt att bebisen ändrat läge. H*n ligger nu i säte med ben och armar mot höger sida. Samma sida som min moderkaka ligger åt. Därav är det svårt för mig att uppfatta rörelserna. BM har tidigare skrivit i min journal att huvudet ligger nedåt.

Efter att ha konstaterat (även hon) att min mage var liten, mätte hon bebisens huvud, lårben och midjemått. Huvudet och lårbenet var som det skulle men bebisen är lite väl smal. Hela 15% smalare än normalt. Ja, ja, det oroar mig inte så mycket. Så länge det inte är mer än 22% så ska det inte betyda någonting men självklart ska det följas upp. Jag får väl helt enkelt ta mig en extra macka eller kanske ett choklad :-).

När läkaren höll på och mäta och ha sig och jag låg där och tittade på mitt lilla barn sköljde det plötsligt över mig hur kär jag är i den lill*. Jag fick lust att hoppa upp och ropa ut: I LOVE YOU! Men hejdade mig, behöll det för mig själv och låg istället stilla kvar och log.

torsdag, november 08, 2007

Fortsatt sjukskriven…

Var hos BM i fredags, hon kunde såklart inte svara på hur det blir med min sjukskrivning (trots att hon sagt så vid förra mötet) så jag fick istället en ny tid till läkaren i måndags.

Däremot kunde hon mäta magen och allt såg bra ut. Hon var mycket nöjd med tillväxten från förra besöket och då var jag det med :-) (förra gången 24,5 och nu 26 cm). Hon bekräftade också att man egentligen inte kunde veta om barnet är litet eller stort bara med hjälp av SF-måttet. Barnets placering i magen spelar t.ex. också roll.

Mötet med läkaren resulterade i 100 % sjukskrivning framtill två veckor innan förlossningen (när barnet inte räknas som prematur längre). Skönt! Måste erkänna att jag var rätt nervös innan. Det kändes inte alls bra att kanske behöva gå tillbaka till jobbet, av flera olika anledningar…

Nu kan jag äntligen slappna av. Förut gick jag mest omkring och oroade mig för vad som skulle hände när sjukskrivningen tog slut. Nu vet jag att jag inte ska tillbaka och jag har (förhoppningsvis) 10 veckor på mig att förberedda mig inför vad som komma skall :-).
Nu går jag istället omkring (eller ligger i soffan) med ett leende på läpparna och tänker på barnet.

Jag förstår fortfarande inte riktigt att jag får vara med om detta fantastiska. Jag är så glad och tacksam. Jag och M påminner ofta varandra om hur lyckligt lottade vi är som faktiskt lyckades!

torsdag, november 01, 2007

Ursäkta älskade bebis!

Förlåt att jag var arg på dig men jag kunde ju inte veta att du vilade inför ett gympapass som skulle vara i nästan ett dygn ;-)

I natt har h*n hållit mig vaken av ett himla håll igång och det tackar jag för :-).

Jag är gärna vaken på nätterna bara jag vet att liten lever.

Men jag lovar, nästa gång det är stilla så länge ska jag drick iskall saft och hjälper inte det ska jag till och med ringa BB.

Jag är bli bara så trött på mig själv när jag ständigt oroar mig, men som jag ser av era kommentarer är jag visst inte ensam. Det är faktiskt en tröst och gör så att det känns mera tillåtet.

Imorgon är det dags för besök hos BM. Då får vi se om liten har växt och vad som händer med min sjukskrivning.

Chefen och mellanchefen var här på lunch i veckan, de bjöd mer eller mindre in sig själva. Jag blev inte klok på deras besök?! Kanske skulle de kolla om jag verkligen var sjuk? Innan de gick klämde chefen fram att det var bra om jag kunde jobba åtminstone en timme om dagen men att jag absoluuuuut inte fick känna någon press…

Jag kände bara ett stort obehag när de gått och lusten att komma tillbaka gick från noll till minus.

Ps: Detta är chefen som mer eller mindre lovat mig en fortsatt anställning och som också lovade mig att jag absolut inte skulle bli särbehandlad för att jag var gravid. Men som när vi väl var framme vid kontraktskrivning istället förlängde mitt vikariatet med x antal månader.